Thursday, December 21, 2006

I signad juletid

Det har varit lite mycket de senaste dagarna. Det insåg jag när jag kom ut till bilen i morse och det inte gick att låsa upp. Fick låsa upp manuellt eftersom centrallåset inte ville vara med. När jag hoppar in och vrider om nyckeln så händer....ingenting! Då inser jag att jag igår kväll hade glömt att sätta tillbaka ljusknappen efter att jag stannade vid vägkanten och satte på parkeringsljuset. Parkeringsljuset stängs nämligen inte av när bilen stängs av. Förbannat också!

Bredvid bilen står min dotter i sin underbara julklänning vi köpte igår, med håret uppsatt och tvärflöjten i handen. Vi är på väg till skolavslutningen och repetition för klassorkestern, första framträdandet. Man vill inte komma försent då. Jag är en rådig man, ser mig omkring och där kommer en man som har bilen bara två rutor bort från mig. Följande utspelar sig:

- Ursäkta mig, skulle du kunna hjälpa oss, batterit har laddat ur men jag har kablar och det tar bara en minut. Min dotter är sen till skolavslutningen så det skulle vara kanon.

Jag tittar på honom med mina snällaste ögon och dottern likaså.

- Nej jag har inte tid!

Det är det enda han säger innan han öppnar dörren, hoppar in, startar och kör iväg. Jag och min dotter tittar på varandra, vi tror inte våra ögon. Vilken jävla tölp! Det ska jag komma ihåg din förbannade gris, tänker jag. Nu börjar goda råd bli dyra. Då dyker äntligen en gubbe upp. Han backar i godan ro ut sin bil från garaget. När han kliver ut går jag fram och frågar vänligt:

- Ursäkta mig, men skulle du kunna hjälpa oss? Mitt batteri har laddat ur och min dotter är sen till skolavslutningen. Jag har kablar så det går på en minut bara.

Han tittar på mig och min dotter.

- Du behöver väl inte puttas eller så, ja bogsera menar jag.

- Nej nej, jag har kablar, det går jättefort.

- Nä jag är ledsen men jag har inte tid.

Sedan sätter han sig i bilen, tar av sig sina handskar och börjar rulla iväg i sakta mak. Jag tror inte mina ögon! Nu börjar min dotter bli ledsen och och jag med, men mest på medmänskligheten i det här jävla överklassområdet. Har aldrig varit med om något liknande. Jag får ta till den sista utvägen och ringer min före dettas man. Inte för det, vi är jättegoda vänner, men han har ryggskott och kan knappt gå. Han kommer på fem minuter! Fan vilken kille han är. Säga vad man vill om mitt ex, men välja bra karlar, det kan hon :-)

Så min dotter kom iväg till slut, om än rejält försenad. Men jag vet att hon kan spela det hon ska, jag kan låtarna själv vid det här laget, så det var nog inte så farligt. Men det är ju alltid lite "pinigt" att komma in försent. Nu ska jag koppla av lite innan jag åker till kyrkan om en timme. Hoppas bilen startar då. Annars kanske man be en granne om hjälp....eller inte. Nej, jag vågar inte chansa. Det får bli cykel.

Må julefriden komma över Er alla i ofantliga mängder!

13 comments:

Anonymous said...

Men fy fan! Vilka jävla mähän! Om de nu dessutom ser att din dotter står uppklädd till tänderna, och du påpekar att julfestande är på gång, borde väl ändå någon sympatisk nerv rycka till? Ja jävel.

Skönt att det ordnade sej i alla fall =) God jul!

Anonymous said...

Julefrid i all ära, men man kanske vågar hoppas också på lite soppatorsk för dessa vägens riddare, kanske på julafton rent av, kanske på en enslig grusväg?

Dig däremot, önskar jag allt gott - och dina läsare också. Är vi inte underbara från början, så blir vi det här.

Anonymous said...

Fy! Vilka människor, jag hade banne mig struntat i om jag själv blivit sen och hjälpt till när en liten prinsessa stampar för att komma iväg...
Nåja det är säker olyckliga människor som gör på detta vis, olyckliga och insåsade i sin egen sörja.

Katrine K said...

Fy søren, for noen selvopptatte mennesker! De hadde sikkert ikke så dårlig tid, de bare gadd ikke, slik er det, dessverre...
Jeg hadde ikke klart å si nei iallefall!

Anonymous said...

Vilka grannar du har! Inga klappar på dom i år, eller... Och jag är full av beundran, min syrra spelade tvärflöjta och det var inte alltid kul att vara tvungen att lyssna när hon repeterade. Kanske annorlunda när det är ens barn som spelar...

Johnny said...

malin: Ja man kunde ju tycka det, men icke. God Jul på dig med!

skrivkramp: haha, ja kanske det, jag tror det slår tillbaka förr eller senare.
Underbara ord. Tack!

mia: håller med dig, och det är säkert så att de har stora problem själva.

katrine k: nej jag tror du har hjärtat på rätta stället! God Jul min vän!

hobbyfilosofen: Ja det här var inte de grannar man gillar mest. Men det finns bra människor här, det gör det.
Och ja, det underlättar när det är ens egna, det är jag säker på:-)

Visionary soul said...

*skrattar* "Säga vad man vill om mitt ex, men välja bra karlar, det kan hon :-)"... den gillade jag, helt rätt! :-)

Otroligt hur folk kan vara.... det är det jag menar, såhär nära inpå jul är folk både mörker-psykiskt-obalanserade, slut efter hösten och stressade inför julen... inget Karl-Bertil Jonsson, inte! Men vilken schysst vändning med exets man. Då blir man genast varm i hjärtat igen... :-)

Kanske blir folk lite mer avslappnade och vänliga igen, efter "För det här utspelade sig på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Jesu födelse"... ;-)

Här i bloggvärlden är vi i alla fall snälla med varann. Så, julefrid till dig också, och alla som läser och kommenterar här! :-)

Anonymous said...

Skickar ut glada tankar till alla sorry bastards som inte hinner med att stanna upp...tycker mera synd om dem, i och med att ni har varann och verkar vara glada folk!
Ha det!

Anonymous said...

Ja herregud vilka egoistiska *fyll i valfri svordom här*. Nästa gång kan du ringa min systers man, han åkte från Göteborg till Arlanda flygplats och hämtade upp ett par strandade kompisar en gång i tiden. Mitt i natten. Där kan man tala om hjälpsamhet.
Julefrid tillönskas dig min synnerligen välartarde vän!!

Langri-la

Anonymous said...

As.

Må de fastna med sina ollon mot en frusen lyktstolpe.

Men till dig vill jag ge en varm julhälsning. Och hade du ringt mig, en bloggvän, hade jag ilat med kablarna. Du vet väl att alla samlade goda gärningar förräntas och ger dig goda händelser tillbaka. Ja, ibland känner jag mig som själva Jesus. Men säg det för fan inte till någon. Då kanske jag går samma öde till mötes som The Beatles. Bloggbränning är ingen vacker syn.

Take care, killen.

Anonymous said...

Eftersom jag nu överkommit alla snälla tankar jag någonsin haft, så får jag säga att Fredo har helt rätt!
För övrigt så håller jag några andra o-omtänksamma förrövare i tankarna när det gäller ollon och lyktstolpar. Vilken underbar syn!
Jag släcker genast datorn och skriver en låt!

Johnny said...

v,soul:ja vi är snälla här, och jag önskar dig en riktigt god jul och tack för dina fina kommentarer!

swedette: ja det gör du rätt i:-) ha det du med!

langri: ja jag minns det du berättade, underbart.
Julefrid i massor kompis!

fredo: jag lovar, jag ska vara tyst! och tack för den sköna bilden du planterade:-) det lustiga var att senare på dagen åkte jag och min dotter på en helt annan plats i stan. då står han där vid sin bil! När han tittade mot mig så hissade jag det långa fingret. det var gött! barnsligt ja. men skönt? också ja!
ha en underbar jul!

swe: vill höra låten sedan!

Johnny said...

jorid: inte alltid. kanske inte alls, jag känner Norge för dåligt. säkert samma.