Genom tid och rum, 2

Sprit, svartsjuka, bråk, dåliga beslut, bilkörning...sedan svart. Ungefär så mindes han den där kvällen. Ja, kraschen förstås, men det är bara suddigt. Ett otäckt ljud, ett fruktansvärt skrik...sedan tyst. Jo, så var det. Jonas reste sig upp i sängen, drog undan täcket och svängde benen över kanten. När fötterna landade på golvet och han sträckte på sig, kände han hur det bultade i huvudet. För några sekunder kändes det som om han skulle svimma, men det gick över. Han stack fötterna i de beiga tofflorna och gick fram till fönstret. Utanför sken solen och vinden smekte lövkronorna i de höga träden utanför. En ekorre kilade nerför en trädstam, snurrade in sig i en gren innan han vigt hoppade över till trädet bredvid. Jonas skrattade lite för sig själv. Fan, det såg så enkelt ut. Tvärtom mot hur hans eget liv såg ut. En enda jävla soppa.

-Jaha, du har kommit på benen? Inte en dag för tidigt.
Jonas snurrade runt. Där stod en kille med utländskt utseende och landstingets kläder på sig. Han kände inte igen honom, men det verkade som om han visste vem Jonas var. Att döma av det stora flinet i hans ansikte alltså.

-Du känner inte igen mig va? frågar han Jonas. Jag har suttit de flesta nätter vid din sida när du var i koma. Jag ville komma och hälsa nu när du är uppe. Jag jobbar egentligen på en annan avdelning, men var vikarie här under dina veckor i...sömn. Han log ett brett och varmt leende. Jonas gick emot honom och tog hans utsträckta hand i sin. Den var varm och torr, handslaget fast.

-Tack. Jag minns inte så mycket själv, men jag uppskattar din närvaro. Sa jag något konstigt? Jonas tittade in i hans varma, bruna ögon. De log mot honom.

-Haha, nja, du yrade en hel del emellanåt. Men inget du behöver oroa dig för. Däremot känns det som om jag känner dig ganska bra. Jag vet det låter konstigt, men jag lovar, jag är inte knäpp eller så... Men jag har träffat din familj och vänner...ja du kanske förstår.

-Egentligen inte, men jag tror på dig.
Jonas tittade på honom. Något kändes konstigt. Han kunde inte sätta fingret på vad, men något var det. Kändes som han ansträngde sig lite, för att vara trevlig.

-Jag har något åt dig. Sparade en del tidningar under tiden du var borta. Tänkte att du kanske ville uppdatera dig lite. Jag lägger dem här.
Mannen tar fram en bunt tidningar och lägger dem på stolen bredvid Jonas säng. Han vecklar ihop påsen de legat i och stoppar den i fickan.

-Nej, jag måste gå nu. Men vi möts igen, det är jag säker på.
Innan Jonas hinner reagera har han lämnat rummet och försvunnit ner genom korridoren. Han sätter sig ner på sängen och drar handen genom håret. Det var en märklig snubbe, tänkte han. Konstigt att inte mamma eller någon annan berättat om honom. Han måste kolla det där. Han lyfter telefonluren och slår numret hem till sina föräldrar. Mamma svarar på tredje signalen.

Nej, hon hade inte träffat någon utländsk man som vakat vid hans sida. Inte hade hon hört någon annan säga det heller, inte på sjukhuset, och ingen annan som varit där. Han lade på luren och lutade sig tillbaka i sängen. Herregud vad konstigt. Vem är den här killen? Och varför hittar han på en sådan sjuk historia? Skumt var det i alla fall. Han sträcker sig efter en tidning i högen och bläddrar ett par sidor in i den. På sidan åtta är rubriken inringad med röd tuschpenna: "Äldre kvinna från Iran påkörd och svårt skadad i smitningsolycka. Polisen har ännu inga spår efter föraren".

Nya tider

Nu har jag fått nya uppdrag och det känns riktigt kul. Det kommer fylla min tid fram till avresan mot sydligare breddgrader i mitten av juni. Sitter kvar på den gamla arbetsplatsen men skriver för den nya. Knasigt, men härligt. Det verkar som de tycker lika mycket om mig som jag tycker om dem. Ja de säger det i alla fall :-)

Tyvärr kommer jag nog inte kunna skriva så mycket här, men då vet ni varför jag håller mig undan...Men ett och annat inlägg ska det väl bli hoppas jag.

Ja det var väl allt...

Ibland förstår man inte riktigt. Men det kanske inte är meningen heller.

Genom tid och rum

Han tar av sig byxorna, viker ihop dem ordentligt och lägger dem ovanpå de andra kläderna. Nu står han där i bara kalsongerna. Han huttrar i snålblåsten, skinnet blir alldeles knottrigt. Han går fram till kanten, lutar sig fram och kikar försiktigt. Långt därnere ser han vattnet som slår in mot klipporna. Han börjar tveka. Fan, det kanske inte är rätt ändå. Kuvertet med brevet sticker upp under stenen där han la det, vill inte att det ska blåsa iväg. Ett par regndroppar träffar honom i ansiktet. Det spelar ingen roll. Det kan regna hur mycket det vill, tänker han. Nu fryser han så han skakar i hela kroppen. Det går inte att hindra så han låter det vara så. Med bestämda steg går han fram till kanten. Han spänner sin muskulösa, seniga kropp och kastar sig ut. Han flyger genom luften med ögonen stängda. Känner den kalla luften, men annars är det ljudlöst, som om han svävade i evighet. När han slår mot vattenytan blir det mörkt. Och tyst.

Han går på en äng som han känner igen. Det är...ja visst är det den galna koängen, där den huvudlösa mannen står inne i skogen. Det är förstås ingen man, bara ett träd med stora grenar som sticker ut som armar, och i mitten ser det ut som om det suttit ett huvud förut. Han ser Jonas komma ut ur skogsgläntan. Han vinkar åt honom.

- Hej, dags att komma nu va? Vi har byggt på den förbannade kojan hela morgonen. Var har du varit?
Jonas gastar på i sin vanliga stil, ingen finkänslighet där inte.

- Jag...jag vet inte riktigt, jag blev försenad bara, får han ur sig.
Jonas tittar på honom. Lägger huvudet lite på sne innan han säger:
- Okej, skitsamma, men kom igen nu, alla väntar på dig.
Jonas går före genom skogen, in på stigen som leder till kojan. Där sitter de allihop. Tommy, Håkan, Anders, Tomas, Martin, ja till och med tjejerna som aldrig brukade få hänga på. Han känner sig förvirrad, backar några steg som för att fly. Men Jonas tar honom i armen och tittar på honom.

-Kom igen, det är ingen fara. Bara vänner här. Bara vänner.
Jonas ler mot honom. Det är underligt. Han brukar inte le i onödan. Han går fram till de andra och sätter sig på den enda lediga platsen. De andra ser på honom med vänliga ansikten.

-Kul att du kunde komma, säger Christina och ställer sig upp. Vi har samlats här idag för att be dig om ursäkt. Ja, för att vi varit taskiga mot dig menar jag. Det har inte varit meningen, vi fattade helt enkelt inte bättre. Men nu när vi gör det så vill vi säga, och då pratar jag för allihopa, att vi hoppas du kan förlåta oss. Vi har varit skitstövlar men du kanske kan förstå oss bättre nu. Nu när du kan se oss i ett annat ljus. Förlåt.

Han känner sig yr och tar ett par steg bakåt. Han ser fortfarande deras leende ansikten när han faller baklänges. Kanske slår han huvudet i en sten, för det blir mörkt. Igen.

Det känns som om solen skiner in rakt genom fönstret och in i hans ögon. Han blir så bländad att han fäktar med armarna. Det känns som om han är fastspänd och han får lite panik. Någon håller honom i handen och talar med lugnande röst. Han känner igen rösten. Det är mamma. Han öppnar försiktigt ögonen och kisar i ljuset. Han ser mamma och någon i vita kläder bredvid. En lång, mörk man med glasögon. Han lutar sig över honom och sätter sin varma hand på hans panna.

- Välkommen tillbaka, säger han.

Mer än bara ett hus

Det är ett helt vanligt hus, på en helt vanlig ort, någonstans i Sverige. Vita väggar av tegel, panel och gavlar i nymålad mörkbrun nyans. Trädgården är välskött med vackra blommor och fruktträd som står i blom. Det kunde vara vilket hus som helst. Men det är det inte.

Jag står på utsidan och tänker ungefär så. Tar ett par steg fram och sätter mig på trappan. Sluter mina ögon. Jag kan se hur jag som liten sprang här och jagade mina kompisar. Eller när jag satt här med harungen pappa hittade i buskarna när han klippte gräset. Chicco. Han var ganska eländig, men vi tog hand om honom och matade honom, och efter ett tag mådde han riktigt bra. Han var mitt första husdjur. En dag glömde någon att stänga ytterdörren och Chicco tog chansen. Han hann inte så långt innan grannens rottweiler tog honom. Den natten låg han i sin låda bredvid min säng, han mådde inte bra. På morgonen var han borta, pappa hade tagit med honom för att lämna honom till veterinären. Det gick inte att rädda honom. Jösses vad jag grät.

Vi flyttade till det här huset när jag var två år. Här växte jag upp, med havet och skogen alldeles inpå knuten. Vi var många barn i samma ålder i området, kompisar saknades aldrig. I min klass var vi elva stycken. Elva! Låter som en saga i dagens tid av överfyllda klassrum. Men så var det. Det var en härlig tid. Jag önskar alla fick ha det så.

Det här kunde varit ett helt vanligt hus. Men det är det inte, och det beror på människorna som bor där. Varje gång jag öppnar dörren möts jag av glada ansikten, äkta värme. Visst finns det saker jag stör mig på, som att varje gång jag skruvar på vattenkranen så utbrister min pappa "stäng av vattnet, här på landet betalar vi för det". Men det vore konstigt om man inte kände så ibland, nu när man trots allt är vuxen. Men det här är min fristad. Här är allt jag säger bra, alla mina skämt roliga, allt jag gör toppklass. Jag önskar att alla fick känna så.

Jag sätter mig i bilen, spänner fast mitt bälte. Jag börjar sakta rulla iväg, och vänder mig som vanligt åt höger. Där står mamma och pappa som vanligt och vinkar. Idag börjar tårarna rulla nerför mina kinder. För de börjar bli gamla nu. En dag kommer jag åka härifrån, och ingen kommer vinka tillbaka när jag automatiskt höjer min hand. Ingen kommer ringa och fråga om det gick bra att köra hem.

Då kommer det här huset vara ett helt vanligt hus, med vita väggar av tegel, och panel och gavlar i mörkbrun nyans. Trädgården med sina blommor och fruktträd kommer finnas kvar. Men människorna som gör huset till vad det är kommer inte vara där. Då är det bara ett hus bland många andra.

Nya möjligheter var det

Se där ja, nya saker på gång. Återkommer när det är klart.

Idag är det fredag och stor vårfest står på schemat. Mycket folk och god mat. Ska bli kul.

Önskar er en skön fredag och helg.

På jakt efter....kärleken

Göteborg består av 53 procent singelhushåll enligt Statistiska centralbyrån. Siffran för hela Sverige ligger på 47 procent. Det är lätt att dra slutsatsen att vi inte tror på kärleken längre. Men trots det svämmas marknaden över av nya mötesplatser för kärlekstörstande singlar. Internetdating är idag helt rumsrent. Arrangörer av singelfester gnuggar händerna och tjänar stora pengar på människans sökande efter livskamrater. Möjligheten att träffa en partner är större än någonsin. Det är alltså inte problemet. Eller det kanske är precis vad det är? För tänk om vi missar någon bättre som väntar bakom nästa krök? Vi som lever i en tid av överflöd och ständiga valmöjligheter, allt från pensionssparande till telefonbolag. Hur ska vi kunna veta när det är rätt läge att skriva på ett fast avtal?

På jakt efter en verktygslåda

Hittade orden. Skrev ett långt inlägg i ren inspiration. Sen gick strömmen...så kan det gå.

Idag har jag gjort i ordning min ansökan till en journalistutbildning. Den går iväg imorgon. Mitt personliga brev blev så här: ( förutom vissa detaljer då)


När jag var liten stod jag ensam med min hockeyklubba på vändplatsen utanför vårt hus. Där fanns ett mål som jag och mina vänner snickrat ihop av gamla brädor. Nu satt de inne och åt kvällsmat, i min ensamhet kunde jag spela så som jag ville det skulle vara. VM-final mellan Sverige och Ryssland, sista perioden och det var helt jämnt. Jag refererade med tydlig stämma hela den spännande upplösningen, där Sverige självklart fällde den ryska björnen och fick lyfta bucklan. Att folk passerade förbi med ett förvånat leende bekymrade mig aldrig. Sportreporter var min dröm. Om jag inte blev proffs själv förstås.

Nej, proffs blev jag aldrig, ett par framträdanden i tv-pucken blev det som bäst. Sedan fick fotbollen sin chans, och jag flyttade från den lilla orten till Göteborg för att spela med Blåvitt. Häcken blev sista anhalten innan drömmen om att bli proffs för alltid fick bli ett stort album av vackra bilder i minnets bibliotek.

Jag heter Nederbird och är 37 år. Även om mina drömmar om att vara idrottsman sprack, har jag fortfarande en kvar. Att bli journalist. Min kärlek till språket har aldrig lämnat mig, trots att jag under perioder helt enkelt inte hörsammat dess klagande röst. Jag läste till fritidsledare istället. Jobbade som det i några år, men fann aldrig glädjen där. Fortsatte till universitetet och socionomprogrammet. Jag gjorde ett försök att komma in på journalisthögskolan, men lyckades inte på provet. Det blev till slut en examen som socionom. Min kommunikationsförmåga fungerar bra även där, det är mötet mellan människor och dess öden jag gillar. Men inom mig har jag alltid vetat vad jag vill. Det är fortfarande att skriva.

I oktober förra året startade jag en blogg. Det väckte min kreativa lust och jag fick till min glädje en hel del besökare. Mitt ”bloggande” ledde också till att jag jobbat i några månader på tidningen ……. Det är fantastiskt kul, men jag känner att jag behöver verktygen i min låda. Journalistens verktyg. De hoppas jag finna här, hos Er.

Med vänliga hälsningar och med förhoppning om att ses i framtiden.

Johnny Nederbird

Zip

Jag vill skriva något vackert, men det går inte.

Någon har tagit mina ord. Lagt dem i en låda. Låst in den i ett skåp och gömt nyckeln.

Så jag får vänta. Och leta.

En man grå

Det står en man i ett gathörn i staden. Hans uppenbarelse ter sig lika färglös som en matinèfilm från 50-talet. Kläderna är antagligen desamma som han bar igår. Eller i förra veckan. Han håller en sliten basker i sin knotiga högerhand, sträcker den mot de förbipasserande med förhoppning om att någon ska orka bry sig tillräckligt för att leta i sitt inre efter en slant de inte behöver. Det yviga skägget spretar i olika grå nyanser som inte skiljer sig så mycket från färgen i hans ansikte. Han tittar ner på sina skor som för att be om ursäkt för att han står där och delar ut en skopa dåligt samvete till alla de som ger honom en blick av att vilja, men sedan fortsätter sin väg förbi honom. Det är inte hans avsikt. Han vill bara äta. Inget annat.

Undrar han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

På en hållplats i tiden

Det står ett par bredvid spårvagnshållplatsen. De kysser varandra intensivt, slutar ibland för att hämta luft, tittar varandra i ögonen så där som man bara gör när kärleken är alldeles ny. När det inte existerar något eller någon annan, när universum krymper ihop till det som kärleken skapar. Vi andra försöker låtsas som om vi inte ser, men det går inte att undvika dem. "Gå hem, eller skaffa ett rum, vad som helst, bara ni försvinner" tänker vi. Jag gissar att de flesta av oss är avundsjuka. Jag är det i alla fall. Men det vill jag inte erkänna.

Jag kommer ihåg när jag gick på gymnasiet och var sådär kär. Jag och min flickvän blev utskällda av en av tanterna i matbespisningen "för att vi höll på att slafsa i matsalen". Det tyckte jag var rätt fräckt då. Vet inte hur jag skulle reagera om det hände nu. Tänk om servitrisen kom fram och bad mig och min respektive att gå för att "vårt slafsande stör de andra gästerna". Hur skulle det se ut? Lite kittlande tanke trots allt. Jag har inget mot offentligt kyssande, absolut inte, men det är roligare om man själv är inblandad.

Reagerar vi annorlunda om det är ett par i gymnasieåldern som håller på sådär, än om om det är ett par i femtioårsåldern? Klart vi gör. Det tillhör på något sätt ungdomens rättighet att utforska livet utan hinder eller hämningar. Som vuxen ska vi ha lärt oss att kontrollera våra begär såpass att vi kan vänta med det där tills vi kommer hem. Men om man blir jättekär och trots allt tillhör den mer mogna generationen, får man drista sig till att hångla offentligt? Svaret borde vara ett självklart ja. För även om våra kroppar blir äldre och ser annorlunda ut finns fortfarande den där busiga tonåringen i våra sinnen. Ibland tror jag att det är nyttigt att låta honom eller henne få visa sig i all sin glans. Det spenderas mängder av pengar på att fixa till utseendet för att lura tiden och se yngre ut. Det är både billigare och roligare att återskapa känslan. Den finns därinne, jag lovar.

End of the line

"You could be happy, I hope you are. You made me happier then I`d,been by far."

Snow Patrol håller mig sällskap med den vackraste låten jag hört på länge, You could be happy. Den passar bra, titeln till trots. Känner mig...melankolisk. För idag gjorde jag som jag brukar nuförtiden, tar det där jobbiga samtalet. Det innebär att jag lämnar den där platsen som jag beskrivit i så lyriska ordalag. För precis som jag trodde och kände, så tycker den personen som bestämmer, att mitt skrivande inte passar in i deras tro på vad som gör just dem unika och bra. Och jo, det var hon som tog in mig. Men ibland blir det inte så som vi hoppas och föreställer oss. Men för en skribent, eller vilket kreativt yrke som helst, är det livsfarligt att tappa självförtroendet. Det är vad som håller på att hända. Och det tillåter jag inte. Så jag packar min väska, stänger av datorn och lämnar mina nycklar.

Besviken? Ja. Men jag tog chansen, det är viktigast. Jag har gjort mitt bästa, men ibland räcker inte det.

Och om du undrar, så ja, jag tycker fortfarande att det är den bästa arbetsplats jag någonsin varit på. Och ja, jag tycker fortfarande lika mycket om dem. Allihopa. Men för mig finns det en annan plats som väntar. En där jag kan utveckla det som är jag. Var vet jag inte ännu. Men man vet aldrig, chanser brukar dyka upp. Förhoppningsvis blir det så igen.

Pojkar som pojkar

Det sitter en pojke mitt emot mig. Med sitt röda hår och tandlösa leende ser han ganska rolig ut. I den åldern är det inte något konstigt att sakna tänder, men för hans del beror det mest på att han nyligen ramlade när vi lekte jage och slog munnen i grannens altan. Rena blodbadet. Jag undrar om det kommer bli bra, eller kommer hans tänder växa ut snett? Hoppas inte det, skulle vara tråkigt för honom. Jag plockar upp godispåsen med lejonhuvuden och salta bumlingar, och sträcker den mot honom.

- Har inte du också godisförbud? säger han samtidigt som han rotar runt i påsen efter den saltaste bumlingen.

- Jo, men det har vi ju inte brytt oss om tidigare, eller hur? svarar jag.
Han skrattar samtidigt som han stoppar hela munnen full av bumlingar. Han ser så dum ut att jag börjar skratta hysteriskt. Han börjar sjunga så att det stänker bitar av godis runt honom och jag skrattar så det gör ont i magen.

Vi hoppar ner från vårt träd och går hem till honom. Ingen hemma som vanligt. Vi plockar fram Skogaholmslimpa och hushållsost, gör våra mackor och sätter oss vid bordet. Vi äter i tystnad, eller kanske njuter vi, i vilket fall som helst är det tyst. Smöret och hushållsosten utgör enligt oss den perfekta kombinationen att lägga på världens godaste bröd. Skogaholmslimpan. Mat för unga kungar.

- Hur tror du det blir när vi blir stora? Tro du vi kommer få egna familjer och så?
Han har ätit färdigt och fått pratlusten tillbaka.

- Ja det är klart. Vi kommer bo här hela livet tror jag. Våra barn kommer säkert bli lika bra kompisar som vi. Eller, det måste de ju bli, vi kommer ju hänga då med. Vem ska du gifta dig med?
Min fråga ger honom en fundersam min. Han tänker en stund innan han svarar.

- Kajsa. Ja det måste bli Kajsa. Du då?

- Marre såklart, vi är ju redan ihop!

- Ja det är klart, men tror du ni kommer vara ihop så länge?
Han tittar på mig och flinar.

- Vet la inte jag, men jag tror det, svarar jag. Men vi måste bo här, glöm inte det.

- Klart vi ska, var skulle vi bo annars?
Hans blick antyder att det var helt onödigt av mig att lägga till det där.

- Hallå, har du somnat till eller?
Orden får mig att ryckas ur mina tankar. Jag tittar upp och ser hans breda leende. Det röda håret är kvar,om än lite blekare, men tänderna är nu jämna och vita. Tur, tänker jag.

- Nej jag satt bara och funderade lite. Kommer du ihåg när vi brukade sitta i ditt kök och äta mackor och fundera över hur livet skulle bli?

- Klart jag gör. Haha, inte mycket blev som vi trodde du. Har du hört hur Marre har det nuförtiden?

- Ja, svarar jag, hon har visst gift sig med Larsa från klassen. Har visst barn och villa, ja hela paketet.

- Fy fan vilken svekfull brud!

Vi skrattar så hela uteserveringen vänder sig om och stirrar. Jag reser mig upp för att gå och beställa.

- Jag kan köpa åt dig, vad vill du ha?

- Två Skogaholmsmackor med hushållsost. Glöm inte mjölken!
I motljuset ser jag ett tandlöst gapskratt hos en pojke med väldigt rött hår.

Ett ögonblick i livet

När jag var 26 jobbade jag på en underbar krog i Göteborg. Gästerna bestod av skönt avslappnade människor, vilket innebar att det under två år bara var bråk vid ett tillfälle. Och jag jobbade ändå i stort sett varje helg. Tyvärr gick krogen i konkurs och vi fick byta arbetsplats. Till vad som just då skulle lanseras som Götets hippaste ställe. Kontrasterna var monumentala.

En kväll var det premiärfest för en Jennifer Lopes-film med massor av gäster. För dagen var en av stadens mest erfarna vaktchefer inhyrd tillsammans med några av sina egna vakter. Vi skulle bara sköta garderoben. Så blev det inte.

En stund in på kvällen står jag och pratar med vaktchefen när larmet går. Det är bråk inne på stället!

- Kom igen, du hänger med mig! Han rycker tag i min arm och börjar springa.
- Men jag....Mina protester passerar ohörda när han drar mig genom folkhopen.
Det visar sig vara en man, cirka 55, som druckit för mycket och tafsar på tjejerna. Inget allvarligt med andra ord.
- Du tar honom så går jag bakom, säger bossen.
- Är det inte bättre att du tar honom, försöker jag.
- Kom igen nu för helvete, ta honom så går vi, säger han med irriterad röst.
Jag greppar mannen i armen och föser honom framför mig genom folkhopen. Halvvägs genom lokalen bestämmer han sig för att det är för tidigt för hemgång, och sliter sig loss och springer.
- Men va fan! hör jag vaktchefen vråla samtidigt som han vräker sig över mannen och brottar ner honom. Sedan släpar han ut honom med mig slokörad strax bakom. Medan han slänger ut personen på gatan ställer jag mig på min plats i garderobstrappan. Svettig och med en allmän känsla av...fånighet. Förnedringen kommer senare.

När jag vänder mig om håller vaktchefen på att beskriva händelseförloppet för sina biffiga kompisar på utsidan. Genom glasdörren ser jag hur han demonstrerar mitt agerande. Och det är inte till min fördel. De vänder sig om och ser mig stå där. De skrattar. Det gör inte jag.

Så kan det gå

För sex månader sedan läste jag en bok som jag gillade otroligt mycket. Den handlade om mitt andra stora intresse, psykologi och förändringsarbete. Författarens historia påminde om min egen, antagligen gjorde det att jag kände lite extra för boken. Men jag kunde verkligen ta till mig budskapet, vilken orsak det än må vara.

När jag läst klart den skickade jag ett mail till bokens skapare och förklarade vad jag tyckte om den, och vem jag är. Eftersom det gått så lång tid hade jag glömt det. Men häromdagen fanns hans svar i min inkorg. Nu lutar det åt att jag ska bli hans samarbetspartner här i Sverige eftersom han bor i ett annat land. Det skulle vara riktigt inspirerande. Och kul! Får se vad som händer helt enkelt.

Men sluta skriva ska jag absolut inte göra om någon undrar. Det är det roligaste jag sysslat med, och jag hoppas jag får fortsätta med det. Eller rättare sagt, jag ska fortsätta. Basta.

När allt faller på plats

"Ta min hand"
Hon tittar på mig med sina vackra ögon. De glittrar i solljuset och jag känner mig alldeles varm. Hennes mun ler och jag kan inte låta bli att göra detsamma. Jag tar hennes utsträckta hand och låter fingrarna sluta sig om den. Den är varm och mjuk, precis som hon. Jag drar henne till mig och kysser henne samtidigt som jag låter ögonlocken falla ner och slappna av. Det brusar och dånar i mitt huvud, ett helt vattenfall rasar fram och jag blir yr. Vi står så en stund, omöjligt att säga hur länge. Jag bryr mig inte heller. Ingenting annat känns ändå viktigt just nu. Till slut släpper vi taget och andas in den klara kvällsluften.

"Vet du hur underbar du är just nu", frågar jag henne.

"Inte exakt, men jag har en aning. Om det är nära hur jag tycker om dig så måste jag vara ganska fantastisk", svarar hon.

På det har jag inget svar för det är så bra, precis som hon är. Vi tar varandra i handen och börjar gå tillbaka till bilen. Det är sommar i luften och det surrar bland buskarna. Just där inser jag att jag vill aldrig släppa taget om henne, vill aldrig att hon ska gå. Så jag stannar. Hon tittar på mig med förvåning i blicken.

"Vad är det? Varför stannar du"?

Jag tar ett djupt andetag och går ner på knä. Hon inser vad som håller på att hända, och tårarna faller nerför hennes kinder. Jag tar hennes händer i mina.

"Du är den mest underbara människa jag någonsin träffat", börjar jag. "Jag inser att jag vill att du ska vara vid min sida resten av livet, som jag vid din. Att vakna bredvid dig på morgonen, att hämta dig på jobbet, äta frukost tillsammans, planera resor....ja allt vi gör är bara underbart. Därför vill jag fråga dig om jag får bli din man, för alltid. Ja, jag frågar om du vill gifta dig med mig."

Det är alldeles tyst på den lilla vägen ute vid havet. Det enda som hörs är hennes tysta snyftningar, och kanske min tunga andhämtning i väntan på hennes svar. Fåglarna och insekterna verkar ha stannat av i sina läten.

"Ja", svarar hon. "Ja, jag vill gifta mig med dig. Jag vill vara med dig också, alltid. Jag vill, jag vill"!
Hon skriker ut de sista orden som en explosion i tystnaden. Alla ljud runt omkring kommer till liv igen, fåglar som sjunger, bin som surrar. Hon kastar sig i min famn och vi kramar varandra hårt. Jag känner hennes hjärta dunka mot mitt bröst, och våg efter våg av lycka rullar genom min kropp.

"Jag älskar dig", viskar jag i hennes öra.
"Och jag älskar dig, för alltid", viskar hon i mitt.


Ungefär så tänker jag mig det ska vara när det är dags.....

Sommar, eller ja, nästan iallafall

Idag önskar jag mig en cabriolet. Om man älskar att köra bil och samtidigt gillar vackert väder måste det vara den perfekta kombinationen. Att köra med rutorna nervevade är inte riktigt samma sak, det är det inte. Men en dag som denna känns det som ett i-landsproblem. Hoppas att helgen blir angenäm för eder alla. Själv hoppas jag på andra aktiviteter än att sitta vid datorn. Grilla känns som en bra idè.

I väntans tider

Efter två timmars väntan i ett rum fullt med snoriga, gråtande barn får vi äntligen ett eget rum. Det känns som vi äntligen är ett steg närmare att träffa doktorn efter dotterns astmaattack. Vi sitter där i tre timmar och väntar. Och väntar. Tills det knackar på dörren. Äntligen! En sköterska öppnar dörren och säger med käck röst:

>>Jag tar ert rum nu. Det är väl ändå trevligare att sitta i väntrummet, där finns ju tv också<<
Jag tittar på henne med en förvånad min.

>>Vad menar du? Vi skulle ha träffat doktorn för två timmar sedan och nu tar ni rummet ifrån oss<< Min ton är allt annat än trevlig just då.

>>Ja men det är andra som behöver det bättre. Och ni kommer ändå inte träffa någon läkare på många timmar än<<.
Hennes sista ord blir för mycket för mig. Jag tar min dotter i handen och sätter henne i en stol i väntrummet. Hon är så slut nu att hon börjar gråta.

>>Vänta här, jag ska fixa det här. Ta det bara lugnt<<.
Jag går fram till en sköterska och förklarar att det här ställer jag inte upp på. Efter en kortare version av dagens vedermödor verkar hon förstå att jag menar allvar.

>>Vänta lite ska jag se vad jag kan göra säger hon<<. Jag nickar. Och väntar.

Tio minuter senare har vi fått ett nytt rum, och tjugo minuter senare kommer doktorn. Ytterligare femton minuter senare står vi på parkeringen. Hur länge hade vi blivit kvar om jag som vanligt varit vänlig och accepterat vad som serverades? Hur gör man om man till exempel inte kan hantera språket och uttrycka det man vill?

På den enda akutmottagningen för barn jobbar det denna måndag en läkare. I en stad med en halv miljon invånare. Igår kväll visar det sig att tragedin är ett faktum. Två föräldrar förlorar sin tjugomånaders son på samma ställe. Pappan hävdar att personalen ignorerat deras rop på hjälp. Personal som är gravt underbemannad och tvingas göra svåra prioriteringar hela tiden. Ingen som varit där är förvånad. Tragedin är inte på något sätt mindre för det.

Munkar och tårta

Har Du intervjuat en munk samtidigt som ni åker i en gammal folkabuss för att hämta byggmaterial? Det är vad jag gjort idag. Efter att ha ätit tårta med samtliga klosterboende. Blev lite sugen faktiskt. På att bli munk alltså.

Min trappa

Jag sätter mig i en skön stol och blundar. Låter kroppen slappna av mer och mer, går igenom kroppsdel för kroppsdel uppifrån och ner. När jag känner mig redo föreställer jag mig att jag står högst upp i en trappa. Min trappa är av trä med ganska breda trappsteg son knarrar lite när jag sätter ner fötterna. När jag står där uppe och tittar ner kan jag se en dörr nedanför trappan. Den leder ut till en underbar trädgård. Jag kan se att den är lite öppen för det strilar in lite solljus genom dörrspringan. Jag tar ett djupt andetag och börjar gå, samtidigt som jag räknar för mig själv. Ett...jag ser och känner hur jag långsamt kliver ner ett trappsteg. Sedan fortsätter jag sakta. Två...tre...fyra...fem...Jag känner kroppen slappna av mer och mer för varje steg. Sex...sju...åtta....nio...och tio. Jag är nedanför trappan och är avslappnad och skön i hela kroppen. Jag går ut genom dörren och ut i trädgården, känner alla dofter och slappnar av ännu mer. Lite längre bort ser jag en skön vilstol. Jag går bort och sätter mig i den. Jag sjunker ner och låter mig själv drömma mig bort. Jag hör fåglar som sjunger, inga andra ljud. Det är antagligen sommar för det är precis lagom varmt.

Jag sitter kvar tills jag känner mig trygg och glad. När jag är redo reser jag mig upp och går tillbaka in i huset, och stänger dörren bakom mig. Jag börjar gå uppför min trappa igen, samtidigt som jag räknar. Ett...två...tre...fyra...fem...sex...sju...när jag kommer till tio kommer jag öppna mina ögon och var helt vaken, piggare och känna mig bra i hela kroppen. Åtta....nio....och tio! Jag öppnar mina ögon och sträcker på kroppen. Medveten om att jag just givit kroppen samma effekt som flera timmars djup sömn. Prova gärna du också. Din trappa och trädgård kommer antagligen se annorlunda ut än min. Berätta gärna om du vill.

Konflikter

Det finns en plats dit jag går när jag behöver vara ensam. När energins låga börjar flämta och ropa på hjälp, då återvänder jag dit. Till min egen plats. Jag kan sitta där och och bara andas in den rena luften, fylld av syre och väldoft från allt det vackra runt omkring. Sedan reser jag mig upp och går in mellan de höga barrträden från USA. Doften från de gröna barren ger mig ro, en känsla av igenkännande. Ibland lägger jag mig högst upp på berget och låter alla tankar fara omkring tills de stannar. Där ser man ut över staden som bor i mitt hjärta. Där känner jag mig trygg.

Det har nog framgått att den senaste tiden varit fylld av känslor och konflikter. Förr undvek jag konflikter till vilket pris som helst. Under min uppväxt fanns inga schismer, iallafall inga som jag kunde uppfatta, så hur skulle jag lära mig att hantera det då? När man blir vuxen och har seriösa relationer så förstår man ganska snart att konflikter är en del av vardagen. Och väljer man att inte ta dem när de dyker upp, med den det rör, då kanske man gör som jag gjorde förut. Tog dem med sig själv, inuti. Att utgå från att det alltid ska råda harmoni är en utopi, även om jag och säkert de flesta skulle önska att det inte var så. Men hur skulle vi växa, lära oss om vilka vi egentligen är om vi aldrig stod upp för oss själva? Jag jagar inte på något sätt konflikter, men jag backar inte heller för att ta dem längre. Jag ringer hellre det där samtalet och reder ut det som känns fel. Ibland innebär det att jag får backa och tänka om, men lika ofta att den andre får reda på vad jag tycker och förhoppningsvis respekterar det. Men det är upp till dem. Att få en annan människa att ändra sig är omöjligt. Men om man inte talar om vad man själv känner och tycker finns det ingen möjlighet alls. Då återstår bara att fly. Det är ingen väg jag föredrar längre.

Ibland faller jag tillbaka in i gamla mönster och väntar. Väntar på att det jobbiga ska försvinna och lösa sig på egen hand. Men det gör det sällan. Som barn kunde man stoppa huvudet i sanden och vänta på att det skulle blåsa över. Funkar inte lika bra som vuxen. Men jag är medveten om det och påminner mig själv om att det är dags att agera. Tänk vad mycket onödig tankeenergi som går åt till att fundera på egen hand. Det blir oftast inte som man föreställt sig ändå, och efteråt tänker man, "varför har jag väntat så länge med att ta upp det här"?

Hur gör du, tar du tag i och löser konflikter, eller väljer du den andra vägen?

Blä

Dagen inleddes med ett lätt illamående. Och nej, det hade inte med gårdagens aktiviteter att göra. I en av dagens gratistidningar fanns nämligen en snarlik version av min första artikel som inte publicerats ännu. Därmed kommer min artikel inte se ut som jag gjorde den. Skittråkigt är ordet. Och hur gick det till egentligen?

Men igår hade vi riktigt kul. Har aldrig jobbat på ett ställe med så sköna individer. Jag gillar allihop och trivs så bra. Det ska jag tänka på i stället. Jepp, det ska jag.

Ut och dansa dårå´

Nä, nu får det fan vara nog! Solen skiner och idag är det party. Deadline var igår och idag är alla glada på jobbet. Så idag ska vi fira, njuta och vara allmänt flamsiga. Med önskan om en riktigt bra vårkväll säger jag på återseende!

Förlåt

"Med dina välformulerade rader skrev Du dig rakt ur mitt hjärta".

Anna läste raderna om och om igen. Hon la ner mobilen på bordet och kände tårarna som brände innanför ögonlocken, innan de satte fart och rann nerför hennes kinder. Det var inte det hon hade haft för avsikt när hon skickade sitt mail igår. Hon ville bara få honom att förstå, att vakna. Ruska om och visa att hon menade allvar. Nu var han arg, sårad och antagligen förlorad. Hon slängde sig på sängen och lät allt det jobbiga strömma ur henne och vidare ut på kudden.

Hon satt länge med telefonen i handen, slog siffrorna och tryckte av innan signalen gick iväg. Till slut samlade hon sig och hörde hur det ringde. Hennes hjärta slog hårt och hon kände sig yr.

" Det är Anton".
Hans röst var stark och den fick henne att tappa sin egen styrka.

" Det är jag. Ville höra hur du mår".
Hon hörde själv hur svag och mesig hon lät.

"Inte speciellt bra. Det var ingen rolig läsning. Hade verkligen högre tankar om dig, att vår relation betydde mer. Men jag hade tydligen fel".

"Men jag menade inte så, jag var ledsen och upprörd, förlåt. Förlåt mig, jag ville verkligen inte göra dig illa. Jag älskar dig, ville bara du skulle förstå hur jag mår när du är sådär. Jag önskar att jag aldrig skickat det, men jag kan inte få det att försvinna, jag bara ber dig att förstå att det där var inte jag. Du känner ju mig".
Plötsligt strömmade orden ur henne. Hon hejdade sig och tog ett djupt andetag.

"Jag vet inte vad jag ska säga. Trodde verkligen inte att du kunde säga så elaka saker till någon. Speciellt inte till mig. Vet inte om jag bara kan glömma det, inte som det känns nu".
Hans röst hade mjuknat men hon kände att han var inte riktigt där.

"Okej, men du kan väl försöka? Jag ger dig gärna tid, bara jag vet att det finns hopp. Jag älskar dig fortfarande, bara så du vet."
Hon försökte säga det utan att låta desperat, men var osäker på om hon lyckats. Anna hörde hans andetag under tystnaden.

"Jag ska känna efter ett tag om jag kan hitta tillbaka. Men jag behöver var ifred under tiden, hoppas du förstår det".
Antons ord var precis som han. Ärliga. Inget tjafs eller konstigheter.

"Det är allt jag begär. Jag hoppas vi hörs snart igen".

De sa hej då och Anna la ner telefonen. Det kändes lite bättre nu, hoppet var fortfarande där. Nu kunde hon bara vänta. Och hoppas.

Födelsedag och telefon

"Hej igen T,

idag var det min födelsedag. Trots gårdagens jobbiga möte och alla känslor, blev det en underbar dag idag. Igår när jag skulle lägga mig hade jag fått ett mail från du vet vem, och jag kunde inte låta bli att läsa det. Det var några av de elakaste och hänsynslösaste rader jag någonsin läst. Efter allt vi gått igenom trodde jag aldrig att hon var kapabel till något sådant. Det blev inte mycket sömn inatt, låg och rullade mig fram och tillbaka. För jag har inte förtjänat det där, tvärtom. Jag vet att det var mycket som kom fram igår, men orden var trots allt inte mina. Sanningen gör ont ibland, men den levererades inte från mig.

Imorse blev jag väckt av ljuvliga gratulationer. Klockan sju. Sedan har det fortsatt hela dagen, och jag är glad att så många tycker om mig. Vi hade ett underbart kalas i trädgården där du och jag slängde av oss alla kläder och rusade runt som galningar när vi var tre. Det var längesedan, men alltför många bilder finns kvar som bevis! Min familj var fantastisk idag, som alltid. De visste att jag behövde det, och jag fick det.

Som grädden på tårtan så ringer telefonen, och det är du. Det var den bästa present du kunde gett mig. Trots att jag vet varför du inte kunnat höra av dig har jag saknat din röst. Vi skrattade lika mycket som vi alltid gjort. Du är en vitamininjektion för vilken själ som helst. Åren må ha passerat, men vår vänskap förblir för alltid vad den varit. Och även om vi aldrig ses igen, så vet jag att du tänker på mig, som jag på dig. Jag tror du kände på dig att jag behövde dig idag. Precis som du alltid gjort.

Nu är det dags att krypa ner i sängen, har lite sömn att ta igen. Jag kunde inte bett om en bättre födelsedag. Tack för samtalet min vän. God natt."

En dag i livet

Nej, ibland blir det inte som man hoppats.
Känslorna blir för starka och orden gör ont.
Piskrapp som viner genom luften och lämnar stora sår.
Någon som inte bad om det blir den som får stå vid skammens påle.
Att vara vuxen är inte alltid lätt.
Att vara barn är ibland svårare.
När man tror att man gör rätt och allt blir fel.
Vi kunde inte mötas.
Trots att så mycket stod på spel.

Vissa saker kan man inte skjuta upp. Man kan strunta i tandläkarens information om att det där hålet minsann behöver lagas, innan det blir värre. Tills det gör riktigt förbannat ont och du ringer och kräver en akuttid för du håller på att sprängas av smärta. Då är valet inte ett val, smärta är en motivator som ingen rår på. Eller fel, vissa gör det, men få. Så ska det vara.

När det gäller fysisk smärta är den lättare att hantera, den är konkret och det går ofta att åtgärda. Bort med tanden, bort med smärtan. Problemet löst. Men när smärtan sitter i själen är det svårare. Vi känner att det inte känns bra, men har svårt att sätta fingret på det. Undermedvetet vet vi, men många andra saker hindrar oss att ta upp det till ytan. Om vi blir medvetna måste vi agera, därför är det lättare att rationellt förklara bort det. Förändringar skrämmer oss. Men till slut gör det lika ont i själen som det kan göra i tanden och vi tvingas ta itu med problemet. Illamåendet blir större än rädslan för vad som ska hända, valet blir inte längre ett val.

Jag ska på ett möte idag. Det kommer med största säkerhet innebära förändringar. Men när alla ursäkter är använda, när inga förklaringar hjälper, då måste vi agera. Ibland är valet inte längre ett val.

Naken sanning

Barnboksförfattaren Sören Olsson skrev i sin krönika i Föräldrakraft, om alla tankar och känslor som dök upp när hans tonårige son sa att han ville vara naken med en tjej. Sörens kompis föreslog att han skulle åka till Danmark och köpa en prostituerad kvinnas tjänster åt sonen. Till saken hör att Sörens son är funktionshindrad. Hans tankar rörde sig om hur långt man är beredd att gå för att göra sitt barn till lags. Debattens efterdyningar har tagit proportioner som Sören inte hade räknat med, han poängterar att han är emot all form av sexhandel. Men drevet går, och han är den som är jagad. Själv uttryckte han bara sina känslor inför ett stort dilemma.

Manlighet igen

Jag skrev en post om manlighet. Sen tog jag bort den. Den handlade om att jag tycker manlighet är att stå för vem man är, vad man tycker och vill. Ser du, redan där blev det ju fel. Vad man tycker...Vad jag tycker och vill ska det vara i så fall. Ja jag tog bort den för jag vill inte lämna ut någon. Inte någon som inte förtjänat det, som bara gjorde så gott han/hon kunde. Jag vet ändå vad jag tycker, precis som du som just läste raderna ovan.

Självklart gäller de saker jag tog upp för både män och kvinnor. Men som Malin riktigt hann påpeka innan jag tog bort den så är jag ju trots allt man, därav perspektivet.

Nej, nu ska jag gå ut och laga middag. Sedan ska jag ladda tvättmaskinen och plocka ur diskmaskinen. Efter det ska jag dräpa en drake. För jag är trots allt en riktig karl :-)

Utmanad

Eftersom Hermann utmanade mig så kommer här en lista:

Tio första:

Första bästa kompis: Tomas P
Första bil: Toyota Celica
Första kärlek: Jenny
Första husdjur: Katten Missan
Första semester: Spanien
Första jobb: Rörläggare!
Första köpta skiva: Simply Red
Första riktiga kärlek: Hanna
Första piercing: Vänster öra i sexan. Med nål, på egen hand.
Första konsert: Metallica

Nio senaste:

Senaste alkoholdrycken: Öl, Mariestads
Senaste bilfärd: Till jobbet.
Senaste filmen du såg: 300
Senaste ringda telefonsamtal: Till mamma, idag
Senaste bubbelbadet: hos min morbror
Senaste spelade cd: Thåströms senaste
Senaste kyss: En månad sen
Senaste gången du grät: Förra veckan
Senaste måltiden: Hemmasnickrade burgare i pitabröd

Åtta har du nånsin:

Dejtat en av dina bästa kompisar: Jepp!
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Jepp!
Blivit kär vid första ögonkastet: Jepp!
Fastnat med blicken i någons urringning: Öhhh, ja.
Fått ditt hjärta krossat: Jepp!
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Tyvärr har det nog hänt. Skrev jag. Men insåg sedan att jag levde ett tag med en person som jag hade slutat älska. Men det är en annan historia.
Haft ett one night stand: Någon gång.
Busringt till någon: Vem har inte det?

Sju saker du har på dig just nu:
1.Höger strumpa
2.Vänster strumpa
3.Kalsonger
4.t-shirt
5.Halsband
6.Hår
7.Klocka


Sex saker du gjort idag:

1. Skrivit
2. Ringt
3. Sms:at
4. Kramats
5. Pussats
6. Spelat tv-spel

Fem favoritsaker utan rangordning:

1. Min familj
2. Att vara pappa
3. Fotboll
4. Skriva
5. Sjunga

Inser att jag skulle skrivit om prylar här nu i efterhand. Men det får stå kvar. Antagligen har jag inga prylar jag kan vara utan.

Fyra personer du kan berätta allt för:

1. Nader
2. Min bror
3. Morfar
4. Katten Lisa

Tre val:

Blått eller rött? Blått om det gäller fotboll
Sommar eller vinter? Sommar!
Choklad eller chips? Choklad

Två saker att göra innan du dör:

1. Skriva en bok
2. Gifta mig

En sak du ångrar:

Att jag åkte till Kanarieöarna en vecka innan seriepremiären när jag var sjutton.

En vän

Jag träffade en gammal vän i helgen. När jag växte upp var han som min extrabror. Trots att han var tre år äldre än mig så gick jag bara hem till honom en dag och ringde på, frågade om han ville hitta på något. Det ville han. Under åren som följde var vi verkligen oskiljaktiga. Vi har rest i världen, spelat hockey och festat. Men det hände något i mitten av nittotalet som gjorde att våra vägar skiljdes åt. För alltid trodde jag då, men tiden går och ibland läker den sår. Tur det.

1986 åkte vi till Spanien. Vi var två ynglingar med aptit på livet, och det blev en resa som ingen av oss någonsin kommer glömma. Den resan är vad våra samtal alltid återvänder till. Innan vår kontakt bröts kände jag ibland att det var det enda vi pratade om. Det enda som höll ihop vår relation. Vad som gjorde att vi bröt kontakten vill jag inte ta upp, det är för stort, för privat.

När vi nu satt i soffan hemma hos honom igen plockade han fram sitt fotoalbum från vår spanientripp. Av någon underlig anledning hade jag aldrig sett just de korten. Solbrända, långhåriga och med vita Miami Vicekläder var vi redo att möta natten varje kväll. När han slog upp sista sidan var där bara ett stort kort. Han och jag, med armarna om varandra och solnedgången i bakgrunden. Under hade han skrivt för hand:
"Man möter många människor i livet, men det finns bara en Johnny........" Jag fick en stor klump i halsen. Han med tror jag.

Påsk, bilåkning och lite karaoke.

Påskafton. Sätter mig snart i bilen och åker till landet. Middag med familjen, ägg och sill, köttbullar och snaps. Funderar på vilken musik det blir i bilen. Tänker Chris Rea. Det är fan bilåkarmusik. Är annars lite besatt av Gwen Stefanis senaste. Glad musik för ett glatt sinne. Men det blir nog herr Rea, är barnsligt förtjust i att sjunga med, riktigt högt. På nittiotalet var Tom Petty den stora medvrålarfavoriten. Jag och kompisarna skruvade upp Learning to fly på max och lät oljudet från våra strupar bilda en mäktig bakgrund. Tyckte vi.

För ett par år sedan hade vi herrmiddag med karaoketema. Tolv nervösa män med tveksam tonsäkerhet. Men alkoholen gjorde sitt för att stilla den värsta scenskräcken. För egen del kan jag säga att det var den roligaste festen jag varit på i hela mitt liv. Inte bara för att jag vann, även om det var en bonus:-), nej antagligen berodde det på den uppladdade spänningen som släppte kollektivt. Det är sånt man berättar för barnbarnen på ålderns höst. " Jo då tog farfar micken och..." Nä kanske inte, men sjukt roligt var det. Det finns för övrigt dokumenterat på video. Att se den är nästan som att transporteras tillbaka till den där magiska kvällen. Glädjen fastnade för en gångs skull på bild.

Med önskan om en riktigt bra påskafton säger jag adjö. För idag alltså.

Sova? Jag?

Jag vill inte gå och lägga mig. Jag menar inte just idag, det har alltid varit så. Om det gick skulle jag avstå, om inte sömnen var ett behov. Det här har jag förstått fått lida för, det sena sänggåendet funkar inte så bra i det vuxna livet. Men jag är aldrig så kreativ som när natten smyger sig på och gatlamporna har tänts. Då, när det är läggdags, kommer alla geniala idèer.

Mina bästa vänner

Min mormor och morfar träffades när hon var fjorton år. De gifte sig senare och fick fyra barn, en flicka och tre pojkar. Min morfar jobbade i hamnen och mormor städade på byggen. De bodde i en tvåa på 55 kvadrat, mormor och morfar sov i köket. Det var ett hårt liv, fattigt och slitigt. I hamnen drack gubbarna sprit. Det var inte frågan om man ville eller inte, det bara var så. Min morfar förvandlades när han drack. Han var så kallad "periodare", drack dygnet runt i en månad för att sedan ta tre jobb för att ställa allt tillrätta som gick fel när han försvann in i mörkret. Min mamma har berättat hur det var. Jag har aldrig sett det själv, och den personen som jag hör berättas om låter som någon jag aldrig träffat. Och det har jag aldrig. Min morfar blev nykterist och ordförande i Länkarna. Därför har jag en bild av en underbar man som jag älskar i mitt hjärta.

I min mormor och morfars hem var alla välkomna. Varje dag stod kaffekokaren på, och minst ett par gånger om dagen var någon där och fikade. Släktens hjärta. Eftersom jag bodde där ett par år så träffade jag hela min släkt med jämna mellanrum. Det var så skönt att ha det så, det tyckte vi alla. Inte minst mormor som var riktigt sällskapssjuk.

När min morfar dog försvann glädjen i den där lägenheten. Min mormor hade tagit hand om honom under de sista åren när han inte mådde så bra, och på något sätt försvann hennes livsgnista med honom. Hennes dagar fylldes med saknad, och många gånger när jag kom dit satt hon och tittade ut genom fönstret och grät.

"Jag saknar honom så, det är så tomt", sa hon.

Jag kramade henne och vi satt så en stund. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde, men det räckte inte till. Efter nästan 60 år tillsammans måste det bli tomt.

Jag vaknade på morgonen av mormors rop från köket. När jag kom ut så kräktes hon på golvet. Hon hade diabetes och jag trodde det hade med det att göra. Jag försökte få i henne något men hon kräktes igen. Jag lyfte henne och bar in henne i sovrummet. Jag ringde ambulansen och skrek att de skulle skynda sig. Något var fel. Riktigt fel.

Mormor fick en hjärnblödning, det var felet. Och jag skulle flytta till USA dagen efter. Hon övertalade mig att åka, försäkrade mig om att hon skulle bli bra. Så jag åkte. Två veckor senare ringde min mamma. Mormor hade haft alla på besök på sjukhemmet för det var hennes födelsedag. Hon såg glad ut sa mamma. Hon var noga med att tala om för alla hur mycket hon tyckte om dem, kramade dem och sedan sa de adjö. På morgonen ringde sköterskan och meddelade att mormors hjärta slutat slå under natten. Jag var på andra sidan jorden och jag längtade hem. Men det var ändå redan försent.

Det är snart femton år sedan de båda lämnade oss, det gick bara ett halvår mellan deras bortgångar. Det är fortfarande tomt utan dem. Mina största supportrar. Idag var det allsvensk premiär för Blåvitt. Min morfar var medlem i föreningen hela sitt liv. Ända tills jag fick beskedet att jag inte fick nytt kontrakt. Då ringde han upp ordföranden och bad honom fara och flyga, och han begärde omedelbart utträde ur klubben. Sådana morföräldrar växer inte på träd.

Ni finns i mitt hjärta, då som nu.

Tack så jävla mycket!

Inbrott i bilen igen. Sex gånger på tre år, varav bilen stulits hälften av gångerna. Måste vara något slags rekord. Pratar med en granne på parkeringen som också haft inbrott. Polisen skiter i det. Trots att minst ett billarm går igång varje natt är det ingen som bryr sig. Inte polisen, inte bostadsbolaget. Dags att flytta. Det börjar bli för dyrt. Och för jävla tröttsamt!

En dag

En dag kommer jag åka till USA. Då ska jag åka motorcykel längs öppna freeways med vinden fladdrande i håret. När hungern gör sig påmind ska jag stanna vid en riktig "diner" och äta pannkakor. Eller hamburgare med strips. Språka med människorna, berätta att jag kommer från Sverige och se vad de tycker om det. Kanske reda ut en och annan fördom. Sedan ska jag sätta mig på hojen igen och dra vidare, in i solnedgången. En dag blir det så. Det har jag bestämt.

ordens makt, närvarons kraft

>>Ska du äta nu igen din tjockis? Du borde nog tänka dig för lite, du har allt lagt på dig ganska mycket nu.<<

Pappans ord hugger som knivar i den lilla flickan. Hon går upp på sitt rum och tittar sig själv i spegeln. Nyper sig i rumpan och låren. Hon tycker inte själv att hon är tjock, men eftersom han säger det varje dag måste det vara sant. Hennes pappa borde ju veta. Så hon slutar äta. Ibland när hon ätit för mycket går hon ut på toaletten och kräks. Om hon bara blir lite smalare kommer han säkert sluta att säga sådär.
Men det gjorde han aldrig, trots att hon till slut hamnade på sjukhus.

Flickan är vuxen idag. Pappan är borta, men sjukdomen finns kvar. Många års kamp har fått henne att inse att det var han som hade fel, inte hon. Han tog hennes självbild och stampade på den, och den kommer kanske aldrig bli riktigt hel, även om den nu är reparerad. Hennes relation till mat kommer alltid att vara komplicerad. Rädslan att tankarna ska komma smygande och skicka henne tillbaka till helvetet finns där i bakhuvudet. Hon har lärt sig leva med det. För att glömma, det går inte.

Hur många drömmar krossas vid ett middagsbord där föräldrar uttalar sig nedlåtande om barnets ivriga berättelse om dess framtidsdrömmar? Ibland kan tystnaden vara lika talande. Att inte bli sedd och bekräftad är som att hälla vatten på elden för ett barn som växer upp. Att ständigt få höra att man inte duger eller är dålig, suger livsenergin ur den starkaste. Ett fåtal tar med sig den erfarenheten och använder den som drivkraft att lyckas i livet, men oftare blir det ett negativt resultat. En trasig självbild.

När man står bredvid en vuxen människa och undrar hur hon kan stanna hos den där skitstöveln som behandlar henne så illa, hon som är så bra att hon skulle kunna få vem hon vill, kan svaret bli ”jag förtjänar inte bättre”. Och det blir ännu mer obegripligt för dig som betraktare. En historia som den om flickan i inledningen kan komma om du sätter dig ner och lyssnar. Du kan också få höra hur personen hon lever med, under lång tid har talat om för henne att det är så. Att hon inte duger, att hon är dålig och inte förtjänar att ha det bättre. Till slut blir det hennes sanning. Hon förtjänar inte bättre, det är vad hon lärt sig om livet, om sig själv.

Ibland tappar vi fokus. Energin går till det som är nödvändigt, de saker som måste fungera. Man blir vresig och orkar inte lyssna. Detaljer som kan vara oerhört viktiga passerar förbi, och vi missar signaler som vi borde ha reagerat på. Vi blir någon som vi inte är egentligen, som vi inte vill vara. Vi kanske inte förstår det förrän de ringer från skolan och säger att vårt barn slagit någon, eller polisen knackar på och säger att ditt barn snattat i affären. Eller när sonen eller dottern säger att de inte vill bo hos oss längre, och i fortsättningen bara vill bo hos den andre föräldern. Då kanske det redan är för sent. Vi såg inte när vi skulle, vi bekräftade inte när vi borde.

Bättre förr?

Jag hör ljudet av Metallica ur högtalarna, eller vänta, Def Leppard tror jag, och jag lutar mig tillbaka, drar händerna genom det långa håret och sluter ögonen. Sitter i min gamla Toyota Celica med det färska körkortet i handen. Den vita vinylklädseln knarrar skönt under rumpan när jag sträcker mig framåt och höjer volymen. Aldrig mer ska jag vänta på en spårvagn i ösregn tänker jag. Jag vevar ner rutan och hänger ut armbågen på dörrkanten, fäller ner solglasögonen och rullar in på Burgårdens gymnasiums parkeringsplats. Stoltheten bubblar i kroppen när jag ser mina kompisar komma gående emot mig. Jag parkerar och kliver ur. Friheten är min, bilen symbolen.

Jag lyssnar på Christer i P3 och man får ringa in och prata om vuxen kontra ungdom, om hur det känns att bli vuxen och om det var bättre förr, typ. Hör en ung tjej prata om hur hon längtar efter att bli gammal och slippa vara vilsen och sökande.

Lycka till, tänker jag. För även om min inledning var för exakt halva mitt liv sedan, så söker jag fortfarande. Jag är förvisso vuxen enligt passet, men det innebär inte per automatik att livet blir så mycket enklare för det. Men annorlunda, ja visst. Men livets stora frågor fortsätter vara obesvarade. Kanske är det något enklare. Vissa dagar i allafall.

Jag tillhör dem som tycker att det var förbannat kul att vara ung. Glad, stark och med massor av energi. Det var en tid då man kunde partaja hela natten, sova två timmar och dra iväg och spela match dagen efter. När det var fotboll varje dag, och den blåvitrandiga tröjan var symbolen för den goda framtiden. Att spela fotboll sju dagar i veckan var bara kul, hela tiden. Konstigt kan jag tycka idag. Hur hann jag med allt annat? Kompisar, tjejer, partaj, skola...ja just skolan var väl det minst intressanta, men det fick plats. Jobbade extra också, hela gymnasiet. Går tiden fortare nu? Vet inte, men det känns så.

Att bli lite äldre har också sin glädje. Jag är glad att jag av naturen är positiv och tycker om livet, det gör att jag fortfarande är nyfiken och hoppar på intressanta erbjudanden. Som det jag gör nu. Och i mitt sinne kan jag snabbt glida tillbaka till den lille sprallige pojken, vara barnslig och flamsig. Det gör att jag om inte annat har lätt att umgås med barn. Och andra killar.

Så om det var bättre förr? Nä, men annorlunda. Om inte annat var det roligare att kunna äta vad som helst. Utan att det satte några spår. Och att det numera tar flera dagar innan man blir människa igen efter att ha spenderat hela natten på krogen. Det är inte direkt så att man funderar på att åka och spela match dagen efter, om man säger så. Men det finns ju andra saker som är viktigare än det. Jag tror ni vet vad jag menar.

Ungefär så hade jag sagt, om jag hade kommit fram till Christer, i P3.

Tack!

Dagens hjälte: Erik J.

För dina goda råd, ditt stora stöd och sist men inte minst, ditt stora hjärta.

Tack, min vän.

Carl-Magnus, del 2

- Har du varit kär någon gång? Jag menar så där huvudlöst att man inte riktigt fungerar alltså.

Carl-Magnus tittar på mig med ett stråk av allvar i ögonen.

Vi sitter i hans rum och äter wienerbröd och dricker kaffe. Jag dricker inte kaffe annars, men jag hade inte hjärta att säga det till honom. Han hade beställt det och wienerbröd av personalen, bara för min skull.

- Ja det har jag, svarade jag. Varför undrar du?

- Jo jag satt och bläddrade i ett gammalt album igår, med fotografier, och hittade ett kort på en gammal flamma. Mitt livs stora kärlek faktiskt. Anna hette hon. Vacker som en dröm.

Hans ansikte lyser upp när han säger det.

- Är det hon som du har dina barn ihop med, frågar jag.

- Nej, tyvärr inte. Om du visste hur mycket jag önskar att det var så. Men nej, det fick tyvärr ett tråkigt slut.

Han ser ledsen ut och sänker blicken.

- Vad hände då?

- Jo, vi träffades när vi var unga, bara sjutton år var vi. Det var i slutet av sommaren och hon jobbade i kiosken nere vid sjön. Jag brukade prata med henne när jag handlade, men inte kunde jag tro att hon ville ha mig. Men det gick mycket pengar till glass den sommaren, det kan jag lova.

Han brister ut i ett kluckande skratt, och jag med. Han spiller lite kaffe som han torkar upp med sin näsduk.

- Jo men iallafall, fortsätter han, en dag i slutet av augusti så var jag där och köpte glass som vanligt. Då frågar hon plötsligt om jag vill gå med henne och bada efter hon jobbat klart! Om jag ville! Och så blev det. Vi simmade ut till den lilla ön utanför viken och där...ja resten får du räkna ut själv, sa han och flinade mot mig. Efter det var vi som oskiljaktiga. Hennes föräldrar var inte så glada åt det, men gav upp efter ett tag. De förstod nog att det var på allvar. Vi tyckte så mycket om varandra. Jag trodde nästan jag skulle gå sönder när vi inte träffades.

- Det låter fantastiskt, sa jag. Men vad hände sen då?

- Efter ett år ungefär fick jag jobb på en båt. Vi skulle ligga ute i sex månader och det kändes hemskt. Vi grät båda två när jag lämnade henne på kajen. Det kändes som hjärtat skulle slitas ur bröstet på mig när jag stod vid relingen och vinkade adjö.

Han tittar ner på bröstet där han sitter och jag ser att han är på väg att börja gråta.

- Du behöver inte fortsätta om det känns jobbigt, säger jag. Du kan berätta en annan gång om du vill.

- Nej nej, vänta lite bara, jag måste bara samla mig lite. Men, fortsatte han, vi skrev brev och jag ringde när jag kom in i hamn någonstans. Det var härligt att höra hennes röst. Men en dag när vi låg i hamn i England så skulle några ur besättningen på partaj och jag hängde med. Vi hade riktigt roligt och det blev en hel del sprit. Lite för mycket för min del faktiskt. Och då gjorde jag mitt livs misstag.

Han tystnar igen, och jag säger ingenting heller. Han tar ett djupt andetag och suckar.

- Jo jag träffade en flicka där i England. Och...och det gick som det gick. Jag vaknade bredvid henne på morgonen och fick panik. Bara klädde på mig och sprang hela vägen till båten. Jag gick in min hytt och kröp ihop och grät som ett barn. Jag visste att jag hade förstört allting, och det var så himla dumt. Grabbarna ombord hade roligt åt det, men jag skrattade inte. Resten av resan blev bara en lång väntan. Väntan på att bli tvungen att se hennes ledsna ansikte när jag berättade. Hon stod där på kajen när vi la till, glad som en lärka stod hon och hoppade av lycka när jag gick nerför landgången. Hon rusade fram och kastade sig om halsen på mig, kramade mig så hårt att luften gick ur mig. Jag tänkte att jag kanske skulle låta bli att berätta. Hon kanske aldrig skulle få veta ändå. Men hon märkte snart att något var fel. Jag var nervös och konstig. Först skyllde jag på att det på grund av resan, men hon var för smart för det. Så en dag ställde hon mig mot väggen, och jag berättade precis som det var.

- Och vad hände då? Vad svarade hon, frågar jag.

- Hon blev vansinnig och skrek att hon aldrig mer ville se mig. Hon stormade ut och...och hon höll sitt ord. Hon pratde inte mer med mig. Senare flyttade hon till en annan stad. Jag fick höra senare att hon gift sig och fått två barn. Men det var flera år senare. Men jag har aldrig glömt henne.

Jag reser mig och sätter mig bredvid honom, och lägger armen om honom. Jag räcker honom en bit papper som han torkar sina tårar med. Vi sitter så ganska länge.

- Vet du, säger han, jag har aldrig berättat det här för någon.

- Tack för att du ville berätta för mig, säger jag. Hur känns det nu då?

- Faktiskt ganska skönt. Det var nog på tiden att det fick komma ut. Inte ens min fru som jag fick barnen med visste om det. Vi hade det bra, vi var gifta i över femtio år. Men jag var aldrig så stormande kär som i den flickan, det var jag inte. Vi var mer som goda vänner. Tror du att man blir sådär kär mer än en gång i livet?

Han tittar på mig medan jag funderar.

- Jag vet inte, svarar jag. Men jag hoppas det, annars är det ju kört för mig.

Han skrattar högt åt min kommentar och han har fått tillbaka färgen på kinderna.

- Jag ska hålla tummarna för dig grabben, det ska jag.

Det har blivit sent igen, och jag sätter på mig jackan och reser mig upp för att gå.

- Har du inte glömt något?
Han tittar på mig med frågande min.

- Nä, vad skulle det vara, säger jag. Om du inte tänker på den här då!

Hans ansikte lyser upp när jag drar fram twistpåsen ur väskan och ger den till honom.

- Du får inte skrämma mig så pojk!

Vi skrattar båda två, och jag ger honom en kram innan jag går.

På vägen till bilen känner jag den där doften igen. Jag går in bland träden och hittar källan. Syrenträdet. Jag drar ner en gren och sticker in näsan i blommorna. Underbart. Jag bryter av en liten gren och går mot bilen. Den får bli min egen lilla wunderbaum.

När orden tar slut...

Står och dansar med två tjejkompisar, när två överförfriskade gentlemän i femtioårsåldern bestämmer sig för att försöka sig på en framstöt. Dessa två korpulenta herrar försöker tränga sig mellan, men jag blockerar elegant deras dansrutt. Tjejerna har inte direkt lust att dansa med de två, om man säger så. De försöker en sväng till, men jag glider med och stänger ånyo dörren.

Det gör ganska ont när jag får en hård armbåge rakt i korsryggen, men jag ignorerar det och fortsätter dansa. Det gör ännu ondare när armbåge nummer två träffar mig på exakt samma ställe. Nu har jag tröttnat och vänder mig om skickar iväg honom som en projektil över dansgolvet så att han landar i en soffa invid väggen. Jag vänder mig om och fortsätter dansa. Över axeln ser jag något och hinner precis vända mig om när hans kompis flyger på mig och trycker upp mig mot väggen med ett struptag.

- Du ska ge fan i min kompis, fattar du det din jävel, skriker han så det stänker saliv i mitt ansikte.

- Absolut, svarar jag.
Jag är helt lugn och rör inte en fena.

- Du ska ge fan i min kompis, hörde du det, vrålar han ännu högre och trycker till lite extra.

- Ja jag hörde det, svarar jag, fortfarande utan att göra något mer.

Han börjar se förvirrad ut. Jag ser hur det tickar på därinne, men det verkar gå långsamt.

- Du ger fan i min polare nu då, för annars jävlar! Hör du det? Hans röst har tappat sin pondus och greppet börjar vekna.

- Ja jag hörde det. Var det något mer, undrar jag med samma röst som tidigare.

Nu ser han riktigt förvirrad ut. Han släpper greppet och börjar backa. Sen tar han ett steg fram mot mig och säger:

-Passa dig jävligt noga grabben.

- Okej, det ska jag, svarar jag.

Han stirrar på mig en stund innan han och herr kompis går. De ställer sig en stund vid utgången, kanske planerar de något. Sen går de. Och jag fortsätter dansa.

annorlunda semester

Idag kom jag att tänka på en person som jag har....låt oss säga en del negativa upplevelser tillsammans med. Men kanske var det solen som fick mig att tänka på ett riktigt fint minne.

Vi var på semester i Spanien, och jag blev magsjuk. Hela resan blev förstörd, jag kunde knappt gå utanför dörren. Det här är för övrigt enda gången jag blivit dålig utomlands, trots flitigt resande. Vår relation var ny och jag trodde det var kört när vi kom hem. Att ligga inne en och en halv vecka på rummet med magkramper var väl ingen höjdare, inte för mig, knappast för henne heller. Men när vi hämtat våra väskor och står utanför flygplatsen så säger hon:

- Det var jättemysigt att vara på semester med dig.

Det gjorde mig glad.

Dags att packa väskan, din arbetslöse fan!

- Teoretiskt sett innebär det att man från första dagen måste flytta upp till exempelvis Haparanda, säger Per Johansson, ansvarig handläggare för a-kassan på LO.

Från och med den andre juli ändras reglerna för a-kassan. Från dag ett måste man söka jobb i hela landet.

- Vi tycker det är en signal om att man inte bara kan sitta med armarna i kors och vänta de hundra första dagarna. Det säger Sven Otto Littorin.

Ja för så är det ju. Svenska folket sitter med armarna i kors. Och väntar.

Äntligen!

" De e änna vår på gång i Götebårg"!

Om Du har vägarna förbi så ta gärna en tur till Botaniska Trädgården. Hör av Dig om Du behöver guide:-)

Carl-Magnus, rum 114. del 1

Jag hade funderat ett tag på att jobba som volontär på något äldreboende. Efter ett samtal med en kompis som gjorde det, och hade träffat en störtskön gammal dam hon besökte ibland, bestämde jag mig. Jag ringde och bokade in ett möte med föreståndaren. Hon hade en lämplig kandidat. Carl-Magnus hette han, 93 år.

Hjärtat bultar lite extra när jag står utanför hans dörr. Han är tydligen en riktig gottegris hade jag fått höra, därför har jag med en Twistpåse. Det är tydligen hans favorit. Jag tar ett djupt andetag och knackar på.

" Kom in, kom in", ropar han från insidan.

Jag skjuter upp dörren och kliver in. Hans ansikte ler mot mig samtidigt som han pekar på fåtöljen han ställt fram åt mig. Jag går fram och sträcker fram handen mot honom.

" Hej, Johnny heter jag, kul att se dig. Jag har sett fram mot att träffa dig"

" Tjenare grabben, Carl-Magnus", säger han och ger mig ett fast handslag. " Om du visste hur jag väntat på dig då! Sätt dig ner för jösse namn"!

Jag slår mig ner på fåtöljen och tar av mig jackan. Då kommer jag ihåg godiset och sträcker fram Twistpåsen.
" Jag har hört att du är en man som inte tackar nej till en bit choklad, stämmer det?"

" Haha, ja det stämmer precis det! Verkar som du fått den viktigaste informationen först, det är bra." Han skrattar så att han guppar upp och ner i sin bädd. Sedan öppnar han påsen och rotar runt en stund. Han fastnar för Dajmchokladen, öppnar pappret och stoppar den i munnen. Jag tror aldrig jag sett någon njuta så, han smackar belåtet och rullar med ögonen.

" Nu pojk, ligger du på plus, det kan jag lova!" Vi skrattar båda gott. Det känns redan som jag tycker om honom väldigt mycket.

Efter att han berättat att hans barn bodde utomlands och ingen brukade hälsa på honom, försäkrade han att det var ingen fara med det. Han hade alltid fullt upp ändå. Han var nöjd med livet. Men han hade blivit väldigt glad när personalen sagt att jag skulle komma.

" Jag är ganska sällskapssjuk ibland vet du. Och ibland kan det vara roligt att prata om något annat än tanternas krämpor i fikarummet". Han skrattar åt sitt eget lilla skämt, och jag gör detsamma.

"Kan du inte berätta lite om hur det var när du växte upp", frågar jag.
Han nickar och blir tyst. Det ser ut som om han letar i minnesbanken.

" Min uppväxt var helt enkelt...underbar. Jag önskar att alla barn fick växa upp på det sättet. Havet runt knuten och skogen som granne. Det var full rulle från morgon till kväll. Vi var många barn som bodde i samma område, ett litet samhälle på landet. Mina föräldrar var helt vanliga människor, eller det låter fel, för de var mer än så har jag förstått. De var sådana föräldrar som alla barn borde ha, som alltid stöttade och fanns där när behövdes. Jag antar att det är ganska ovanligt. Men för dem kom alltid familjen först. Alltid. Så är det inte längre, alla verkar vara så upptagna av att göra akrriär och tjäna pengar. Men vad ska man med pengar och prylar till, om man inte har sina barns kärlek?" Han tittade upp på mig.

"Nej jag håller med dig, jag hade samma tur som du. Mina föräldrar är också så", svarar jag.

" Bra, det är ju jättebra!", utbrast han. Sedan fortsatte han berätta om sina tre bröder och vänskapen mellan dem. Nu var det bara han kvar. För första gången såg han lite ledsen ut. Han beskriver hur nära de varit, och hur mycket han saknar dem.

" Du vet, mellanbrorsan Christer, han var en riktig galenpanna. En gång byggde han en stor jäkla drake och skulle flyga från garagetaket. Haha, han hade så många knasiga ideér den pojken!"

" Men hur gick det då, kunde han flyga eller", frågar jag.

" Det kan du tro va? Nä, han landade pladask i gräsmattan nedanför. Fotspåren var djupa som om snömannen trampat fram där. Ja herregud, han har man skrattat så mycket åt att hälften vore nog".

Han tystnar lite igen, jag antar att han tänker på sin bror. Solen är på väg ner och de sista strålarna letar sig in genom fönstret och lyser upp rummet. Jag började fundera på om det var dags att gå. Kanske kände han på sig det, för han harklar sig och fortsätter att berätta.

" Jag hade en lite båt nere vid havet, en liten jolle. Den var blå och gul...Hoppsan! Ja så hette den, det minns jag nu. Vi var flera killar som hade likadana jollar, och vi tillbringade hela somrarna ute på havet. Vi cyklade ner på ett par minuter och slängde sakerna på berget där vi alltid höll till. Båtarna låg på små kärror som vi rullade ner i vattnet, sen var det bara att rigga och skjuta ut båten i vattnet. När man kommit ut ur den lilla hamnen tryckte man ner centerbordet och skotade hem. Vinden fyllde seglet och och jag hängde mig över relingen och båten forsade fram i vad som kändes som i minst tjugo knop. Vi grabbar tävlade mellan öarna, och som jag minns det var det bara solsken varje dag. Ja förutom när vi skulle lära oss simma. Jag och grannpojken var de enda som kom. Det var femton grader i vattnet och regnade småspik. Stackars simläraren, han stod där i fiskarbyxor och tjock jacka. Men vi kom varje dag. Han måste ha svurit över oss. Ja jävlar, det gäller att ligga i om man vill lära sig något".

Han slöt ögonen och drog en djup suck. Jag tittade på klockan. Herregud, två timmar hade jag varit där redan! Tänk om jag tröttat ut honom helt, jag hade varit så inne i hans berättelse att jag helt glömt tiden.

" Carl-Magnus, jag måste gå nu, klockan är mycket".

Han vände sitt ansikte mot mig. Hans hud var sådär vackert sliten, som hos en gammal man som varit ute mycket i livet, brunbränd och väderbiten, trots att det antagligen var längesedan han var ute nu. Han ser lite trött ut när han ler mot mig.

" Vet du, det här är den bästa dagen på många år. Jag vill verkligen att du ska veta det. Och det beror inte bara på Twistpåsen". Han blinkade med ena ögat, och vi skrattar båda.
"Allvarligt så hoppas jag du kommer tillbaka igen. Jag har mycket mer att berätta om du orkar lyssna. Och vill förstås, annars ska du inte komma". Han tittade på mig med allvarliga ögon.

" Det här var en toppendag för mig med ska du veta. Jag ser fram mot att komma nästa vecka, bara så du vet."
Jag reser mig och går fram till sängen, sträcker fram handen, och han kramar den med sin varma, torra hand.

" Då ses vi nästa vecka, samma tid?"frågar jag.

"Det ser jag fram emot. Och du, skulle du kunna ta med en sån då också tror du?" Han håller upp Twistpåsen och skakar den, samtidigt som han flinar brett.

" Du, jag tar med två", svarar jag. Han ser nöjd ut.

Jag går ut och stänger dörren, säger hej då till personalen och går ut genom entrén. På utsidan sjunger fåglarna en vacker vårsång, och det doftar gott i luften. Syrener gissar jag.

Jag är kär! Hon heter Nynne och kommer från Danmark och.....tyvärr finns hon bara i fantasin, men hon är fin, tycker Johnny. Kolla själv

Alltså, jag tyckte filmen var bra, det var det jag menade. Om någon undrade.

Du och Jag

Ingen kan fylla upp ett rum som Du. Ingen kan väcka min glädje och lekfullhet som Du. När jag är ledsen väcker minsta tanke på Dig min glädje och tacksamhet till livet, och jag kan le igen. Du som känner mig bättre än någon annan, Du som älskar mig så villkorslöst. Tiden vi har tillsammans är så fylld av värme och närhet, kärlek och trygghet. Du, mitt hopp och tro på det goda i världen.
När Du lämnar mig tar Du mitt hjärta med dig. Jag känner att det är något som fattas, något som saknas. Jag öppnar dörren men det är tomt därinne. Det luktar som Du, men DU är inte där. Du ropar inte hej och kommer inte och kramar mig. För Du måste vara någon annanstans, även om Du hellre skulle vara här, om Du själv kunde välja. Jag sätter mig i soffan, dina saker ligger där du lämnade dem. Jag är så trött idag, kunde inte sova inatt. Jag lade mig bredvid Dig en stund och drog handen genom ditt hår. Klappade Dig lite på kinden och viskade att jag älskar Dig. Du sov sådär tryggt och gott som bara Du kan. Det gör mig så glad att du gör det, att du är så trygg. Jag reste mig och lade tillbaka nallarna, Dina kära vänner.

Jag är så trött idag, på gränsen känner jag. Jag gråter som ett litet barn, för idag kan jag vara det. Tårarna rinner och näsan drar igen, jag gråter så att jag får svårt att få luft. Tror aldrig jag kommer vänja mig vid det här konstiga, ovana. Jag med min separationsångest, det gör inte saken lättare. Tanken på att Du kanske vill ringa och berätta något men inte får, det sliter i mig. Man vänjer sig med tiden säger folk. Men jag vet inte. Jag antar att det är olika.

Jag skrev det där för flera år sedan. Och när jag emellanåt läser om föräldrar som kämpar med alla känslor som följer med i en separation med barn, kan jag med lätthet förstå vad de går igenom. Jag avundas dem inte, det gör jag verkligen inte. Men jag är ganska säker på att det kommer kännas bättre, lite längre fram. Det är väl mest det jag vill säga. Häng i, håll ut. Man säger inom terapin att det tar fem år innan båda parterna har hittat hem efter en sådan separation. Det kan låta outhärdligt långt, men det är ju också upp till oss, vad vi gör av det.
Hur lång tid det tar för barnen vet man nog inte. Med vettiga, kärleksfulla föräldrar behöver det inte ta så lång tid innan barnen anpassar sig och mår bra. Det är bara det att det kan vara svårt att vara förståndig och förnuftig när känslorna smärtar i relationen mellan de vuxna. Men vi kan försöka, göra så gott vi kan. Det kan dom faktiskt kräva av oss, barnen är trots allt helt oskyldiga. På alla sätt.

Hon och jag

Det börjar bli sent, och jag frågar henne för kanske tionde gången:

" Kan du inte säga vad det är? Hela kvällen har gått nu och du har bara suttit tyst och varit sur. Jag måste sova nu, börjar ju sju imorgon"
Hon tittar inte ens upp där hon sitter.

"Nej , det är inget!
Svaret är lika kort som hennes ton

"Okej, då lägger jag mig nu. God natt då"
Jag går in i det mörka sovrummet och kryper ner. Lika delar ledsen som förbannad. Somnar med allt annat än glädje i kroppen.

"Vi måste prata. Vakna då!"
Jag dras ur min sömn av hennes händer som ruskar i mig. Yrvaken sätter jag mig upp i sängen.

" Är du fan inte klok eller! Jag spenderade halva söndagen med att försöka få reda på vad det var, vad jag sagt eller gjort. Sen väcker du mig mitt i natten. Är du helt rubbad eller?"
Jag tittar på hennes sura ansikte och undrar vad som pågår därinne.

"Jag orkar inte ha det så här längre, vi måste göra något."
Hon tittar ner i madrassen, inte på mig.

"Vad är problemet? Säg vad du vill, jag orkar inte heller ha det så här längre"
Jag är arg. Ledsen, och lite rädd.

"Jag vet inte. Vi kanske skulle flytta isär. Känns som vi håller på att förlora varandra."

Hon säger ord som betyder sorg men visar inga tecken på att känna något. Jag tittar på klockan. Kvart i fyra. Om två timmar ska jag gå upp, åka till jobbet och räkna mina förbannade skruvar och muttrar. Jag är så trött på allt att jag vill kräkas. Jag kliver ur sängen och klär på mig.

" Vart ska du?"
Hon tittar upp på mig med undrande ögon.

"Ut. Jag måste få luft. Vi får prata mer senare"
Jag går ut i hallen och tar på mig jackan och skorna, går ut och stänger dörren.

Natten är kall och det är tyst ute. Inga bilar, inga människor. Jag går över gatan bort mot parken. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner vinden som rycker i mina byxben. Fan, hur blev det såhär? Jag sparkar till en stor sten som studsar mot trottoarkanten och träffar mig strax under knät.

" Förbannade jävla skit", skriker jag rakt ut. Ingen som hör mig ändå. Under gatlampans sken drar jag upp byxbenet och ser att stenen slagit upp ett sår som blöder. Jag orkar inte bry mig utan går vidare. Det här kan inte fortsätta tänker jag. Jag håller på att brytas ner, mitt goda humör har försvunnit alltmer på senaste tiden. Men jag vet inte om jag vill lämna henne. Fast nu kanske jag måste. Om hon bestämt sig. Jag får lite panik och börjar gå hemåt. Sätter nyckeln i dörren och går in. Det är tyst och mörkt därinne. Jag klär av mig och kryper ner i sängen. Hon sover. Jag lägger mig bredvid och somnar.

Bara en tanke

Satt på vägen hem och tänkte på en sak som Deepak Chopra berättade när jag var på en kurs med honom. Det var en historia från när han gick på college. Deepak och hans bäste vän satt varje lektion bakom en söt flicka, och vännen var ordentligt förälskad i henne. Varje dag sa han att han skulle berätta för henne vad han kände och ville. Men det gjorde han inte. Vågade inte. Skolan tog slut och de sa hej då utan att han någonsin vågade ta mod till sig. Trots att hon visade att det fanns känslor hos henne också.

Han kunde aldrig glömma henne och lång tid efteråt bestämde han sig för att söka upp henne. När han fick tag på henne så visade det sig att hon aldrig glömt honom heller. Bara det att hon hade cancer och dog strax efter att de äntligen fått berätta för varandra.

För många år sedan var jag i Spanien i tre veckor med en kompis. Varje dag gick vi förbi en affär där det jobbade en jättesöt tjej. Varje dag kom hon ut på gatan och vinkade till mig. Min kompis tjatade och tyckte jag skulle prata med henne. Jag gjorde aldrig det.

Vad herr Chopra ville säga var att vi är så rädda för att få ett nej, att vårt ego hindrar oss från att uppleva saker som kanske skulle leda till fantastiska stunder. Om vi bara vågade. Varför är vi så rädda? Det är ju bara ett ord. Nej. Få saker skrämmer oss mer. Sparka egot i arslet och fråga. Det kan ju bli ett JA.

Fredag.

Ja så var det fredag igen. Men idag blir det ingen after work, nä det det blir pizza och Lasse Brandeby. Och coca-cola. Ha en trevlig helg!

14 mars

Idag var en bra dag.

Har läst några kommentarer på mina kommentarer och ler lite åt vad jag anar att jag framstår som. Och jag tänker också på hur mycket mitt liv förändrats, vad som är viktigt nuförtiden. Men intressant att känna hur jag reagerade. Nä, sorry, men någon bad boy lär jag aldrig bli. Men det kan jag leva med.

Psalmer och blommor, gråt och skratt.

Läpparna formar orden, men de stannar i halsen. Hur jag än försöker så vill de inte komma ut. Tårarna smakar salt i munnen och mina ögon blir suddiga. Jag försöker samla mig, men ger upp. Bara att släppa fram det, ut med tårar och olust. Jag tittar snett åt höger och ser min kusins ansikte i profil. Han kramar sin mamma och jag ser hur deras ansikten färgas röda av känslor av sorg. Kantorn spelar "så skimrande var aldrig havet". En vacker sång som leder min morbror någon annanstans, bort från oss. Mannen som älskade havet tyckte om den melodin. Men jag klarar bara inte att sjunga den. Inte idag.

En begravning är en föreställning som är allt annat än njutbar. Förutom att den står för sorgen av att ha förlorat en människa man tycker om, så väcker den också så mycket andra känslor. Och tankar. Jag fann mig brottandes med massor av tankar jag inte hade lust att känna. När min blick vandrade till min kusin så tänkte jag på att vi är lika gamla. Våra föräldrar är lika gamla. Det kunde varit jag som satt där längst fram och kämpade för att klara av dagen och möta alla människor som vill väl, men som ändå kostar på. Får lite dåligt samvete att jag sitter och tänker egoistiskt. Men så tittar jag upp på mamma och pappas grånande nackar, och känner hur olusten trycker på från solar plexus, och jag gråter igen. Fan vad dom blivit gamla tänker jag, jag vill inte att de ska försvinna. Jag sveper med blicken över min samlade släktskara och inser att alla blivit gamla. Herregud, vart tog tiden vägen? Jag tittar på min bror och vi gråter. Kanske tänker vi samma sak.

Efteråt får jag äntligen krama min kusin. Länge. Ord är överflödiga, jag vet inte heller vad jag ska säga. Förutom att påminna att jag finns där om han behöver mig. Men det visste han sa han. Glöm inte det bara, sa jag. Det skulle han inte. Det tänker jag inte tillåta heller.

Vi går vidare till församlingshemmet. Spänningen släpper och vi skrattar en hel del under mumsandet av smörgåstårta. Vi brukar ha så roligt, och det är så tragiskt att vi nuförtiden bara träffas allihop när det är sånt här. Som vanligt bestämmer vi att det ska bli ändring på det. Det är också bröllop på gång till sommaren. Det ska bli riktigt underbart.

I bilen på vägen hem så gråter jag igen. Jag tycker det känns bra att släppa ut det, för det var en del kvar. Jag sätter på stereon och vrålar med till Bob Dylan och börjar komma tillbaka till mig själv. Solen skiner och värmen återkommer i kroppen. Jag stannar bilen utanför min dotters skola, och kliver ur. Hennes glädje för mig tillbaka till ett tillstånd som känns bättre. Hon säger att jag inte alls är gammal. Det är väl hennes sätt att säga att hon vill ha kvar mig länge till. Mamma och pappa, ni är inte heller gamla, förstår ni det?

Allt är inte vad man tror.

Jag såg en man idag. Jag kände igen honom från en tid jag nästan glömt. Jag stod i kön i affären, han var längre fram, skulle precis betala. Ingenting var sig likt, det var bara något hos honom sa mig att det var han.

Sist jag såg honom låg han i en soffa. Den var blå och ganska sliten. Det såg ut som om en katt rivit på den, lite fransig på sidorna om du förstår. Hans hud blev blek mot det mörkblå tyget, nästan genomskinlig, i en blågrön nyans. Jag fick en känsla av att någonting satt sina fnasiga, kalla läppar runt den ena av hans stortår, och bara sugit livskraften ur honom. Bara lämnat skalet kvar, inget liv. Vi lyfte honom ur soffan, försiktigt, vi var nästan rädda att han skulle gå av, så skör var han. Vid ett tillfälle kom jag så nära honom att jag hörde hans flämtande andhämtning nära mitt vänstra öra, jag kände hans tunna, kalla andedräkt som sände signaler om att det kanske redan var försent. Det trodde jag var det sista jag såg av honom. En bruten man, utan hopp, utan tro.

Han väntade på mig utanför affären. Han log brett när jag kom mot honom där han stod vid sin röda cykel. Solen lyste upp hans blonda hår och jag tyckte mig nästan se en gloria ovanför hans huvud. Så var det inte, men förvandlingen var så total att jag kände att jag inte riktigt kunde behärska mig. Tårarna tryckte på och gjorde mig glansig i ögonen. Jag gick fram till honom.

>> Jag tyckte väl det var du! Herregud, det var längesedan. Och du trodde väl knappast du skulle stöta på mig igen va?<< Han log mot mig, trygg, stark och med något som liknade självkänsla.

>> Tyckte jag kände igen dig, men helt säker var jag inte. Har inte hört något om hur det gått för dig. Men uppenbarligen bra!<<

Han sa inget, bara plockade upp sin plånbok 0ch tog ut ett kort. Han räckte fram det tummade kortet till mig. Det var en pojk, kanske femton-sexton. Samma hårman, samma ögon.

>> Det är din son va? Niklas, hette han inte det?<<

>> Vi är vänner igen. Jag träffar honom så ofta jag kan. Och du, vet du? Han sa senast att...att...han tycker om mig. Fattar du, han sa, Pappa, jag tycker om dig! Det var de vackraste ord jag någonsin hört.<<

>> Jag är så glad för din skull, om du bara visste. Eller för er skull menar jag. Jag är säker på att ni kommer ha massor av härliga stunder framför er.<<

Jag räkcte honom kortet, men han vinkade avvärjande.

>> Behåll det, jag har fler. Jag vill att du ska ha det. Som tack. Och du, tack! Jag menar det verkligen, men det tror jag du förstår.<<

>> Det gör jag. Verkligen.<<

Han kramade mig igen, satte sig sedan på sadeln och knäppte hjälmen. Han vände cykeln mot centrum och trampade iväg. Jag såg honom försvinna längs vägen, den röda cykeln och det nästan gyllene håret skapade sig en plats i mitt inre album. Jag stoppade kortet i innerfickan och började gå hemåt.

Leo´s bästa?

Få saker är i mitt tycke lika skönt som att sjunka ner i en biofåtölj och lämna världen utanför en liten stund. Om filmen är bra så är det inte många saker jag gillar mer att lägga ett par timmar på. Idag var en sådan dag, då filmen var grym, platserna perfekta och humöret på topp. Om du har en hundring över och inte vet vad du ska göra med den, då föreslår jag ett besök på den här filmen. Till och med Leo var bra.

Fredagstankar

Fredag! Ibland är det bara så skönt att säga. Fredag. Dags att stänga av datorn, hänga väskan på axeln och ge sig ut i regnet. Men ärligt talat så skiter jag i att det regnar, ja även blåsten, och inte bara för att jag är göteborgare och vid det här laget borde utvecklat simhud och gälar. Nej, för jag har andra saker att tänka på. Som hur kul den här veckan varit. Eller att det känns som jag äntligen hittat rätt. Vad jag ska prova för drink på after worken sedan. Mitt nästa skrivprojekt har jag redan som ligger och brinner inuti, det vill bara ut, pockar på uppmärksamhet. Men jag får be att du behärskar dig en aning, men konservera för guds skull den där entusiasmen. Den ska snart få fritt spelrum, jag lovar.

Med min nya favorit Simon Webbe i lurarna kliver jag ut i eftermiddagstrafiken. Jag vet inte varför, men alla jag möter ler mot mig. När jag ser mig själv i ett skyltfönsters reflektion förstår jag varför. Jag har glömt att dra upp gylfen. Och jag som trodde det var min nya frisyr.

En fantastisk helg är Er önskad.

Hipp hipp, hurra,hurra,hurra,hurra

Idag är det en speciell dag. Två av mina bästa vänner fyller år, båda är lika vackra såväl inuti som utanpå. En av dessa supermän är den fenomenale bloggaren Langri. Ta dig gärna en svängom i hans virtuella hem, och om du ändå är där så passa på att skrika ett "Grattis". Eller hurra, eller vad du nu föredrar. Själv ringer jag, det är inte varje gång det händer att jag kommer ihåg dylika händelser. Bäst att passa på att samla lite plusspoäng.

Vad händer, vad göra?

Jag ville skriva något riktigt kul idag! Jag ville förmedla den glädje jag känner över den fantastiska grupp av människor jag nu har förmånen att umgås med dagligen. Det är skratt och glädje, högt och lågt, trots att det ofta är allvarliga ämnen vi behandlar. Eller kanske just därför. Utan möjligheten att få skratta åt det absurda och sjuka skulle vi nog gå under. Jag menar på ett större plan, som människor i en värld av förändring. Det blir bara så tydligt för mig i just den här konkreta situationen, i denna grupp av unika individer.

Igår var första gången jag fick nöjet att umgås privat med gänget. Det var femkamp med sumobrottning, bågskytte, mekanisk tjur och några till. Det var superkul, trots att jag misslyckades rejält i de flesta grenarna. Krossade M i sumobrottningen och det var viktigast:-). Middag med alkohol till följde på det. Ledig förmiddag för alla idag var en förmån det jublades åt. Riktigt kul var det iallafall och jag skrattade mer än jag drack, därför är det en skön förmiddag.

Fick nöjet att intervjua en av våra mer kända politiker på en rasslig mobiltelefon, och var inte helt förberedd kan man säga. Eller jag var förberedd, men inte på attityden hos ett proffs som svarar på frågor dagarna i ända. Hon fick mig ur balans, jag var nere för räkning, men kom upp på tio och det blev bra. Jättebra. Eftersom jag är ny så har jag bara gått in och kört. Finns liksom ingen annan väg tror jag.

Egentligen skulle jag vilja skriva om våldet i samhället. Om män. Ja jag är man, men jag snackar inte om den typ av män som jag räknar in mig i. Nej jag tänker på de som slår, våldtar och förtrycker. De som skapar ett samhälle som skrämmer så, som använder sin makt i det ondas tjänst. De som gör att iallafall jag bara vill lägga ifrån mig Metro på vagnen, begrava ansiktet i mina händer och bara gråta. Igår var ett sådant tillfälle, när jag läste om rättegången som inletts mot krögarna som våldtagit i grupp. Tänkte skrivit som djur, men de behandlar inte varandra så illa som vi gör.

Jag besökte biblioteket för några dagar sedan. Inne på ungdomsavdelningen låg några tjejer, kanske tolv-tretton år, och snackade som man gör i den åldern. Bara det att vad som sades gjorde att jag kände isvatten i ådrorna. Det lät ungefär såhär:

>> Ja men han skrek åt mig du vet, att om jag inte gjorde som han sa så skulle han våldta mig. Han är fan helt störd. Jag vågar inte vara ihop med honom. Jag har hört att han är farlig.<<

>> Ja han går runt och kallar de han gjort slut med för jävla hora och sånt. Och jag har hört att han är våldsam mot dom också. Bli inte ihop med honom, lova det.<<

När jag var i den åldern....jag vet inte var jag ska börja. Att hota någon med våldtäkt? Eller kalla tjejer för hora, det borde fan inte vara acceptabelt. Redan där måste det ta stopp, för vi kan väl inte bara sitta och se på hur gränserna suddas ut till obefintlighet för vad vi kan säga och göra?
Har inget färdigt recept, men jag tänker på det. Någon annan som har något att bidra med i frågan?

Ännu en stor man stämplar ut

I ett litet grått rum med kala väggar pågår en kamp. Den är inte spännande, för vinnaren är redan utsedd. Han heter Cancer. Hans motståndare ligger i sängen med slangar kopplade till en kropp som värker vid varje rörelse. En kropp som värker även om han inte rör sig. Den enda hjälpen heter morfin, men lämnar honom så dåsig och borta att han inte kan kommunicera. Därför blir det inte så mycket morfin, smärtan till trots. Viljan att få vara medveten om vad som händer och sägs är viktigare. För nu är det inte långt kvar. Vetskapen om att döden är på intåg gör att han inte vågar somna. Varje gång ögonlocken går igen rycker han till. Som om han måste se efter om han fortfarande är kvar.

Det här är ingen historia med ett lyckligt slut. För även om alla runt omkring önskar att det ska ta just slut, att smärtan ska ge vika för den eviga sömnen, så finns det inget vackert i det här. En man som alldeles för tidigt tas ifrån sin fru, sina barn och barnbarn, hur kan det vara något bra i det? Vad är det för mening i att se den de älskar brytas ner och avsluta sina dagar i det där trånga, gråa rummet, utan att ens kunna kontrollera sina kroppsfunktioner. Att efter många, långa nätter av vakande vid sidan av sängen, gråta hejdlöst av utmattning och ångest, att be att han ska få somna in och slippa plågas mer. Nej sjukdomens ansikte är inte vackert. Inte på något sätt.

Personalen gör ett stort arbete. Med empati och värme tar de sig an uppgiften, trots att de har sett det förut. Den känslan infinner sig aldrig, att det skulle vara rutin. För det kunde lätt bli så, när man ständigt ser nya människor rullas in där på den sista hållplatsen. Hur mycket kan de ta, hur stora hjärtan ryms det i våra sjukhuskorridorer? Svaret verkar vara oändligt. Oändligt stora hjärtan som hjälper de sjuka under den sista tiden, men också de anhöriga. Undrar om de känner att de får tillräcklig uppskattning? Förhoppningsvis får de så mycket tillbaka ifrån de människor de hjälper, för att orka vidare. De gör ett fantastiskt jobb, med ofta små resurser. Men att hjälpa en människa i nöd kräver oftast inte stora budgetar, bara stora hjärtan. Lyckligtvis verkar det inte vara en bristvara.

För en stund sedan kom beskedet att kampen var över. Väntat, men ändå oväntat. På något sätt kommer det alltid som en överraskning. Det går inte att förbereda sig.

Jag lyfter på hatten för dig idag. Mitt minne av dig blir ditt varma och goda sätt. Den personen som låg där i sängen i det där rummet och väntade, det var inte du. Min bild är en annan. Jag hoppas vi ses igen.

konken

FlyMe i konkurs. Det var vårt färdmedel till Spanien i sommar. Kul. Jävligt kul.

behov av sömn

Storpisk två dagar i rad på super smash bros ( tv-spel, nintendo) av min tioåriga dotter. känns inte bra, skyller på saker, försöker att inte låta sur. barnslig, jag? jepp. dålig förlorare? jepp. skickade henne i säng utan kvällsmat? je...nä, självklart inte.

Massor av nya intryck och saker att lära. det innebär att kvällarna blir korta och dagarna startar tidigt. inget gnäll, bara konstaterar det. hinner inte kommentera som jag skulle önska, trist men sant.

Nu är tydligen John Blund på ingång, bäst att krypa ner då. imorgon ska jag träffa langri och luncha, det ska bli kul. vår första lunch tillsammans då vi båda lämnar en arbetsplats där man skriver som yrke.

Hej då bloggen, vi ses i morrn!

De e bar å åk

" Vi är aldrig så kreativa som när vi tillåter oss att vara sårbara."

De här orden bär jag med mig. Jag träffade en klok man för några år sedan. Han verkade se rakt genom mig, för vi hade aldrig träffats tidigare. Han såg att jag blivit feg. Att jag låtit livet skrämma mig och välja vägar som var trygga, men inte så utvecklande. Den modige pojken som aldrig tackade nej att slå den avgörande straffen, hade valt att sitta kvar på bänken när tränaren ropade hans namn. Men nu står jag där igen. Jag känner adrenalinet pumpa genom kroppen, sinnena fyllas och koncentrationen blandas med glädje. Förväntan. För även om jag avskyr känslan av att inte kunna, att behöva fråga andra hela tiden, så är det ändå då jag känner att jag lever. Ute på den bräckliga isen. Ska den hålla när jag sätter ner min tyngd? Kommer jag våga fortsätta framåt när det börjar knaka? Inte vet jag, men just nu så bara njuter jag. Om jag tvekar kan jag alltid tänka på den här historien.