Monday, November 27, 2006

Jag gillar inte avsked. Ja, jag vet att det beror på att min mamma hade svårt att lämna mig när jag var liten och ledsen. Skit samma, det suger som det heter idag. Jag bryr mig inte lika mycket när det är jag själv som ska iväg, gillar mindre när jag står kvar och ser den andre gå iväg. Det handlar såklart om kontroll, att man inte vet vad som händer när man inte är med. När mina förhållanden tagit slut har det blivit långa, utdragna processer som sliter så hårt på känslolivet att man tar helt slut. . Min första riktigt stora kärlek var jag ihop med i fyra år innan det tog slut. Men det tog två år till innan vi slutade träffas helt. Snacka om att köra en relation ner i skiten. För man hinner ju göra varandra ganska illa under tiden. Det handlar väl egentligen om rädsla, att vetskapen om att när man släpper taget helt, då är fältet fritt för vem som helst att bli ihop med den som du fortfarande har känslor för. Egoistiskt ja, men känslomässig smärta är det vi fruktar mest. Och i mitt fall var vi lika goda kålsupare. Det är värre när den ene blir utnyttjad för att den andre inte vågar släppa taget. DET är elakt, och det gör ont. Jävligt ont.

Fast jag gled ifrån ämnet lite. För idag var det ett sånt där annat auf wiedersehen. Min dotter flög imorse på semester med sin "andra familj". Därför klev jag upp 4.30 , det var inte skönt! Men jag erbjöd mig att köra så jag får skylla mig själv. Men en anledning till att jag alltid tyckt det varit jobbigt med avsked är att min mamma alltid stod där med gråten som bara önskade välla fram, och man själv kände en stor, konstig klump som trängdes i halsen när man skulle iväg. Därför försöker jag göra tvärtom. Inte gå med in, ett glatt humör med fokus på hur kul det ska bli, puss o kram och sen iväg. Gråta får man göra i bilen på väg hem. Hoppas det fungerade.

8 comments:

Anonymous said...

Jag funderar. Du var ledsen när du skulle ta avsked från mamma, men det jobbiga var att hon grät?

Det är en liten balansgång där, mellan att visa vad man känner och att väcka skuld (eller andra känslor) genom sina tårar. Ett delikat problem.

Jag tänker att det nog kan vara bra att visa att man är lite ledsen - just nu - över själva avskedet, men att du trots det är glad för hennes skull som får åka på semester.

Förnuftets röst går före känslans. Jag kommer att tänka på en tjej och hennes mamma som var helt övertygade om att "ödet" grep in varje gång de missade bussen. Vilken tur! Då var det nog inte menat! Och som lät bli allt som väckte minsta nervositet eller osäkerhet, för då var det den inre rösten som varnade.
De blev på nåt sätt ständiga "offer" för omständigheterna och valde alltid minsta motståndets väg.

Ja, jag hamnade på ett sidospår. Men det visar hur mycket föräldrarna påverkar sina barns sätt att tänka.

Gråt ut du, du som kan. :)

Katrine K said...

Åh, jeg forstår deg godt nå!
Jeg hadde det slik som du da jeg var liten, det aller verste var akkurat det at mamma så på meg med et trist blikk... Og hvis jeg som barn var borte hjemmefra, så var det alltid forferdelig følsomt å snakke i telefon med mamma, for bare det å høre hennes stemme fikk meg til å gråte.
Jeg tenker stadig på det med mine egne små gutter, at jeg må prøve å virke sterk og glad overfor dem ved avskjeder eller når vi snakkes i telefon. Jeg vil ikke at de skal få dårlig samvittighet for at de er borte fra meg.
Somoftest viser jeg masse følelser, men det er litt spesielt med avskjeder...
Jeg føler med deg!

Anonymous said...

Avsked suger. (undrar om våra norska vänner förstår det)
Kommer ihåg en flickvän som skulle resa till USA som Au revoir... pair.
Där stod vi på min gata och sa:
"Ja, hej då. Jag skriver"
"Ja, gör det. Vi hörs"
"Hej då."
"Hej."
* Kram *
"Ja, men då säger vi så. Hej då."
"Mmm... hej då"

Och så där höll det på ett tag.

Johnny said...

salt: förstår vad du menar, men jag känner min dotter så väl. hon tycker det är jättejobbigt att åka iväg när jag inte är med. jag vill visa henne att jag klarar mig när hon inte är här. ibland tror hon inte det. och jag vill verkligen att hon ska kunna koncentrera sig på nuet där hon är, och inte undra hur jag har det. och jag har inte gråtit så mycket. inte ännu, det kanske kommer.

jorid: ja ibland är det skönt att gråta ut, ibland jobbigt att vara känslig. känns som vi lär oss en hel del över gränserna, både språkligt och annat:-)

katrine k: det känns som vi hade det ganska lika då. och visst vill man att barnen ska kunna åka och göra vad de vill, utan att behöva tänka på hur vi har det. och tack!

fredo: känner igen det där. min flickvän gjorde samma resa. kunde lika gärna varit jag som stod där, för det blev också ett låååååångt adios!

Visionary soul said...

Jag tror du tänker rätt... särskilt för barn till skilda föräldrar, så kan ansvaret för föräldrarnas välmående ta sig alldeles osannolika proportioner. Utan att man som förälder fattar det, riktigt... Något beroende opå hur små barnen är, så kan man faktiskt "lura" dem att tro att man är jätteglad och lugn. Och vad nytta gör det för barnet att vara olycklig för något som det ändå inte kan påverka?

Men det är en balansgång. Under perioder har jag fått tala om hur mycket jag saknar och längtar efter dottern, så att hon inte ska känna sig oönskad och oviktig... men för det mesta måste jag vara tydlig med hur SKÖNT jag har det när jag får vara själv ett tag... och det är ju OCKSÅ sant! :-)

Det är inte schysst att lägga över sin separationsångest på barnen, så som din mamma verkar ha gjort. Du är klok som fattar det. Och dessutom agerar utifrån det.

Johnny said...

Alla: jag har ändrat i texten, det var inte meningen att lämna ut min mamma sådär. om du läst det mamma, så ber jag om ursäkt.

v.soul: jag känner att du vet precis vad jag pratar om. som du ser ovan så insåg jag inte imorse när jag var yrvaken att jag kanske lämnade ut min mamma på ett taskigt sätt. eftersom jag gått i terapi så vet jag ju att alla alltid handlar rätt utifrån var de befinner sig i livet och vad de lärt sig fram till denna punkt. och jag har verkligen inte varit lika bra på det här, men jag har blivit så mycket bättre, och det är allt man kan begära.

Visionary soul said...

Oj, då känner jag att jag också måste förtydliga mig lite... Jag tror också att de allra, allra flesta gör så gott de bara kan, utifrån den situation de befinner sig i. Man vet inte det man vet, förrän man vet det... innan dess gör man så gott man kan utifrån det man vet. Efteråt också, för den delen! ;-)

Att man som barn kan känna sig sviken av föräldrar, innebär ju inte nödvändigtvis att man dömer föräldrarna. Det är olika saker. Känslan måste få finnas, i barnet... och ingen människa är perfekt. Inte ens föräldrar, hur mycket vi än skulle önska... att vi var det själva, som föräldrar... ;-)

Anonymous said...

v. soul: jag känner att vi är på samma våglängd och spår här. men jag ville bara lägga tillrätta det jag skrev innan. ibland ser man inte förrän efteråt vilken effekt orden får. ja ungefär som du skrev, man gör så gott man kan, både innan och efter :-) tack för ditt kloka resonemang.
//jdawg