Dream Team

1992 satte jag mig på en buss med destination Barcelona. Efter att ha älskat fotboll hela mitt liv hade jag en ny kärlek. Basket. Amerikansk basket alltså. Michael Jordan, Larry Bird, Patrick Ewing...tvåmetersmän som var superatleter och bollgenier i skön harmoni. Den här sommaren skulle alla superstjärnor för första gången förenas i samma lag, Dream Team. Det ville jag inte missa.

Så trots att jag bara varit hemma två veckor efter att ha spenderat en månad i Spanien, kunde jag inte motstå frestelsen. Det är jag glad för. Det blev två veckor mitt i Barcelonas underbara sommar med alla möjliga idrottsliga och andra höjdpunkter.

Jag och min vän tog bilen in till Badalona, platsen för basketens dittills största skådespel. Klädd i full basketmundering promenerade vi runt bland mer eller mindre seriösa svartabörshajar, de flesta tillhörande sistnämnda kategori. Till slut slog vi till, fick de i stort sett sista biljetterna och betalade glatt 1000 spänn, och klev in i hallen.

Stämningen var galen, det kokade därinne och det var fantastiskt. Helt fantastiskt. Dream Team vann med +40 poäng, och de brasilianska spelarna bad om autografer av sina motståndare. Vi satt precis bakom deras bänk och kunde känna svettlukten från deras linnen. För dig som inte gillar sport kanske det låter obegripligt. För dig som gillar sport är det antagligen precis tvärtom.

Idag är det femton år sedan. Om du är intresserad kan du läsa om det här. Själv lutar jag mig tillbaka, blundar och befinner mig där. Och det är lika underbart nu som då. Nästan iallafall.

Kompisar från då

Eftersom vädret återigen visade sig från sin allra bästa sida, bestämde jag mig för att åka ut och bada och umgås med min flyktade vän T:s familj. De bor vid en av de allra bästa badplatserna så det är alltid trevligt. Dessutom hade jag inte sett dem sen förra året.

När jag kliver ner i vattnet ser jag ett bekant ansikte. Vi känner båda igen varandra direkt och sträcker fram högerhanden i en glad och hjärtlig hälsning.

När vi var små växte vi upp på samma ort. Vi spelade hockey och fotboll tillsammans, men var långtifrån nära polare. Han var inte någon stor talang, fast egentligen berodde det nog på att han var väldigt klen. Smal som en pinne och stark som en vandrande dito. Bollsinne, javisst, men vad hjälpte det när han låg ner hela tiden.

När jag flyttat till Göteborg och redan hunnit inse att jag aldrig skulle bli någon stor stjärna, fick jag rapporter om att med honom var det tvärtom. " Du måste komma och kolla, han är helt grym" sa mina gamla vänner från landet. Och det gjorde jag. Och det var han. Den lille tanige pojken hade blivit stor.

Han lämnade division treklubben och flyttade till Helsingborg. Innan man visste ordet av drog han på sig landslagströjan. Sedan blev han proffs och flyttade till Portugal. Han spelade till och med i Premier League innan ett benbrott hindrade honom att fortsätta.

Idag är han tränare för Göteborgs representanter i damallsvenskan. Efter åtta år som utlandsproffs hade han också haft råd att bygga ett megahus som han pekade ut för mig. Från stranden.

Om du tror att jag skriver det där med en bitter smak i munnen, då tror du fel. Tvärtom tycker jag det är skitkul att någon från min gamla hemort kunde lyckas så bra. Dessutom hände det en sak när han var liten som alltid har gjort att jag känner en stor sympati för honom. Fast det är klart, jag hade inte haft något emot att vi båda stod och diskuterade Premier League-minnen. Nu fick det duga med gamla historier från förr. Det passade mig bra. För då var ju jag mycket bättre än honom. Ha!

Bröllop, frågor och annat

- Men varför är du singel Johnny, du som är så trevlig?

Vad svarar man på det? "Jo men hemma är jag en sadistisk psykopat som gärna sparkar katten och slår barn"? Ibland skulle jag vilja dra till med något sånt. För det är en så otroligt dum fråga. Stressande. Vadå, jag har både varit förlovad och har barn. Låt mig vara ifred. Tack.

På bröllop där hela släkten befinner sig får man finna sig i att frågan kommer upp. Jag råkar nämligen vara den ende av alla kusiner och övriga medlemmar av klanen som inte är "lyckligt" sammanboende med någon. Vi har en långtgående tradition av att träffa någon innan tonåren är över och sedan hålla ihop resten av livet. Så det kanske inte är så konstigt att frågan kommer upp. Men ändå.

Bröllopet blev synnerligen lyckat. Kalasväder, glada människor och klackarna i taket. Lite annorlunda var det eftersom brudgummen är serb, och det blev någon slags kombo, om inte annat när det gällde musiken. Men det vara bara ett extra kul inslag.

Min släkt umgicks väldigt mycket förr. Men när mormor och morfar la skidorna i vädret tog de med sig det stadiga umgänget. De var den naturliga sammanhållande länken. Varje gång vi träffas så har vi så otroligt roligt, och pratar om att "vi måste ses snart igen". Men det sker inte förrän det blir begravning eller bröllop. Tragiskt, men så är det. Min närmaste kusin bor tjugo minuter bort. Vi har så sjukt roligt ihop. Ändå träffas vi aldrig. Och man vet att om man ringer så tar det flera timmar, för vi har så mycket att prata om. Tid. Som vanligt saknas den. Eller gör den det egentligen?

Funderade igår på om jag kommer stå där framme i kyrkan någon gång. Om jag får trä på ringen och kyssa bruden. Kliva ut och få grynen kastade på mig. Jag tror det. Men det känns avlägset.

Loaded

Jag är full. Full som en kastrull. Tänkte skriva något bra, men inser att det är omöjligt. Förbannade kusiner. Såna som man älskar, fast det var alldeles för länge sen man sågs.

Mitt tal blev en veritabel homerun. Fast det roligaste var såklart att både brud och brudgum kom fram efteråt och tackade för ett grymt bra tal. Men skit samma. Jag måste lägga mig. Ni har ingen aning om hur lång tid det tog att skriva dessa rader.

God natt, sov så gott. I dag är en sån dag som man önskar att man var två. Men det går säkert bra ändå.

Ungefär så

Det har snart gått ett år sedan jag började skriva. Att Nederbird föddes var på grund av min gode vän Langris övertalningsförmåga. Vi skulle gå en copykurs tillsammans och han hade börjat blogga, som träning. Jag gjorde detsamma. Skrivit hade jag väl gjort, men inget som någon utanför skolvärlden eller familjen fått läsa. Det kändes konstigt. Läskigt. Med en prestationsångest som kunde få en fiskmås förstoppad kändes det nästan omöjligt. Men jag var nyfiken.


Langri började utbildningen. Inte jag. Hade inte ekonomin för det. Så skrivandet på bloggen fick bli min övningsplats. Och det var så förbannat kul! De första kommentarerna som Langri bistod med, känslan när någon helt okänd kom in och skrev något. Till mig. Det kändes overkligt. Men spännande. Kittlande. Vem var den där personen som satt bakom en dator och läste vad jag kramade ur mig? Gick in och läste deras bidrag till världen, kommenterade och tänkte vidare.


Att komma på saker att skriva om var lättare än vad jag trodde från början. Dels har jag ett bra minne, men mitt liv har också varit...händelserikt. Men hur mycket skulle man våga lämna ut? Min dotter, min familj och gamla flickvänner, det är ju känsliga saker. Fotbollshistorier och döda släktingar är tydliga minnen, men inte lika benägna att ha åsikter.


Jag har redan skrivit om den stora glädjen i att få uppleva hur många fantastiska människor det finns här i bloggvärlden. Några är jag säker på kommer förbli vänner för resten av livet. De jag träffat utanför, i den "riktiga" världen, har varit precis så som de varit vid tangentbordet. Underbart. För många fnyser och tycker att "åh, det är ju inte på riktigt". Prova först, säger jag till dem.


Jag fick också chansen att genomföra en dröm, att skriva för en betalande läsarskara. Att se sitt namn som författare av artikeln var en nästan ofattbar glädjekick. Har fortfarande svårt att tro det när jag läser genom tidningarna som ligger där i hyllan. Oglamorösa, men det är ändå mina. Att åka och intervjua gamla idoler var svettigt, men jag gjorde det. Och det gick bra.


Men jag känner också att det blev svårare att skriva på min kära blogg. Energin har gått till det andra, inspirationen likaså. När jag förut fick en idè mitt i natten skrev jag den på bloggen. Nu handlar det om den artikel jag håller på med. Antagligen är det väl naturligt, men det känns ändå tråkigt. Tanken att sluta blogga har fladdrat förbi många gånger. För när inspirationen tryter och man slutar bli personlig, då blir det inte kul. Inte bra.


Trots allt har jag fortsatt. För det är så förbannat kul. Många gamla vänner hänger kvar, nya sköna människor kommer till. Jag hittar nya saker varje dag att inspireras av genom att läsa om era liv. Då är det svårt att sluta.


Jag får helt enkelt försöka hitta tillbaka till känslan jag hade innan, skriva det som jag själv tycker om, och hoppas att jag kan fortsätta beröra. När det kändes som tyngst i början på den nya "karriären" var det kommentarerna på bloggen som höll mig på banan. Jag minns när jag skrev en post om självkänsla och slog på datorn på jobbet, samtidigt som chefen återigen tyckte att det jag skrivit inte höll måttet, så stod det en kommentar, ungefär "jag ryser när jag läser, du är helt grym", då kändes det okej igen. Eller mer än så. Och den kommer i nästa nummer av Faktum, om någon i Göteborg brukar köpa den. Gör det om du kan. Inte för artikeln, men för att hjälpa de hemlösa.

Sådär, klockan är tjugo över fem på morgonen. Jag borde sova. Eller skriva på en artikel. Idag gick inspirationen till bloggen. Det känns helt rätt.

På landet lyfter man handen...

När jag var liten tyckte jag det kändes mysigt när jag åkte bilen med min pappa. I trafiken har han alltid varit en sann gentleman, ja annars också, men speciellt då. När någon släppte in honom eller väntade så man kom förbi, då lyfte han alltid handen till tack. De i den andra bilen gjorde samma sak, och det kändes lite gott sådär. Det där har jag tagit med mig. Jag minns den där känslan, och jag blir själv lite glad när någon gör samma sak tillbaka.

Eftersom jag bor i stan och människor där tänker annorlunda, sitter jag ofta och svär över folks dåliga trafikvett. Stannar man och väntar för att släppa fram någon händer det inte särskilt ofta att de ids lyfta en hand till tack. Det leder i sin tur ofta till att jag fyrar av en svavelosande tirad angående folks förbannade otacksamhet. Jag kanske är lite löjlig med det, men nog blir man lite gladare av att se ett vänligt leende och någon form av visad uppskattning?

När jag nu befinner mig på landet så inser jag att här fortfarande råder någon form av"tack för visad hänsyn-kod". Nu är det nästan så att jag blir överrumplad av att se en vinkande hand i vindrutan mitt emot, vilket leder till att jag själv snabbt får slänga upp någon form av svarstack. Ibland blir det en reflex från stadskörningen vilket resulterar i att bara det mittersta av handens fingrar sträcks upp. Inte lika uppskattat.

När jag funderade på det här igår så tänkte jag att det kanske beror på att här på landet känner alla varandra och det kanske krävs att man är lite extra trevlig då. Imorgon kanske man står bredvid varandra på posten eller i kön i mataffären. I stan är inte risken så stor att det är någon granne som man tutar på eller sträcker upp det långa fingret åt.

Jag har inte svaren, vet bara att jag är en lantis i hjärtat, trots att jag bott längre i storstan än på landet. Och trots att jag inte fort nog kunde flytta ifrån småsamhället med dess tillhörande kontroll av invånarna, så tycker jag fortfarande att många av idealen från då har hängt med mig. Vart jag än har bott i stan har jag blivit "tjenare" med butiksinnehavare och andra i området. Kanske har jag omedvetet skapat mitt lilla samhälle i den stora staden. Om det har med min uppväxt att göra, det vet jag inte. Men att lyfta handen eller säga hej kostar inte mycket. Det är jag helt säker på.

Nederbird goes modeblogg...

På lördag är det dags för sommarbröllop. Ska bli riktigt kul faktiskt. Har blivit ombedd att hålla tal, har en riktigt kul idè gällande det. Idag hittade jag också en ny kostym och skjorta, så nu är det bara att putsa dansskorna...

Ett stopp för mycket

När ljuset nådde hans ögon kom smärtan krypande som en mask som ringlade sig upp genom kroppen. När den nådde ansiktet gjorde den halt och la sig som ett massivt tryck från näsan och uppåt. Ögonen kändes svullna och han kunde inte se så mycket. När han skulle föra händerna uppåt för att känna på skadorna var det stopp. Kall metall i form av handbojor höll fast hans händer i en oskön ställning. Det var svårt att andas för näsan var helt täppt och han kände sig tjock i halsen. Han lyfte huvudet lite och kisade genom sina svullna ögon. En ambulans. Han låg i en ambulans, det satt en sjukvårdare vid hans sida som höll på att förbereda en spruta. Bakom honom såg han en kvinna i uniform. En polis.
"Bara ta det lugnt, du ska få något mot smärtan", sa killen med sprutan.

Han orkade inte kämpa emot. Nålen trängde genom huden och ganska omgående kände han hur den där masken började krypa tillbaka in i sin håla. Ögonen föll ihop och han slappnade av. Varför han hade handfängsel och det satt en polis i bilen orkade han inte tänka på. Just nu ville han bara sova.

Pipandet av något slags larm väckte honom till liv. Med det kom också smärtan tillbaka. Det var mörkt i rummet, men han kunde räkna ut att han befann sig på ett sjukhus. Det högra ögat fungerade bäst och han försökte fokusera med det. Han kände droppnålen i armvecket när han försökte resa sig upp på armbågarna. Smärtan i huvudet blixtrade till och han kände hur något var fel i revbenen. Resa sig var inte att tänka på. Han sjönk ner i sängen igen. Sträckte sig efter larmknappen och fumlade lite med den innan han kunde trycka in den röda knappen. Dörren svängde upp nästan direkt.

Finn tre fel

Sommarkalas med grilltema. Ösregn, hårda vindar och femton grader...

Ett stopp för mycket

Med regnet konstant smattrande mot rutan försökte han intensivt koncentrera sig på att hålla bilen på vägen. Vindrutetorkaren slog i högsta fart fram och tillbaka över den stora vindrutan. Kvinnorösten på nionyheterna på p3 talade om svåra regnmängder och kraftiga vindar.
"Åh fan, berätta något nytt", sa han högt för sig själv. Han tryckte in Nrj istället och tog del av Mange Schmidts nya hit. Giftig. Han gillade den, något speciellt med låtar som innehåller visslingar. Billigt knep, men vadå, det funkar ju.

Det blinkande ljuset från bilen som stod vid vägrenen väckte honom ur musikens hypnotiska kraftfält. Instinktivt saktade han in och stannade bilen vid vägkanten. Han funderade en stund på om han skulle gå ut eller åka vidare. Det kunde vara vad som helst, någon i nöd eller en galning. Han funderade på om han skulle ringa någon, polisen, eller i alla fall någon kompis. I fall. Han gjorde inte det. Han öppnade bildörren och klev ut. Regnet öste ner och han drog jackan om sig och gick mot bilen. Det var märkligt öde ute. Tyst.

"Hallå"! Han ropade högt samtidigt som han knackade på rutan. Ingenting hände. Han tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dörren. Bilen var tom. När lampan i taket tändes lutade han sig in. Det var fortfarande varmt därinne. I det dunkla ljuset såg han det röda, kladdiga på sätet och övre delen av instrumentbrädan. Det var blod över större delen av inredningen i framsätet, och han stod som förstenad. Han fick panik och ryggade bakåt samtidigt som han smällde igen bildörren. Han tog några hastiga steg bakåt. Han var ur balans när en kraftig näve tog ett hårt grepp om hans nacke.

Han kastades mot den hårda plåten, slog i huvudet och föll omkull. En hård spark träffade honom i sidan och han kände luften gå ur honom. Han försökte komma på fötter men träffades av en hård knytnäve rakt över näsbenet. Ögonen fylldes av tårar och blodet fyllde näsan och munnen. Med ansiktet mot asfalten kände han hur händer rotade runt i hans jackfickor. Rasslandet av nyckelknippan och ljudet av snabba steg noterade han i sitt halvt medvetslösa tillstånd. Han hörde ljudet från den egna bilen som startades, motorn som varvades upp innan den försvann med skrikande däck. Smaken av blod var intensiv och obehaglig.

Från cyberspace till IRL

Jag har haft besök. Ett besök som varit på gång länge, men av olika anledningar inte blivit av. Under tiden har han hjälpt mig med min begynnande skrivarkarriär, ställt upp med goda råd, klokhet och erfarenhet. Helt utan krav på motprestation. Unikt idag och ovärderligt under min ganska kämpiga start på en "riktig" tidning.

Igår dök han så upp, min vän från "bloggosfären". I sällskap med våra underbara döttrar har vi spenderat lite tid tillsammans, druckit gott och ätit likaså. Det var jättekul att äntligen ses. Jag hoppas vi kan göra om det snart igen. Jag pratar förstås om Erik J.

och hur är det med dig?

Det står en man i ett gathörn i staden. Hans uppenbarelse ter sig lika färglös som en matinèfilm från 30-talet. Kläderna är antagligen desamma som han bar igår. Eller i förra veckan. Han håller en sliten basker i sin knotiga högerhand, sträcker den mot de förbipasserande med förhoppning om att någon ska orka bry sig tillräckligt för att leta i sitt inre efter en slant de inte behöver. Det yviga skägget spretar i olika grå nyanser som inte skiljer sig så mycket från färgen i hans ansikte. Han tittar ner på sina skor som för att be om ursäkt för att han står där och delar ut en skopa dåligt samvete till alla de som ger honom en blick av att vilja, men sedan fortsätter sin väg förbi honom. Det är inte hans avsikt. Han vill bara äta. Inget annat.

Undrar hur han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

En man reser jorden runt i jakten på äventyr. Dyka är hans stora passion. Det är vad han gör en solig eftermiddag långt från kalla Sverige. Vad han inte vet är att det här är sista dagen han kan ställa sig upp och titta ut över det glittrande vattnet, spänna sin muskulösa kropp och kasta sig i det ljumma vattnet. Hans sista hopp slutar i katastrof när han av misstag dyker på fel ställe och landar med huvudet före i den hårda botten.

Den unge mannens fria livsstil byts i ett ögonblick ut mot ett stillasittande fängelse. Han blir förlamad från midjan och neråt. Månader av sjukhusvistelser blir till år, strimman av hopp minskar med tiden som passerar utan någon förbättring. Rullstolen blir det förhatliga transportmedlet, det som skiljer honom från de andra. Alla timmar av tankar i ensamhet går till bilden av den han var förut, att acceptera att det här nu är hans liv är för svårt. Just nu känns det så. Han lever så, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

När jag skrev det där tänkte jag på mitt eget liv, att nästan ingenting blivit så som jag tänkt mig. Och jag började fundera på hur andra människor tänker om sina liv. För även om man inte råkat ut för så stora saker som de två öden jag beskrivit ovan, så vet jag av erfarenhet att många hade andra planer för sina liv. Har du kunnat fullfölja dina drömmar, eller har livet tagit andra vägar för dig?

Broder Tuck

Fan. Det där känns inte bra. Och nej, jag vill inte säga vad. Bara att det gör lite ont. Och det där med munklivet klättrar allt högre på listan över tänkbara framtidsplaner.

Balle.

Typ.

En kväll för ... ett tag sedan.

Det var en sådan där kväll som man aldrig glömmer. Som aldrig kommer åter. Då när kropp och sinne var ljuvligt förenade, då förnuftet var förpassat till baksätet. Jag minns det fortfarande, Mr T. Jag tror du gör det också.

Efter att ha jagat oss själva halvt till vansinne på en tennisplan mellan husen i Guldheden, bestämde vi oss för en kväll på stan. Med alkohol i våra kroppar satte vi oss på våra cyklar och bestämde oss för att hinna med så många ställen som möjligt innan solen gick upp.

Från hotell Panorama var det perfekt att åka den sköna backen ner till stan. Göteborg med cykel är en fantastisk sommarkombo. Man tar sig från den ena sidan av stan till den andra på ingen tid alls. Eller hur mycket tid som helst. Valet står fritt.

Kvällen slutade med att vi fann den gråtande flickan på andra långgatan. Hennes chef hade lurat med henne från firmafesten med löfte om fria drinkar på en "häftig klubb". Hon fick skjuts på min pakethållare till sitt hotell. Vi stod där och pratade tills måsarna började skrika och solen spred sina strålar över himlen. Hennes ansikte var randigt av tårar och mascara, läppstiftet var rosa, precis som hennes Converse. Hon var inte särskilt vacker. Men hon skrattade igen, ett sånt kluckande, glatt skratt. Från hjärtat. Och nej, jag ville inte följa med upp.

Jag satte mig på cykeln och trampade hemåt. Körde förbi kvinnor och män, pojkar och flickor. Sopbilar och tidningsbud. Det doftade av sommar i luften, men smakade öl i min mun. Mr T låg nog hemma i sin säng och snarkade. Det kunde han behöva. Tennismatch i morgon eftermiddag. Revansch. Aldrig att Wilander förlorade två dagar i rad. Mats alltså. Världsetta 1988. Fast han var nog inte bakis. Knappast. Fast han fick inte heller cykla genom Göteborg på nätterna. Det måste räknas på något sätt.

Fysiologi

På promenad idag hörde jag följande meningsutbyte mellan två medelålders damer:

" Men herregud, jag är faktiskt över 50 år nu"!

" Ja, då borde du ju verkligen hunnit bygga upp din kondition vid det här laget"!

Empati

Ser på en gammal westernfilm, och inser att på den tiden skaffade man sig ryktbarhet genom att vara en farlig jävel. Den som drog snabbast och dödade flest. Och kanske har det varit så genom hela historien.

Idag blir man kändis genom att blogga och skriva taskiga och vidriga saker om andra. Jo, man kan skriva om mode också, men då blir man inte lika stor. Inte på samma sätt. Och man får också räkna med att bli utsatt för någon halvkändis vidriga påhopp. C. Schulman blandade in mordet på John Hron i Kode i sin hatkampanj mot modebloggaren Engla. Då vill man bara lägga ner hela skiten. I alla fall jag. Små töntar blir kändisar genom att vara vidriga människor. Fy fan!

Människor som tar sig fram genom att pissa på andra, oftast utan anledning, är något av det värsta jag vet. Mobbare. När det sker i vuxen ålder finns överhuvudtaget inget försvar. Som barn kan man skylla lite grand på oförstånd och grupptryck. Jag sa lite.

Tvåa på Bloggtoppen ligger andre broder Schulmans flickvän. Med drygt 90000 besökare på några veckor. Elaka påhopp utan finess. Och uppenbarligen går det hem. Var i ligger finessen med att skriva på det sättet? Är det för att alla vi andra är så hämmade att vi sitter hemma och tycker det är fräckt med någon "som vågar säga det alla tycker men inte vågar uttrycka"? Ungefär det var väl innebörden i dagens intervju i Aftonbladet. Hoppas det inte är så.

Ibland skrattar jag högt när jag läser en del bloggar som kan kritisera fenomen i vår tid. Men med glimten i ögat. Med stil och humor. Inte bara i syfte att väcka uppmärksamhet. Utan klass. När man skiter i att det finns en människa bakom det där man sågar. Då blir det bara platt. Och fult.

Empati. Det är väl det som saknas. Synd.

Danmark, hur gör ni?

Fantastisk film.

And I won`t back down

Kunde inte se, kunde inte höra. Det var mörkt. Mörkt och tyst. Jag trevade mig fram med handen längs en kall och skrovlig vägg. Under mina fötter krasade det av stenar som flyttades under mina sulor. Små, små steg, alla i rädsla att falla och inte veta vad som skulle vänta mig då. Rädslan höll på att få mig att frysa till is, förlama mig, göra mig oförmögen att ta mig vidare.
"Nej, jag måste vidare, får inte stanna", ropade jag högt. Mest för att övertyga mig själv om att jag måste vidare. Jag visste att om jag stannade skulle det vara slut. Det kändes som att det verkligen var så. Jag skulle inte ta mig härifrån, skulle bli kvar här, och det fick inte hända. Det fick bara inte hända.

Jag föll ner på knä och började krypa. Orkade inte längre stappla mig framåt, det kändes tryggare att befinna mig längre ner. Knäna värkte och mina handflator var blodiga, det började flimra för mina ögon. Det skulle inte gå. Jag visste det nu. Jag såg inte slutet och jag orkade inte mer. Med en suck föll jag på sidan, tungt och otympligt. Det blev tyst och mörkt.

I mitt jobb som socionom eller i rollen som terapeut har jag mött många som berättat osannolika historier. Ibland undrar jag hur vissa människor orkar fortsätta, att möta nya dagar med den tunna huden som finns kvar.

Jag pratade med en släkting igår som är just en av de där människorna. Hans historia är otrolig, innehåller till exempel överlevnad efter att ha fallit ut från tredje våningen efter att ha slagit en volt över balkongräcket. Utan större men idag. Personlig konkurs, alkoholmissbruk och vad som antagligen är det värsta, saknaden efter sin fru som dog denna dag, för tre år sedan. Men igår var han lycklig.
"Helt otroligt Johnny, hela livet har varit absolut stentufft. Men man måste fortsätta framåt, får inte ge upp. Till slut vänder det. Idag kände jag att nu, just nu, är det över. Allt är bra nu. Jag är lycklig".

Och jag säger grattis. Hoppas du kände så också idag, det är trots allt den värsta dagen du vet.

Jorå

Blev så förbannad på en person igår. Jag har svårt för när folk är nonchalanta och respektlösa. Men å andra sidan ledde det till att det blev en helkväll på stan, så egentligen kanske det blev som det skulle. Det brukar ju vara så.

Party on

Visst förstår man att kronprinsessan behöver ta sig snabbt mellan alla gratulanter på 30-årsdagen. Så till den milda grad bråttom var det att efter firandet på slottet kördes familjen Kung till Bromma flygfält, där det väntade inte bara ett, utan två flygplan. Victoria och Carl Philip fick ta regeringsplanet medan Kungen och Drottningen fick nöja sig med ett lite sämre plan. När de landat väntade två helikoptrar på att föra dem till Solliden där folket köat sedan arla morgon för att gratulera kronprinsessan. Och alla delade vi med glädje på notan för att genomföra detta storslagna firande...

Efter att förra helgen vigdes åt att öka miljömedvetandet i och med Live Earthgalan så måste man också vara stolt över att kungafamiljen föregår med gott exempel även i det hänseendet. Att flygplan är en av de största miljöbovarna måste ha undgått våra betalda representanter. Fast å andra sidan vad är väl en bal på slottet...

Kom igen nu då.....

farväl till kärleken

"Det känns som det var länge sedan jag såg dina ögon lysa upp och glittra när du mötte min blick. Faktiskt är det länge sedan jag kände att det fanns kärlek i dina ord när du talade med mig. Och ännu längre sedan min omfamning gjorde dig varm och fnittrig.

Under lång tid, ja flera år egentligen, har jag varit måltavla för dina bittra pilar. Jag har tagit mot dem, och även om inte blodet synts på utsidan har jag alltid blivit sårad. Du har nog inte förstått det. Jag är medskyldig eftersom jag inte sagt ifrån, jag vet, men jag har hoppats att allt ska gå över, bli som förut igen. Vi har trots allt levt tillsammans så länge att du är en lika naturlig del av mig som vilken arm eller vilket ben som helst. I alla fall har det varit så.

Jag tycker jag har försökt prata med dig, få dig att förstå. Men du blir bara arg, tycker det är mitt fel. Och nu orkar jag inte längre. Den senaste tiden har jag insett att det nog inte handlar om att allt ska bli som förr. Jag tror inte det kan det. Förut älskade du mig. Det är jag säker på att du inte gör längre, därför ger jag upp nu. Jag har tagit med mig mina saker och har ordnat en tillfällig bostad. Nästa vecka hämtar jag resten. Är tacksam om du inte är här då.

Kram/R"

Hon stod i hallen och läste brevet hon funnit vid spegeln. Hon läste det om och om igen, men det var som om orden inte ville tränga in, inte fastna. Hon kände paniken komma, det tryckte över bröstet och klumpen i halsen bara växte. Hon rusade in i sovrummet och såg sig hastigt omkring. Det var verkligen sant, alla hans saker var borta. Hon flängde upp garderoben, vräkte ut byrålådorna...Det var tomt. Han var verkligen borta. Hon lade sig på sängen och begravde ansiktet i kudden. Tårarna rann nu, hon började inse vad som hänt, men kunde inte förstå varför. Vad hade hon gjort för fel? Ingenting. Hur egoistisk kan en människa vara? Efter allt hon gjort! Och barnen! Vad skulle hon säga till barnen?

"Förbannade svin", vrålade hon högt genom gråten. Hur kunde han göra så, hon som älskade honom över allt annat.

Börjar längta tillbaka lite...trots allt...

Någon där?

- Min man och jag flyttade hit för 32 år sedan. Vi har bott i lägenheten i bottenvåningen hela tiden sedan dess och skött om huset för våra hyresgäster. Men nu vet vi inte vad som kommer hända. Titta, bara två lägenheter uthyrda. Jag vet inte hur vi ska klara det här!

Den lilla damen gestikulerar våldsamt medan hon berättar hur allt har förändrats för dem som bor i den lilla fiskebyn i norra Spanien. När pesetasen blev till euro blev det helt plötsligt dyrare för till exempel svenska turister att leva och äta i Spanien än hemma.

Den underbara kustbyn S´agaro ligger nio mil utanför Kataloniens huvudstad Barcelona. Av en enda anledning har den här lilla, näst intill obefintliga punkten på kartan dominerats av svenska turister ända sedan mitten av 70-talet. Anledningen stavas Bengta K. Denna göteborgsbaserade kvinna har sedan dess hyrt ut bostäder här under sommarmånaderna till semestertörstande svenskar. Själv har jag varit där 21 gånger. Galet? Ja kanske. Men jag är inte ensam. Under 1980 och 90-talet mötte jag år efter år samma människor i denna lilla spanska avkrok. Varje år sa vi alla samma sak, att det var sista gången. Året efter satt vi där på Frankfurterbaren och skålade. Ja jävlar, det var tider det.

Det var tolv år sedan jag var där senast. När bussen svängde in på den välbekanta gatan i centrum såg jag mig omkring. Men jag kände inte igen mig. Husen var omgjorda, nya hade byggts. Ansiktena på barerna och i affärerna var inte de som brukade hälsa mig med glada tillrop. En hel busslast med svenskar var där. De hade åkt dit tio år i rad. Men ingen av det gamla gänget var där. Min hållplats i tillvaron var inte kvar. Den var ersatt av en annan variant. En jag inte kände igen. Ungefär som den där kattungen föräldrarna skaffade för att dämpa sorgen över den överkörda favoritkatten.

Men naturligtvis träffade jag nya människor, som den underbara kvinnan som var vår hyresvärdinna. Lärde känna nya människor, några som jag kommer hålla kontakten med även här hemma. Och det är vad resandet är för mig. Mötena med nya människor, att lyssna på deras spännande levnadsöden, glädjen över att de vill öppna sig och dela med sig till mig. Jag vet inte varför, men det har alltid varit så. Av någon anledning tycker människor om mig. Jag vet inte varför, är bara tacksam för att det är så.

Bengta K är 85 år. Hon kramar mig hårt där på gatan med den nedåtgående solen i bakgrunden.
- Hur längesedan var det du var här nu Johnny, frågar hon mig.
- Tolv år, svarar jag.
- Det är alldeles för längesedan, det förstår du väl, säger hon och tittar mig i ögonen. Kommer du ihåg när du bodde i min stuga på tomten den där sommaren, och vi åkte in och tittade på OS på kvällarna?
- Ja, svarar jag. Klart jag kommer ihåg, det var en fantastisk sommar.
- Var har du din fru någonstans då? frågar hon.
- Ah, du vet att jag inte har någon fru, svarar jag.
- Ja, men du vet att jag tycker det är slöseri med en sån stilig karl som du!

Vi skrattar högt båda två. Vi tar farväl och hon går ner längs gatan. Plötsligt stannar hon och vänder sig om.
- Du kan väl ringa mig? Hemma i Göteborg menar jag.
- Klart jag kan, svarar jag.
Den gamla damen ler och fortsätter sin vandring längs vägen. Jag gör samma sak.

Jag kunde skrivit om de underbara stränderna, alla goda middagar, kalla öl på strandbaren, solen som inte ville sluta skina på oss. Eller hur mycket jag gillar den galna staden Barcelona, denna gång kompletterad av en parad med nakna män med påmålade kalsonger. Men det var inte det viktiga den här resan. Den var som ingen annan gång jag varit på denna plats som högre makter strödde lite extra socker över någon gång för länge sedan. Och jag tror aldrig jag kommer resa dit igen. Men man ska aldrig säga aldrig.

- Kaffe och kebab, tack!

För några år sedan reste jag runt i den grekiska övärlden. På ön Samos satt jag en dag och åt lite lunch på strandbaren. Efter några dagar där hade jag blivit lite "tjenare" med paret som ägde stället. Mannen hade bott tolv år i Sverige och ville gärna prata om det. I gengäld fick jag använda solstolarna med tillhörande parasoll gratis. Nä, inte i gengäld. Jag gillade honom, eller dem, jättemycket.

Men okej, det var inte det jag skulle berätta. Nej, när jag sitter där kommer det en kille och sätter sig på uteserveringen. Han bara utstrålade något slags stencoolt, världsvant...vissa bara gör det. Du har garanterat träffat på någon. Om du inte är han/hon själv, vad vet jag. Han beställde in en kaffe, slog upp ett glossigt magasin och lutade sig tillbaka. Kaffet anlände med en liten chokladbit, och han bara satt där och inmundigade de båda. Trots att jag slutat dricka kaffe och termometern närmade sig 40-strecket, lyfte jag min hand och kallade till mig min grekiske svenskvän. Jag beställde en kaffe, men jag ville ha någon form av wienerbröd eller så till. Gick det att fixa?

"Oh no, everything is finished, even icecream finished, sa han med bekymrad min. But whait, I will fix you something special". Han pep iväg i riktning mot köket.

Han var strax tillbaka med kaffet och en pytteliten chokladbit. Eftersom jag precis ätit lunch var det lagom. Tyckte jag. När jag sitter där och läppjar på kaffet, kommer han med en bricka med en tallrik på, som han ställer framför mig på bordet.

"Here you go my friend! Greek special for you". Han strålar med hela ansiktet samtidigt som jag konstaterar att jag har en hel tallrik kebab framför mig. Som tilltugg till kaffet. Jo jag tackar. Inte blev det bättre av att han stod bredvid och iaktog varje tugga med frågan:
"Good hu"?
"Yes, very good", svarade jag.

Nu är det dags att stänga bloggbutiken några veckor. Spanien väntar, och jag längtar. Jag har lämnat in mina uppgdrag i tid, känner mig ganska nöjd. Nu ska det bli skönt att lägga sig i solstolen och bara vara.

Önskar er en skön sommar, en solig midsommar och varma hjärtan.

Nöjd eller hungrig?

Om Du blundar och öppnar munnen...kanske du kommer ihåg första gången dina sinnesceller tog del av krämig jordgubbsglass...eller då du tuggade på en chokladbit som sakta smälte medan lustcentrat i hjärnan skickade fyrverkeripjäser mot skyn...eller då du åt din favoriträtt för allra första gången, då när det blev tyst runt omkring och sinnena var totalt fokuserade på smak...

Om Du fortsätter att blunda, men stänger munnen och återkallar första gången du hörde ett stycke musik som fångade hela dig...eller allra första gången någon sa "jag älskar dig"...

Om ögonen får vara stängda ännu en stund kanske du kan känna hur det kändes i kroppen första gången du var kär...

En av de bästa sakerna att vara omkring barn är chansen att få vara den förste som förklarar eller berättar saker. Saker som vi själva tar för givet är för dem en fantastisk ny upptäckt. Och vi kan för en stund känna oss riktigt allmänbildade, rentav begåvade. Nåväl.

När vi väl upplevt det för första gången kan det aldrig få samma effekt igen. För vissa känns det tryggt. Att veta vad som ska komma, vad det innebär. För andra blir det trygga snabbt en källa till olust. Upptäckaren, den lille klåfingrige femåringen måste ut och stoppa fingrarna i kontakten, även om det sved till senast.

Vem är du, stannar du på gården, eller packar du väskan och reser dit där ingen gått förut?

Lycka kommer ibland i par

Det bor ett äldre par i mitt område. De går med spänstiga steg och ett leende på läpparna. De brukar stanna och prata med mig om katten som nästan alltid sitter på balkongräcket och balanserar. Min katt.

Om det är sådär att bli gammal verkar det rätt okej. Jag brukar tänka så. Fast oftast blir jag mest glad. Glad över att de verkar lyckliga.

Det skänker hopp.

Möte med mersmak

Idag fick jag intervjua en gammal idol. När jag var tolv år stod jag på Ullevi och såg Blåvitts väg mot att vinna UEFA-cupen. Ruben Svensson var en av hjältarna. Otroligt enkel och sympatisk kille. Det var en höjdare helt enkelt.

Från en annan sida

- Jag gråter för att jag inte förstår. Jag försöker få ihop det, men det går bara inte. Jag vill inte!
De sista orden kom ut i en gäll, lite pipig ton. Hennes tårar rann nerför de bleka kinderna. Näsan var täppt och hon mådde inte bra. Ville bara rusa ut, men ändå inte. Då skulle allt vara över. Hon skulle inte kunna komma tillbaka, även om hon ville. Kärleken hade lämnat den här lägenheten. I alla fall så länge hon fanns kvar. Om ett tag skulle någon annan komma hit med hjärtat fyllt av kärlek, och sinnet lika fyllt av lust. Någon annan. Inte hon.

-Jag vet inte vad jag ska säga mer...allt är redan sagt, jag vet inte vad jag ska säga för att göra det lättare eller bättre. Du...
Han tittar på henne där hon sitter vid köksbordet. Han känner ingenting. Det var längesedan han gjorde det. Om hon bara ville gå...Köksklockans tickande lät som kyrkklockor i hans öron. Tick, tick,tick. Varför går hon inte?

Allt hon vill är att han ska hålla om henne och säga att allt är bra. Att det här var ett stort misstag, de behöver bara rätta till det som inte stämmer. Sedan blir allt bra igen. Varför gör han inte det?

-Kom igen nu Malin. Du måste gå nu. Jag orkar inte mer, snälla gör det inte värre. Okej?
Han reser sig upp, stolen skrapar hårt mot golvet när han skjuter in den till bordet och ställer sig bredvid henne. Hon reser sig till slut, men struntar i att skjuta in sin stol. Utan ett ljud går hon ut i hallen, tar på sig skor, halsduk och jacka. Med tårarna fortfarande rinnande öppnar hon dörren, tar sina väskor och går. Utan att säga ett ord fortsätter hon nerför trapporna. Den tunga väskans rem skaver mot axeln, men det bryr hon sig inte om.

Han kommer ändra sig, tänker hon på väg mot bussen. Om ett tag kommer han inse att det är vi, att vi hör ihop. Jag vet att han älskar mig. Precis som jag älskar honom. Han har säker börjat ångra sig redan. Ska bli skönt att höra honom be mig ta honom tillbaks...Hon log lite för sig själv vid tanken.

Gud vad skönt, trodde aldrig hon skulle gå, tänker han inne i lägenheten. Öppnar en öl och sätter sig i soffan. Undrar varför jag inte gjorde det här tidigare? Det var evigheter sedan jag såg på henne och tänkte att jag älskade henne. Kommer inte ens ihåg när. Eller om det någonsin varit så...

Genom tid och rum, 2

Sprit, svartsjuka, bråk, dåliga beslut, bilkörning...sedan svart. Ungefär så mindes han den där kvällen. Ja, kraschen förstås, men det är bara suddigt. Ett otäckt ljud, ett fruktansvärt skrik...sedan tyst. Jo, så var det. Jonas reste sig upp i sängen, drog undan täcket och svängde benen över kanten. När fötterna landade på golvet och han sträckte på sig, kände han hur det bultade i huvudet. För några sekunder kändes det som om han skulle svimma, men det gick över. Han stack fötterna i de beiga tofflorna och gick fram till fönstret. Utanför sken solen och vinden smekte lövkronorna i de höga träden utanför. En ekorre kilade nerför en trädstam, snurrade in sig i en gren innan han vigt hoppade över till trädet bredvid. Jonas skrattade lite för sig själv. Fan, det såg så enkelt ut. Tvärtom mot hur hans eget liv såg ut. En enda jävla soppa.

-Jaha, du har kommit på benen? Inte en dag för tidigt.
Jonas snurrade runt. Där stod en kille med utländskt utseende och landstingets kläder på sig. Han kände inte igen honom, men det verkade som om han visste vem Jonas var. Att döma av det stora flinet i hans ansikte alltså.

-Du känner inte igen mig va? frågar han Jonas. Jag har suttit de flesta nätter vid din sida när du var i koma. Jag ville komma och hälsa nu när du är uppe. Jag jobbar egentligen på en annan avdelning, men var vikarie här under dina veckor i...sömn. Han log ett brett och varmt leende. Jonas gick emot honom och tog hans utsträckta hand i sin. Den var varm och torr, handslaget fast.

-Tack. Jag minns inte så mycket själv, men jag uppskattar din närvaro. Sa jag något konstigt? Jonas tittade in i hans varma, bruna ögon. De log mot honom.

-Haha, nja, du yrade en hel del emellanåt. Men inget du behöver oroa dig för. Däremot känns det som om jag känner dig ganska bra. Jag vet det låter konstigt, men jag lovar, jag är inte knäpp eller så... Men jag har träffat din familj och vänner...ja du kanske förstår.

-Egentligen inte, men jag tror på dig.
Jonas tittade på honom. Något kändes konstigt. Han kunde inte sätta fingret på vad, men något var det. Kändes som han ansträngde sig lite, för att vara trevlig.

-Jag har något åt dig. Sparade en del tidningar under tiden du var borta. Tänkte att du kanske ville uppdatera dig lite. Jag lägger dem här.
Mannen tar fram en bunt tidningar och lägger dem på stolen bredvid Jonas säng. Han vecklar ihop påsen de legat i och stoppar den i fickan.

-Nej, jag måste gå nu. Men vi möts igen, det är jag säker på.
Innan Jonas hinner reagera har han lämnat rummet och försvunnit ner genom korridoren. Han sätter sig ner på sängen och drar handen genom håret. Det var en märklig snubbe, tänkte han. Konstigt att inte mamma eller någon annan berättat om honom. Han måste kolla det där. Han lyfter telefonluren och slår numret hem till sina föräldrar. Mamma svarar på tredje signalen.

Nej, hon hade inte träffat någon utländsk man som vakat vid hans sida. Inte hade hon hört någon annan säga det heller, inte på sjukhuset, och ingen annan som varit där. Han lade på luren och lutade sig tillbaka i sängen. Herregud vad konstigt. Vem är den här killen? Och varför hittar han på en sådan sjuk historia? Skumt var det i alla fall. Han sträcker sig efter en tidning i högen och bläddrar ett par sidor in i den. På sidan åtta är rubriken inringad med röd tuschpenna: "Äldre kvinna från Iran påkörd och svårt skadad i smitningsolycka. Polisen har ännu inga spår efter föraren".

Nya tider

Nu har jag fått nya uppdrag och det känns riktigt kul. Det kommer fylla min tid fram till avresan mot sydligare breddgrader i mitten av juni. Sitter kvar på den gamla arbetsplatsen men skriver för den nya. Knasigt, men härligt. Det verkar som de tycker lika mycket om mig som jag tycker om dem. Ja de säger det i alla fall :-)

Tyvärr kommer jag nog inte kunna skriva så mycket här, men då vet ni varför jag håller mig undan...Men ett och annat inlägg ska det väl bli hoppas jag.

Ja det var väl allt...

Ibland förstår man inte riktigt. Men det kanske inte är meningen heller.

Genom tid och rum

Han tar av sig byxorna, viker ihop dem ordentligt och lägger dem ovanpå de andra kläderna. Nu står han där i bara kalsongerna. Han huttrar i snålblåsten, skinnet blir alldeles knottrigt. Han går fram till kanten, lutar sig fram och kikar försiktigt. Långt därnere ser han vattnet som slår in mot klipporna. Han börjar tveka. Fan, det kanske inte är rätt ändå. Kuvertet med brevet sticker upp under stenen där han la det, vill inte att det ska blåsa iväg. Ett par regndroppar träffar honom i ansiktet. Det spelar ingen roll. Det kan regna hur mycket det vill, tänker han. Nu fryser han så han skakar i hela kroppen. Det går inte att hindra så han låter det vara så. Med bestämda steg går han fram till kanten. Han spänner sin muskulösa, seniga kropp och kastar sig ut. Han flyger genom luften med ögonen stängda. Känner den kalla luften, men annars är det ljudlöst, som om han svävade i evighet. När han slår mot vattenytan blir det mörkt. Och tyst.

Han går på en äng som han känner igen. Det är...ja visst är det den galna koängen, där den huvudlösa mannen står inne i skogen. Det är förstås ingen man, bara ett träd med stora grenar som sticker ut som armar, och i mitten ser det ut som om det suttit ett huvud förut. Han ser Jonas komma ut ur skogsgläntan. Han vinkar åt honom.

- Hej, dags att komma nu va? Vi har byggt på den förbannade kojan hela morgonen. Var har du varit?
Jonas gastar på i sin vanliga stil, ingen finkänslighet där inte.

- Jag...jag vet inte riktigt, jag blev försenad bara, får han ur sig.
Jonas tittar på honom. Lägger huvudet lite på sne innan han säger:
- Okej, skitsamma, men kom igen nu, alla väntar på dig.
Jonas går före genom skogen, in på stigen som leder till kojan. Där sitter de allihop. Tommy, Håkan, Anders, Tomas, Martin, ja till och med tjejerna som aldrig brukade få hänga på. Han känner sig förvirrad, backar några steg som för att fly. Men Jonas tar honom i armen och tittar på honom.

-Kom igen, det är ingen fara. Bara vänner här. Bara vänner.
Jonas ler mot honom. Det är underligt. Han brukar inte le i onödan. Han går fram till de andra och sätter sig på den enda lediga platsen. De andra ser på honom med vänliga ansikten.

-Kul att du kunde komma, säger Christina och ställer sig upp. Vi har samlats här idag för att be dig om ursäkt. Ja, för att vi varit taskiga mot dig menar jag. Det har inte varit meningen, vi fattade helt enkelt inte bättre. Men nu när vi gör det så vill vi säga, och då pratar jag för allihopa, att vi hoppas du kan förlåta oss. Vi har varit skitstövlar men du kanske kan förstå oss bättre nu. Nu när du kan se oss i ett annat ljus. Förlåt.

Han känner sig yr och tar ett par steg bakåt. Han ser fortfarande deras leende ansikten när han faller baklänges. Kanske slår han huvudet i en sten, för det blir mörkt. Igen.

Det känns som om solen skiner in rakt genom fönstret och in i hans ögon. Han blir så bländad att han fäktar med armarna. Det känns som om han är fastspänd och han får lite panik. Någon håller honom i handen och talar med lugnande röst. Han känner igen rösten. Det är mamma. Han öppnar försiktigt ögonen och kisar i ljuset. Han ser mamma och någon i vita kläder bredvid. En lång, mörk man med glasögon. Han lutar sig över honom och sätter sin varma hand på hans panna.

- Välkommen tillbaka, säger han.

Mer än bara ett hus

Det är ett helt vanligt hus, på en helt vanlig ort, någonstans i Sverige. Vita väggar av tegel, panel och gavlar i nymålad mörkbrun nyans. Trädgården är välskött med vackra blommor och fruktträd som står i blom. Det kunde vara vilket hus som helst. Men det är det inte.

Jag står på utsidan och tänker ungefär så. Tar ett par steg fram och sätter mig på trappan. Sluter mina ögon. Jag kan se hur jag som liten sprang här och jagade mina kompisar. Eller när jag satt här med harungen pappa hittade i buskarna när han klippte gräset. Chicco. Han var ganska eländig, men vi tog hand om honom och matade honom, och efter ett tag mådde han riktigt bra. Han var mitt första husdjur. En dag glömde någon att stänga ytterdörren och Chicco tog chansen. Han hann inte så långt innan grannens rottweiler tog honom. Den natten låg han i sin låda bredvid min säng, han mådde inte bra. På morgonen var han borta, pappa hade tagit med honom för att lämna honom till veterinären. Det gick inte att rädda honom. Jösses vad jag grät.

Vi flyttade till det här huset när jag var två år. Här växte jag upp, med havet och skogen alldeles inpå knuten. Vi var många barn i samma ålder i området, kompisar saknades aldrig. I min klass var vi elva stycken. Elva! Låter som en saga i dagens tid av överfyllda klassrum. Men så var det. Det var en härlig tid. Jag önskar alla fick ha det så.

Det här kunde varit ett helt vanligt hus. Men det är det inte, och det beror på människorna som bor där. Varje gång jag öppnar dörren möts jag av glada ansikten, äkta värme. Visst finns det saker jag stör mig på, som att varje gång jag skruvar på vattenkranen så utbrister min pappa "stäng av vattnet, här på landet betalar vi för det". Men det vore konstigt om man inte kände så ibland, nu när man trots allt är vuxen. Men det här är min fristad. Här är allt jag säger bra, alla mina skämt roliga, allt jag gör toppklass. Jag önskar att alla fick känna så.

Jag sätter mig i bilen, spänner fast mitt bälte. Jag börjar sakta rulla iväg, och vänder mig som vanligt åt höger. Där står mamma och pappa som vanligt och vinkar. Idag börjar tårarna rulla nerför mina kinder. För de börjar bli gamla nu. En dag kommer jag åka härifrån, och ingen kommer vinka tillbaka när jag automatiskt höjer min hand. Ingen kommer ringa och fråga om det gick bra att köra hem.

Då kommer det här huset vara ett helt vanligt hus, med vita väggar av tegel, och panel och gavlar i mörkbrun nyans. Trädgården med sina blommor och fruktträd kommer finnas kvar. Men människorna som gör huset till vad det är kommer inte vara där. Då är det bara ett hus bland många andra.

Nya möjligheter var det

Se där ja, nya saker på gång. Återkommer när det är klart.

Idag är det fredag och stor vårfest står på schemat. Mycket folk och god mat. Ska bli kul.

Önskar er en skön fredag och helg.

På jakt efter....kärleken

Göteborg består av 53 procent singelhushåll enligt Statistiska centralbyrån. Siffran för hela Sverige ligger på 47 procent. Det är lätt att dra slutsatsen att vi inte tror på kärleken längre. Men trots det svämmas marknaden över av nya mötesplatser för kärlekstörstande singlar. Internetdating är idag helt rumsrent. Arrangörer av singelfester gnuggar händerna och tjänar stora pengar på människans sökande efter livskamrater. Möjligheten att träffa en partner är större än någonsin. Det är alltså inte problemet. Eller det kanske är precis vad det är? För tänk om vi missar någon bättre som väntar bakom nästa krök? Vi som lever i en tid av överflöd och ständiga valmöjligheter, allt från pensionssparande till telefonbolag. Hur ska vi kunna veta när det är rätt läge att skriva på ett fast avtal?

På jakt efter en verktygslåda

Hittade orden. Skrev ett långt inlägg i ren inspiration. Sen gick strömmen...så kan det gå.

Idag har jag gjort i ordning min ansökan till en journalistutbildning. Den går iväg imorgon. Mitt personliga brev blev så här: ( förutom vissa detaljer då)


När jag var liten stod jag ensam med min hockeyklubba på vändplatsen utanför vårt hus. Där fanns ett mål som jag och mina vänner snickrat ihop av gamla brädor. Nu satt de inne och åt kvällsmat, i min ensamhet kunde jag spela så som jag ville det skulle vara. VM-final mellan Sverige och Ryssland, sista perioden och det var helt jämnt. Jag refererade med tydlig stämma hela den spännande upplösningen, där Sverige självklart fällde den ryska björnen och fick lyfta bucklan. Att folk passerade förbi med ett förvånat leende bekymrade mig aldrig. Sportreporter var min dröm. Om jag inte blev proffs själv förstås.

Nej, proffs blev jag aldrig, ett par framträdanden i tv-pucken blev det som bäst. Sedan fick fotbollen sin chans, och jag flyttade från den lilla orten till Göteborg för att spela med Blåvitt. Häcken blev sista anhalten innan drömmen om att bli proffs för alltid fick bli ett stort album av vackra bilder i minnets bibliotek.

Jag heter Nederbird och är 37 år. Även om mina drömmar om att vara idrottsman sprack, har jag fortfarande en kvar. Att bli journalist. Min kärlek till språket har aldrig lämnat mig, trots att jag under perioder helt enkelt inte hörsammat dess klagande röst. Jag läste till fritidsledare istället. Jobbade som det i några år, men fann aldrig glädjen där. Fortsatte till universitetet och socionomprogrammet. Jag gjorde ett försök att komma in på journalisthögskolan, men lyckades inte på provet. Det blev till slut en examen som socionom. Min kommunikationsförmåga fungerar bra även där, det är mötet mellan människor och dess öden jag gillar. Men inom mig har jag alltid vetat vad jag vill. Det är fortfarande att skriva.

I oktober förra året startade jag en blogg. Det väckte min kreativa lust och jag fick till min glädje en hel del besökare. Mitt ”bloggande” ledde också till att jag jobbat i några månader på tidningen ……. Det är fantastiskt kul, men jag känner att jag behöver verktygen i min låda. Journalistens verktyg. De hoppas jag finna här, hos Er.

Med vänliga hälsningar och med förhoppning om att ses i framtiden.

Johnny Nederbird

Zip

Jag vill skriva något vackert, men det går inte.

Någon har tagit mina ord. Lagt dem i en låda. Låst in den i ett skåp och gömt nyckeln.

Så jag får vänta. Och leta.

En man grå

Det står en man i ett gathörn i staden. Hans uppenbarelse ter sig lika färglös som en matinèfilm från 50-talet. Kläderna är antagligen desamma som han bar igår. Eller i förra veckan. Han håller en sliten basker i sin knotiga högerhand, sträcker den mot de förbipasserande med förhoppning om att någon ska orka bry sig tillräckligt för att leta i sitt inre efter en slant de inte behöver. Det yviga skägget spretar i olika grå nyanser som inte skiljer sig så mycket från färgen i hans ansikte. Han tittar ner på sina skor som för att be om ursäkt för att han står där och delar ut en skopa dåligt samvete till alla de som ger honom en blick av att vilja, men sedan fortsätter sin väg förbi honom. Det är inte hans avsikt. Han vill bara äta. Inget annat.

Undrar han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

På en hållplats i tiden

Det står ett par bredvid spårvagnshållplatsen. De kysser varandra intensivt, slutar ibland för att hämta luft, tittar varandra i ögonen så där som man bara gör när kärleken är alldeles ny. När det inte existerar något eller någon annan, när universum krymper ihop till det som kärleken skapar. Vi andra försöker låtsas som om vi inte ser, men det går inte att undvika dem. "Gå hem, eller skaffa ett rum, vad som helst, bara ni försvinner" tänker vi. Jag gissar att de flesta av oss är avundsjuka. Jag är det i alla fall. Men det vill jag inte erkänna.

Jag kommer ihåg när jag gick på gymnasiet och var sådär kär. Jag och min flickvän blev utskällda av en av tanterna i matbespisningen "för att vi höll på att slafsa i matsalen". Det tyckte jag var rätt fräckt då. Vet inte hur jag skulle reagera om det hände nu. Tänk om servitrisen kom fram och bad mig och min respektive att gå för att "vårt slafsande stör de andra gästerna". Hur skulle det se ut? Lite kittlande tanke trots allt. Jag har inget mot offentligt kyssande, absolut inte, men det är roligare om man själv är inblandad.

Reagerar vi annorlunda om det är ett par i gymnasieåldern som håller på sådär, än om om det är ett par i femtioårsåldern? Klart vi gör. Det tillhör på något sätt ungdomens rättighet att utforska livet utan hinder eller hämningar. Som vuxen ska vi ha lärt oss att kontrollera våra begär såpass att vi kan vänta med det där tills vi kommer hem. Men om man blir jättekär och trots allt tillhör den mer mogna generationen, får man drista sig till att hångla offentligt? Svaret borde vara ett självklart ja. För även om våra kroppar blir äldre och ser annorlunda ut finns fortfarande den där busiga tonåringen i våra sinnen. Ibland tror jag att det är nyttigt att låta honom eller henne få visa sig i all sin glans. Det spenderas mängder av pengar på att fixa till utseendet för att lura tiden och se yngre ut. Det är både billigare och roligare att återskapa känslan. Den finns därinne, jag lovar.

End of the line

"You could be happy, I hope you are. You made me happier then I`d,been by far."

Snow Patrol håller mig sällskap med den vackraste låten jag hört på länge, You could be happy. Den passar bra, titeln till trots. Känner mig...melankolisk. För idag gjorde jag som jag brukar nuförtiden, tar det där jobbiga samtalet. Det innebär att jag lämnar den där platsen som jag beskrivit i så lyriska ordalag. För precis som jag trodde och kände, så tycker den personen som bestämmer, att mitt skrivande inte passar in i deras tro på vad som gör just dem unika och bra. Och jo, det var hon som tog in mig. Men ibland blir det inte så som vi hoppas och föreställer oss. Men för en skribent, eller vilket kreativt yrke som helst, är det livsfarligt att tappa självförtroendet. Det är vad som håller på att hända. Och det tillåter jag inte. Så jag packar min väska, stänger av datorn och lämnar mina nycklar.

Besviken? Ja. Men jag tog chansen, det är viktigast. Jag har gjort mitt bästa, men ibland räcker inte det.

Och om du undrar, så ja, jag tycker fortfarande att det är den bästa arbetsplats jag någonsin varit på. Och ja, jag tycker fortfarande lika mycket om dem. Allihopa. Men för mig finns det en annan plats som väntar. En där jag kan utveckla det som är jag. Var vet jag inte ännu. Men man vet aldrig, chanser brukar dyka upp. Förhoppningsvis blir det så igen.

Pojkar som pojkar

Det sitter en pojke mitt emot mig. Med sitt röda hår och tandlösa leende ser han ganska rolig ut. I den åldern är det inte något konstigt att sakna tänder, men för hans del beror det mest på att han nyligen ramlade när vi lekte jage och slog munnen i grannens altan. Rena blodbadet. Jag undrar om det kommer bli bra, eller kommer hans tänder växa ut snett? Hoppas inte det, skulle vara tråkigt för honom. Jag plockar upp godispåsen med lejonhuvuden och salta bumlingar, och sträcker den mot honom.

- Har inte du också godisförbud? säger han samtidigt som han rotar runt i påsen efter den saltaste bumlingen.

- Jo, men det har vi ju inte brytt oss om tidigare, eller hur? svarar jag.
Han skrattar samtidigt som han stoppar hela munnen full av bumlingar. Han ser så dum ut att jag börjar skratta hysteriskt. Han börjar sjunga så att det stänker bitar av godis runt honom och jag skrattar så det gör ont i magen.

Vi hoppar ner från vårt träd och går hem till honom. Ingen hemma som vanligt. Vi plockar fram Skogaholmslimpa och hushållsost, gör våra mackor och sätter oss vid bordet. Vi äter i tystnad, eller kanske njuter vi, i vilket fall som helst är det tyst. Smöret och hushållsosten utgör enligt oss den perfekta kombinationen att lägga på världens godaste bröd. Skogaholmslimpan. Mat för unga kungar.

- Hur tror du det blir när vi blir stora? Tro du vi kommer få egna familjer och så?
Han har ätit färdigt och fått pratlusten tillbaka.

- Ja det är klart. Vi kommer bo här hela livet tror jag. Våra barn kommer säkert bli lika bra kompisar som vi. Eller, det måste de ju bli, vi kommer ju hänga då med. Vem ska du gifta dig med?
Min fråga ger honom en fundersam min. Han tänker en stund innan han svarar.

- Kajsa. Ja det måste bli Kajsa. Du då?

- Marre såklart, vi är ju redan ihop!

- Ja det är klart, men tror du ni kommer vara ihop så länge?
Han tittar på mig och flinar.

- Vet la inte jag, men jag tror det, svarar jag. Men vi måste bo här, glöm inte det.

- Klart vi ska, var skulle vi bo annars?
Hans blick antyder att det var helt onödigt av mig att lägga till det där.

- Hallå, har du somnat till eller?
Orden får mig att ryckas ur mina tankar. Jag tittar upp och ser hans breda leende. Det röda håret är kvar,om än lite blekare, men tänderna är nu jämna och vita. Tur, tänker jag.

- Nej jag satt bara och funderade lite. Kommer du ihåg när vi brukade sitta i ditt kök och äta mackor och fundera över hur livet skulle bli?

- Klart jag gör. Haha, inte mycket blev som vi trodde du. Har du hört hur Marre har det nuförtiden?

- Ja, svarar jag, hon har visst gift sig med Larsa från klassen. Har visst barn och villa, ja hela paketet.

- Fy fan vilken svekfull brud!

Vi skrattar så hela uteserveringen vänder sig om och stirrar. Jag reser mig upp för att gå och beställa.

- Jag kan köpa åt dig, vad vill du ha?

- Två Skogaholmsmackor med hushållsost. Glöm inte mjölken!
I motljuset ser jag ett tandlöst gapskratt hos en pojke med väldigt rött hår.

Ett ögonblick i livet

När jag var 26 jobbade jag på en underbar krog i Göteborg. Gästerna bestod av skönt avslappnade människor, vilket innebar att det under två år bara var bråk vid ett tillfälle. Och jag jobbade ändå i stort sett varje helg. Tyvärr gick krogen i konkurs och vi fick byta arbetsplats. Till vad som just då skulle lanseras som Götets hippaste ställe. Kontrasterna var monumentala.

En kväll var det premiärfest för en Jennifer Lopes-film med massor av gäster. För dagen var en av stadens mest erfarna vaktchefer inhyrd tillsammans med några av sina egna vakter. Vi skulle bara sköta garderoben. Så blev det inte.

En stund in på kvällen står jag och pratar med vaktchefen när larmet går. Det är bråk inne på stället!

- Kom igen, du hänger med mig! Han rycker tag i min arm och börjar springa.
- Men jag....Mina protester passerar ohörda när han drar mig genom folkhopen.
Det visar sig vara en man, cirka 55, som druckit för mycket och tafsar på tjejerna. Inget allvarligt med andra ord.
- Du tar honom så går jag bakom, säger bossen.
- Är det inte bättre att du tar honom, försöker jag.
- Kom igen nu för helvete, ta honom så går vi, säger han med irriterad röst.
Jag greppar mannen i armen och föser honom framför mig genom folkhopen. Halvvägs genom lokalen bestämmer han sig för att det är för tidigt för hemgång, och sliter sig loss och springer.
- Men va fan! hör jag vaktchefen vråla samtidigt som han vräker sig över mannen och brottar ner honom. Sedan släpar han ut honom med mig slokörad strax bakom. Medan han slänger ut personen på gatan ställer jag mig på min plats i garderobstrappan. Svettig och med en allmän känsla av...fånighet. Förnedringen kommer senare.

När jag vänder mig om håller vaktchefen på att beskriva händelseförloppet för sina biffiga kompisar på utsidan. Genom glasdörren ser jag hur han demonstrerar mitt agerande. Och det är inte till min fördel. De vänder sig om och ser mig stå där. De skrattar. Det gör inte jag.

Så kan det gå

För sex månader sedan läste jag en bok som jag gillade otroligt mycket. Den handlade om mitt andra stora intresse, psykologi och förändringsarbete. Författarens historia påminde om min egen, antagligen gjorde det att jag kände lite extra för boken. Men jag kunde verkligen ta till mig budskapet, vilken orsak det än må vara.

När jag läst klart den skickade jag ett mail till bokens skapare och förklarade vad jag tyckte om den, och vem jag är. Eftersom det gått så lång tid hade jag glömt det. Men häromdagen fanns hans svar i min inkorg. Nu lutar det åt att jag ska bli hans samarbetspartner här i Sverige eftersom han bor i ett annat land. Det skulle vara riktigt inspirerande. Och kul! Får se vad som händer helt enkelt.

Men sluta skriva ska jag absolut inte göra om någon undrar. Det är det roligaste jag sysslat med, och jag hoppas jag får fortsätta med det. Eller rättare sagt, jag ska fortsätta. Basta.

När allt faller på plats

"Ta min hand"
Hon tittar på mig med sina vackra ögon. De glittrar i solljuset och jag känner mig alldeles varm. Hennes mun ler och jag kan inte låta bli att göra detsamma. Jag tar hennes utsträckta hand och låter fingrarna sluta sig om den. Den är varm och mjuk, precis som hon. Jag drar henne till mig och kysser henne samtidigt som jag låter ögonlocken falla ner och slappna av. Det brusar och dånar i mitt huvud, ett helt vattenfall rasar fram och jag blir yr. Vi står så en stund, omöjligt att säga hur länge. Jag bryr mig inte heller. Ingenting annat känns ändå viktigt just nu. Till slut släpper vi taget och andas in den klara kvällsluften.

"Vet du hur underbar du är just nu", frågar jag henne.

"Inte exakt, men jag har en aning. Om det är nära hur jag tycker om dig så måste jag vara ganska fantastisk", svarar hon.

På det har jag inget svar för det är så bra, precis som hon är. Vi tar varandra i handen och börjar gå tillbaka till bilen. Det är sommar i luften och det surrar bland buskarna. Just där inser jag att jag vill aldrig släppa taget om henne, vill aldrig att hon ska gå. Så jag stannar. Hon tittar på mig med förvåning i blicken.

"Vad är det? Varför stannar du"?

Jag tar ett djupt andetag och går ner på knä. Hon inser vad som håller på att hända, och tårarna faller nerför hennes kinder. Jag tar hennes händer i mina.

"Du är den mest underbara människa jag någonsin träffat", börjar jag. "Jag inser att jag vill att du ska vara vid min sida resten av livet, som jag vid din. Att vakna bredvid dig på morgonen, att hämta dig på jobbet, äta frukost tillsammans, planera resor....ja allt vi gör är bara underbart. Därför vill jag fråga dig om jag får bli din man, för alltid. Ja, jag frågar om du vill gifta dig med mig."

Det är alldeles tyst på den lilla vägen ute vid havet. Det enda som hörs är hennes tysta snyftningar, och kanske min tunga andhämtning i väntan på hennes svar. Fåglarna och insekterna verkar ha stannat av i sina läten.

"Ja", svarar hon. "Ja, jag vill gifta mig med dig. Jag vill vara med dig också, alltid. Jag vill, jag vill"!
Hon skriker ut de sista orden som en explosion i tystnaden. Alla ljud runt omkring kommer till liv igen, fåglar som sjunger, bin som surrar. Hon kastar sig i min famn och vi kramar varandra hårt. Jag känner hennes hjärta dunka mot mitt bröst, och våg efter våg av lycka rullar genom min kropp.

"Jag älskar dig", viskar jag i hennes öra.
"Och jag älskar dig, för alltid", viskar hon i mitt.


Ungefär så tänker jag mig det ska vara när det är dags.....

Sommar, eller ja, nästan iallafall

Idag önskar jag mig en cabriolet. Om man älskar att köra bil och samtidigt gillar vackert väder måste det vara den perfekta kombinationen. Att köra med rutorna nervevade är inte riktigt samma sak, det är det inte. Men en dag som denna känns det som ett i-landsproblem. Hoppas att helgen blir angenäm för eder alla. Själv hoppas jag på andra aktiviteter än att sitta vid datorn. Grilla känns som en bra idè.

I väntans tider

Efter två timmars väntan i ett rum fullt med snoriga, gråtande barn får vi äntligen ett eget rum. Det känns som vi äntligen är ett steg närmare att träffa doktorn efter dotterns astmaattack. Vi sitter där i tre timmar och väntar. Och väntar. Tills det knackar på dörren. Äntligen! En sköterska öppnar dörren och säger med käck röst:

>>Jag tar ert rum nu. Det är väl ändå trevligare att sitta i väntrummet, där finns ju tv också<<
Jag tittar på henne med en förvånad min.

>>Vad menar du? Vi skulle ha träffat doktorn för två timmar sedan och nu tar ni rummet ifrån oss<< Min ton är allt annat än trevlig just då.

>>Ja men det är andra som behöver det bättre. Och ni kommer ändå inte träffa någon läkare på många timmar än<<.
Hennes sista ord blir för mycket för mig. Jag tar min dotter i handen och sätter henne i en stol i väntrummet. Hon är så slut nu att hon börjar gråta.

>>Vänta här, jag ska fixa det här. Ta det bara lugnt<<.
Jag går fram till en sköterska och förklarar att det här ställer jag inte upp på. Efter en kortare version av dagens vedermödor verkar hon förstå att jag menar allvar.

>>Vänta lite ska jag se vad jag kan göra säger hon<<. Jag nickar. Och väntar.

Tio minuter senare har vi fått ett nytt rum, och tjugo minuter senare kommer doktorn. Ytterligare femton minuter senare står vi på parkeringen. Hur länge hade vi blivit kvar om jag som vanligt varit vänlig och accepterat vad som serverades? Hur gör man om man till exempel inte kan hantera språket och uttrycka det man vill?

På den enda akutmottagningen för barn jobbar det denna måndag en läkare. I en stad med en halv miljon invånare. Igår kväll visar det sig att tragedin är ett faktum. Två föräldrar förlorar sin tjugomånaders son på samma ställe. Pappan hävdar att personalen ignorerat deras rop på hjälp. Personal som är gravt underbemannad och tvingas göra svåra prioriteringar hela tiden. Ingen som varit där är förvånad. Tragedin är inte på något sätt mindre för det.

Munkar och tårta

Har Du intervjuat en munk samtidigt som ni åker i en gammal folkabuss för att hämta byggmaterial? Det är vad jag gjort idag. Efter att ha ätit tårta med samtliga klosterboende. Blev lite sugen faktiskt. På att bli munk alltså.

Min trappa

Jag sätter mig i en skön stol och blundar. Låter kroppen slappna av mer och mer, går igenom kroppsdel för kroppsdel uppifrån och ner. När jag känner mig redo föreställer jag mig att jag står högst upp i en trappa. Min trappa är av trä med ganska breda trappsteg son knarrar lite när jag sätter ner fötterna. När jag står där uppe och tittar ner kan jag se en dörr nedanför trappan. Den leder ut till en underbar trädgård. Jag kan se att den är lite öppen för det strilar in lite solljus genom dörrspringan. Jag tar ett djupt andetag och börjar gå, samtidigt som jag räknar för mig själv. Ett...jag ser och känner hur jag långsamt kliver ner ett trappsteg. Sedan fortsätter jag sakta. Två...tre...fyra...fem...Jag känner kroppen slappna av mer och mer för varje steg. Sex...sju...åtta....nio...och tio. Jag är nedanför trappan och är avslappnad och skön i hela kroppen. Jag går ut genom dörren och ut i trädgården, känner alla dofter och slappnar av ännu mer. Lite längre bort ser jag en skön vilstol. Jag går bort och sätter mig i den. Jag sjunker ner och låter mig själv drömma mig bort. Jag hör fåglar som sjunger, inga andra ljud. Det är antagligen sommar för det är precis lagom varmt.

Jag sitter kvar tills jag känner mig trygg och glad. När jag är redo reser jag mig upp och går tillbaka in i huset, och stänger dörren bakom mig. Jag börjar gå uppför min trappa igen, samtidigt som jag räknar. Ett...två...tre...fyra...fem...sex...sju...när jag kommer till tio kommer jag öppna mina ögon och var helt vaken, piggare och känna mig bra i hela kroppen. Åtta....nio....och tio! Jag öppnar mina ögon och sträcker på kroppen. Medveten om att jag just givit kroppen samma effekt som flera timmars djup sömn. Prova gärna du också. Din trappa och trädgård kommer antagligen se annorlunda ut än min. Berätta gärna om du vill.

Konflikter

Det finns en plats dit jag går när jag behöver vara ensam. När energins låga börjar flämta och ropa på hjälp, då återvänder jag dit. Till min egen plats. Jag kan sitta där och och bara andas in den rena luften, fylld av syre och väldoft från allt det vackra runt omkring. Sedan reser jag mig upp och går in mellan de höga barrträden från USA. Doften från de gröna barren ger mig ro, en känsla av igenkännande. Ibland lägger jag mig högst upp på berget och låter alla tankar fara omkring tills de stannar. Där ser man ut över staden som bor i mitt hjärta. Där känner jag mig trygg.

Det har nog framgått att den senaste tiden varit fylld av känslor och konflikter. Förr undvek jag konflikter till vilket pris som helst. Under min uppväxt fanns inga schismer, iallafall inga som jag kunde uppfatta, så hur skulle jag lära mig att hantera det då? När man blir vuxen och har seriösa relationer så förstår man ganska snart att konflikter är en del av vardagen. Och väljer man att inte ta dem när de dyker upp, med den det rör, då kanske man gör som jag gjorde förut. Tog dem med sig själv, inuti. Att utgå från att det alltid ska råda harmoni är en utopi, även om jag och säkert de flesta skulle önska att det inte var så. Men hur skulle vi växa, lära oss om vilka vi egentligen är om vi aldrig stod upp för oss själva? Jag jagar inte på något sätt konflikter, men jag backar inte heller för att ta dem längre. Jag ringer hellre det där samtalet och reder ut det som känns fel. Ibland innebär det att jag får backa och tänka om, men lika ofta att den andre får reda på vad jag tycker och förhoppningsvis respekterar det. Men det är upp till dem. Att få en annan människa att ändra sig är omöjligt. Men om man inte talar om vad man själv känner och tycker finns det ingen möjlighet alls. Då återstår bara att fly. Det är ingen väg jag föredrar längre.

Ibland faller jag tillbaka in i gamla mönster och väntar. Väntar på att det jobbiga ska försvinna och lösa sig på egen hand. Men det gör det sällan. Som barn kunde man stoppa huvudet i sanden och vänta på att det skulle blåsa över. Funkar inte lika bra som vuxen. Men jag är medveten om det och påminner mig själv om att det är dags att agera. Tänk vad mycket onödig tankeenergi som går åt till att fundera på egen hand. Det blir oftast inte som man föreställt sig ändå, och efteråt tänker man, "varför har jag väntat så länge med att ta upp det här"?

Hur gör du, tar du tag i och löser konflikter, eller väljer du den andra vägen?

Blä

Dagen inleddes med ett lätt illamående. Och nej, det hade inte med gårdagens aktiviteter att göra. I en av dagens gratistidningar fanns nämligen en snarlik version av min första artikel som inte publicerats ännu. Därmed kommer min artikel inte se ut som jag gjorde den. Skittråkigt är ordet. Och hur gick det till egentligen?

Men igår hade vi riktigt kul. Har aldrig jobbat på ett ställe med så sköna individer. Jag gillar allihop och trivs så bra. Det ska jag tänka på i stället. Jepp, det ska jag.

Ut och dansa dårå´

Nä, nu får det fan vara nog! Solen skiner och idag är det party. Deadline var igår och idag är alla glada på jobbet. Så idag ska vi fira, njuta och vara allmänt flamsiga. Med önskan om en riktigt bra vårkväll säger jag på återseende!

Förlåt

"Med dina välformulerade rader skrev Du dig rakt ur mitt hjärta".

Anna läste raderna om och om igen. Hon la ner mobilen på bordet och kände tårarna som brände innanför ögonlocken, innan de satte fart och rann nerför hennes kinder. Det var inte det hon hade haft för avsikt när hon skickade sitt mail igår. Hon ville bara få honom att förstå, att vakna. Ruska om och visa att hon menade allvar. Nu var han arg, sårad och antagligen förlorad. Hon slängde sig på sängen och lät allt det jobbiga strömma ur henne och vidare ut på kudden.

Hon satt länge med telefonen i handen, slog siffrorna och tryckte av innan signalen gick iväg. Till slut samlade hon sig och hörde hur det ringde. Hennes hjärta slog hårt och hon kände sig yr.

" Det är Anton".
Hans röst var stark och den fick henne att tappa sin egen styrka.

" Det är jag. Ville höra hur du mår".
Hon hörde själv hur svag och mesig hon lät.

"Inte speciellt bra. Det var ingen rolig läsning. Hade verkligen högre tankar om dig, att vår relation betydde mer. Men jag hade tydligen fel".

"Men jag menade inte så, jag var ledsen och upprörd, förlåt. Förlåt mig, jag ville verkligen inte göra dig illa. Jag älskar dig, ville bara du skulle förstå hur jag mår när du är sådär. Jag önskar att jag aldrig skickat det, men jag kan inte få det att försvinna, jag bara ber dig att förstå att det där var inte jag. Du känner ju mig".
Plötsligt strömmade orden ur henne. Hon hejdade sig och tog ett djupt andetag.

"Jag vet inte vad jag ska säga. Trodde verkligen inte att du kunde säga så elaka saker till någon. Speciellt inte till mig. Vet inte om jag bara kan glömma det, inte som det känns nu".
Hans röst hade mjuknat men hon kände att han var inte riktigt där.

"Okej, men du kan väl försöka? Jag ger dig gärna tid, bara jag vet att det finns hopp. Jag älskar dig fortfarande, bara så du vet."
Hon försökte säga det utan att låta desperat, men var osäker på om hon lyckats. Anna hörde hans andetag under tystnaden.

"Jag ska känna efter ett tag om jag kan hitta tillbaka. Men jag behöver var ifred under tiden, hoppas du förstår det".
Antons ord var precis som han. Ärliga. Inget tjafs eller konstigheter.

"Det är allt jag begär. Jag hoppas vi hörs snart igen".

De sa hej då och Anna la ner telefonen. Det kändes lite bättre nu, hoppet var fortfarande där. Nu kunde hon bara vänta. Och hoppas.

Födelsedag och telefon

"Hej igen T,

idag var det min födelsedag. Trots gårdagens jobbiga möte och alla känslor, blev det en underbar dag idag. Igår när jag skulle lägga mig hade jag fått ett mail från du vet vem, och jag kunde inte låta bli att läsa det. Det var några av de elakaste och hänsynslösaste rader jag någonsin läst. Efter allt vi gått igenom trodde jag aldrig att hon var kapabel till något sådant. Det blev inte mycket sömn inatt, låg och rullade mig fram och tillbaka. För jag har inte förtjänat det där, tvärtom. Jag vet att det var mycket som kom fram igår, men orden var trots allt inte mina. Sanningen gör ont ibland, men den levererades inte från mig.

Imorse blev jag väckt av ljuvliga gratulationer. Klockan sju. Sedan har det fortsatt hela dagen, och jag är glad att så många tycker om mig. Vi hade ett underbart kalas i trädgården där du och jag slängde av oss alla kläder och rusade runt som galningar när vi var tre. Det var längesedan, men alltför många bilder finns kvar som bevis! Min familj var fantastisk idag, som alltid. De visste att jag behövde det, och jag fick det.

Som grädden på tårtan så ringer telefonen, och det är du. Det var den bästa present du kunde gett mig. Trots att jag vet varför du inte kunnat höra av dig har jag saknat din röst. Vi skrattade lika mycket som vi alltid gjort. Du är en vitamininjektion för vilken själ som helst. Åren må ha passerat, men vår vänskap förblir för alltid vad den varit. Och även om vi aldrig ses igen, så vet jag att du tänker på mig, som jag på dig. Jag tror du kände på dig att jag behövde dig idag. Precis som du alltid gjort.

Nu är det dags att krypa ner i sängen, har lite sömn att ta igen. Jag kunde inte bett om en bättre födelsedag. Tack för samtalet min vän. God natt."

En dag i livet

Nej, ibland blir det inte som man hoppats.
Känslorna blir för starka och orden gör ont.
Piskrapp som viner genom luften och lämnar stora sår.
Någon som inte bad om det blir den som får stå vid skammens påle.
Att vara vuxen är inte alltid lätt.
Att vara barn är ibland svårare.
När man tror att man gör rätt och allt blir fel.
Vi kunde inte mötas.
Trots att så mycket stod på spel.

Vissa saker kan man inte skjuta upp. Man kan strunta i tandläkarens information om att det där hålet minsann behöver lagas, innan det blir värre. Tills det gör riktigt förbannat ont och du ringer och kräver en akuttid för du håller på att sprängas av smärta. Då är valet inte ett val, smärta är en motivator som ingen rår på. Eller fel, vissa gör det, men få. Så ska det vara.

När det gäller fysisk smärta är den lättare att hantera, den är konkret och det går ofta att åtgärda. Bort med tanden, bort med smärtan. Problemet löst. Men när smärtan sitter i själen är det svårare. Vi känner att det inte känns bra, men har svårt att sätta fingret på det. Undermedvetet vet vi, men många andra saker hindrar oss att ta upp det till ytan. Om vi blir medvetna måste vi agera, därför är det lättare att rationellt förklara bort det. Förändringar skrämmer oss. Men till slut gör det lika ont i själen som det kan göra i tanden och vi tvingas ta itu med problemet. Illamåendet blir större än rädslan för vad som ska hända, valet blir inte längre ett val.

Jag ska på ett möte idag. Det kommer med största säkerhet innebära förändringar. Men när alla ursäkter är använda, när inga förklaringar hjälper, då måste vi agera. Ibland är valet inte längre ett val.

Naken sanning

Barnboksförfattaren Sören Olsson skrev i sin krönika i Föräldrakraft, om alla tankar och känslor som dök upp när hans tonårige son sa att han ville vara naken med en tjej. Sörens kompis föreslog att han skulle åka till Danmark och köpa en prostituerad kvinnas tjänster åt sonen. Till saken hör att Sörens son är funktionshindrad. Hans tankar rörde sig om hur långt man är beredd att gå för att göra sitt barn till lags. Debattens efterdyningar har tagit proportioner som Sören inte hade räknat med, han poängterar att han är emot all form av sexhandel. Men drevet går, och han är den som är jagad. Själv uttryckte han bara sina känslor inför ett stort dilemma.

Manlighet igen

Jag skrev en post om manlighet. Sen tog jag bort den. Den handlade om att jag tycker manlighet är att stå för vem man är, vad man tycker och vill. Ser du, redan där blev det ju fel. Vad man tycker...Vad jag tycker och vill ska det vara i så fall. Ja jag tog bort den för jag vill inte lämna ut någon. Inte någon som inte förtjänat det, som bara gjorde så gott han/hon kunde. Jag vet ändå vad jag tycker, precis som du som just läste raderna ovan.

Självklart gäller de saker jag tog upp för både män och kvinnor. Men som Malin riktigt hann påpeka innan jag tog bort den så är jag ju trots allt man, därav perspektivet.

Nej, nu ska jag gå ut och laga middag. Sedan ska jag ladda tvättmaskinen och plocka ur diskmaskinen. Efter det ska jag dräpa en drake. För jag är trots allt en riktig karl :-)

Utmanad

Eftersom Hermann utmanade mig så kommer här en lista:

Tio första:

Första bästa kompis: Tomas P
Första bil: Toyota Celica
Första kärlek: Jenny
Första husdjur: Katten Missan
Första semester: Spanien
Första jobb: Rörläggare!
Första köpta skiva: Simply Red
Första riktiga kärlek: Hanna
Första piercing: Vänster öra i sexan. Med nål, på egen hand.
Första konsert: Metallica

Nio senaste:

Senaste alkoholdrycken: Öl, Mariestads
Senaste bilfärd: Till jobbet.
Senaste filmen du såg: 300
Senaste ringda telefonsamtal: Till mamma, idag
Senaste bubbelbadet: hos min morbror
Senaste spelade cd: Thåströms senaste
Senaste kyss: En månad sen
Senaste gången du grät: Förra veckan
Senaste måltiden: Hemmasnickrade burgare i pitabröd

Åtta har du nånsin:

Dejtat en av dina bästa kompisar: Jepp!
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Jepp!
Blivit kär vid första ögonkastet: Jepp!
Fastnat med blicken i någons urringning: Öhhh, ja.
Fått ditt hjärta krossat: Jepp!
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Tyvärr har det nog hänt. Skrev jag. Men insåg sedan att jag levde ett tag med en person som jag hade slutat älska. Men det är en annan historia.
Haft ett one night stand: Någon gång.
Busringt till någon: Vem har inte det?

Sju saker du har på dig just nu:
1.Höger strumpa
2.Vänster strumpa
3.Kalsonger
4.t-shirt
5.Halsband
6.Hår
7.Klocka


Sex saker du gjort idag:

1. Skrivit
2. Ringt
3. Sms:at
4. Kramats
5. Pussats
6. Spelat tv-spel

Fem favoritsaker utan rangordning:

1. Min familj
2. Att vara pappa
3. Fotboll
4. Skriva
5. Sjunga

Inser att jag skulle skrivit om prylar här nu i efterhand. Men det får stå kvar. Antagligen har jag inga prylar jag kan vara utan.

Fyra personer du kan berätta allt för:

1. Nader
2. Min bror
3. Morfar
4. Katten Lisa

Tre val:

Blått eller rött? Blått om det gäller fotboll
Sommar eller vinter? Sommar!
Choklad eller chips? Choklad

Två saker att göra innan du dör:

1. Skriva en bok
2. Gifta mig

En sak du ångrar:

Att jag åkte till Kanarieöarna en vecka innan seriepremiären när jag var sjutton.

En vän

Jag träffade en gammal vän i helgen. När jag växte upp var han som min extrabror. Trots att han var tre år äldre än mig så gick jag bara hem till honom en dag och ringde på, frågade om han ville hitta på något. Det ville han. Under åren som följde var vi verkligen oskiljaktiga. Vi har rest i världen, spelat hockey och festat. Men det hände något i mitten av nittotalet som gjorde att våra vägar skiljdes åt. För alltid trodde jag då, men tiden går och ibland läker den sår. Tur det.

1986 åkte vi till Spanien. Vi var två ynglingar med aptit på livet, och det blev en resa som ingen av oss någonsin kommer glömma. Den resan är vad våra samtal alltid återvänder till. Innan vår kontakt bröts kände jag ibland att det var det enda vi pratade om. Det enda som höll ihop vår relation. Vad som gjorde att vi bröt kontakten vill jag inte ta upp, det är för stort, för privat.

När vi nu satt i soffan hemma hos honom igen plockade han fram sitt fotoalbum från vår spanientripp. Av någon underlig anledning hade jag aldrig sett just de korten. Solbrända, långhåriga och med vita Miami Vicekläder var vi redo att möta natten varje kväll. När han slog upp sista sidan var där bara ett stort kort. Han och jag, med armarna om varandra och solnedgången i bakgrunden. Under hade han skrivt för hand:
"Man möter många människor i livet, men det finns bara en Johnny........" Jag fick en stor klump i halsen. Han med tror jag.

Påsk, bilåkning och lite karaoke.

Påskafton. Sätter mig snart i bilen och åker till landet. Middag med familjen, ägg och sill, köttbullar och snaps. Funderar på vilken musik det blir i bilen. Tänker Chris Rea. Det är fan bilåkarmusik. Är annars lite besatt av Gwen Stefanis senaste. Glad musik för ett glatt sinne. Men det blir nog herr Rea, är barnsligt förtjust i att sjunga med, riktigt högt. På nittiotalet var Tom Petty den stora medvrålarfavoriten. Jag och kompisarna skruvade upp Learning to fly på max och lät oljudet från våra strupar bilda en mäktig bakgrund. Tyckte vi.

För ett par år sedan hade vi herrmiddag med karaoketema. Tolv nervösa män med tveksam tonsäkerhet. Men alkoholen gjorde sitt för att stilla den värsta scenskräcken. För egen del kan jag säga att det var den roligaste festen jag varit på i hela mitt liv. Inte bara för att jag vann, även om det var en bonus:-), nej antagligen berodde det på den uppladdade spänningen som släppte kollektivt. Det är sånt man berättar för barnbarnen på ålderns höst. " Jo då tog farfar micken och..." Nä kanske inte, men sjukt roligt var det. Det finns för övrigt dokumenterat på video. Att se den är nästan som att transporteras tillbaka till den där magiska kvällen. Glädjen fastnade för en gångs skull på bild.

Med önskan om en riktigt bra påskafton säger jag adjö. För idag alltså.

Sova? Jag?

Jag vill inte gå och lägga mig. Jag menar inte just idag, det har alltid varit så. Om det gick skulle jag avstå, om inte sömnen var ett behov. Det här har jag förstått fått lida för, det sena sänggåendet funkar inte så bra i det vuxna livet. Men jag är aldrig så kreativ som när natten smyger sig på och gatlamporna har tänts. Då, när det är läggdags, kommer alla geniala idèer.

Mina bästa vänner

Min mormor och morfar träffades när hon var fjorton år. De gifte sig senare och fick fyra barn, en flicka och tre pojkar. Min morfar jobbade i hamnen och mormor städade på byggen. De bodde i en tvåa på 55 kvadrat, mormor och morfar sov i köket. Det var ett hårt liv, fattigt och slitigt. I hamnen drack gubbarna sprit. Det var inte frågan om man ville eller inte, det bara var så. Min morfar förvandlades när han drack. Han var så kallad "periodare", drack dygnet runt i en månad för att sedan ta tre jobb för att ställa allt tillrätta som gick fel när han försvann in i mörkret. Min mamma har berättat hur det var. Jag har aldrig sett det själv, och den personen som jag hör berättas om låter som någon jag aldrig träffat. Och det har jag aldrig. Min morfar blev nykterist och ordförande i Länkarna. Därför har jag en bild av en underbar man som jag älskar i mitt hjärta.

I min mormor och morfars hem var alla välkomna. Varje dag stod kaffekokaren på, och minst ett par gånger om dagen var någon där och fikade. Släktens hjärta. Eftersom jag bodde där ett par år så träffade jag hela min släkt med jämna mellanrum. Det var så skönt att ha det så, det tyckte vi alla. Inte minst mormor som var riktigt sällskapssjuk.

När min morfar dog försvann glädjen i den där lägenheten. Min mormor hade tagit hand om honom under de sista åren när han inte mådde så bra, och på något sätt försvann hennes livsgnista med honom. Hennes dagar fylldes med saknad, och många gånger när jag kom dit satt hon och tittade ut genom fönstret och grät.

"Jag saknar honom så, det är så tomt", sa hon.

Jag kramade henne och vi satt så en stund. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde, men det räckte inte till. Efter nästan 60 år tillsammans måste det bli tomt.

Jag vaknade på morgonen av mormors rop från köket. När jag kom ut så kräktes hon på golvet. Hon hade diabetes och jag trodde det hade med det att göra. Jag försökte få i henne något men hon kräktes igen. Jag lyfte henne och bar in henne i sovrummet. Jag ringde ambulansen och skrek att de skulle skynda sig. Något var fel. Riktigt fel.

Mormor fick en hjärnblödning, det var felet. Och jag skulle flytta till USA dagen efter. Hon övertalade mig att åka, försäkrade mig om att hon skulle bli bra. Så jag åkte. Två veckor senare ringde min mamma. Mormor hade haft alla på besök på sjukhemmet för det var hennes födelsedag. Hon såg glad ut sa mamma. Hon var noga med att tala om för alla hur mycket hon tyckte om dem, kramade dem och sedan sa de adjö. På morgonen ringde sköterskan och meddelade att mormors hjärta slutat slå under natten. Jag var på andra sidan jorden och jag längtade hem. Men det var ändå redan försent.

Det är snart femton år sedan de båda lämnade oss, det gick bara ett halvår mellan deras bortgångar. Det är fortfarande tomt utan dem. Mina största supportrar. Idag var det allsvensk premiär för Blåvitt. Min morfar var medlem i föreningen hela sitt liv. Ända tills jag fick beskedet att jag inte fick nytt kontrakt. Då ringde han upp ordföranden och bad honom fara och flyga, och han begärde omedelbart utträde ur klubben. Sådana morföräldrar växer inte på träd.

Ni finns i mitt hjärta, då som nu.

Tack så jävla mycket!

Inbrott i bilen igen. Sex gånger på tre år, varav bilen stulits hälften av gångerna. Måste vara något slags rekord. Pratar med en granne på parkeringen som också haft inbrott. Polisen skiter i det. Trots att minst ett billarm går igång varje natt är det ingen som bryr sig. Inte polisen, inte bostadsbolaget. Dags att flytta. Det börjar bli för dyrt. Och för jävla tröttsamt!

En dag

En dag kommer jag åka till USA. Då ska jag åka motorcykel längs öppna freeways med vinden fladdrande i håret. När hungern gör sig påmind ska jag stanna vid en riktig "diner" och äta pannkakor. Eller hamburgare med strips. Språka med människorna, berätta att jag kommer från Sverige och se vad de tycker om det. Kanske reda ut en och annan fördom. Sedan ska jag sätta mig på hojen igen och dra vidare, in i solnedgången. En dag blir det så. Det har jag bestämt.

ordens makt, närvarons kraft

>>Ska du äta nu igen din tjockis? Du borde nog tänka dig för lite, du har allt lagt på dig ganska mycket nu.<<

Pappans ord hugger som knivar i den lilla flickan. Hon går upp på sitt rum och tittar sig själv i spegeln. Nyper sig i rumpan och låren. Hon tycker inte själv att hon är tjock, men eftersom han säger det varje dag måste det vara sant. Hennes pappa borde ju veta. Så hon slutar äta. Ibland när hon ätit för mycket går hon ut på toaletten och kräks. Om hon bara blir lite smalare kommer han säkert sluta att säga sådär.
Men det gjorde han aldrig, trots att hon till slut hamnade på sjukhus.

Flickan är vuxen idag. Pappan är borta, men sjukdomen finns kvar. Många års kamp har fått henne att inse att det var han som hade fel, inte hon. Han tog hennes självbild och stampade på den, och den kommer kanske aldrig bli riktigt hel, även om den nu är reparerad. Hennes relation till mat kommer alltid att vara komplicerad. Rädslan att tankarna ska komma smygande och skicka henne tillbaka till helvetet finns där i bakhuvudet. Hon har lärt sig leva med det. För att glömma, det går inte.

Hur många drömmar krossas vid ett middagsbord där föräldrar uttalar sig nedlåtande om barnets ivriga berättelse om dess framtidsdrömmar? Ibland kan tystnaden vara lika talande. Att inte bli sedd och bekräftad är som att hälla vatten på elden för ett barn som växer upp. Att ständigt få höra att man inte duger eller är dålig, suger livsenergin ur den starkaste. Ett fåtal tar med sig den erfarenheten och använder den som drivkraft att lyckas i livet, men oftare blir det ett negativt resultat. En trasig självbild.

När man står bredvid en vuxen människa och undrar hur hon kan stanna hos den där skitstöveln som behandlar henne så illa, hon som är så bra att hon skulle kunna få vem hon vill, kan svaret bli ”jag förtjänar inte bättre”. Och det blir ännu mer obegripligt för dig som betraktare. En historia som den om flickan i inledningen kan komma om du sätter dig ner och lyssnar. Du kan också få höra hur personen hon lever med, under lång tid har talat om för henne att det är så. Att hon inte duger, att hon är dålig och inte förtjänar att ha det bättre. Till slut blir det hennes sanning. Hon förtjänar inte bättre, det är vad hon lärt sig om livet, om sig själv.

Ibland tappar vi fokus. Energin går till det som är nödvändigt, de saker som måste fungera. Man blir vresig och orkar inte lyssna. Detaljer som kan vara oerhört viktiga passerar förbi, och vi missar signaler som vi borde ha reagerat på. Vi blir någon som vi inte är egentligen, som vi inte vill vara. Vi kanske inte förstår det förrän de ringer från skolan och säger att vårt barn slagit någon, eller polisen knackar på och säger att ditt barn snattat i affären. Eller när sonen eller dottern säger att de inte vill bo hos oss längre, och i fortsättningen bara vill bo hos den andre föräldern. Då kanske det redan är för sent. Vi såg inte när vi skulle, vi bekräftade inte när vi borde.