Thursday, December 07, 2006

Morfar, Mormor och den"lelle goe"

Idag var det födelsedagskalas. Min dotters mormor fyllde år och vi gick dit med lite väldoftande blommor. Min mamma, alltså farmor, hade varit och hälsat på oss precis innan, och kontrasterna blev så tydliga att det gjorde ont i ögonen. Min mamma är varm, omtänksam och... ja vafan, en sån där farmor som man kan se på tv ibland, när de gör en utstuderad önskefarmor med nybakta bullar i varje hand. Mormor är inte sån. Men det är helt okej, vi gillar henne ändå. Hennes kramar är så stela och komplicerade att det brukar sluta med att man skallar ihop, alternativt ger upp och klappar varandra på axeln med ett milt leende. Ändå gillar jag den här lilla damen så otroligt mycket. Hon är som ingen annan jag någonsin träffat. Det jag gillar är att hon är äkta, försöker inte förställa sig och hon är medveten om vem hon är. Att sätta gränser är något hon är riktigt bra på. Och att få saker och ting gjorda. Ja sen att hon älskat mig från första gången vi träffades, det gör ju inte henne till en sämre person! Trots att vi är så otroligt olika. Hon tycker min familj har det så underbart med all värme, och hon har flera gånger ringt och tackat mig för allt jag ger till min dotter, hennes barnbarn. Sånt värmer. Hon är också medveten om att min dotter väljer farmors sällskap framför hennes sju dagar i veckan, men hon tycker det är helt okej. Hon hade gjort samma val som hon själv säger. Skön inställning. Att veta vem man är. Det är inte så vanligt.
Det kanske är konstigt att vara vän med sin x mamma? Jag tänker inte så. Hon är min vän, och alla tycker det är bra. Basta.

Men vad som egentligen hände idag var att jag började tänka på min egen mormor och morfar. Jag önskar du kunde fått glädjen att träffa dem. Jag pratade med min morfar varje dag tills han dog, nästan 80 år gammal. Han var en fantastisk människa. Mormor var för mig vad min mamma är för min dotter. Tänk dig känslan av att kliva in i en lägenhet och dessa två personer lyser upp och säger hur mycket de längtat efter dig. Sen du åkte imorse! När jag flyttade till Göteborg när jag var sexton så bodde jag där hos dem. På soffan i vardagsrummet. I två år. Trots att jag levde ett ganska rumlande liv hörde jag aldrig något gnäll, aldrig ett negativt ord. Visst var jag favoriten, de hade ju ändå tolv barnbarn till. Tro inte att de försummade dem, inte alls. Men jag var deras lille pojke. Ända tills de dog.

Det sista min morfar sa till sina rumskompisar på sjukhuset innan han föll i koma var att jag, hans favoritpojke, skulle komma sen och allt skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Hela släkten följde hans sista kamp mot liemannen och det var hemskt. När han drog sitt sista andetag hade jag gått ut en liten stund. Sen var han borta. Och jag grät i dagar. Min mormor grät sig till döds. För ett halvår senare väckte hon mig när jag sov där en natt. Jag brukade besöka henne så ofta jag kunde, jag förstod hur jobbigt hon hade det. Tänk att leva ihop i sextio år och sedan bli ensam kvar. Hon fick en hjärnblödning och dog strax efter på ett sjukhus. På mindre än ett halvår var båda borta. Mitt andningshål i tillvaron, min bästa vänner. Aldrig mer skulle jag få höra mormors berömda "jävla lille goe Johnny , kom hit ska jag krama dig"!

Nuförtiden kan jag tänka på hur svårt det är att värdesätta de man älskar. Framförallt att uttrycka det. Jag försöker verkligen göra det. Jag var värdelös på att ge komplimanger förut, men gör det så ofta jag kan nu. Det kändes lite fånigt i början, men det släpper med lite övning. Jag önskar som du förstår att jag sagt lite oftare till mormor och morfar hur viktiga de var för mig, hur mycket jag tyckte om dem och vilka de var. Men jag tror de visste det. Jo, jag är nästan säker på det.

Av alla underbara minnen av dessa underbara personer, så går mina tankar till den avskedsscen som alltid utspelade sig på Kvilletorget 21, våning två. Min morfar som gick med kryckor, följde mig alltid ut i hallen och höll mig sällskap under påklädningen. Oavsett hur länge jag varit där var alltid hans avslutningsfras:
- När kommer du nästa gång då? Du vet att du alltid är välkommen."
Jo morfar, jag visste det. Men jag förstod inte hur mycket jag skulle sakna att inte få stå där med dig igen.

16 comments:

Anonymous said...

Det här var nog det finaste jag läst av dej!
Väldigt vackert och stilfullt.

Anonymous said...

Jävla lille goe Johnny, kom hit ska jag krama dig! (inga citationstecken; och jag känner dig ju inte ens).

Så går det när man hämtar saker i sitt eget inre.

Johnny said...

salt: Stort tack. Dina ord värmer.

herr skrivkramp: jag tackar dig och jag uppskattar kramar:-) jag kände skillnaden efter dina kommentarer. tack.

Visionary soul said...

Attans så fint och varmt... alldeles otroligt! Så härligt att få höra om människor som hade fokus på att älska - inte på att bli älskade. Såklart visste de vad de betydde för dig, men det var nog inte det viktiga, för dem. Utan vad du betydde för dem.

Tycker inte att det är det minsta konstigt att behålla tidigare familjemedlemmar som "nära och kära", även om man skilt sig hit och dit. Omtyckset hänger ju inte ihop med de juridiska aspekterna.

Anonymous said...

Vackert. Och jag förstår dig precis.

Jag har haft turen att ha inte mindre än 3 grandfathers.

Min morfar; amerikanen, äventyraren, värdlsomseglaren. Klarade sig ur de flesta knipor, tex pirater som stal all hans mat ombord och även försökte ta båten och hans liv. Enivs, rolig och en fantastisk historieberättare. Dog tyvärr när jag var ganska liten, men minnena lever vidare.

Min farfar: svensken som gjorde tvärtom på 50-talet. Stannade hemma med barnet, lagade all mat och städade medans farmor jobbade. Fungerade även som extra förälder åt mig när mina föräldrar jobbade jättemycket. Pigg som en nötkärna. Går minst 4 golfrundor i veckan, året om. Enivs, rolig och en fantastisk historieberättare.

Min låtsas morfar: Som kom in i mitt liv för bara ett par år sedan. En fantastisk person med stort hjärta. Även han var enivs, rolig och en fantastisk historieberättare. Han dog tyärr i december förra året.

Tack för ett bra inlägg, som väcker fina minnen.

Anonymous said...

Om mina grandmothers sen, vilka kvinnor, men det hinner jag inte babbla om nu. Måste köra till Norge.

Johnny said...

jorid: tack så jävla mycket:-) jag tackar för kramen och skickar en svensk tillbaka.
v.soul: tack för dina fina inlägg. de bidrar positivt till texterna.

ellen:herregud, intressanta människoöden! vill höra mer! pirater, hemmamän på 50-talet...fortsättning tack:-) får se vad kvinnorna i er släkt har för spännande att komma med då :-)och du, kör försiktigt!

Langri said...

Helt underbar text J! Jag håller dig i handen och följer med dig längs raderna ända tills jag står där i hallen med dig och din morfar.

Johnny said...

langri: tack, det känns tryggt!

Anonymous said...

Din text ger mig en klump i bröstet. Jag tänker på min egen morfar jag alltid satt i knät på och lekte i kökslådan bland verktyg och isoleringstejp, när jag var liten. Och på farfar som efter farmors död själv tynade bort som en ballong med pyspunka. Jag gråter utan tårar. Tack.

Johnny said...

fredo: tack själv! underbar kommentar. ha en bra helg.

Katrine K said...

Johnny, du er bare så go..!
Jeg er nødt til å sende deg en kjempeklem jeg også! Nå ble jeg rørt helt inn i hjerteroten.
Har også gode minner fra mine besteforeldre, men tror nesten det får bli en annen historie...

Johnny said...

katrine k: härligt, jag gillar en rejäl klem :-)ja vi får läsa din historia hoppas jag. ha en go helg!

Katrine K said...

Jdawg: Takk det samme, nå ble jeg inspirert til å legge ut en liten historie på min blogg om farmoren og farfaren min...

Anonymous said...

jordi: visst är det en härlig saga, och en sann sådan dessutom. Hann tyvärr inte läsa din kommentar fören jag redan var tillbaka från Norge, var bor du? Jag var i närheten av Kristiansand.

jdawg: spännande levnadsöden finns nog i alla familjer, men vi råkar ha väldigt god koll på våra (kan ha att göra med att vi alla gillar att berätta, gärna samma sak flera gånger om, så att det sätter sig liksom). Klart jag kan berätta mer nån gång. Vad sägs t.ex om att en av kvinnorna var spion (on the good side) under 2:a världskriget, en annan föddes i ett indianreservat och en tredje vägrade gå i pension vid 65 och jobbade i stället fram tills sin 86-års dag, förra året, då hon slog igen firman för gott för att kunna njuta av livet som pensionär.
To be continued....

Och yes, jag körde försiktigt, tack!

Johnny said...

ellen: jösses amalia! vilken släkt ni är alltså. måste vara helt underbart på era släktträffar. ja jag sitter här och väntar på fortsättningen då...