Vissa saker kan man inte skjuta upp. Man kan strunta i tandläkarens information om att det där hålet minsann behöver lagas, innan det blir värre. Tills det gör riktigt förbannat ont och du ringer och kräver en akuttid för du håller på att sprängas av smärta. Då är valet inte ett val, smärta är en motivator som ingen rår på. Eller fel, vissa gör det, men få. Så ska det vara.

När det gäller fysisk smärta är den lättare att hantera, den är konkret och det går ofta att åtgärda. Bort med tanden, bort med smärtan. Problemet löst. Men när smärtan sitter i själen är det svårare. Vi känner att det inte känns bra, men har svårt att sätta fingret på det. Undermedvetet vet vi, men många andra saker hindrar oss att ta upp det till ytan. Om vi blir medvetna måste vi agera, därför är det lättare att rationellt förklara bort det. Förändringar skrämmer oss. Men till slut gör det lika ont i själen som det kan göra i tanden och vi tvingas ta itu med problemet. Illamåendet blir större än rädslan för vad som ska hända, valet blir inte längre ett val.

Jag ska på ett möte idag. Det kommer med största säkerhet innebära förändringar. Men när alla ursäkter är använda, när inga förklaringar hjälper, då måste vi agera. Ibland är valet inte längre ett val.