De e bar å åk

" Vi är aldrig så kreativa som när vi tillåter oss att vara sårbara."

De här orden bär jag med mig. Jag träffade en klok man för några år sedan. Han verkade se rakt genom mig, för vi hade aldrig träffats tidigare. Han såg att jag blivit feg. Att jag låtit livet skrämma mig och välja vägar som var trygga, men inte så utvecklande. Den modige pojken som aldrig tackade nej att slå den avgörande straffen, hade valt att sitta kvar på bänken när tränaren ropade hans namn. Men nu står jag där igen. Jag känner adrenalinet pumpa genom kroppen, sinnena fyllas och koncentrationen blandas med glädje. Förväntan. För även om jag avskyr känslan av att inte kunna, att behöva fråga andra hela tiden, så är det ändå då jag känner att jag lever. Ute på den bräckliga isen. Ska den hålla när jag sätter ner min tyngd? Kommer jag våga fortsätta framåt när det börjar knaka? Inte vet jag, men just nu så bara njuter jag. Om jag tvekar kan jag alltid tänka på den här historien.

Så kan det gå

Min nya karriär har tillfälligt skjutits upp. Hela redaktionen har influensa, starten framflyttad till nästa vecka. Bara det inte blir som Fuglesang...nej, bort med de tankarna!

Sitter istället och skriver en trepoängstenta i sociologi. Den som jag skulle gjort för några år sedan, precis. Men nu är den på gång. Och det är jättekul!( läser precis en bok om tankens makt) Men oj, det är ju fettisdagen! Dags för rast, mandelmassa och grädde brukar ha en positiv effekt på kreativiteten. För att inte tala om tvättbrädan! ( jag sa ju att det gäller att tänka rätt)