Wednesday, November 07, 2007

Om barn.

Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg. Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli.

För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klara själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd.

Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det.

9 comments:

Anonymous said...

Jag är en levande fontän. Tårarna sprutar åt alla håll, men missar att bli en trevlig effekt och fröjd för ögat.
Ja, fan vad man kan sakna åren man var behövd och mamma var världens bästa. Idag är man mer en utfyllnad i livet, bollplank inför gymnasievalet och en fylld plånbok. När jag besöker hans bilddagbok och skriver en klurig kommentar säger han "Sluta stalka mig mamma!".
Jag stalkar inte, vill ju bara visa att jag bryr mig och ser honom. *ler*
Mammas lilla kille,,, med redan rakad haka, fjun på bröstet och snart får börja övningsköra. Lilla kille,,,

El said...

Jag är en sån som står på andra sidan, i fönstret och tittar ut och som vänder sig mot min far och ser att han har tårar i ögonen. Ni tänker förmodligen samma tankar.
Och det gör nog jag och din dotter också.
Hon kommer tycka att du är bäst i världen även i fortsättningen. Hon kommer att önska att hon kunde göra sig liten ibland och krypa ihop i din famn. Och längta tillbaka till den tiden när ni var oslagbara, när det var ni två mot världen.
Och, eftersom jag är rätt säker på att du är en bra farsa, så kommer du att bära henne den sista biten då och då även i fortsättningen, men rent psykiskt.
Hon har tur.

Johnny said...

rosa: i din värld är han nog alltid det ja. precis som för oss andra föräldrar:-)

ellen: tack ellen, du är grym.

El said...

Johnny: :)

När jag var kotte så brukade min farsa klättra upp i hopptornet på nån badplats med mig eller min bror på sina axlar. Sedan hoppade han, från 3:an eller 5:an. Shit vilken känsla! Jag klamrade mig fast, tjoade och skrek, helt obekymrad över den höga höjden och det djupa vattnet.
Jag har aldrig vågat hoppa från 5:an själv. Tror inte ens att jag varit så högt upp i ett hopptorn sedan jag var 3-4 år. Och jag kan ju glömma att pappa ska hoppa med mig på sina axlar nu(även om han fortfarande hoppar där ifrån själv).
Men det är ett fint minne.

Anonymous said...

ellen: ja det förstår jag. låter underbart. om du vill kan du få sitta på mina axlar och hoppa från femman:-)

El said...

Johnny: Shit, vet inte om jag vågar. Med tanke på din längd så blir det ju som att hoppa från 7:an! Och sist jag satt på nåns axlar så slutade det med att jag bröt näsan (förra året, Katies bror). :)

Anonymous said...

ellen: haha, ja jag tänkte på det, men det gör ju bara det hela mer spännande, eller hur:-) och jag minns det där, det var ju inte bra alls. men vatten är nog bättre att landa på/i.

Anonymous said...

Å jag skrev en sån lång kommentar till det här ... som försvann. Får se om jag orkar igen ;) Just för att det du beskriver här är det som känns så enormt tungt idag ..

Anonymous said...

christina: synd, hade jag velat läsa. och jag tror jag vet vad du menar.