Nej.

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul hävdar att "nej är det mest kärleksfulla ordet i världen".

Jag håller med. Gör du? Se vad du tycker om det här:

De flesta konflikter i familjer och grupper uppstår på grund av att en eller flera medlemmar inte klarar att säga nej när de menar det. Konsten att säga nej handlar om att ta ansvar för sig själv och sina personliga gränser, och därigenom visa respekt gentemot sina medmänniskor.

Det handlar alltså inte om att vi avvisar varandra för lite, utan om att vi istället lägger skulden på de andra.

Det finns flera inre förklaringar till varför vi gör så. Vi vill inte stöta oss med de andra och till slut sårar vi dem. Vi orkar inte ta konflikter och till slut blir det så många att de växer oss över huvudet. Vi vill så gärna att de andra ska gilla oss, att till slut kan vi inte längre tycka om vare sig dem eller oss själva. Vår önskan att vara populära förvandlar oss till dörrmattor. Vi vill gärna var generösa och öppna, så till den milda grad att vi till slut blir sura och snåla.

Kanske känner du igen dig i några av exemplen. Jag gjorde det förut. Inte så konstigt, de handlar trots allt om mig.

Naturligtvis grundar det sig i vårt existentiella behov av att känna oss viktiga för de människor vi älskar.

Det här behovet blir aldrig starkare och tydligare i relationen till våra barn som vi vill ge allt vi någonsin förmår. Att se våra barns ansikten stråla av glädje fyller de flesta med energi som inte ens kan återskapas i moderna kärnkraft. (Något som handlarna jublar åt varje år i december).

Det är trots allt inte så svårt att förstå att det är svårt att finna en bra balans mellan ja och nej. Men det betyder också att att nej är det svåraste svaret i världen, ett svar som kräver omtanke, engagemang, mod och ärlighet.

Nej=Kärlek.

Vår i luften?

Tänk vad skönt om det hade varit lite enklare. Kärlek alltså. Det borde inte vara svårare än att två människor tycker om att vara tillsammans. Att hitta sin soulkvinna som Hermann så väl uttrycker det. Eller soulman för den delen.

Men det som i ungdomen var en passionerad förälskelse där inga tidigare oläkta sår hämmade den kära leken, känns idag ofta som en kalkylerad risktagning med olika beräkningsfaktorer. Det har såklart med ålder och barn eller inte och såna saker att göra. Men ändå.

Om du kände mig skulle du veta att jag mer ofta än sällan analyserar saker. Men inte när det gäller kärlek. För mig är inte kärlek, och därmed känslor logiska, och därför är det ingen idé att analysera det. Antingen känner jag det eller inte. Men alla är såklart inte som jag. Och det kanske är tur att det är så.

Sen är det klart att man kan tycka väldigt mycket om någon, men av olika anledningar så fungerar det inte i allafall. Men ändå. Om känslorna är rätt så kan man oftast tänka sig att lösa det mesta. Eller ursäkta, jag pratar om mig själv. Såklart. Kan ju inte veta hur du tycker eller tänker.

Solen skiner och det känns som vår ute. Och det är skönt.