Efter två timmars väntan i ett rum fullt med snoriga, gråtande barn får vi äntligen ett eget rum. Det känns som vi äntligen är ett steg närmare att träffa doktorn efter dotterns astmaattack. Vi sitter där i tre timmar och väntar. Och väntar. Tills det knackar på dörren. Äntligen! En sköterska öppnar dörren och säger med käck röst:
>>Jag tar ert rum nu. Det är väl ändå trevligare att sitta i väntrummet, där finns ju tv också<<
Jag tittar på henne med en förvånad min.
>>Vad menar du? Vi skulle ha träffat doktorn för två timmar sedan och nu tar ni rummet ifrån oss<< Min ton är allt annat än trevlig just då.
>>Ja men det är andra som behöver det bättre. Och ni kommer ändå inte träffa någon läkare på många timmar än<<.
Hennes sista ord blir för mycket för mig. Jag tar min dotter i handen och sätter henne i en stol i väntrummet. Hon är så slut nu att hon börjar gråta.
>>Vänta här, jag ska fixa det här. Ta det bara lugnt<<.
Jag går fram till en sköterska och förklarar att det här ställer jag inte upp på. Efter en kortare version av dagens vedermödor verkar hon förstå att jag menar allvar.
>>Vänta lite ska jag se vad jag kan göra säger hon<<. Jag nickar. Och väntar.
Tio minuter senare har vi fått ett nytt rum, och tjugo minuter senare kommer doktorn. Ytterligare femton minuter senare står vi på parkeringen. Hur länge hade vi blivit kvar om jag som vanligt varit vänlig och accepterat vad som serverades? Hur gör man om man till exempel inte kan hantera språket och uttrycka det man vill?
På den enda akutmottagningen för barn jobbar det denna måndag en läkare. I en stad med en halv miljon invånare. Igår kväll visar det sig att tragedin är ett faktum. Två föräldrar förlorar sin tjugomånaders son på samma ställe. Pappan hävdar att personalen ignorerat deras rop på hjälp. Personal som är gravt underbemannad och tvingas göra svåra prioriteringar hela tiden. Ingen som varit där är förvånad. Tragedin är inte på något sätt mindre för det.
11 comments:
Du måste skoja!Fast näe, jag blir inte förvånad trots allt.
Det är underligt det där. Onekligen.
Bra rutet hursomhelst!
Är politiskt rödgrön ut i fingerspetsarna. Solidaritet och jämlikhet, ropen ska skalla...sjukvård till alla....osv.
Men. Frågan är om inte vårdtagarna skulle vinna en del på viss privatisering av akutsjukvård och primärvård?
Rena rama undret att det ändå verkar fungera behjälpligt i dagsläget.
Det där känner jag igen. Tillbringade en gång tre dagar (3!) på akuten innan jag fick träffa rätt läkare. Och då var det nästan för sent.
Men, merparten av de som jobbar inom vården gör så gott de kan och lite till. De är trevliga, sympatiska och omtänksamma.
Har man tur och får tag på rätt person och kan snacka för sig så kan man ibland skynda på. Om man istället har en bra pappa som inte ger sig i första taget, så är inte det fy skamm det heller.
helena: tyvärr gör jag inte det!
langri: visst är det märkligt. coh tack:-)
glykofag: ja någon annan lösning måste finnas, men vilken?
ellen: tre dagar, herregud! tur att du klarade dig.
och viss, det är inte personalens fel oftast, snarare underbemanning.
det var nog en pappa som inte pallade mer och hade tur att få tag på rätt person.
Tänkte faktiskt på ert sjukhusbesök när jag hörde om den lille pojken... tänk att det kan fungera så dåligt. Saknar ord för hur hemskt jag tycker det är. Kommer vara tuff som fan nästa gång jag söker akut sjukvård - inte sitta snällt och vänta.
Det måste vara en oerhört svår avvägning för sjukhuspersonalen att bedöma fall till fall. Samtliga på en akutmottagning tycker ju, onekligen, att de borde prioriteras i första hand. Tur att man är humanist =)
johanna: ja man förstår också att det kommer in svårt sjuka under tiden, men frågan är hur vi ska se till att det finns resurser som gör att alla kan få vård i rimlig tid? stå på dig johanna!
malin: jo visst, men som sagt, hur ska vi se till att det finns resurser som gör att alla ska få vård. har du något svar min käre humanist?:-)personalen gör såklart så gott de kan, inget tvivel omdet. men med en läkare, hur ska det funka?
Jag har inte det blekaste. Men jag led också i höstas, såg jag i bloggen nu: http://tillt.blogspot.com/2006/10/ojojoj-hr-var-det-svullet.html
malin: ska kolla hur det var med dig! återkommer.
och nu har jag kollat, och jag inser att du förstår vad jag menar:-) hoppas öronen inte bråkar mer med dig!
Post a Comment