Monday, April 02, 2007

ordens makt, närvarons kraft

>>Ska du äta nu igen din tjockis? Du borde nog tänka dig för lite, du har allt lagt på dig ganska mycket nu.<<

Pappans ord hugger som knivar i den lilla flickan. Hon går upp på sitt rum och tittar sig själv i spegeln. Nyper sig i rumpan och låren. Hon tycker inte själv att hon är tjock, men eftersom han säger det varje dag måste det vara sant. Hennes pappa borde ju veta. Så hon slutar äta. Ibland när hon ätit för mycket går hon ut på toaletten och kräks. Om hon bara blir lite smalare kommer han säkert sluta att säga sådär.
Men det gjorde han aldrig, trots att hon till slut hamnade på sjukhus.

Flickan är vuxen idag. Pappan är borta, men sjukdomen finns kvar. Många års kamp har fått henne att inse att det var han som hade fel, inte hon. Han tog hennes självbild och stampade på den, och den kommer kanske aldrig bli riktigt hel, även om den nu är reparerad. Hennes relation till mat kommer alltid att vara komplicerad. Rädslan att tankarna ska komma smygande och skicka henne tillbaka till helvetet finns där i bakhuvudet. Hon har lärt sig leva med det. För att glömma, det går inte.

Hur många drömmar krossas vid ett middagsbord där föräldrar uttalar sig nedlåtande om barnets ivriga berättelse om dess framtidsdrömmar? Ibland kan tystnaden vara lika talande. Att inte bli sedd och bekräftad är som att hälla vatten på elden för ett barn som växer upp. Att ständigt få höra att man inte duger eller är dålig, suger livsenergin ur den starkaste. Ett fåtal tar med sig den erfarenheten och använder den som drivkraft att lyckas i livet, men oftare blir det ett negativt resultat. En trasig självbild.

När man står bredvid en vuxen människa och undrar hur hon kan stanna hos den där skitstöveln som behandlar henne så illa, hon som är så bra att hon skulle kunna få vem hon vill, kan svaret bli ”jag förtjänar inte bättre”. Och det blir ännu mer obegripligt för dig som betraktare. En historia som den om flickan i inledningen kan komma om du sätter dig ner och lyssnar. Du kan också få höra hur personen hon lever med, under lång tid har talat om för henne att det är så. Att hon inte duger, att hon är dålig och inte förtjänar att ha det bättre. Till slut blir det hennes sanning. Hon förtjänar inte bättre, det är vad hon lärt sig om livet, om sig själv.

Ibland tappar vi fokus. Energin går till det som är nödvändigt, de saker som måste fungera. Man blir vresig och orkar inte lyssna. Detaljer som kan vara oerhört viktiga passerar förbi, och vi missar signaler som vi borde ha reagerat på. Vi blir någon som vi inte är egentligen, som vi inte vill vara. Vi kanske inte förstår det förrän de ringer från skolan och säger att vårt barn slagit någon, eller polisen knackar på och säger att ditt barn snattat i affären. Eller när sonen eller dottern säger att de inte vill bo hos oss längre, och i fortsättningen bara vill bo hos den andre föräldern. Då kanske det redan är för sent. Vi såg inte när vi skulle, vi bekräftade inte när vi borde.

8 comments:

Anonymous said...

Du beskriver med smärtsam tydlighet, hur onödiga och obetämksamma kommentarer, kan påverka barn för resten av livet.
En bra självbild är en gåva man självklart ska ge sina barn. Bra att du påminner oss om det!

Anonymous said...

Jag ryser när jag läser! Du skriver så otroligt bra!!

Anonymous said...

johanna: det är ett ämne som är viktigt för mig, som du vet. ibland kan man glömma att ord kan som sägs för stunden finns kvar för alltid.

ano: jag säger stort tack!

Anonymous said...

Sådana nedlåtande förhållanden är så tragiska. Det du skrev låter nästan som berättelsen om en av mina väninnor. Jag är så lycklig för hennes skull att hon frigjort sig från sin pappa, och att hon är så stark och klarar sig.
Gillar att läsa det du skriver!

malin said...

På senare tid har jag upptäckt att jag är oerhört dåligt på att fråga "Och hur är det med dej?" efter att folk sagt "Hej, hur är det?" till mej. Efter den här bloggposten lovar jag härmed förbättring.

Anonymous said...

therese: jag gillar att du läser, och jag gillar dina kommentarer.

malin: ja, fast ibland kan jag tänka att folk vill egentligen inte veta, utan man svarar "bra", det blir mer som en hälsningsfras.men om jag bidrog med något bra, då ska jag vara tyst :-)

Rollx said...

Det är viktigt att man uppmuntrar människor i sin omgivning, och får dom att känna sig värdefulla. På ett eller annat sätt.

En person ger sig på ett barn med elaka nedtryckande ord. Kan inte må så bra själv.

Anonymous said...

rollx: du säger precis vad jag tänker och känner. tack.