Jag knackar på din dörr, men du vill inte släppa in mig. Jag ringer på din telefon, men du vill inte prata med mig. Jag skriver brev till dig, men du vill inte läsa dem. Jag sträcker min hand mot din, men du låtsas inte se den. Jag gör allt du önskar i hopp om att du ska tycka att jag är bra. Men det hjälper inte. Du märker det inte. Jag böjer mitt huvud och går min väg. Jag vet att jag borde vänja mig, men det gör man nog aldrig. Tänk om du bara förstod en bråkdel av hur viktig du är i mitt liv. Kanske skulle du tycka att det var värt att avstå från det du anser vara viktigare än mig? Jag börjar tro att det inte kommer ske. Och jag vet att det finns andra som älskar mig, som kämpar för att kompensera det du inte vill ge. Du låter dem göra det, trots att det sliter på dem, och jag kommer längre och längre ifrån dig. För varje gång jag upplever att du sviker mig så blir avståndet större. Men du har fortfarande chansen. Chansen att vinna mitt förtroende tillbaka. Jag kräver så lite, bara din kärlek, vetskapen om att jag är lika viktig som alla andra.
Jag behöver Dig. Snälla, putta inte bort mig mer. Om du visste hur jag drömmer om att du ska ta mig i din varma famn och bara hålla mig. För en stund i Universum så skulle det bara vara du och jag. Det skulle göra mig så lycklig. Inga krav, inga hårda ord, inget skrikande och ingen gråt.
Bara kärlek. Om så bara för en liten stund. Hoppas du ser mig snart.
Orden är mina, men det handlar inte om mina känslor. Istället handlar det om ett barns längtan efter sin mor. En mor som är fysiskt närvarande, men har svårt att känslomässigt knyta an. Det här är min tolkning av barnets uttryck i sin längtan efter vad som borde vara alla barns naturliga rättighet. Tyvärr ser inte alltid verkligheten ut som på filmen. Då hade jag ändrat i manus.
13 comments:
Svälj. Hoppas hon läser det. : )
Smärtsamt och bekant, tyvärr.
Vet inte om jag kan säga nåt till tröst? Jag vet vad det är att slitas mellan längtan och förnuft och inga klämkäcka råd i världen kan råda bot på ett behov som sitter i själva märgen.
Kram.
jorid: jag gråter själv när jag skriver det.
fredo: det gör hon inte.
salt: jag har lagt till ett stycke i texten, det hade inte publicerats när du skrev. det är inte jag personligen som är berörd. jag tolkar ett barns känslor. så på ett sätt är det ju mina känslor, men inte min sorg. sant är det dock, och att det är någon annans smärta gör ju inte det hela så mycket bättre.
jag tar emot kramen och skickar en tillbaks!
oj... mycket känslor... här kommer en avlägset belägen sorts blogg-kram (hur nu det går till...)
vanja: jag känner den, så det måste fungera iallafall!
Du vet inte hur pricksäkert du beskriver det, J. Imponerad över hur stort ditt hjärta är.
Ah! Du ska veta att jag blev fundersam, för jag kunde inte riktigt få ihop det med dej! Du verkar ha bra relation med dina föräldrar och det borde inte gälla dina känslor för ditt ex, tänkte jag.
(Och med det menar jag inte att det inte kan handla om henne ändå...)
Mina föräldrar har aldrig haft en överdrivet kärvänlig relation till sina barn, men det har jag förlikat mej med. Men "lustigt" nog känns det jobbigt att få höra/läsa om andra barn som är i samma situation.
Jag såg bara en liten glimt av Alice Timander när hon sa att hon aldrig kunnat ta sina barn i famnen eller pussa dem och det var som om jag slets itu inombords. Bara av det lilla.
Det är så otroligt viktigt att bli sedd och bekräftad som barn... och att bli vidrörd med vänliga händer.
Ska skriva om det i min egen blogg så jag inte tar upp mer plats här. Men det var bra skrivet! Bra att du tar upp det.
jorid: jag förstod det, och jag tar det som en komplimnang.
langri: tack langri: och du, jag tror det är därför vi kommer så bra överrens. lika barn....du vet.
salt: jag förstår att du blev konfunderad, det var därför jag gjorde tillägget. Och du har rätt, jag hade det inte så själv, men det innebär inte att jag inte känner oerhört för de som har det så. jag har tyvärr fått insikt i det på annat håll som du förstår.
jag ser fram mot att läsa om dina erfarenheter, klädda i dina ord. jag är ledsen att du verkar ha haft det jobbigt under den viktiga tiden och jag skickar en kram till dig.
Jeg ble visst litt satt ut jeg nå...du skriver så bra, ordene er helt riktige bare.
Nu du Hebbe lelle... nu har jag en hel bunt hypnosfrågor i min blogg som du gärna får kommentera! ;)
katrine k: helt okej. Och tack. igen.
salt: jag kommer!
Fullträff rakt i mitt hjärta, pang...
Har haft en urusel resaltion med min far nästan hela livet (jag är över 30 nu) och jag saknade honom konstant...Tills bara för några år sedan då min käre far helt plötsligt kom att bli alldeles underbar, den pappa som jag alltid saknat kom tillbaka i mitt liv...Detta har gjort mitt liv mer helt.
Så det är aldrig försent
Ha det gott
mia: skönt att höra, det är inte så vanligt. Grattis! Och kul att du hittat hit, välkommen åter.
Post a Comment