Förlåt

"Med dina välformulerade rader skrev Du dig rakt ur mitt hjärta".

Anna läste raderna om och om igen. Hon la ner mobilen på bordet och kände tårarna som brände innanför ögonlocken, innan de satte fart och rann nerför hennes kinder. Det var inte det hon hade haft för avsikt när hon skickade sitt mail igår. Hon ville bara få honom att förstå, att vakna. Ruska om och visa att hon menade allvar. Nu var han arg, sårad och antagligen förlorad. Hon slängde sig på sängen och lät allt det jobbiga strömma ur henne och vidare ut på kudden.

Hon satt länge med telefonen i handen, slog siffrorna och tryckte av innan signalen gick iväg. Till slut samlade hon sig och hörde hur det ringde. Hennes hjärta slog hårt och hon kände sig yr.

" Det är Anton".
Hans röst var stark och den fick henne att tappa sin egen styrka.

" Det är jag. Ville höra hur du mår".
Hon hörde själv hur svag och mesig hon lät.

"Inte speciellt bra. Det var ingen rolig läsning. Hade verkligen högre tankar om dig, att vår relation betydde mer. Men jag hade tydligen fel".

"Men jag menade inte så, jag var ledsen och upprörd, förlåt. Förlåt mig, jag ville verkligen inte göra dig illa. Jag älskar dig, ville bara du skulle förstå hur jag mår när du är sådär. Jag önskar att jag aldrig skickat det, men jag kan inte få det att försvinna, jag bara ber dig att förstå att det där var inte jag. Du känner ju mig".
Plötsligt strömmade orden ur henne. Hon hejdade sig och tog ett djupt andetag.

"Jag vet inte vad jag ska säga. Trodde verkligen inte att du kunde säga så elaka saker till någon. Speciellt inte till mig. Vet inte om jag bara kan glömma det, inte som det känns nu".
Hans röst hade mjuknat men hon kände att han var inte riktigt där.

"Okej, men du kan väl försöka? Jag ger dig gärna tid, bara jag vet att det finns hopp. Jag älskar dig fortfarande, bara så du vet."
Hon försökte säga det utan att låta desperat, men var osäker på om hon lyckats. Anna hörde hans andetag under tystnaden.

"Jag ska känna efter ett tag om jag kan hitta tillbaka. Men jag behöver var ifred under tiden, hoppas du förstår det".
Antons ord var precis som han. Ärliga. Inget tjafs eller konstigheter.

"Det är allt jag begär. Jag hoppas vi hörs snart igen".

De sa hej då och Anna la ner telefonen. Det kändes lite bättre nu, hoppet var fortfarande där. Nu kunde hon bara vänta. Och hoppas.