Morfar, Mormor och den"lelle goe"

Idag var det födelsedagskalas. Min dotters mormor fyllde år och vi gick dit med lite väldoftande blommor. Min mamma, alltså farmor, hade varit och hälsat på oss precis innan, och kontrasterna blev så tydliga att det gjorde ont i ögonen. Min mamma är varm, omtänksam och... ja vafan, en sån där farmor som man kan se på tv ibland, när de gör en utstuderad önskefarmor med nybakta bullar i varje hand. Mormor är inte sån. Men det är helt okej, vi gillar henne ändå. Hennes kramar är så stela och komplicerade att det brukar sluta med att man skallar ihop, alternativt ger upp och klappar varandra på axeln med ett milt leende. Ändå gillar jag den här lilla damen så otroligt mycket. Hon är som ingen annan jag någonsin träffat. Det jag gillar är att hon är äkta, försöker inte förställa sig och hon är medveten om vem hon är. Att sätta gränser är något hon är riktigt bra på. Och att få saker och ting gjorda. Ja sen att hon älskat mig från första gången vi träffades, det gör ju inte henne till en sämre person! Trots att vi är så otroligt olika. Hon tycker min familj har det så underbart med all värme, och hon har flera gånger ringt och tackat mig för allt jag ger till min dotter, hennes barnbarn. Sånt värmer. Hon är också medveten om att min dotter väljer farmors sällskap framför hennes sju dagar i veckan, men hon tycker det är helt okej. Hon hade gjort samma val som hon själv säger. Skön inställning. Att veta vem man är. Det är inte så vanligt.
Det kanske är konstigt att vara vän med sin x mamma? Jag tänker inte så. Hon är min vän, och alla tycker det är bra. Basta.

Men vad som egentligen hände idag var att jag började tänka på min egen mormor och morfar. Jag önskar du kunde fått glädjen att träffa dem. Jag pratade med min morfar varje dag tills han dog, nästan 80 år gammal. Han var en fantastisk människa. Mormor var för mig vad min mamma är för min dotter. Tänk dig känslan av att kliva in i en lägenhet och dessa två personer lyser upp och säger hur mycket de längtat efter dig. Sen du åkte imorse! När jag flyttade till Göteborg när jag var sexton så bodde jag där hos dem. På soffan i vardagsrummet. I två år. Trots att jag levde ett ganska rumlande liv hörde jag aldrig något gnäll, aldrig ett negativt ord. Visst var jag favoriten, de hade ju ändå tolv barnbarn till. Tro inte att de försummade dem, inte alls. Men jag var deras lille pojke. Ända tills de dog.

Det sista min morfar sa till sina rumskompisar på sjukhuset innan han föll i koma var att jag, hans favoritpojke, skulle komma sen och allt skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Hela släkten följde hans sista kamp mot liemannen och det var hemskt. När han drog sitt sista andetag hade jag gått ut en liten stund. Sen var han borta. Och jag grät i dagar. Min mormor grät sig till döds. För ett halvår senare väckte hon mig när jag sov där en natt. Jag brukade besöka henne så ofta jag kunde, jag förstod hur jobbigt hon hade det. Tänk att leva ihop i sextio år och sedan bli ensam kvar. Hon fick en hjärnblödning och dog strax efter på ett sjukhus. På mindre än ett halvår var båda borta. Mitt andningshål i tillvaron, min bästa vänner. Aldrig mer skulle jag få höra mormors berömda "jävla lille goe Johnny , kom hit ska jag krama dig"!

Nuförtiden kan jag tänka på hur svårt det är att värdesätta de man älskar. Framförallt att uttrycka det. Jag försöker verkligen göra det. Jag var värdelös på att ge komplimanger förut, men gör det så ofta jag kan nu. Det kändes lite fånigt i början, men det släpper med lite övning. Jag önskar som du förstår att jag sagt lite oftare till mormor och morfar hur viktiga de var för mig, hur mycket jag tyckte om dem och vilka de var. Men jag tror de visste det. Jo, jag är nästan säker på det.

Av alla underbara minnen av dessa underbara personer, så går mina tankar till den avskedsscen som alltid utspelade sig på Kvilletorget 21, våning två. Min morfar som gick med kryckor, följde mig alltid ut i hallen och höll mig sällskap under påklädningen. Oavsett hur länge jag varit där var alltid hans avslutningsfras:
- När kommer du nästa gång då? Du vet att du alltid är välkommen."
Jo morfar, jag visste det. Men jag förstod inte hur mycket jag skulle sakna att inte få stå där med dig igen.