Thursday, November 16, 2006

Den ljusnande framtid är vår

Vi sitter och lyssnar på en gammal ljudupptagning från 70-talet. Ämnet är socialpolitik och dagens tema är genusperspektivet. Ungefär 30 vuxna människor på termin sex, socionomprogrammet vid Göteborgs universitet,skrattar gott åt det absurda som strömmar ut ur högtalarna. Kvinnan som intervjuas ger en sån syn på sin roll i hemmet att det är svårt att hålla sig för skratt. I korthet går det ut på att hennes uppgift är att se till barnen, laga all mat och sköta resten av hushållet. Just det, att ha klar middagen åt mannen tills han kom hem från jobbet också! I hennes värld var det så det skulle vara. Mannen skulle vara på jobbet och försörja sin familj. När han sen kom hem hade han all rätt att få sig ett varmt mål mat, och efter det ta sin pipa, tidningen och vila sig lite.

När jag sitter där och småkluckar så inser jag att det skulle kunna vara min mamma där på bandet. För så såg det ut när jag växte upp i ett småputtrigt villasamhälle fyra mil utanför stan. Inga barn gick på dagis, i stort sett alla mammor var hemma tills skolan började vid sju års ålder. Min pappa var verkligen ingen höginkomsttagare, han var servicereparatör på Toyota, åkte runt och lagade truckar. Ändå hade vi en normalstor villa, åkte på semester på somrarna. Tre pojkar. Tänk vilka matkostnader. Plus farsan, åtta mackor till frukost bara, jag lovar! Han kunde äta. Men iallafall, hur f-n gick det till? Idag räcker inte pengarna även om båda heltidsarbetar. Vad hände? Och blev det bättre för barnen? Det här ställde jag inte så mycket som en fråga, utan jag tänkte snarare högt. Det skulle jag inte gjort! Jag kunde lika gärna tagit fram en bensindunk, tömt innehållet på golvet och tänt på.

Läraren i kursen socialpolitik var en kvinna, kanske 45, från USA . Jag ska säga att kursen fram tills denna lektion varit bra (speciellt redovisningen om USA:s socialpolitik :-). Men där och då spårade det ur i expressfart. Av de 30 personer som var närvarande så var bara en man. Det var jag. Tyvärr. Hon gick ut med 100 procent och bara ökade. Hon ondgjorde sig över hela den manliga delen av befolkningen, hur vi förtrycker kvinnan och kedjar henne vid spisen genom att se till att hålla nere lönerna och därmed vidmakthålla orättvisorna mellan könen. Att fråga om hon inte tyckte att det skett väldigt stora förändringar i samhället, även om det finns massor kvar att göra, om man jämför med bandet vi just hört var inte heller rätt medicin. Ett tag tyckte vi att det började ryka ur näsborrar och öron, men vi kan inte svära på det. En kvinna i klassen, trebarnsmamma och drygt 40 sa att hon hade valt att vara hemma med barnen tills den minste var tre. För att hon tyckte om det och hade möjlighet till det. Jag trodde hon skulle explodera där och då.
"Lilla flicka, det är 2000-talet nu! Väx upp för helvete och ta ditt ansvar!"
En annan mening hon leverade var följande:
"Är de tillräckligt mogna för att gå ut och knulla runt ska de fan också ta ansvar för det"
Könsord och svordomar haglade under resten av föreläsningen. Ända tills jag gick därifrån. Efteråt satt vi i smärre chock. Alla var upprörda och kände att något måste göras så inte fler råkar ut för henne. Vi satte ihop en gemensam skrivelse som alla skrev under på och lämnade in till skolledningen.
Efter ett tag fick jag ett brev från studierektorn. Efter samtal med föreläsaren i fråga hade det framkommit att inget av det som vi angett överhuvudtaget förekommit. Allt måste varit ett stort missförstånd. Case closed! Ja jag kanske skulle nämna att vår vän och studierektorn var väninnor. Vet inte om det spelade någon roll.

På olika ställen så bloggas det om kvinnor och män, våra roller och trygghet i vad som förväntas av oss. Jag har någonstans dryftat att jag tror det råder en osäkerhet i vad som ingår i att vara man respektive kvinna i dagens samhälle. Det gör jag delvis för att många män som jag känner har uttryckt det så, men också eftersom så många föräldrar idag mår dåligt av att deras barn växer upp på institution i form av förskola från ett års ålder där de tillbringar tio timmar om dagen, fem dagar i veckan. För att många av de ungdomar jag möter i jobbet, speciellt tonårstjejer, inte har en aning hur de ska kunna leva upp till de krav som ställs på dem, inte minst sexuellt. En press som gör att de väljer att skada sig själva, en epidemi som växer lavinartat. Eller alla män som tror att de måste se ut som Brad Pitt, dofta som en rosbuske samtidigt som de steker oformliga köttbullar och bekräftar sin partner genom att lyssna intresserat på hur hon upplever sin situation på arbetet. Detsamma gäller givetvis för alla kvinnor, som förutom att de ska heltidsarbeta fortfarande ska ha huvudansvaret för att hushållsarbetet fungerar och att barnen gör sina läxor. Och den som inte har medlemskort på SATS ses med suspekta ögon. För hålla sig i form det måste man. Tv och tidningar basunerar ut sina budskap med megafon. Smal, snygg och framgångsrik. Med vita tänder och stora bröst. Där är mallen för 2000-talets kvinna. För männens del känns kravbilden annorlunda. Ibland verkar det som att vi kan komma undan med ett lagom skitigt blåställ. Iallafall under parningsdansen. När familjen väl är etablerad så åker kraven i taket. Åt båda håll.

Ja mycket kan sägas om det här. I slutändan är vi ju alla människor som jag läst här i bloggvärlden. Visst är det så. Men vi kan inte komma ifrån att samhället genomgått oerhörda förändringar på kort tid. Är det något vi människor har svårt för så är det förändringar. Det skapar oehörda påfrestningar då vi tvingas lämna det trygga, invanda och ge oss ut på otrampad mark. Och om någon skulle läsa in i det här att jag tyckte det var bättre förr, med den norm som var rådande i samhället med sina stereotypiska könsroller, då vill jag bara säga att det vill jag absolut inte. Jag tror bara vi behöver lite tid att växa in i kläderna. Kvinna som man. Man som kvinna.

12 comments:

Visionary soul said...

Ojojoj... den läraren hade uppenbarligen en del obearbetade saker som hon skulle ha behövt ta itu med någon annanstans än i klassrumssituationen... För jäkligt att studierektorn var så ryggradslös. Läraren hade ju behövt hjälp att komma vidare med sig själv, och då krävs det ju att någon ser och lyfter fram problemet...

Jag har pratat om det förut - när en grupp forskare fick i uppdrag att komma fram till ett enda ord som skulle beskriva 1900-talet, så kom de fram till ordet FORTARE. Jag tror att det stämmer. Jag håller med dig om att "bilden" av könen förändras så snabbt att vi inte hinner med, inte hinner komma på vilken roll vi själva ska ta. Och så är vi i olika faser i den processen dessutom, så kulturkrockarna mellan män och kvinnor kan bli väldigt stora...

Fast jag tror att den största förvirringen råder hos män, faktiskt. För de saker som kvinnor traditionellt har behövt ta hand om, de behövs fortfarande tas hand om, medan de manliga områdena är de som har försvunnit i störst utsträckning. Kvinnliga ledaregenskaper värderas högre och högre i samhället - var ska männen rymmas, där de inte förlorar den makt de är vana vid sedan födseln att ha rätt till?

Helt ärligt tror jag att det kan vara farligt för samhället om jämställdhetsprocessen går för snabbt. Det blir för många arga män som inte har några konstruktiva uttrycksformer för sin ilska... så det yttrar sig i våld. För en del. Vi behöver att processen går tillräckligt långsamt för att nya, bra roller för män ska hinna utvecklas... tror jag.

Johnny said...

Visionary soul, tack för din suveräna input i frågan. Mycket intressant. Vad det gäller läraren så var det mycket beklagligt. Som student sitter man också i en ranglig båt. Alla vill ha sina betyg och vågar inte ställa till med för mycket väsen. Därför kan dylika personer fortsätta i många år. Tyvärr.

Anonymous said...

men det som är upprörande med din lärarinnas beteende är enligt mig hennes brist på reflektion och distanstagande. och brist på öppenhet. är det inte så att det är det som är farligt idag, brist på förståelse och empati?

Anonymous said...

Oerhört välformulerat och viktigt inlägg.

Du skrev en gång varför du gillade att läsa min blogg. Dito. Av precis samma anledning.

Ha en fin kväll.

Katrine K said...

Det du skriver er interessant, det er viktige ting du tar opp her. Tror jeg er ganske enig med deg. Likte også fotballhistorien din!

Anonymous said...

Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag håller med om det du säger.

En annan sak som är relaterad till detta är att den här "jämstäldhetshysterin" har tagit bort stora delar av valmöjligheterna.

Orsaken till en stor del (inte allt) av arbetslösheten är kanske på grund av att vi jämfört med för 30 år sedan har dubbelt så många förvärvsarbetande på grund av att alla kvinnor också måste arbeta för brödfödan. Vi måste,för att ekonomin ska gå ihop.

Pappa brukar säga att sjuttiotalet var en gyllene tid. Och det är nog så. Levnadskostnaderna var låga, och arbetet lönade sig. Idag får man slita hund (båda två) för att kunna uppnå samma levnadsstandard.

Jag har ofta tänkt och tyckt att det är sorgligt att barnen idag måste skyfflas iväg till daghem, dagmamma, skola osv så tidigt, därför att både mamma och pappa måste jobba för att få hushållet att gå ihop. Med det inte sagt att kvinnan ska återgå till att vara fastkedjad vid spisen, men vore det inte skönt om det räckte med EN heltidslön för att få hushållet att funka? Där en förälder kan vara hemma oavsett om det är mamma eller pappa. Eller båda kan vara hemma halvtid?

Nå, det är kanske en idealistisk tanke ...

Anonymous said...

PS: du får gå med i www.nyligen.se så jag kan lägga till dig bland favoriterna. Din blogg kommer jag att vilja återvända till...

Johnny said...

klagan: visst är det väl så. den allt högre stressnivån minskar i samma takt lusten och orken att se våra medmänniskor.

ellen: tack så mycket! jag blir alltid glad när jag "hälsat på" hos dig, så jag tar det som en stor komplimang. önskar dig en riktigt bra dag.

katrine k: låter bra att du gillar det. och kul att du hittat hit!

carola: tack för intressanta synpunkter, det känns som vi står nära varandra i denna frågan.
det är jättekul att du hittat hit. du är välkommen när du vill :-)

jorid: jag tror nog att det är ganska lika mellan könen. jag har också stora krav på mig själv och många jag känner. men du kan ha rätt i att kvinnor kanske generellt sett har högre krav på sig när det gäller relationer, familj och så. men det är bara en tanke. har du sett filmen ännu?

Johnny said...

trots att jag är svensk :-) roligt att du gillar den, och visst är det underbart att kunna förverkliga livsdrömmar även om andra anser att tiden är förbi.

Anonymous said...

Vad gäller föreläsaren så behöver det inte vara så att den skrivna protesten gick obemärkt förbi. Trots dementin kan hon ha tagit åt sig av kritiken och kan välja att uttrycka sig lite smidigare nästa gång. Hennes väl inbitna åsikter lär väl knappast ändras i en handvändning. Fanatiker brukar gilla att se allt i svart eller vitt.

Johnny said...

Hej salt, kul att se dig igen. som vanligt har du bara bra synpunkter, för visst kan man hoppas att något gick fram.

Anonymous said...

Ja, även när man slår ifrån sig kritik och tycker den är helt obefogad så kan man inte låta bli att fundera. Och har hon fått veta att det var många spm reagerade likadant så lär det ta djupare än hon vill ge sken av. Låt det bara ligga och puttra i bakhuvudet så kommer förändringen säkert.

Ja, visst är det skönt att ha mej tillbaka! ;) Det tycker jag själv.
Hur trevligt det än är att umgås med en solstråle så behöver hjärnan lite variation. Man behöver få tänka på vuxenspråk.