Sanningens sketprogram

Jag undrar varför, Pontus Gårdinger? Jag skulle kunna förstå det om det vore en ung människa som fick sitt stora brejk och leda ett eget teveprogram. Då skulle man kanske kunna tänka sig att sänka sitt omdöme till den nivån, förneka vad timman i teve leder till för dom som ställer upp.

Men när man är etablerad, hur kan man frivilligt sitta där och utsätta människor för offentlig förnedring? Det är obegripligt. Helt obegripligt.

Att se partners, syskon och föräldrar, vänner och arbetskamrater till den stolsbesuttne, sitta och vrida sig i plågor inför vad som kommer fram när Gårdinger vänder på de allra smutsigaste stenarna, får mig att tvivla på tillståndet i mediavärlden. Finns det inget ansvar alls längre? Handlar allt bara om tittarsiffror och pengar? Till vilket pris som helst?

Svaret är naturligtvis Ja. Och får mig att längta tillbaka till censurerad public serviceteve. Men var det inte dom som startade trenden med reality-teve, med Robinson? Jo, det är ju sant.

Kanske en tevevärld som bara består av UR då? Jättekul.


I övrigt undrar jag vad det var som fick Guns n'Roses platta att dröja så länge?

Och om jag börjar bli gammal, för jag blev gladare av att få fatt i Anna Ternheims nya. (Och tyckte den var bättre.)

Apropå teve, som ändå fick inleda den här posten, så kan jag säga att jag spenderat oförsvarligt många timmar framför den, oftast för att följa någon serie jag fastnat för. Favoriten har varierat genom åren, Seinfeld och Frasier tillsammans med Vänner har alltid sin givna plats. En annan serie jag följde slaviskt var Melrose Place. För att inte tala om Miami Vice.

Men fan vet om inte Californication tar priset. Just nu är det åtminstone min absoluta favorit. Utan tvekan.