Jag såg ett morgonprogram med Oprah den här veckan. Hon reste tillsammans med Elie Wiesel till det koncentrationsläger han anlände till 1944 med sin familj. Femton år gammal skildes han omgående åt från sin mor och sina systrar där på tågperrongen. Det var också sista gången han såg sin mamma. Birkenau. Det var namnet på platsen som bara ofantlig grymhet kunde skapa. Hans berättelse under deras besök på platsen fick mina tårar att trilla. När jag ser det här och liknande program, så tänker jag på det faktum att dessa människor fortfarande är i livet, men de är gamla nu. Elie Wiesel är född 1928 och således har han inte så många år kvar. Vad händer när han och alla andra överlevare inte finns kvar och kan hålla minnet av människans grymhet vid liv? Ja iallafall kan de inte vara de levande bevis de är idag. Frågan känns väldigt aktuell i ett samhällsklimat som alltmer präglas av främlingsfientlighet och egoism. Må vi aldrig glömma.
No comments:
Post a Comment