Den ljusnande framtid är vår

Vi sitter och lyssnar på en gammal ljudupptagning från 70-talet. Ämnet är socialpolitik och dagens tema är genusperspektivet. Ungefär 30 vuxna människor på termin sex, socionomprogrammet vid Göteborgs universitet,skrattar gott åt det absurda som strömmar ut ur högtalarna. Kvinnan som intervjuas ger en sån syn på sin roll i hemmet att det är svårt att hålla sig för skratt. I korthet går det ut på att hennes uppgift är att se till barnen, laga all mat och sköta resten av hushållet. Just det, att ha klar middagen åt mannen tills han kom hem från jobbet också! I hennes värld var det så det skulle vara. Mannen skulle vara på jobbet och försörja sin familj. När han sen kom hem hade han all rätt att få sig ett varmt mål mat, och efter det ta sin pipa, tidningen och vila sig lite.

När jag sitter där och småkluckar så inser jag att det skulle kunna vara min mamma där på bandet. För så såg det ut när jag växte upp i ett småputtrigt villasamhälle fyra mil utanför stan. Inga barn gick på dagis, i stort sett alla mammor var hemma tills skolan började vid sju års ålder. Min pappa var verkligen ingen höginkomsttagare, han var servicereparatör på Toyota, åkte runt och lagade truckar. Ändå hade vi en normalstor villa, åkte på semester på somrarna. Tre pojkar. Tänk vilka matkostnader. Plus farsan, åtta mackor till frukost bara, jag lovar! Han kunde äta. Men iallafall, hur f-n gick det till? Idag räcker inte pengarna även om båda heltidsarbetar. Vad hände? Och blev det bättre för barnen? Det här ställde jag inte så mycket som en fråga, utan jag tänkte snarare högt. Det skulle jag inte gjort! Jag kunde lika gärna tagit fram en bensindunk, tömt innehållet på golvet och tänt på.

Läraren i kursen socialpolitik var en kvinna, kanske 45, från USA . Jag ska säga att kursen fram tills denna lektion varit bra (speciellt redovisningen om USA:s socialpolitik :-). Men där och då spårade det ur i expressfart. Av de 30 personer som var närvarande så var bara en man. Det var jag. Tyvärr. Hon gick ut med 100 procent och bara ökade. Hon ondgjorde sig över hela den manliga delen av befolkningen, hur vi förtrycker kvinnan och kedjar henne vid spisen genom att se till att hålla nere lönerna och därmed vidmakthålla orättvisorna mellan könen. Att fråga om hon inte tyckte att det skett väldigt stora förändringar i samhället, även om det finns massor kvar att göra, om man jämför med bandet vi just hört var inte heller rätt medicin. Ett tag tyckte vi att det började ryka ur näsborrar och öron, men vi kan inte svära på det. En kvinna i klassen, trebarnsmamma och drygt 40 sa att hon hade valt att vara hemma med barnen tills den minste var tre. För att hon tyckte om det och hade möjlighet till det. Jag trodde hon skulle explodera där och då.
"Lilla flicka, det är 2000-talet nu! Väx upp för helvete och ta ditt ansvar!"
En annan mening hon leverade var följande:
"Är de tillräckligt mogna för att gå ut och knulla runt ska de fan också ta ansvar för det"
Könsord och svordomar haglade under resten av föreläsningen. Ända tills jag gick därifrån. Efteråt satt vi i smärre chock. Alla var upprörda och kände att något måste göras så inte fler råkar ut för henne. Vi satte ihop en gemensam skrivelse som alla skrev under på och lämnade in till skolledningen.
Efter ett tag fick jag ett brev från studierektorn. Efter samtal med föreläsaren i fråga hade det framkommit att inget av det som vi angett överhuvudtaget förekommit. Allt måste varit ett stort missförstånd. Case closed! Ja jag kanske skulle nämna att vår vän och studierektorn var väninnor. Vet inte om det spelade någon roll.

På olika ställen så bloggas det om kvinnor och män, våra roller och trygghet i vad som förväntas av oss. Jag har någonstans dryftat att jag tror det råder en osäkerhet i vad som ingår i att vara man respektive kvinna i dagens samhälle. Det gör jag delvis för att många män som jag känner har uttryckt det så, men också eftersom så många föräldrar idag mår dåligt av att deras barn växer upp på institution i form av förskola från ett års ålder där de tillbringar tio timmar om dagen, fem dagar i veckan. För att många av de ungdomar jag möter i jobbet, speciellt tonårstjejer, inte har en aning hur de ska kunna leva upp till de krav som ställs på dem, inte minst sexuellt. En press som gör att de väljer att skada sig själva, en epidemi som växer lavinartat. Eller alla män som tror att de måste se ut som Brad Pitt, dofta som en rosbuske samtidigt som de steker oformliga köttbullar och bekräftar sin partner genom att lyssna intresserat på hur hon upplever sin situation på arbetet. Detsamma gäller givetvis för alla kvinnor, som förutom att de ska heltidsarbeta fortfarande ska ha huvudansvaret för att hushållsarbetet fungerar och att barnen gör sina läxor. Och den som inte har medlemskort på SATS ses med suspekta ögon. För hålla sig i form det måste man. Tv och tidningar basunerar ut sina budskap med megafon. Smal, snygg och framgångsrik. Med vita tänder och stora bröst. Där är mallen för 2000-talets kvinna. För männens del känns kravbilden annorlunda. Ibland verkar det som att vi kan komma undan med ett lagom skitigt blåställ. Iallafall under parningsdansen. När familjen väl är etablerad så åker kraven i taket. Åt båda håll.

Ja mycket kan sägas om det här. I slutändan är vi ju alla människor som jag läst här i bloggvärlden. Visst är det så. Men vi kan inte komma ifrån att samhället genomgått oerhörda förändringar på kort tid. Är det något vi människor har svårt för så är det förändringar. Det skapar oehörda påfrestningar då vi tvingas lämna det trygga, invanda och ge oss ut på otrampad mark. Och om någon skulle läsa in i det här att jag tyckte det var bättre förr, med den norm som var rådande i samhället med sina stereotypiska könsroller, då vill jag bara säga att det vill jag absolut inte. Jag tror bara vi behöver lite tid att växa in i kläderna. Kvinna som man. Man som kvinna.