Vad hindrar dig?

- Har du växel på en hundralapp?

Jag frågar den luggslitne mannen med det yviga skägget, och han börjar genast leta genom sina fickor. Efter en stunds rotande får han upp några skrynkliga tjugor och räcker mig tre av dem.

– Jag visste att jag hade dem liggande någonstans. Har så mycket bråte i fickorna bara, ibland tar det en stund. Ursäkta att du fick vänta.

– Inga problem. Jag har ingen brådska. Jag hoppas du får en bra jul nu.

- Tack så mycket, hoppas du får det med.

Det är några dagar innan jul och jag står utanför dörrarna till Coop Forum med ett antal kassar fyllda med mat, dryck och annat nödvändigt i juletid. Jag fick syn på Faktumförsäljaren på väg till min bil. Tänkte att jag kunde i alla fall bidra med något. Jag hoppas att jag gjorde det.

Jag sätter mig i bilen och tittar i backspegeln, ser hur människor bara passerar förbi mannen som visar fram sina tidningar och mycket vänligt talar om namnet på dem. Inget påstridigt, inte högljutt. Ändå ser jag hur människor tittar i marken och skyndar förbi, som om de sett en rånare eller ett spöke. Jag tänker att det är ju dessa människor som borde köpa tidningen. Jag är socionom och redan engagerad i människor, jag behöver knappast bevisas om människors utsatthet i samhället. Om jag vinner på Lotto så ska jag åka hit och köpa alla hans tidningar och dela ut dem till de som skyndar snabbast och gömmer sig mest. Fast å andra sidan så vet jag att de är svårast att få delaktiga. Men man måste ju börja någonstans, alltid fastnar något. Jag tror på att det går att förbättra tillvaron för de som hamnat lite på sidan av, jag gör det. Jag vägrar tro något annat. Jag startar bilen och börjar rulla ut från parkeringen. Bort från mannen, men med tankarna kvar. Jag tänker på att jag själv var lite rädd förut, rädd för det som är annorlunda. Tänk vad man skulle missa mycket då, om man inte vågade trotsa rädslan.

Min bäste vän kommer från Iran. Jag tänker att det måste ha hänt honom ibland, att folk tittat i marken och gått förbi. Stackars dem tänker jag. För de missade en fantastisk människa. Jag hittade honom. Eller om han hittade mig, det är ju egentligen helt oviktigt. Vänner blev vi, vänner är vi. Jag tänker att det har nog med min uppfostran att göra, att jag vågar vara öppen och ta in människor. Måste påminna mig att tacka mamma och pappa för det. Kommer att tänka på hur min mormor berättade om sin rädsla för invandrare. Men det fanns inga här när hon växte upp. Att hela byn gick ut för att se på ”negern”, den första färgade människan de någonsin sett. Det är obegripligt för oss, men världen ser så annorlunda ut nu mot då. Kommer ihåg när jag åkte spårvagn med min koreanska flickvän för många år sedan. Eftersom hon var adopterad hit innan hon fyllde ett år så tänkte jag aldrig på att hon såg annorlunda ut. Inte annat än att hon var ovanligt vacker. Men när vi går inåt i femmans spårvagn tar en äldre man tag i min arm och drar mig till sig. Min flickvän gick en bit före.

– Du ska ge fan i att blanda dig med såna där. Det passar sig inte.

Gubben väste sina ord med en oerhört obehaglig ton. Jag stod först helt oförstående, fattade inte vad han menade. Men när polletten trillade ner så blev jag rasande. Jag tryckte upp gubben mot rutan och skällde som en bandhund. Min tjej brydde sig mindre.

Hemma i min lägenhet så slår jag upp min tidning. Ett antal personer har blivit intervjuade angående deras julplaner. Jag blir ledsen, svårt att inte gripas av människor som på grund av olika omständigheter hamnat så snett att de inte längre har vare sig bostad eller kontakt med sina anhöriga. Men det är inte farligt att bli berörd. Jag tror det är det som skrämmer de där som tittar i marken och skyndar förbi när de ser en människa i nöd. De vill inte se, de vill inte känna, inte veta, inte bli berörda. Fega jävlar kan man tänka. Men gör inte det, för det hjälper inte. Om vi alla blev lite bättre på att vänta med att döma människor runt omkring oss, ja då skulle vi vara en bit på väg. På väg mot något bättre. Vad var det socialdemokraterna sa, ”alla ska med”, var det inte så? En bra tanke. Men vad innebär det? Vad det betyder för sossarna fick vi aldrig veta. Jag tyckte det var en bra slogan, men ord räcker inte alltid till. Ibland behövs det handling. Det kan innebära att som den här dagen handla en tidning. Imorgon kanske du får chansen att hjälpa en främling. Hoppas Du tar den.