Min mamma.

Jag hade precis satt mig ner för att äta dagens lunch, bestående av pasta med någon slags sås. Precis när jag körde runt gaffeln i pastan ringde telefonen. Jag blev kall i kroppen. Jag hade på något sätt intalat mig att om det inte ringde skulle allt vara bra. Jag reste mig och lyfte luren.

"Ja det är Johnny", svarade jag.

"Hej, det är mamma, vad gör du?"

"Jag satte mig precis ner och skulle äta lunch", sa jag.

"Jaha, va synd då. Jag tänkte kanske att vi kunde ses och ta en fika eller så. Men då åker jag hem istället". Jag hörde och visste redan svaret innan jag sa:

"Var det något speciellt då, eller?"

"Ja, jag var ju hos läkaren nu, och...det var inte så bra. Jag har cancer".


Jag öppnade hissdörren och klev in. Den sjönk som en sten i en fart som fick mig att nästan kräkas av svindel. Någonstans mellan våning två och tre stannade den. När jag tittade upp såg jag att handtaget satt jättehögt upp så jag fick knuffa allt vad jag kunde för att få upp dörren. Jag lyckades till slut ta mig ut, och fann mig själv stående i vårt gamla kök. Jag var bara en liten gosse, och jag kände att jag grät. Jag såg mamma klä på sig i hallen, och jag försökte ropa på henne, men hon hörde mig inte. Jag sprang mot dörren, men hon bara öppnade den och gick ut, utan att se mig. Jag kastade mig otröstlig på golvet, jag trodde det var sista gången jag såg henne. Min beskyddare, min ängel, min mamma. Hur skulle jag klara mig utan henne?


Mamma kom snabbt under behandling, och hon har varit så modig. Hon har varit modig för oss alla, och hennes positiva inre har säkerligen hjälpt många hon mött i samma situation. Mitt i allt det jobbiga insåg jag att jag hade en hel del olösta saker tillsammans med henne, och jag visste precis vem som skulle hjälpa mig med det.

Idag har vi varit på lunch och mamma mår bra . Och jag med. För nu har vi en riktig relation, en mellan två vuxna människor. Jag var så rädd att min mamma skulle försvinna innan jag fick komma fram till vad jag behövde inuti. Det hade inte varit roligt att aldrig få se henne i ögonen och bekräfta att allt är bra.

Och det kommer vara bra, även när du inte är här längre. Bara så mycket tråkigare. Och tomt.

Mamma, jag vet att jag inte sagt det tillräckligt ofta, men...jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig. Jag önskar att alla barn fick komma till världen och mötas av sådan kärlek som du gett mig och mina bröder. Världen skulle vara en så mycket vackrare plats då.

Tack.