Jag gillar inte avsked. Ja, jag vet att det beror på att min mamma hade svårt att lämna mig när jag var liten och ledsen. Skit samma, det suger som det heter idag. Jag bryr mig inte lika mycket när det är jag själv som ska iväg, gillar mindre när jag står kvar och ser den andre gå iväg. Det handlar såklart om kontroll, att man inte vet vad som händer när man inte är med. När mina förhållanden tagit slut har det blivit långa, utdragna processer som sliter så hårt på känslolivet att man tar helt slut. . Min första riktigt stora kärlek var jag ihop med i fyra år innan det tog slut. Men det tog två år till innan vi slutade träffas helt. Snacka om att köra en relation ner i skiten. För man hinner ju göra varandra ganska illa under tiden. Det handlar väl egentligen om rädsla, att vetskapen om att när man släpper taget helt, då är fältet fritt för vem som helst att bli ihop med den som du fortfarande har känslor för. Egoistiskt ja, men känslomässig smärta är det vi fruktar mest. Och i mitt fall var vi lika goda kålsupare. Det är värre när den ene blir utnyttjad för att den andre inte vågar släppa taget. DET är elakt, och det gör ont. Jävligt ont.

Fast jag gled ifrån ämnet lite. För idag var det ett sånt där annat auf wiedersehen. Min dotter flög imorse på semester med sin "andra familj". Därför klev jag upp 4.30 , det var inte skönt! Men jag erbjöd mig att köra så jag får skylla mig själv. Men en anledning till att jag alltid tyckt det varit jobbigt med avsked är att min mamma alltid stod där med gråten som bara önskade välla fram, och man själv kände en stor, konstig klump som trängdes i halsen när man skulle iväg. Därför försöker jag göra tvärtom. Inte gå med in, ett glatt humör med fokus på hur kul det ska bli, puss o kram och sen iväg. Gråta får man göra i bilen på väg hem. Hoppas det fungerade.