Utmanad.

Okej Christina, jag ogillar utmaningar och listor, men jag gillar ju dig, så här går vi väl då.

Åtta saker jag inte ger en chans (eller andra chans):

1. Lever.
Jag minns fortfarande första gången jag åt det i skolans matsal. Det var den längsta lunchen i mitt liv. Man fick inte slänga mat man tagit till sig nämligen. Och jag trodde det var vanlig köttgryta...Nu räcker det med att doften når mina näsborrar.

2. Ren Gin.
När jag var betydligt yngre än idag fick jag och en kompis idèn att låna lite från hans pappas barskåp. Efter att ha monterat ner halva bokhyllan insåg vi att det enda som fanns var Gordons gin. Så det drack vi. Fan vet om det hann ner innan det vände.

3. Bungyjump.
Livet innehåller tillräckligt med prövningar. Varför binda en gummisnodd runt sig och hoppa från en alldeles för hög höjd?

4. Ha ett förhållande av fel orsaker.
Förklaring överflödig.

5. Åka buss till Spanien.
Jag är 194 centimeter lång. Avståndet till sätet framför beräknas antagligen efter en mans medellängd. I Kina.

6. Dörrvakt.
Att mitt i natten, när man egentligen vill ligga i sängen och ha det varmt och skönt, alternativt stå på andra sidan repet med danslusten bubblandes i blodet, tvingas stå och förklara varför Herr Knark inte får komma in och leka. Det är inte kul. Tro mig.

7.Använda olivolja som solskydd.
För många år sedan fick jag det intelligenta tipset av en grek på semestern att bara använda olivolja istället för gamla hederliga Hawaiian Tropic. Ung och sugen på att snabbt bli brun tillsammans med det tipset innebar att det kändes som att någon badat mig i saltsyra och stod och kastade salt på. Inte skönt.

8. Facebook.
Inte för att jag inte förstår grejen. Men jag vet också hur jag funkar, och jag har inte möjlighet att engagera mig så som jag vet att jag kommer vilja.

Sådär, det var min lilla lista.

då var det dags

Jag har insett att jag under lång tid varit mätt. Fullproppad, slö och tung. Inte haft några spännande utmaningar, ingen direkt stimulans. Visst har vi väl alla våra dagliga utmaningar, men jag snackar om den där känslan som inträffar när vi står inför något okänt. När vi måste bestämma oss om vi ska hoppa. Jag har fällt ut mina vingar, jag är redo att hoppa.

Jag har nämnt tidigare att jag har fått en chans att prova något som jag drömt om. Det är dags nu. Det innebär att jag antagligen kommer vara dålig på att uppdatera bloggen. Ha tålamod med mig. För jag är så tacksam att jag började blogga, så tacksam för alla som dyker in och kommenterar. Det är också anledningen till att jag fått min chans. Nederbird var visst inte så dumt namnval iallafall.

Från och med nästa vecka sitter jag på en redaktion och skriver. Med proffs. Ska bli otroligt kul. Spännande. Stimulerande. Pirrigt. Mer roligt än läskigt. Det är bra. Håll en tumme för mig.