Metall.

När jag var 18 år satt jag och Jocke Cans, sångare i Hammerfall och numera också antagligen omåttligt stolt innehavare av titeln Körslagskung :-), i min gamla Toyota Celica och lyssnade på Metallica under rasterna på Burgårdens gymnasium.

Oftast var det jag och min bästis på den tiden, Mattias som jag också jobbade på konserterna på Scandinavium tillsammans med. Men ibland var Jocke med, och det tycker min dotter är supercoolt eftersom hon har blivit ett litet Hammerfall-fan. Inte tack vare mig vill jag flika in.

Ett av mina bästa konsertminnen, och utan tvivel det mest skrämmande, var när vi som sextonåringar gick på Metallicas konsert på Frölundaborg. Klientelet var som direkt hämtat ur Sagan om ringenfilmerna. Och då tänker jag på dem som tillhörde den dumma sidan.

Det knarkades en del kan jag säga.(Inte av oss alltså) Och dansades i ringar och annat. De välte ner folk. Bland annat oss. Men musiken var mäktig. Det tycker jag fortfarande.


Masters of Puppets-Metallica