RAS- det retikulära aktiveringssystemet. Kan låta helt obegripligt eller hur? Men om du tänker på hur mycket våra hjärnor bombarderas med dygnet runt, hela livet, så inser man att det skulle inte fungera utan någon slags filtreringsfunktion. Lite hjälp att välja ut det som är viktigt för oss just nu. RAS är just det filtret som gör att vi lägger märke till sådan information som är relevant, viktig, av intresse eller bara annorlunda. Ta som exempel att du ska köpa bil. Säg en röd Volvo V70. Helt plötsligt ser du röda Volvo V70 över allt. Eller du och din partner ska få barn. Barnvagnar, kompisar som ska få barn, ja helt plötsligt handlar allting om barn. Eller om din älskade gör slut. Alla filmer du ser, allt du läser innehåller saker som påminner dig om honom/henne.
Det här blir särskilt viktigt när vi inser hur mycket fel vi tänker om oss själva. Du vet självuppfyllande profetior. Inre frågor som "varför har jag alltid sån otur", eller "varför är jag så förbannat klantig jämt", ställer in RAS på att söka information om varför det är just så. Men att ändra på frågan innebär att man ändrar fokus. När du börjar ge dig själv frågor som leder dig framåt istället så ändrar RAS inställning. Bort från martyr och offertänk. Om du lyssnar till dig själv någon gång och du inser att det låter som en hackig skiva, då är det dags att ändra fokus. Gör det genom att ställa andra frågor. Om det rör sig om en speciell situation som du inte kommer vidare ur, som påverkar dig negativt, kan du ställa frågor som:
Var hamnar det här på en skala från 1-10? Få perspektiv på problemet.
Hur viktigt kommer det här vara om ett halvår?
Hanterar jag det här på ett vettigt sätt? Vad kan jag göra för att förbättra eller påverka situationen?
När du kommer ur det och hittat en positiv lösning, inte bara för dig, utan för helheten, kan du ställa andra frågor för att slippa hamna där igen. Exempelvis :
Vad kommer jag göra annorlunda nästa gång?
Kan jag hitta något som är positivt med den här situationen?
Jag vet att det här är svårt när man mår dåligt, men ibland kan det vara nyttigt att stanna upp och lyssna efter vad för budskap man ger sig själv. Om man inte själv ger sig en kram då och då, är risken stor att ingen annan gör det heller. Om du inte själv kan höra din inre dialog, fråga din omgivning. De vet garanterat hur det står till.
20 comments:
Bra!
Tack ellen! Kul att se dig igen :-)
J, tänkvärd och inspirerande text. Det här borde vi ta över en kopp kaffe. Jag lyssnar - du talar ;-)
Ett besök i trekonungstaden snart kanske?
Absolut langri, onsd-tors, funkar det? Fast bara på ett villkor. Båda pratar, båda lyssnar :-)
Det funkar för mig med. Välj dag du. Jag klarar inte av aftonbladet eller expressen-frågor ;-)
Egentligen vill jag nog säga en massa saker om det här du skriver om, men jag vet inte var jag ska börja. Allt låter antingen självklart eller grinigt.;) Och sån är ju inte jag! hehe
Att fenomenet hade ett namn var iallafall nytt för mej.
Salt, jag är alltid intresserad av dina åsikter. Och jag tål kritik också:-)
Hehe, nej, jag hade inte tänkt kritisera alls! Jag kom bara att tänka på diskussioner kring det där filtret med människor som har BESTÄMT sig för att det är på ett visst sätt och benhårt håller fast vid det trots diskussioner. Och att klanka på andras oförmåga skulle ju låta grinigt.
Särskilt när jag vet att jag har en massa sånt på en omedveten nivå, så jag är inte bättre själv.
Ibland kan man ju bli överanalytisk också och söka efter mönster och samband som kanske inte finns där. Krånglar jag till det nu?
Nej salt, jag förstår vad du menar. Tror jag :-) Sen tror jag vi människor generellt krånglar till det istället för att kommunicera. Vad tror du?
//Jdawg
Generellt sett? Ja, absolut!
Folk är för otydliga. Låter bli att berätta saker för att de förväntar sig att bli missförstådda.
Å andra sidan.
Kommunikation är inte allt. Att man kommunicerar betyder inte alltid att man kan komma överens eller ens förstå varandra. Vid nån tidpunkt måste man acceptera att man aldrig kommer få en vettig förklaring man kan acceptera. (Blev det kryptiskt nu?)
Jag tänker på folk som blivit dumpade och använder sig av ursäkten att man måste tala ut för att slippa släppa taget om den andre.
Jag tänker också på att ibland kanske man måste acceptera att ens föräldrar eller barn är som fullständiga främlingar för en. Ibland är samförståndet högst begränsat.
Jag har visst börjat på en liten egen blogg härinne. ;)
Ja men det är bara trevligt att få co-hosta med dig salt :-) Och visst är det så som du säger. Det går ju inte att kommunicera med någon som inte vill ta in. Då har man all rätt att säga tack och hej, leverpastej. Men överlag menade jag så kan vi bli bättre på att tala om vad vi känner och vill. Samma åt andra hållet, lyssna på den andre och vad han/hon vill. Efter det kan man ju se om det går att mötas eller om avståndet är ouppnåeligt.
Oh ja... Men med tanke på att människor är sociala djur, är det inte konstigt att vi är så dåliga på kommunikation?
Bara att sitta ner och lyssna på vad den andre säger utan att samtidigt förbereda sitt svar verkar vara mer än vad många klarar av. Som om man skulle förlora i prestige om man "blev svarslös".
Sen är det väl lustigt att folk gärna säger "min [fru] förstår mej inte" men aldrig att "jag är så dålig på att förklara"? ;)
Under min innebandykarriär (nåväl) hade vi upprepade träffar med mentaltränaren Christoph Treier (som bland annat har Marcus Grönholm i sitt stall). Han lyfte fram de här frågorna och hade många praktiska övningar på hur man får bort det.
Ett konkret exempel är om du förslagsvis befinner dej på en gala och ska upp på scenen för att ta emot ett pris. Hela vägen upp tänker du "jag ska inte snubbla i trappan, jag ska inte snubbla i trappan, jag ska inte snubbla i trappan". Hjärnan registrerar inte ordet "inte", utan bara "snubbla i trappan" varför du med stor sannolikhet gör just det. Det gäller att vända meningen till något i stil med "nu ska jag gå som om jag ägde stället".
Bara en input i frågan =)
Salt, jag kan bara instämma. Du är klokare än en bok :-) Ja, flera böcker faktiskt :-)
Malin, jag tackar för din input! Och visst är det så, att hjärnan inte registrerar inte. Synd att det är det vi upprepar mest då, inte sant? Tyckte du att det hjälpte dig i din innebandykarriär?
Jag försökte verkligen omvända mitt tänkande. Särskilt som jag var målvakt, var det viktigt att komma ifrån tänket "jag får inte släppa in bollen", eftersom det enligt ovan nämnda logik kan vara förödande.
Om det hjälpte resultatmässigt vet jag inte, men jag tycker absolut det hjälpte mej att komma bort från en ond spiral av negativt tänkande!
Härligt Malin! Och jag antar och hoppas att det gäller även utanför planen.
Det lustiga är att man inte ens behöver t ä n k a annorlunda, det räcker att agera. Så här skriver underbara Bodilm Malmsten i undebara "Det är fortfarande ingen ordning på mina papper":
"Att ytan påverkar djupet bevisades nyligen av professorn i neurologi Paul Ekman och vittnesexperten Silvan Tomkins, två av vår tids mest sakkunniga på den mänskliga hjärnan.
Experimentet med blyertspennan bevisar att man blir glad av att le.
Den som sätter en penna mellan tänderna får ett ansiktsuttryck liknande ett leende, muskulaturen beter sig som om man vore glad. Det anmärkningsvärda är att samtliga försökspersoner med penna mellan tänderna kände sig gladare än kontrollgruppen, lättare till sinnes."
!
Detta var intressant!
Jag tänker mycket på ett par saker som folk sa till mig före halloween som jag också tror spelar roll. Jag var ju rädd att jag skulle se ut som en slampa i min dräkt (du vet, usk-outfiten). Det enda jag tänkte på var hur folk skulle se mig. Då en sa att han trodde att hur jag kände mig på insidan skulle spegla av sig till det yttre. Och en annan sa att det kanske var jagsjälv som såg mig på det nedvärderande sättet.
Ibland måste man verkligen stanna upp och fundera lite extra på vad det är som händer i hjärnan.
Skrivkramp, det var intressant. Självklart sitter jag nu med en penna mellan tänderna, och visst ler jag. Får behålla den där en stund så får jag se om det blir någon skillnad i humöret.
Therese, du verkar ha bra människor omkring dig. Men visst är det nödvändigt ibland att stanna upp och kolla av vad man säger till sig själv därinne i huvudkontoret. Och hade det kommit några sura kommentarer så hade det garanterat varit avundsjuka tjejer som stått för dem.
Grymt bra text, hjälpte mig jätte mycket ! TACK
Post a Comment