Konflikter

Det finns en plats dit jag går när jag behöver vara ensam. När energins låga börjar flämta och ropa på hjälp, då återvänder jag dit. Till min egen plats. Jag kan sitta där och och bara andas in den rena luften, fylld av syre och väldoft från allt det vackra runt omkring. Sedan reser jag mig upp och går in mellan de höga barrträden från USA. Doften från de gröna barren ger mig ro, en känsla av igenkännande. Ibland lägger jag mig högst upp på berget och låter alla tankar fara omkring tills de stannar. Där ser man ut över staden som bor i mitt hjärta. Där känner jag mig trygg.

Det har nog framgått att den senaste tiden varit fylld av känslor och konflikter. Förr undvek jag konflikter till vilket pris som helst. Under min uppväxt fanns inga schismer, iallafall inga som jag kunde uppfatta, så hur skulle jag lära mig att hantera det då? När man blir vuxen och har seriösa relationer så förstår man ganska snart att konflikter är en del av vardagen. Och väljer man att inte ta dem när de dyker upp, med den det rör, då kanske man gör som jag gjorde förut. Tog dem med sig själv, inuti. Att utgå från att det alltid ska råda harmoni är en utopi, även om jag och säkert de flesta skulle önska att det inte var så. Men hur skulle vi växa, lära oss om vilka vi egentligen är om vi aldrig stod upp för oss själva? Jag jagar inte på något sätt konflikter, men jag backar inte heller för att ta dem längre. Jag ringer hellre det där samtalet och reder ut det som känns fel. Ibland innebär det att jag får backa och tänka om, men lika ofta att den andre får reda på vad jag tycker och förhoppningsvis respekterar det. Men det är upp till dem. Att få en annan människa att ändra sig är omöjligt. Men om man inte talar om vad man själv känner och tycker finns det ingen möjlighet alls. Då återstår bara att fly. Det är ingen väg jag föredrar längre.

Ibland faller jag tillbaka in i gamla mönster och väntar. Väntar på att det jobbiga ska försvinna och lösa sig på egen hand. Men det gör det sällan. Som barn kunde man stoppa huvudet i sanden och vänta på att det skulle blåsa över. Funkar inte lika bra som vuxen. Men jag är medveten om det och påminner mig själv om att det är dags att agera. Tänk vad mycket onödig tankeenergi som går åt till att fundera på egen hand. Det blir oftast inte som man föreställt sig ändå, och efteråt tänker man, "varför har jag väntat så länge med att ta upp det här"?

Hur gör du, tar du tag i och löser konflikter, eller väljer du den andra vägen?

Blä

Dagen inleddes med ett lätt illamående. Och nej, det hade inte med gårdagens aktiviteter att göra. I en av dagens gratistidningar fanns nämligen en snarlik version av min första artikel som inte publicerats ännu. Därmed kommer min artikel inte se ut som jag gjorde den. Skittråkigt är ordet. Och hur gick det till egentligen?

Men igår hade vi riktigt kul. Har aldrig jobbat på ett ställe med så sköna individer. Jag gillar allihop och trivs så bra. Det ska jag tänka på i stället. Jepp, det ska jag.

Ut och dansa dårå´

Nä, nu får det fan vara nog! Solen skiner och idag är det party. Deadline var igår och idag är alla glada på jobbet. Så idag ska vi fira, njuta och vara allmänt flamsiga. Med önskan om en riktigt bra vårkväll säger jag på återseende!

Förlåt

"Med dina välformulerade rader skrev Du dig rakt ur mitt hjärta".

Anna läste raderna om och om igen. Hon la ner mobilen på bordet och kände tårarna som brände innanför ögonlocken, innan de satte fart och rann nerför hennes kinder. Det var inte det hon hade haft för avsikt när hon skickade sitt mail igår. Hon ville bara få honom att förstå, att vakna. Ruska om och visa att hon menade allvar. Nu var han arg, sårad och antagligen förlorad. Hon slängde sig på sängen och lät allt det jobbiga strömma ur henne och vidare ut på kudden.

Hon satt länge med telefonen i handen, slog siffrorna och tryckte av innan signalen gick iväg. Till slut samlade hon sig och hörde hur det ringde. Hennes hjärta slog hårt och hon kände sig yr.

" Det är Anton".
Hans röst var stark och den fick henne att tappa sin egen styrka.

" Det är jag. Ville höra hur du mår".
Hon hörde själv hur svag och mesig hon lät.

"Inte speciellt bra. Det var ingen rolig läsning. Hade verkligen högre tankar om dig, att vår relation betydde mer. Men jag hade tydligen fel".

"Men jag menade inte så, jag var ledsen och upprörd, förlåt. Förlåt mig, jag ville verkligen inte göra dig illa. Jag älskar dig, ville bara du skulle förstå hur jag mår när du är sådär. Jag önskar att jag aldrig skickat det, men jag kan inte få det att försvinna, jag bara ber dig att förstå att det där var inte jag. Du känner ju mig".
Plötsligt strömmade orden ur henne. Hon hejdade sig och tog ett djupt andetag.

"Jag vet inte vad jag ska säga. Trodde verkligen inte att du kunde säga så elaka saker till någon. Speciellt inte till mig. Vet inte om jag bara kan glömma det, inte som det känns nu".
Hans röst hade mjuknat men hon kände att han var inte riktigt där.

"Okej, men du kan väl försöka? Jag ger dig gärna tid, bara jag vet att det finns hopp. Jag älskar dig fortfarande, bara så du vet."
Hon försökte säga det utan att låta desperat, men var osäker på om hon lyckats. Anna hörde hans andetag under tystnaden.

"Jag ska känna efter ett tag om jag kan hitta tillbaka. Men jag behöver var ifred under tiden, hoppas du förstår det".
Antons ord var precis som han. Ärliga. Inget tjafs eller konstigheter.

"Det är allt jag begär. Jag hoppas vi hörs snart igen".

De sa hej då och Anna la ner telefonen. Det kändes lite bättre nu, hoppet var fortfarande där. Nu kunde hon bara vänta. Och hoppas.

Födelsedag och telefon

"Hej igen T,

idag var det min födelsedag. Trots gårdagens jobbiga möte och alla känslor, blev det en underbar dag idag. Igår när jag skulle lägga mig hade jag fått ett mail från du vet vem, och jag kunde inte låta bli att läsa det. Det var några av de elakaste och hänsynslösaste rader jag någonsin läst. Efter allt vi gått igenom trodde jag aldrig att hon var kapabel till något sådant. Det blev inte mycket sömn inatt, låg och rullade mig fram och tillbaka. För jag har inte förtjänat det där, tvärtom. Jag vet att det var mycket som kom fram igår, men orden var trots allt inte mina. Sanningen gör ont ibland, men den levererades inte från mig.

Imorse blev jag väckt av ljuvliga gratulationer. Klockan sju. Sedan har det fortsatt hela dagen, och jag är glad att så många tycker om mig. Vi hade ett underbart kalas i trädgården där du och jag slängde av oss alla kläder och rusade runt som galningar när vi var tre. Det var längesedan, men alltför många bilder finns kvar som bevis! Min familj var fantastisk idag, som alltid. De visste att jag behövde det, och jag fick det.

Som grädden på tårtan så ringer telefonen, och det är du. Det var den bästa present du kunde gett mig. Trots att jag vet varför du inte kunnat höra av dig har jag saknat din röst. Vi skrattade lika mycket som vi alltid gjort. Du är en vitamininjektion för vilken själ som helst. Åren må ha passerat, men vår vänskap förblir för alltid vad den varit. Och även om vi aldrig ses igen, så vet jag att du tänker på mig, som jag på dig. Jag tror du kände på dig att jag behövde dig idag. Precis som du alltid gjort.

Nu är det dags att krypa ner i sängen, har lite sömn att ta igen. Jag kunde inte bett om en bättre födelsedag. Tack för samtalet min vän. God natt."

En dag i livet

Nej, ibland blir det inte som man hoppats.
Känslorna blir för starka och orden gör ont.
Piskrapp som viner genom luften och lämnar stora sår.
Någon som inte bad om det blir den som får stå vid skammens påle.
Att vara vuxen är inte alltid lätt.
Att vara barn är ibland svårare.
När man tror att man gör rätt och allt blir fel.
Vi kunde inte mötas.
Trots att så mycket stod på spel.

Vissa saker kan man inte skjuta upp. Man kan strunta i tandläkarens information om att det där hålet minsann behöver lagas, innan det blir värre. Tills det gör riktigt förbannat ont och du ringer och kräver en akuttid för du håller på att sprängas av smärta. Då är valet inte ett val, smärta är en motivator som ingen rår på. Eller fel, vissa gör det, men få. Så ska det vara.

När det gäller fysisk smärta är den lättare att hantera, den är konkret och det går ofta att åtgärda. Bort med tanden, bort med smärtan. Problemet löst. Men när smärtan sitter i själen är det svårare. Vi känner att det inte känns bra, men har svårt att sätta fingret på det. Undermedvetet vet vi, men många andra saker hindrar oss att ta upp det till ytan. Om vi blir medvetna måste vi agera, därför är det lättare att rationellt förklara bort det. Förändringar skrämmer oss. Men till slut gör det lika ont i själen som det kan göra i tanden och vi tvingas ta itu med problemet. Illamåendet blir större än rädslan för vad som ska hända, valet blir inte längre ett val.

Jag ska på ett möte idag. Det kommer med största säkerhet innebära förändringar. Men när alla ursäkter är använda, när inga förklaringar hjälper, då måste vi agera. Ibland är valet inte längre ett val.

Naken sanning

Barnboksförfattaren Sören Olsson skrev i sin krönika i Föräldrakraft, om alla tankar och känslor som dök upp när hans tonårige son sa att han ville vara naken med en tjej. Sörens kompis föreslog att han skulle åka till Danmark och köpa en prostituerad kvinnas tjänster åt sonen. Till saken hör att Sörens son är funktionshindrad. Hans tankar rörde sig om hur långt man är beredd att gå för att göra sitt barn till lags. Debattens efterdyningar har tagit proportioner som Sören inte hade räknat med, han poängterar att han är emot all form av sexhandel. Men drevet går, och han är den som är jagad. Själv uttryckte han bara sina känslor inför ett stort dilemma.

Manlighet igen

Jag skrev en post om manlighet. Sen tog jag bort den. Den handlade om att jag tycker manlighet är att stå för vem man är, vad man tycker och vill. Ser du, redan där blev det ju fel. Vad man tycker...Vad jag tycker och vill ska det vara i så fall. Ja jag tog bort den för jag vill inte lämna ut någon. Inte någon som inte förtjänat det, som bara gjorde så gott han/hon kunde. Jag vet ändå vad jag tycker, precis som du som just läste raderna ovan.

Självklart gäller de saker jag tog upp för både män och kvinnor. Men som Malin riktigt hann påpeka innan jag tog bort den så är jag ju trots allt man, därav perspektivet.

Nej, nu ska jag gå ut och laga middag. Sedan ska jag ladda tvättmaskinen och plocka ur diskmaskinen. Efter det ska jag dräpa en drake. För jag är trots allt en riktig karl :-)

Utmanad

Eftersom Hermann utmanade mig så kommer här en lista:

Tio första:

Första bästa kompis: Tomas P
Första bil: Toyota Celica
Första kärlek: Jenny
Första husdjur: Katten Missan
Första semester: Spanien
Första jobb: Rörläggare!
Första köpta skiva: Simply Red
Första riktiga kärlek: Hanna
Första piercing: Vänster öra i sexan. Med nål, på egen hand.
Första konsert: Metallica

Nio senaste:

Senaste alkoholdrycken: Öl, Mariestads
Senaste bilfärd: Till jobbet.
Senaste filmen du såg: 300
Senaste ringda telefonsamtal: Till mamma, idag
Senaste bubbelbadet: hos min morbror
Senaste spelade cd: Thåströms senaste
Senaste kyss: En månad sen
Senaste gången du grät: Förra veckan
Senaste måltiden: Hemmasnickrade burgare i pitabröd

Åtta har du nånsin:

Dejtat en av dina bästa kompisar: Jepp!
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Jepp!
Blivit kär vid första ögonkastet: Jepp!
Fastnat med blicken i någons urringning: Öhhh, ja.
Fått ditt hjärta krossat: Jepp!
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Tyvärr har det nog hänt. Skrev jag. Men insåg sedan att jag levde ett tag med en person som jag hade slutat älska. Men det är en annan historia.
Haft ett one night stand: Någon gång.
Busringt till någon: Vem har inte det?

Sju saker du har på dig just nu:
1.Höger strumpa
2.Vänster strumpa
3.Kalsonger
4.t-shirt
5.Halsband
6.Hår
7.Klocka


Sex saker du gjort idag:

1. Skrivit
2. Ringt
3. Sms:at
4. Kramats
5. Pussats
6. Spelat tv-spel

Fem favoritsaker utan rangordning:

1. Min familj
2. Att vara pappa
3. Fotboll
4. Skriva
5. Sjunga

Inser att jag skulle skrivit om prylar här nu i efterhand. Men det får stå kvar. Antagligen har jag inga prylar jag kan vara utan.

Fyra personer du kan berätta allt för:

1. Nader
2. Min bror
3. Morfar
4. Katten Lisa

Tre val:

Blått eller rött? Blått om det gäller fotboll
Sommar eller vinter? Sommar!
Choklad eller chips? Choklad

Två saker att göra innan du dör:

1. Skriva en bok
2. Gifta mig

En sak du ångrar:

Att jag åkte till Kanarieöarna en vecka innan seriepremiären när jag var sjutton.

En vän

Jag träffade en gammal vän i helgen. När jag växte upp var han som min extrabror. Trots att han var tre år äldre än mig så gick jag bara hem till honom en dag och ringde på, frågade om han ville hitta på något. Det ville han. Under åren som följde var vi verkligen oskiljaktiga. Vi har rest i världen, spelat hockey och festat. Men det hände något i mitten av nittotalet som gjorde att våra vägar skiljdes åt. För alltid trodde jag då, men tiden går och ibland läker den sår. Tur det.

1986 åkte vi till Spanien. Vi var två ynglingar med aptit på livet, och det blev en resa som ingen av oss någonsin kommer glömma. Den resan är vad våra samtal alltid återvänder till. Innan vår kontakt bröts kände jag ibland att det var det enda vi pratade om. Det enda som höll ihop vår relation. Vad som gjorde att vi bröt kontakten vill jag inte ta upp, det är för stort, för privat.

När vi nu satt i soffan hemma hos honom igen plockade han fram sitt fotoalbum från vår spanientripp. Av någon underlig anledning hade jag aldrig sett just de korten. Solbrända, långhåriga och med vita Miami Vicekläder var vi redo att möta natten varje kväll. När han slog upp sista sidan var där bara ett stort kort. Han och jag, med armarna om varandra och solnedgången i bakgrunden. Under hade han skrivt för hand:
"Man möter många människor i livet, men det finns bara en Johnny........" Jag fick en stor klump i halsen. Han med tror jag.

Påsk, bilåkning och lite karaoke.

Påskafton. Sätter mig snart i bilen och åker till landet. Middag med familjen, ägg och sill, köttbullar och snaps. Funderar på vilken musik det blir i bilen. Tänker Chris Rea. Det är fan bilåkarmusik. Är annars lite besatt av Gwen Stefanis senaste. Glad musik för ett glatt sinne. Men det blir nog herr Rea, är barnsligt förtjust i att sjunga med, riktigt högt. På nittiotalet var Tom Petty den stora medvrålarfavoriten. Jag och kompisarna skruvade upp Learning to fly på max och lät oljudet från våra strupar bilda en mäktig bakgrund. Tyckte vi.

För ett par år sedan hade vi herrmiddag med karaoketema. Tolv nervösa män med tveksam tonsäkerhet. Men alkoholen gjorde sitt för att stilla den värsta scenskräcken. För egen del kan jag säga att det var den roligaste festen jag varit på i hela mitt liv. Inte bara för att jag vann, även om det var en bonus:-), nej antagligen berodde det på den uppladdade spänningen som släppte kollektivt. Det är sånt man berättar för barnbarnen på ålderns höst. " Jo då tog farfar micken och..." Nä kanske inte, men sjukt roligt var det. Det finns för övrigt dokumenterat på video. Att se den är nästan som att transporteras tillbaka till den där magiska kvällen. Glädjen fastnade för en gångs skull på bild.

Med önskan om en riktigt bra påskafton säger jag adjö. För idag alltså.

Sova? Jag?

Jag vill inte gå och lägga mig. Jag menar inte just idag, det har alltid varit så. Om det gick skulle jag avstå, om inte sömnen var ett behov. Det här har jag förstått fått lida för, det sena sänggåendet funkar inte så bra i det vuxna livet. Men jag är aldrig så kreativ som när natten smyger sig på och gatlamporna har tänts. Då, när det är läggdags, kommer alla geniala idèer.

Mina bästa vänner

Min mormor och morfar träffades när hon var fjorton år. De gifte sig senare och fick fyra barn, en flicka och tre pojkar. Min morfar jobbade i hamnen och mormor städade på byggen. De bodde i en tvåa på 55 kvadrat, mormor och morfar sov i köket. Det var ett hårt liv, fattigt och slitigt. I hamnen drack gubbarna sprit. Det var inte frågan om man ville eller inte, det bara var så. Min morfar förvandlades när han drack. Han var så kallad "periodare", drack dygnet runt i en månad för att sedan ta tre jobb för att ställa allt tillrätta som gick fel när han försvann in i mörkret. Min mamma har berättat hur det var. Jag har aldrig sett det själv, och den personen som jag hör berättas om låter som någon jag aldrig träffat. Och det har jag aldrig. Min morfar blev nykterist och ordförande i Länkarna. Därför har jag en bild av en underbar man som jag älskar i mitt hjärta.

I min mormor och morfars hem var alla välkomna. Varje dag stod kaffekokaren på, och minst ett par gånger om dagen var någon där och fikade. Släktens hjärta. Eftersom jag bodde där ett par år så träffade jag hela min släkt med jämna mellanrum. Det var så skönt att ha det så, det tyckte vi alla. Inte minst mormor som var riktigt sällskapssjuk.

När min morfar dog försvann glädjen i den där lägenheten. Min mormor hade tagit hand om honom under de sista åren när han inte mådde så bra, och på något sätt försvann hennes livsgnista med honom. Hennes dagar fylldes med saknad, och många gånger när jag kom dit satt hon och tittade ut genom fönstret och grät.

"Jag saknar honom så, det är så tomt", sa hon.

Jag kramade henne och vi satt så en stund. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde, men det räckte inte till. Efter nästan 60 år tillsammans måste det bli tomt.

Jag vaknade på morgonen av mormors rop från köket. När jag kom ut så kräktes hon på golvet. Hon hade diabetes och jag trodde det hade med det att göra. Jag försökte få i henne något men hon kräktes igen. Jag lyfte henne och bar in henne i sovrummet. Jag ringde ambulansen och skrek att de skulle skynda sig. Något var fel. Riktigt fel.

Mormor fick en hjärnblödning, det var felet. Och jag skulle flytta till USA dagen efter. Hon övertalade mig att åka, försäkrade mig om att hon skulle bli bra. Så jag åkte. Två veckor senare ringde min mamma. Mormor hade haft alla på besök på sjukhemmet för det var hennes födelsedag. Hon såg glad ut sa mamma. Hon var noga med att tala om för alla hur mycket hon tyckte om dem, kramade dem och sedan sa de adjö. På morgonen ringde sköterskan och meddelade att mormors hjärta slutat slå under natten. Jag var på andra sidan jorden och jag längtade hem. Men det var ändå redan försent.

Det är snart femton år sedan de båda lämnade oss, det gick bara ett halvår mellan deras bortgångar. Det är fortfarande tomt utan dem. Mina största supportrar. Idag var det allsvensk premiär för Blåvitt. Min morfar var medlem i föreningen hela sitt liv. Ända tills jag fick beskedet att jag inte fick nytt kontrakt. Då ringde han upp ordföranden och bad honom fara och flyga, och han begärde omedelbart utträde ur klubben. Sådana morföräldrar växer inte på träd.

Ni finns i mitt hjärta, då som nu.

Tack så jävla mycket!

Inbrott i bilen igen. Sex gånger på tre år, varav bilen stulits hälften av gångerna. Måste vara något slags rekord. Pratar med en granne på parkeringen som också haft inbrott. Polisen skiter i det. Trots att minst ett billarm går igång varje natt är det ingen som bryr sig. Inte polisen, inte bostadsbolaget. Dags att flytta. Det börjar bli för dyrt. Och för jävla tröttsamt!

En dag

En dag kommer jag åka till USA. Då ska jag åka motorcykel längs öppna freeways med vinden fladdrande i håret. När hungern gör sig påmind ska jag stanna vid en riktig "diner" och äta pannkakor. Eller hamburgare med strips. Språka med människorna, berätta att jag kommer från Sverige och se vad de tycker om det. Kanske reda ut en och annan fördom. Sedan ska jag sätta mig på hojen igen och dra vidare, in i solnedgången. En dag blir det så. Det har jag bestämt.

ordens makt, närvarons kraft

>>Ska du äta nu igen din tjockis? Du borde nog tänka dig för lite, du har allt lagt på dig ganska mycket nu.<<

Pappans ord hugger som knivar i den lilla flickan. Hon går upp på sitt rum och tittar sig själv i spegeln. Nyper sig i rumpan och låren. Hon tycker inte själv att hon är tjock, men eftersom han säger det varje dag måste det vara sant. Hennes pappa borde ju veta. Så hon slutar äta. Ibland när hon ätit för mycket går hon ut på toaletten och kräks. Om hon bara blir lite smalare kommer han säkert sluta att säga sådär.
Men det gjorde han aldrig, trots att hon till slut hamnade på sjukhus.

Flickan är vuxen idag. Pappan är borta, men sjukdomen finns kvar. Många års kamp har fått henne att inse att det var han som hade fel, inte hon. Han tog hennes självbild och stampade på den, och den kommer kanske aldrig bli riktigt hel, även om den nu är reparerad. Hennes relation till mat kommer alltid att vara komplicerad. Rädslan att tankarna ska komma smygande och skicka henne tillbaka till helvetet finns där i bakhuvudet. Hon har lärt sig leva med det. För att glömma, det går inte.

Hur många drömmar krossas vid ett middagsbord där föräldrar uttalar sig nedlåtande om barnets ivriga berättelse om dess framtidsdrömmar? Ibland kan tystnaden vara lika talande. Att inte bli sedd och bekräftad är som att hälla vatten på elden för ett barn som växer upp. Att ständigt få höra att man inte duger eller är dålig, suger livsenergin ur den starkaste. Ett fåtal tar med sig den erfarenheten och använder den som drivkraft att lyckas i livet, men oftare blir det ett negativt resultat. En trasig självbild.

När man står bredvid en vuxen människa och undrar hur hon kan stanna hos den där skitstöveln som behandlar henne så illa, hon som är så bra att hon skulle kunna få vem hon vill, kan svaret bli ”jag förtjänar inte bättre”. Och det blir ännu mer obegripligt för dig som betraktare. En historia som den om flickan i inledningen kan komma om du sätter dig ner och lyssnar. Du kan också få höra hur personen hon lever med, under lång tid har talat om för henne att det är så. Att hon inte duger, att hon är dålig och inte förtjänar att ha det bättre. Till slut blir det hennes sanning. Hon förtjänar inte bättre, det är vad hon lärt sig om livet, om sig själv.

Ibland tappar vi fokus. Energin går till det som är nödvändigt, de saker som måste fungera. Man blir vresig och orkar inte lyssna. Detaljer som kan vara oerhört viktiga passerar förbi, och vi missar signaler som vi borde ha reagerat på. Vi blir någon som vi inte är egentligen, som vi inte vill vara. Vi kanske inte förstår det förrän de ringer från skolan och säger att vårt barn slagit någon, eller polisen knackar på och säger att ditt barn snattat i affären. Eller när sonen eller dottern säger att de inte vill bo hos oss längre, och i fortsättningen bara vill bo hos den andre föräldern. Då kanske det redan är för sent. Vi såg inte när vi skulle, vi bekräftade inte när vi borde.

Bättre förr?

Jag hör ljudet av Metallica ur högtalarna, eller vänta, Def Leppard tror jag, och jag lutar mig tillbaka, drar händerna genom det långa håret och sluter ögonen. Sitter i min gamla Toyota Celica med det färska körkortet i handen. Den vita vinylklädseln knarrar skönt under rumpan när jag sträcker mig framåt och höjer volymen. Aldrig mer ska jag vänta på en spårvagn i ösregn tänker jag. Jag vevar ner rutan och hänger ut armbågen på dörrkanten, fäller ner solglasögonen och rullar in på Burgårdens gymnasiums parkeringsplats. Stoltheten bubblar i kroppen när jag ser mina kompisar komma gående emot mig. Jag parkerar och kliver ur. Friheten är min, bilen symbolen.

Jag lyssnar på Christer i P3 och man får ringa in och prata om vuxen kontra ungdom, om hur det känns att bli vuxen och om det var bättre förr, typ. Hör en ung tjej prata om hur hon längtar efter att bli gammal och slippa vara vilsen och sökande.

Lycka till, tänker jag. För även om min inledning var för exakt halva mitt liv sedan, så söker jag fortfarande. Jag är förvisso vuxen enligt passet, men det innebär inte per automatik att livet blir så mycket enklare för det. Men annorlunda, ja visst. Men livets stora frågor fortsätter vara obesvarade. Kanske är det något enklare. Vissa dagar i allafall.

Jag tillhör dem som tycker att det var förbannat kul att vara ung. Glad, stark och med massor av energi. Det var en tid då man kunde partaja hela natten, sova två timmar och dra iväg och spela match dagen efter. När det var fotboll varje dag, och den blåvitrandiga tröjan var symbolen för den goda framtiden. Att spela fotboll sju dagar i veckan var bara kul, hela tiden. Konstigt kan jag tycka idag. Hur hann jag med allt annat? Kompisar, tjejer, partaj, skola...ja just skolan var väl det minst intressanta, men det fick plats. Jobbade extra också, hela gymnasiet. Går tiden fortare nu? Vet inte, men det känns så.

Att bli lite äldre har också sin glädje. Jag är glad att jag av naturen är positiv och tycker om livet, det gör att jag fortfarande är nyfiken och hoppar på intressanta erbjudanden. Som det jag gör nu. Och i mitt sinne kan jag snabbt glida tillbaka till den lille sprallige pojken, vara barnslig och flamsig. Det gör att jag om inte annat har lätt att umgås med barn. Och andra killar.

Så om det var bättre förr? Nä, men annorlunda. Om inte annat var det roligare att kunna äta vad som helst. Utan att det satte några spår. Och att det numera tar flera dagar innan man blir människa igen efter att ha spenderat hela natten på krogen. Det är inte direkt så att man funderar på att åka och spela match dagen efter, om man säger så. Men det finns ju andra saker som är viktigare än det. Jag tror ni vet vad jag menar.

Ungefär så hade jag sagt, om jag hade kommit fram till Christer, i P3.

Tack!

Dagens hjälte: Erik J.

För dina goda råd, ditt stora stöd och sist men inte minst, ditt stora hjärta.

Tack, min vän.

Carl-Magnus, del 2

- Har du varit kär någon gång? Jag menar så där huvudlöst att man inte riktigt fungerar alltså.

Carl-Magnus tittar på mig med ett stråk av allvar i ögonen.

Vi sitter i hans rum och äter wienerbröd och dricker kaffe. Jag dricker inte kaffe annars, men jag hade inte hjärta att säga det till honom. Han hade beställt det och wienerbröd av personalen, bara för min skull.

- Ja det har jag, svarade jag. Varför undrar du?

- Jo jag satt och bläddrade i ett gammalt album igår, med fotografier, och hittade ett kort på en gammal flamma. Mitt livs stora kärlek faktiskt. Anna hette hon. Vacker som en dröm.

Hans ansikte lyser upp när han säger det.

- Är det hon som du har dina barn ihop med, frågar jag.

- Nej, tyvärr inte. Om du visste hur mycket jag önskar att det var så. Men nej, det fick tyvärr ett tråkigt slut.

Han ser ledsen ut och sänker blicken.

- Vad hände då?

- Jo, vi träffades när vi var unga, bara sjutton år var vi. Det var i slutet av sommaren och hon jobbade i kiosken nere vid sjön. Jag brukade prata med henne när jag handlade, men inte kunde jag tro att hon ville ha mig. Men det gick mycket pengar till glass den sommaren, det kan jag lova.

Han brister ut i ett kluckande skratt, och jag med. Han spiller lite kaffe som han torkar upp med sin näsduk.

- Jo men iallafall, fortsätter han, en dag i slutet av augusti så var jag där och köpte glass som vanligt. Då frågar hon plötsligt om jag vill gå med henne och bada efter hon jobbat klart! Om jag ville! Och så blev det. Vi simmade ut till den lilla ön utanför viken och där...ja resten får du räkna ut själv, sa han och flinade mot mig. Efter det var vi som oskiljaktiga. Hennes föräldrar var inte så glada åt det, men gav upp efter ett tag. De förstod nog att det var på allvar. Vi tyckte så mycket om varandra. Jag trodde nästan jag skulle gå sönder när vi inte träffades.

- Det låter fantastiskt, sa jag. Men vad hände sen då?

- Efter ett år ungefär fick jag jobb på en båt. Vi skulle ligga ute i sex månader och det kändes hemskt. Vi grät båda två när jag lämnade henne på kajen. Det kändes som hjärtat skulle slitas ur bröstet på mig när jag stod vid relingen och vinkade adjö.

Han tittar ner på bröstet där han sitter och jag ser att han är på väg att börja gråta.

- Du behöver inte fortsätta om det känns jobbigt, säger jag. Du kan berätta en annan gång om du vill.

- Nej nej, vänta lite bara, jag måste bara samla mig lite. Men, fortsatte han, vi skrev brev och jag ringde när jag kom in i hamn någonstans. Det var härligt att höra hennes röst. Men en dag när vi låg i hamn i England så skulle några ur besättningen på partaj och jag hängde med. Vi hade riktigt roligt och det blev en hel del sprit. Lite för mycket för min del faktiskt. Och då gjorde jag mitt livs misstag.

Han tystnar igen, och jag säger ingenting heller. Han tar ett djupt andetag och suckar.

- Jo jag träffade en flicka där i England. Och...och det gick som det gick. Jag vaknade bredvid henne på morgonen och fick panik. Bara klädde på mig och sprang hela vägen till båten. Jag gick in min hytt och kröp ihop och grät som ett barn. Jag visste att jag hade förstört allting, och det var så himla dumt. Grabbarna ombord hade roligt åt det, men jag skrattade inte. Resten av resan blev bara en lång väntan. Väntan på att bli tvungen att se hennes ledsna ansikte när jag berättade. Hon stod där på kajen när vi la till, glad som en lärka stod hon och hoppade av lycka när jag gick nerför landgången. Hon rusade fram och kastade sig om halsen på mig, kramade mig så hårt att luften gick ur mig. Jag tänkte att jag kanske skulle låta bli att berätta. Hon kanske aldrig skulle få veta ändå. Men hon märkte snart att något var fel. Jag var nervös och konstig. Först skyllde jag på att det på grund av resan, men hon var för smart för det. Så en dag ställde hon mig mot väggen, och jag berättade precis som det var.

- Och vad hände då? Vad svarade hon, frågar jag.

- Hon blev vansinnig och skrek att hon aldrig mer ville se mig. Hon stormade ut och...och hon höll sitt ord. Hon pratde inte mer med mig. Senare flyttade hon till en annan stad. Jag fick höra senare att hon gift sig och fått två barn. Men det var flera år senare. Men jag har aldrig glömt henne.

Jag reser mig och sätter mig bredvid honom, och lägger armen om honom. Jag räcker honom en bit papper som han torkar sina tårar med. Vi sitter så ganska länge.

- Vet du, säger han, jag har aldrig berättat det här för någon.

- Tack för att du ville berätta för mig, säger jag. Hur känns det nu då?

- Faktiskt ganska skönt. Det var nog på tiden att det fick komma ut. Inte ens min fru som jag fick barnen med visste om det. Vi hade det bra, vi var gifta i över femtio år. Men jag var aldrig så stormande kär som i den flickan, det var jag inte. Vi var mer som goda vänner. Tror du att man blir sådär kär mer än en gång i livet?

Han tittar på mig medan jag funderar.

- Jag vet inte, svarar jag. Men jag hoppas det, annars är det ju kört för mig.

Han skrattar högt åt min kommentar och han har fått tillbaka färgen på kinderna.

- Jag ska hålla tummarna för dig grabben, det ska jag.

Det har blivit sent igen, och jag sätter på mig jackan och reser mig upp för att gå.

- Har du inte glömt något?
Han tittar på mig med frågande min.

- Nä, vad skulle det vara, säger jag. Om du inte tänker på den här då!

Hans ansikte lyser upp när jag drar fram twistpåsen ur väskan och ger den till honom.

- Du får inte skrämma mig så pojk!

Vi skrattar båda två, och jag ger honom en kram innan jag går.

På vägen till bilen känner jag den där doften igen. Jag går in bland träden och hittar källan. Syrenträdet. Jag drar ner en gren och sticker in näsan i blommorna. Underbart. Jag bryter av en liten gren och går mot bilen. Den får bli min egen lilla wunderbaum.

När orden tar slut...

Står och dansar med två tjejkompisar, när två överförfriskade gentlemän i femtioårsåldern bestämmer sig för att försöka sig på en framstöt. Dessa två korpulenta herrar försöker tränga sig mellan, men jag blockerar elegant deras dansrutt. Tjejerna har inte direkt lust att dansa med de två, om man säger så. De försöker en sväng till, men jag glider med och stänger ånyo dörren.

Det gör ganska ont när jag får en hård armbåge rakt i korsryggen, men jag ignorerar det och fortsätter dansa. Det gör ännu ondare när armbåge nummer två träffar mig på exakt samma ställe. Nu har jag tröttnat och vänder mig om skickar iväg honom som en projektil över dansgolvet så att han landar i en soffa invid väggen. Jag vänder mig om och fortsätter dansa. Över axeln ser jag något och hinner precis vända mig om när hans kompis flyger på mig och trycker upp mig mot väggen med ett struptag.

- Du ska ge fan i min kompis, fattar du det din jävel, skriker han så det stänker saliv i mitt ansikte.

- Absolut, svarar jag.
Jag är helt lugn och rör inte en fena.

- Du ska ge fan i min kompis, hörde du det, vrålar han ännu högre och trycker till lite extra.

- Ja jag hörde det, svarar jag, fortfarande utan att göra något mer.

Han börjar se förvirrad ut. Jag ser hur det tickar på därinne, men det verkar gå långsamt.

- Du ger fan i min polare nu då, för annars jävlar! Hör du det? Hans röst har tappat sin pondus och greppet börjar vekna.

- Ja jag hörde det. Var det något mer, undrar jag med samma röst som tidigare.

Nu ser han riktigt förvirrad ut. Han släpper greppet och börjar backa. Sen tar han ett steg fram mot mig och säger:

-Passa dig jävligt noga grabben.

- Okej, det ska jag, svarar jag.

Han stirrar på mig en stund innan han och herr kompis går. De ställer sig en stund vid utgången, kanske planerar de något. Sen går de. Och jag fortsätter dansa.

annorlunda semester

Idag kom jag att tänka på en person som jag har....låt oss säga en del negativa upplevelser tillsammans med. Men kanske var det solen som fick mig att tänka på ett riktigt fint minne.

Vi var på semester i Spanien, och jag blev magsjuk. Hela resan blev förstörd, jag kunde knappt gå utanför dörren. Det här är för övrigt enda gången jag blivit dålig utomlands, trots flitigt resande. Vår relation var ny och jag trodde det var kört när vi kom hem. Att ligga inne en och en halv vecka på rummet med magkramper var väl ingen höjdare, inte för mig, knappast för henne heller. Men när vi hämtat våra väskor och står utanför flygplatsen så säger hon:

- Det var jättemysigt att vara på semester med dig.

Det gjorde mig glad.

Dags att packa väskan, din arbetslöse fan!

- Teoretiskt sett innebär det att man från första dagen måste flytta upp till exempelvis Haparanda, säger Per Johansson, ansvarig handläggare för a-kassan på LO.

Från och med den andre juli ändras reglerna för a-kassan. Från dag ett måste man söka jobb i hela landet.

- Vi tycker det är en signal om att man inte bara kan sitta med armarna i kors och vänta de hundra första dagarna. Det säger Sven Otto Littorin.

Ja för så är det ju. Svenska folket sitter med armarna i kors. Och väntar.

Äntligen!

" De e änna vår på gång i Götebårg"!

Om Du har vägarna förbi så ta gärna en tur till Botaniska Trädgården. Hör av Dig om Du behöver guide:-)

Carl-Magnus, rum 114. del 1

Jag hade funderat ett tag på att jobba som volontär på något äldreboende. Efter ett samtal med en kompis som gjorde det, och hade träffat en störtskön gammal dam hon besökte ibland, bestämde jag mig. Jag ringde och bokade in ett möte med föreståndaren. Hon hade en lämplig kandidat. Carl-Magnus hette han, 93 år.

Hjärtat bultar lite extra när jag står utanför hans dörr. Han är tydligen en riktig gottegris hade jag fått höra, därför har jag med en Twistpåse. Det är tydligen hans favorit. Jag tar ett djupt andetag och knackar på.

" Kom in, kom in", ropar han från insidan.

Jag skjuter upp dörren och kliver in. Hans ansikte ler mot mig samtidigt som han pekar på fåtöljen han ställt fram åt mig. Jag går fram och sträcker fram handen mot honom.

" Hej, Johnny heter jag, kul att se dig. Jag har sett fram mot att träffa dig"

" Tjenare grabben, Carl-Magnus", säger han och ger mig ett fast handslag. " Om du visste hur jag väntat på dig då! Sätt dig ner för jösse namn"!

Jag slår mig ner på fåtöljen och tar av mig jackan. Då kommer jag ihåg godiset och sträcker fram Twistpåsen.
" Jag har hört att du är en man som inte tackar nej till en bit choklad, stämmer det?"

" Haha, ja det stämmer precis det! Verkar som du fått den viktigaste informationen först, det är bra." Han skrattar så att han guppar upp och ner i sin bädd. Sedan öppnar han påsen och rotar runt en stund. Han fastnar för Dajmchokladen, öppnar pappret och stoppar den i munnen. Jag tror aldrig jag sett någon njuta så, han smackar belåtet och rullar med ögonen.

" Nu pojk, ligger du på plus, det kan jag lova!" Vi skrattar båda gott. Det känns redan som jag tycker om honom väldigt mycket.

Efter att han berättat att hans barn bodde utomlands och ingen brukade hälsa på honom, försäkrade han att det var ingen fara med det. Han hade alltid fullt upp ändå. Han var nöjd med livet. Men han hade blivit väldigt glad när personalen sagt att jag skulle komma.

" Jag är ganska sällskapssjuk ibland vet du. Och ibland kan det vara roligt att prata om något annat än tanternas krämpor i fikarummet". Han skrattar åt sitt eget lilla skämt, och jag gör detsamma.

"Kan du inte berätta lite om hur det var när du växte upp", frågar jag.
Han nickar och blir tyst. Det ser ut som om han letar i minnesbanken.

" Min uppväxt var helt enkelt...underbar. Jag önskar att alla barn fick växa upp på det sättet. Havet runt knuten och skogen som granne. Det var full rulle från morgon till kväll. Vi var många barn som bodde i samma område, ett litet samhälle på landet. Mina föräldrar var helt vanliga människor, eller det låter fel, för de var mer än så har jag förstått. De var sådana föräldrar som alla barn borde ha, som alltid stöttade och fanns där när behövdes. Jag antar att det är ganska ovanligt. Men för dem kom alltid familjen först. Alltid. Så är det inte längre, alla verkar vara så upptagna av att göra akrriär och tjäna pengar. Men vad ska man med pengar och prylar till, om man inte har sina barns kärlek?" Han tittade upp på mig.

"Nej jag håller med dig, jag hade samma tur som du. Mina föräldrar är också så", svarar jag.

" Bra, det är ju jättebra!", utbrast han. Sedan fortsatte han berätta om sina tre bröder och vänskapen mellan dem. Nu var det bara han kvar. För första gången såg han lite ledsen ut. Han beskriver hur nära de varit, och hur mycket han saknar dem.

" Du vet, mellanbrorsan Christer, han var en riktig galenpanna. En gång byggde han en stor jäkla drake och skulle flyga från garagetaket. Haha, han hade så många knasiga ideér den pojken!"

" Men hur gick det då, kunde han flyga eller", frågar jag.

" Det kan du tro va? Nä, han landade pladask i gräsmattan nedanför. Fotspåren var djupa som om snömannen trampat fram där. Ja herregud, han har man skrattat så mycket åt att hälften vore nog".

Han tystnar lite igen, jag antar att han tänker på sin bror. Solen är på väg ner och de sista strålarna letar sig in genom fönstret och lyser upp rummet. Jag började fundera på om det var dags att gå. Kanske kände han på sig det, för han harklar sig och fortsätter att berätta.

" Jag hade en lite båt nere vid havet, en liten jolle. Den var blå och gul...Hoppsan! Ja så hette den, det minns jag nu. Vi var flera killar som hade likadana jollar, och vi tillbringade hela somrarna ute på havet. Vi cyklade ner på ett par minuter och slängde sakerna på berget där vi alltid höll till. Båtarna låg på små kärror som vi rullade ner i vattnet, sen var det bara att rigga och skjuta ut båten i vattnet. När man kommit ut ur den lilla hamnen tryckte man ner centerbordet och skotade hem. Vinden fyllde seglet och och jag hängde mig över relingen och båten forsade fram i vad som kändes som i minst tjugo knop. Vi grabbar tävlade mellan öarna, och som jag minns det var det bara solsken varje dag. Ja förutom när vi skulle lära oss simma. Jag och grannpojken var de enda som kom. Det var femton grader i vattnet och regnade småspik. Stackars simläraren, han stod där i fiskarbyxor och tjock jacka. Men vi kom varje dag. Han måste ha svurit över oss. Ja jävlar, det gäller att ligga i om man vill lära sig något".

Han slöt ögonen och drog en djup suck. Jag tittade på klockan. Herregud, två timmar hade jag varit där redan! Tänk om jag tröttat ut honom helt, jag hade varit så inne i hans berättelse att jag helt glömt tiden.

" Carl-Magnus, jag måste gå nu, klockan är mycket".

Han vände sitt ansikte mot mig. Hans hud var sådär vackert sliten, som hos en gammal man som varit ute mycket i livet, brunbränd och väderbiten, trots att det antagligen var längesedan han var ute nu. Han ser lite trött ut när han ler mot mig.

" Vet du, det här är den bästa dagen på många år. Jag vill verkligen att du ska veta det. Och det beror inte bara på Twistpåsen". Han blinkade med ena ögat, och vi skrattar båda.
"Allvarligt så hoppas jag du kommer tillbaka igen. Jag har mycket mer att berätta om du orkar lyssna. Och vill förstås, annars ska du inte komma". Han tittade på mig med allvarliga ögon.

" Det här var en toppendag för mig med ska du veta. Jag ser fram mot att komma nästa vecka, bara så du vet."
Jag reser mig och går fram till sängen, sträcker fram handen, och han kramar den med sin varma, torra hand.

" Då ses vi nästa vecka, samma tid?"frågar jag.

"Det ser jag fram emot. Och du, skulle du kunna ta med en sån då också tror du?" Han håller upp Twistpåsen och skakar den, samtidigt som han flinar brett.

" Du, jag tar med två", svarar jag. Han ser nöjd ut.

Jag går ut och stänger dörren, säger hej då till personalen och går ut genom entrén. På utsidan sjunger fåglarna en vacker vårsång, och det doftar gott i luften. Syrener gissar jag.

Jag är kär! Hon heter Nynne och kommer från Danmark och.....tyvärr finns hon bara i fantasin, men hon är fin, tycker Johnny. Kolla själv

Alltså, jag tyckte filmen var bra, det var det jag menade. Om någon undrade.

Du och Jag

Ingen kan fylla upp ett rum som Du. Ingen kan väcka min glädje och lekfullhet som Du. När jag är ledsen väcker minsta tanke på Dig min glädje och tacksamhet till livet, och jag kan le igen. Du som känner mig bättre än någon annan, Du som älskar mig så villkorslöst. Tiden vi har tillsammans är så fylld av värme och närhet, kärlek och trygghet. Du, mitt hopp och tro på det goda i världen.
När Du lämnar mig tar Du mitt hjärta med dig. Jag känner att det är något som fattas, något som saknas. Jag öppnar dörren men det är tomt därinne. Det luktar som Du, men DU är inte där. Du ropar inte hej och kommer inte och kramar mig. För Du måste vara någon annanstans, även om Du hellre skulle vara här, om Du själv kunde välja. Jag sätter mig i soffan, dina saker ligger där du lämnade dem. Jag är så trött idag, kunde inte sova inatt. Jag lade mig bredvid Dig en stund och drog handen genom ditt hår. Klappade Dig lite på kinden och viskade att jag älskar Dig. Du sov sådär tryggt och gott som bara Du kan. Det gör mig så glad att du gör det, att du är så trygg. Jag reste mig och lade tillbaka nallarna, Dina kära vänner.

Jag är så trött idag, på gränsen känner jag. Jag gråter som ett litet barn, för idag kan jag vara det. Tårarna rinner och näsan drar igen, jag gråter så att jag får svårt att få luft. Tror aldrig jag kommer vänja mig vid det här konstiga, ovana. Jag med min separationsångest, det gör inte saken lättare. Tanken på att Du kanske vill ringa och berätta något men inte får, det sliter i mig. Man vänjer sig med tiden säger folk. Men jag vet inte. Jag antar att det är olika.

Jag skrev det där för flera år sedan. Och när jag emellanåt läser om föräldrar som kämpar med alla känslor som följer med i en separation med barn, kan jag med lätthet förstå vad de går igenom. Jag avundas dem inte, det gör jag verkligen inte. Men jag är ganska säker på att det kommer kännas bättre, lite längre fram. Det är väl mest det jag vill säga. Häng i, håll ut. Man säger inom terapin att det tar fem år innan båda parterna har hittat hem efter en sådan separation. Det kan låta outhärdligt långt, men det är ju också upp till oss, vad vi gör av det.
Hur lång tid det tar för barnen vet man nog inte. Med vettiga, kärleksfulla föräldrar behöver det inte ta så lång tid innan barnen anpassar sig och mår bra. Det är bara det att det kan vara svårt att vara förståndig och förnuftig när känslorna smärtar i relationen mellan de vuxna. Men vi kan försöka, göra så gott vi kan. Det kan dom faktiskt kräva av oss, barnen är trots allt helt oskyldiga. På alla sätt.

Hon och jag

Det börjar bli sent, och jag frågar henne för kanske tionde gången:

" Kan du inte säga vad det är? Hela kvällen har gått nu och du har bara suttit tyst och varit sur. Jag måste sova nu, börjar ju sju imorgon"
Hon tittar inte ens upp där hon sitter.

"Nej , det är inget!
Svaret är lika kort som hennes ton

"Okej, då lägger jag mig nu. God natt då"
Jag går in i det mörka sovrummet och kryper ner. Lika delar ledsen som förbannad. Somnar med allt annat än glädje i kroppen.

"Vi måste prata. Vakna då!"
Jag dras ur min sömn av hennes händer som ruskar i mig. Yrvaken sätter jag mig upp i sängen.

" Är du fan inte klok eller! Jag spenderade halva söndagen med att försöka få reda på vad det var, vad jag sagt eller gjort. Sen väcker du mig mitt i natten. Är du helt rubbad eller?"
Jag tittar på hennes sura ansikte och undrar vad som pågår därinne.

"Jag orkar inte ha det så här längre, vi måste göra något."
Hon tittar ner i madrassen, inte på mig.

"Vad är problemet? Säg vad du vill, jag orkar inte heller ha det så här längre"
Jag är arg. Ledsen, och lite rädd.

"Jag vet inte. Vi kanske skulle flytta isär. Känns som vi håller på att förlora varandra."

Hon säger ord som betyder sorg men visar inga tecken på att känna något. Jag tittar på klockan. Kvart i fyra. Om två timmar ska jag gå upp, åka till jobbet och räkna mina förbannade skruvar och muttrar. Jag är så trött på allt att jag vill kräkas. Jag kliver ur sängen och klär på mig.

" Vart ska du?"
Hon tittar upp på mig med undrande ögon.

"Ut. Jag måste få luft. Vi får prata mer senare"
Jag går ut i hallen och tar på mig jackan och skorna, går ut och stänger dörren.

Natten är kall och det är tyst ute. Inga bilar, inga människor. Jag går över gatan bort mot parken. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag känner vinden som rycker i mina byxben. Fan, hur blev det såhär? Jag sparkar till en stor sten som studsar mot trottoarkanten och träffar mig strax under knät.

" Förbannade jävla skit", skriker jag rakt ut. Ingen som hör mig ändå. Under gatlampans sken drar jag upp byxbenet och ser att stenen slagit upp ett sår som blöder. Jag orkar inte bry mig utan går vidare. Det här kan inte fortsätta tänker jag. Jag håller på att brytas ner, mitt goda humör har försvunnit alltmer på senaste tiden. Men jag vet inte om jag vill lämna henne. Fast nu kanske jag måste. Om hon bestämt sig. Jag får lite panik och börjar gå hemåt. Sätter nyckeln i dörren och går in. Det är tyst och mörkt därinne. Jag klär av mig och kryper ner i sängen. Hon sover. Jag lägger mig bredvid och somnar.

Bara en tanke

Satt på vägen hem och tänkte på en sak som Deepak Chopra berättade när jag var på en kurs med honom. Det var en historia från när han gick på college. Deepak och hans bäste vän satt varje lektion bakom en söt flicka, och vännen var ordentligt förälskad i henne. Varje dag sa han att han skulle berätta för henne vad han kände och ville. Men det gjorde han inte. Vågade inte. Skolan tog slut och de sa hej då utan att han någonsin vågade ta mod till sig. Trots att hon visade att det fanns känslor hos henne också.

Han kunde aldrig glömma henne och lång tid efteråt bestämde han sig för att söka upp henne. När han fick tag på henne så visade det sig att hon aldrig glömt honom heller. Bara det att hon hade cancer och dog strax efter att de äntligen fått berätta för varandra.

För många år sedan var jag i Spanien i tre veckor med en kompis. Varje dag gick vi förbi en affär där det jobbade en jättesöt tjej. Varje dag kom hon ut på gatan och vinkade till mig. Min kompis tjatade och tyckte jag skulle prata med henne. Jag gjorde aldrig det.

Vad herr Chopra ville säga var att vi är så rädda för att få ett nej, att vårt ego hindrar oss från att uppleva saker som kanske skulle leda till fantastiska stunder. Om vi bara vågade. Varför är vi så rädda? Det är ju bara ett ord. Nej. Få saker skrämmer oss mer. Sparka egot i arslet och fråga. Det kan ju bli ett JA.

Fredag.

Ja så var det fredag igen. Men idag blir det ingen after work, nä det det blir pizza och Lasse Brandeby. Och coca-cola. Ha en trevlig helg!

14 mars

Idag var en bra dag.

Har läst några kommentarer på mina kommentarer och ler lite åt vad jag anar att jag framstår som. Och jag tänker också på hur mycket mitt liv förändrats, vad som är viktigt nuförtiden. Men intressant att känna hur jag reagerade. Nä, sorry, men någon bad boy lär jag aldrig bli. Men det kan jag leva med.

Psalmer och blommor, gråt och skratt.

Läpparna formar orden, men de stannar i halsen. Hur jag än försöker så vill de inte komma ut. Tårarna smakar salt i munnen och mina ögon blir suddiga. Jag försöker samla mig, men ger upp. Bara att släppa fram det, ut med tårar och olust. Jag tittar snett åt höger och ser min kusins ansikte i profil. Han kramar sin mamma och jag ser hur deras ansikten färgas röda av känslor av sorg. Kantorn spelar "så skimrande var aldrig havet". En vacker sång som leder min morbror någon annanstans, bort från oss. Mannen som älskade havet tyckte om den melodin. Men jag klarar bara inte att sjunga den. Inte idag.

En begravning är en föreställning som är allt annat än njutbar. Förutom att den står för sorgen av att ha förlorat en människa man tycker om, så väcker den också så mycket andra känslor. Och tankar. Jag fann mig brottandes med massor av tankar jag inte hade lust att känna. När min blick vandrade till min kusin så tänkte jag på att vi är lika gamla. Våra föräldrar är lika gamla. Det kunde varit jag som satt där längst fram och kämpade för att klara av dagen och möta alla människor som vill väl, men som ändå kostar på. Får lite dåligt samvete att jag sitter och tänker egoistiskt. Men så tittar jag upp på mamma och pappas grånande nackar, och känner hur olusten trycker på från solar plexus, och jag gråter igen. Fan vad dom blivit gamla tänker jag, jag vill inte att de ska försvinna. Jag sveper med blicken över min samlade släktskara och inser att alla blivit gamla. Herregud, vart tog tiden vägen? Jag tittar på min bror och vi gråter. Kanske tänker vi samma sak.

Efteråt får jag äntligen krama min kusin. Länge. Ord är överflödiga, jag vet inte heller vad jag ska säga. Förutom att påminna att jag finns där om han behöver mig. Men det visste han sa han. Glöm inte det bara, sa jag. Det skulle han inte. Det tänker jag inte tillåta heller.

Vi går vidare till församlingshemmet. Spänningen släpper och vi skrattar en hel del under mumsandet av smörgåstårta. Vi brukar ha så roligt, och det är så tragiskt att vi nuförtiden bara träffas allihop när det är sånt här. Som vanligt bestämmer vi att det ska bli ändring på det. Det är också bröllop på gång till sommaren. Det ska bli riktigt underbart.

I bilen på vägen hem så gråter jag igen. Jag tycker det känns bra att släppa ut det, för det var en del kvar. Jag sätter på stereon och vrålar med till Bob Dylan och börjar komma tillbaka till mig själv. Solen skiner och värmen återkommer i kroppen. Jag stannar bilen utanför min dotters skola, och kliver ur. Hennes glädje för mig tillbaka till ett tillstånd som känns bättre. Hon säger att jag inte alls är gammal. Det är väl hennes sätt att säga att hon vill ha kvar mig länge till. Mamma och pappa, ni är inte heller gamla, förstår ni det?

Allt är inte vad man tror.

Jag såg en man idag. Jag kände igen honom från en tid jag nästan glömt. Jag stod i kön i affären, han var längre fram, skulle precis betala. Ingenting var sig likt, det var bara något hos honom sa mig att det var han.

Sist jag såg honom låg han i en soffa. Den var blå och ganska sliten. Det såg ut som om en katt rivit på den, lite fransig på sidorna om du förstår. Hans hud blev blek mot det mörkblå tyget, nästan genomskinlig, i en blågrön nyans. Jag fick en känsla av att någonting satt sina fnasiga, kalla läppar runt den ena av hans stortår, och bara sugit livskraften ur honom. Bara lämnat skalet kvar, inget liv. Vi lyfte honom ur soffan, försiktigt, vi var nästan rädda att han skulle gå av, så skör var han. Vid ett tillfälle kom jag så nära honom att jag hörde hans flämtande andhämtning nära mitt vänstra öra, jag kände hans tunna, kalla andedräkt som sände signaler om att det kanske redan var försent. Det trodde jag var det sista jag såg av honom. En bruten man, utan hopp, utan tro.

Han väntade på mig utanför affären. Han log brett när jag kom mot honom där han stod vid sin röda cykel. Solen lyste upp hans blonda hår och jag tyckte mig nästan se en gloria ovanför hans huvud. Så var det inte, men förvandlingen var så total att jag kände att jag inte riktigt kunde behärska mig. Tårarna tryckte på och gjorde mig glansig i ögonen. Jag gick fram till honom.

>> Jag tyckte väl det var du! Herregud, det var längesedan. Och du trodde väl knappast du skulle stöta på mig igen va?<< Han log mot mig, trygg, stark och med något som liknade självkänsla.

>> Tyckte jag kände igen dig, men helt säker var jag inte. Har inte hört något om hur det gått för dig. Men uppenbarligen bra!<<

Han sa inget, bara plockade upp sin plånbok 0ch tog ut ett kort. Han räckte fram det tummade kortet till mig. Det var en pojk, kanske femton-sexton. Samma hårman, samma ögon.

>> Det är din son va? Niklas, hette han inte det?<<

>> Vi är vänner igen. Jag träffar honom så ofta jag kan. Och du, vet du? Han sa senast att...att...han tycker om mig. Fattar du, han sa, Pappa, jag tycker om dig! Det var de vackraste ord jag någonsin hört.<<

>> Jag är så glad för din skull, om du bara visste. Eller för er skull menar jag. Jag är säker på att ni kommer ha massor av härliga stunder framför er.<<

Jag räkcte honom kortet, men han vinkade avvärjande.

>> Behåll det, jag har fler. Jag vill att du ska ha det. Som tack. Och du, tack! Jag menar det verkligen, men det tror jag du förstår.<<

>> Det gör jag. Verkligen.<<

Han kramade mig igen, satte sig sedan på sadeln och knäppte hjälmen. Han vände cykeln mot centrum och trampade iväg. Jag såg honom försvinna längs vägen, den röda cykeln och det nästan gyllene håret skapade sig en plats i mitt inre album. Jag stoppade kortet i innerfickan och började gå hemåt.

Leo´s bästa?

Få saker är i mitt tycke lika skönt som att sjunka ner i en biofåtölj och lämna världen utanför en liten stund. Om filmen är bra så är det inte många saker jag gillar mer att lägga ett par timmar på. Idag var en sådan dag, då filmen var grym, platserna perfekta och humöret på topp. Om du har en hundring över och inte vet vad du ska göra med den, då föreslår jag ett besök på den här filmen. Till och med Leo var bra.

Fredagstankar

Fredag! Ibland är det bara så skönt att säga. Fredag. Dags att stänga av datorn, hänga väskan på axeln och ge sig ut i regnet. Men ärligt talat så skiter jag i att det regnar, ja även blåsten, och inte bara för att jag är göteborgare och vid det här laget borde utvecklat simhud och gälar. Nej, för jag har andra saker att tänka på. Som hur kul den här veckan varit. Eller att det känns som jag äntligen hittat rätt. Vad jag ska prova för drink på after worken sedan. Mitt nästa skrivprojekt har jag redan som ligger och brinner inuti, det vill bara ut, pockar på uppmärksamhet. Men jag får be att du behärskar dig en aning, men konservera för guds skull den där entusiasmen. Den ska snart få fritt spelrum, jag lovar.

Med min nya favorit Simon Webbe i lurarna kliver jag ut i eftermiddagstrafiken. Jag vet inte varför, men alla jag möter ler mot mig. När jag ser mig själv i ett skyltfönsters reflektion förstår jag varför. Jag har glömt att dra upp gylfen. Och jag som trodde det var min nya frisyr.

En fantastisk helg är Er önskad.

Hipp hipp, hurra,hurra,hurra,hurra

Idag är det en speciell dag. Två av mina bästa vänner fyller år, båda är lika vackra såväl inuti som utanpå. En av dessa supermän är den fenomenale bloggaren Langri. Ta dig gärna en svängom i hans virtuella hem, och om du ändå är där så passa på att skrika ett "Grattis". Eller hurra, eller vad du nu föredrar. Själv ringer jag, det är inte varje gång det händer att jag kommer ihåg dylika händelser. Bäst att passa på att samla lite plusspoäng.

Vad händer, vad göra?

Jag ville skriva något riktigt kul idag! Jag ville förmedla den glädje jag känner över den fantastiska grupp av människor jag nu har förmånen att umgås med dagligen. Det är skratt och glädje, högt och lågt, trots att det ofta är allvarliga ämnen vi behandlar. Eller kanske just därför. Utan möjligheten att få skratta åt det absurda och sjuka skulle vi nog gå under. Jag menar på ett större plan, som människor i en värld av förändring. Det blir bara så tydligt för mig i just den här konkreta situationen, i denna grupp av unika individer.

Igår var första gången jag fick nöjet att umgås privat med gänget. Det var femkamp med sumobrottning, bågskytte, mekanisk tjur och några till. Det var superkul, trots att jag misslyckades rejält i de flesta grenarna. Krossade M i sumobrottningen och det var viktigast:-). Middag med alkohol till följde på det. Ledig förmiddag för alla idag var en förmån det jublades åt. Riktigt kul var det iallafall och jag skrattade mer än jag drack, därför är det en skön förmiddag.

Fick nöjet att intervjua en av våra mer kända politiker på en rasslig mobiltelefon, och var inte helt förberedd kan man säga. Eller jag var förberedd, men inte på attityden hos ett proffs som svarar på frågor dagarna i ända. Hon fick mig ur balans, jag var nere för räkning, men kom upp på tio och det blev bra. Jättebra. Eftersom jag är ny så har jag bara gått in och kört. Finns liksom ingen annan väg tror jag.

Egentligen skulle jag vilja skriva om våldet i samhället. Om män. Ja jag är man, men jag snackar inte om den typ av män som jag räknar in mig i. Nej jag tänker på de som slår, våldtar och förtrycker. De som skapar ett samhälle som skrämmer så, som använder sin makt i det ondas tjänst. De som gör att iallafall jag bara vill lägga ifrån mig Metro på vagnen, begrava ansiktet i mina händer och bara gråta. Igår var ett sådant tillfälle, när jag läste om rättegången som inletts mot krögarna som våldtagit i grupp. Tänkte skrivit som djur, men de behandlar inte varandra så illa som vi gör.

Jag besökte biblioteket för några dagar sedan. Inne på ungdomsavdelningen låg några tjejer, kanske tolv-tretton år, och snackade som man gör i den åldern. Bara det att vad som sades gjorde att jag kände isvatten i ådrorna. Det lät ungefär såhär:

>> Ja men han skrek åt mig du vet, att om jag inte gjorde som han sa så skulle han våldta mig. Han är fan helt störd. Jag vågar inte vara ihop med honom. Jag har hört att han är farlig.<<

>> Ja han går runt och kallar de han gjort slut med för jävla hora och sånt. Och jag har hört att han är våldsam mot dom också. Bli inte ihop med honom, lova det.<<

När jag var i den åldern....jag vet inte var jag ska börja. Att hota någon med våldtäkt? Eller kalla tjejer för hora, det borde fan inte vara acceptabelt. Redan där måste det ta stopp, för vi kan väl inte bara sitta och se på hur gränserna suddas ut till obefintlighet för vad vi kan säga och göra?
Har inget färdigt recept, men jag tänker på det. Någon annan som har något att bidra med i frågan?

Ännu en stor man stämplar ut

I ett litet grått rum med kala väggar pågår en kamp. Den är inte spännande, för vinnaren är redan utsedd. Han heter Cancer. Hans motståndare ligger i sängen med slangar kopplade till en kropp som värker vid varje rörelse. En kropp som värker även om han inte rör sig. Den enda hjälpen heter morfin, men lämnar honom så dåsig och borta att han inte kan kommunicera. Därför blir det inte så mycket morfin, smärtan till trots. Viljan att få vara medveten om vad som händer och sägs är viktigare. För nu är det inte långt kvar. Vetskapen om att döden är på intåg gör att han inte vågar somna. Varje gång ögonlocken går igen rycker han till. Som om han måste se efter om han fortfarande är kvar.

Det här är ingen historia med ett lyckligt slut. För även om alla runt omkring önskar att det ska ta just slut, att smärtan ska ge vika för den eviga sömnen, så finns det inget vackert i det här. En man som alldeles för tidigt tas ifrån sin fru, sina barn och barnbarn, hur kan det vara något bra i det? Vad är det för mening i att se den de älskar brytas ner och avsluta sina dagar i det där trånga, gråa rummet, utan att ens kunna kontrollera sina kroppsfunktioner. Att efter många, långa nätter av vakande vid sidan av sängen, gråta hejdlöst av utmattning och ångest, att be att han ska få somna in och slippa plågas mer. Nej sjukdomens ansikte är inte vackert. Inte på något sätt.

Personalen gör ett stort arbete. Med empati och värme tar de sig an uppgiften, trots att de har sett det förut. Den känslan infinner sig aldrig, att det skulle vara rutin. För det kunde lätt bli så, när man ständigt ser nya människor rullas in där på den sista hållplatsen. Hur mycket kan de ta, hur stora hjärtan ryms det i våra sjukhuskorridorer? Svaret verkar vara oändligt. Oändligt stora hjärtan som hjälper de sjuka under den sista tiden, men också de anhöriga. Undrar om de känner att de får tillräcklig uppskattning? Förhoppningsvis får de så mycket tillbaka ifrån de människor de hjälper, för att orka vidare. De gör ett fantastiskt jobb, med ofta små resurser. Men att hjälpa en människa i nöd kräver oftast inte stora budgetar, bara stora hjärtan. Lyckligtvis verkar det inte vara en bristvara.

För en stund sedan kom beskedet att kampen var över. Väntat, men ändå oväntat. På något sätt kommer det alltid som en överraskning. Det går inte att förbereda sig.

Jag lyfter på hatten för dig idag. Mitt minne av dig blir ditt varma och goda sätt. Den personen som låg där i sängen i det där rummet och väntade, det var inte du. Min bild är en annan. Jag hoppas vi ses igen.

konken

FlyMe i konkurs. Det var vårt färdmedel till Spanien i sommar. Kul. Jävligt kul.

behov av sömn

Storpisk två dagar i rad på super smash bros ( tv-spel, nintendo) av min tioåriga dotter. känns inte bra, skyller på saker, försöker att inte låta sur. barnslig, jag? jepp. dålig förlorare? jepp. skickade henne i säng utan kvällsmat? je...nä, självklart inte.

Massor av nya intryck och saker att lära. det innebär att kvällarna blir korta och dagarna startar tidigt. inget gnäll, bara konstaterar det. hinner inte kommentera som jag skulle önska, trist men sant.

Nu är tydligen John Blund på ingång, bäst att krypa ner då. imorgon ska jag träffa langri och luncha, det ska bli kul. vår första lunch tillsammans då vi båda lämnar en arbetsplats där man skriver som yrke.

Hej då bloggen, vi ses i morrn!

De e bar å åk

" Vi är aldrig så kreativa som när vi tillåter oss att vara sårbara."

De här orden bär jag med mig. Jag träffade en klok man för några år sedan. Han verkade se rakt genom mig, för vi hade aldrig träffats tidigare. Han såg att jag blivit feg. Att jag låtit livet skrämma mig och välja vägar som var trygga, men inte så utvecklande. Den modige pojken som aldrig tackade nej att slå den avgörande straffen, hade valt att sitta kvar på bänken när tränaren ropade hans namn. Men nu står jag där igen. Jag känner adrenalinet pumpa genom kroppen, sinnena fyllas och koncentrationen blandas med glädje. Förväntan. För även om jag avskyr känslan av att inte kunna, att behöva fråga andra hela tiden, så är det ändå då jag känner att jag lever. Ute på den bräckliga isen. Ska den hålla när jag sätter ner min tyngd? Kommer jag våga fortsätta framåt när det börjar knaka? Inte vet jag, men just nu så bara njuter jag. Om jag tvekar kan jag alltid tänka på den här historien.

Måste.På.Toa.NU.

Jag minns inte riktigt, men förmodligen var det någon lärare som blev sjuk eller så. För vi skolkade inte, det är jag säker på. Men vi fick iallafall en möjlighet att gå ner på torget och hamna i något som satte spår som aldrig skulle suddas ut.

När jag började på mellanstadiet innebar det att vi fick åka skolbuss in till det större samhället sju kilometer bort. Där jag bodde fanns bara lågstadie och knappt det. Så det var spännande, kändes som att vi växte en halvmeter bara vi klev av bussen första dagen på Koppersskolan. Jag kände några redan från ishockeyn, det var skönt. Därför fick jag ganska snabbt nytt umgänge och stilen var annorlunda. Väldigt annorlunda. Den här speciella dagen blev ett bevis på det.

Krille, Ronny och jag hade dragit runt på torget och besökt ett antal affärer. Med oss ut från dessa hade vi tagit med oss diverse prylar, ficklampor, batterier och andra användbara saker. Faktum är att vi hade fått ihop en hel påse, den hade vi gömt nere vid hamnen. Jag fattade nog inte på hela dagen vad vi höll på med, tyckte bara det var kul att hänga med grabbarna. Spännande. Mina gamla kompisar var så töntiga och bleka helt plötsligt. Här hände det ju saker! Men nu tyckte jag det började kännas bra för dagen och föreslog att vi skulle ge oss. Men Krille sa att vi inte hade fixat något godis, det måste vi ha innan vi drog hem. Vi tog sikte på Fruktkällaren.

Vi nickade åt tanten i kassan och gick in butiken. Vi spred ut oss och började stoppa fickorna fulla med chokladkakor, lakritssnören och annat. Fruktkällaren var nog bara ett namn för föräldrarna, det fanns bara godis där, och vi ville ha det. Som bin vill ha honung. När vi var klara drog vi oss mot utgången. Tanten log mot oss och vi kände den bubblande känslan inuti, yes, vi klarade oss igen! Trodde vi. För utanför stod en man som inte sa så mycket, men han öppnade en sidodörr och knuffade in oss ganska bryskt. När dörren slog igen bakom oss blev det mörkt. Jag ville bara bort men det gick inte. Han knuffade oss in till ett litet rum med teveapparater och vi kunde själva se butikens innandömen på skärmarna. Han hade sett allt. Jag hörde Ronny gråta bakom mig. Allvaret kom fort och hårt.

- Jag heter Göran Fruk. Jag har sett allt och jag har bara en sak att säga, att..

- Får man gå på toaletten? Ronny snyftade fram sin fråga och avbröt mannen mitt i meningen.

- Tror du jag är dum i huvudet eller? Så du kan gömma allt du snott och säga att du är oskyldig. Nä du gosse, glöm det, jag har varit med förr. Han stirrade på oss med hårda ögon.

- Men jag måste, det, det...Ronnys röst sprack i förtvivlan.

- Men håll nu käften, röt mannen. Du får pissa sen, fattar du?

Butiksvakt Göran Fruk fortsatte sin förklaring om att vi fick en chans att ringa våra föräldrar innan han tog kontakt med polisen, om vi skötte det kunde det hela lösa sig utan myndighetsinblandning. Han kom ungefär halvvägs innan jag hörde Ronnys gråt öka och jag vände mig om. Hans byxor var genomblöta och det började droppa ner på golvet. En liten pöl bildades mellan hans vita gymnastikskor, och lukten var frän. Butiksvakt Fruk sa ingenting om det. Han fortsatte sin föreläsning om våra föräldrars medverkan, annars jävlar skulle vi till snuten! Var det uppfattat? Vi nickade till svar.

Jag och Krille skyndade oss hem till honom. Vi planerade att rymma till skogs innan våra föräldrar fick reda på något. Vi plockade ihop ryggsäckar, mat och ficklampor och...då kommer Krilles mamma in. Ronny hade rusat hem och lipande berättat hela storyn för sin mamma. Nu var min mamma på väg med bilen. Hon visste allt. Fan. Det här blir inte kul tänkte jag. Jävla piss-Ronny.

Min mamma svängde in på parkeringen. Hon sa ingenting, klev bara ur och tog cykeln och slängde in den i bagaget. Jag satte mig i baksätet. Det blev en resa i tystnad. Tänk att femton minuter kan vara så lång tid.
När vi stannade på framsidan av huset stod pappa på andra sidan häcken bredvid sin bil. Uppenbarligen visste han inte vad som hänt.

- Hallå grabben! Pappa vinkade glatt mot mig.
Jag svarade inte utan skyndade in på framsidan och in i mitt rum. Jag kröp upp i min säng och önskade att det bara var en dröm. En sån där man vaknar ur och sen är allt bra. Men det var ingen sån dröm. Jag väcktes ur mina tankar av att pappa öppnade dörren och klev in i mitt rum. Världens snällaste man såg riktigt förbannad ut när han gick fram till mig. Hans stora händer lyfte mig rakt upp ur sängen och tryckte mig mot väggen.

- Det här gör du aldrig om igen, fattar du det! Han röt åt mig där jag hängde likt en trasdocka i hans starka armar.

- Nej jag lovar, jag lovar. Jag grät och kände mig så dålig, så usel.

- Bra! Han släppte ner mig i sängen och gick ut.

Jag skämdes som en hund. Först nu fattade jag vad jag gjort, det hade bara varit en spännande lek för mig. Jag som aldrig ställt till med något, det kändes overkligt. Mest ont gjorde det att mina föräldrar var så ledsna och besvikna. Så kändes det då.

Jag stal aldrig något mer efter det. Många kompisar snattade, men jag gjorde aldrig om det. Ibland när vi gick förbi Fruktkällaren ställde vi oss och skrek ramsor till butiksvakten. Han hade ett tacksamt namn att rimma på, om du förstår vad jag menar. Göran Fruk är en jätte...Typ. Men egentligen är jag tacksam. Det var bra att jag åkte fast innan det blev fler gånger. Undrar om Ronny kommer ihåg den här incidenten. Antagligen minst likaväl som jag. Kissa i brallan är inget man glömmer i första taget.

Tankar som motor

Det var ett tag sedan jag skrev något som hade med psykologi att göra. Jag passar på att rekommendera min favoritbok i ämnet : att välja Glädje, av Kay Pollak. En favoritbok hos mig alltså, som jag tycker innefattar allt det som en mängd coacher översvämmar oss med i en aldrig sinande ström. Många meningar att ta till sig som kan göra lika mycket för ens personliga utveckling som en hel säsongs oavbrutet tittande på Dr Phil.


I boken finns också en text skriven av Nelson Mandela. Fundera gärna på den en stund.

"Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull?

Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att Du leker liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst att förminska dig, så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig.
Vi föddes till att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra det samma.

När vi är frigjorda från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra."


Nelson Mandela,1994

Höhmm....får be om ursäkt här för att så fåraktigt litat på herr Pollack. Borde såklart kollat upp det här, men var lat och litade på att han gjort det innan han publicerade en bok som sålt i x antal tusen exemplar. Mandela använde förvisso sig av texten 1994, men den heter i originalet Our Deepest Fear och är skriven av Marianne Williamson. Underbar är den i vilket fall, men äras den som äras bör. Och tack kära langri för din hjälp att rätta till detta missförhållande, och även till dig baby, som också kände till ursprunget. Ni är kloka människor.

Slow newsday?

"ELFSBORG I CHOCK!

Hela laget såg med fasa hur den stora stjärnan Anders Svensson haltade av planen i matchen mot norska Stabaek under träningslägret i spanska La Manga, med en stukad fot."

Det här var en av huvudrubrikerna från GT/Expressen i lokal-tv i morse. Hua, en stukad fot!

Kärleken som aldrig blev

- Gå inte! Snälla, lämna mig inte. Jag älskar dig. Hör du det? Jag älskar dig!
Hon tittade på mig genom tårarna som rann ner längs hennes kinder. Det salta vattnet blandades med den mörka mascaran, och mot hennes ljusa hy blev ränderna tydliga.

- Jag är ledsen, men du måste gå vidare nu. Vi har dragit det här fram och tillbaka så många gånger. Jag orkar inte mer, jag har sagt det förut. Vi har redan gjort varandra mer illa än vad någon förtjänar. Jag älskar dig också. Men ibland räcker inte ens det.
Jag kände den kalla vinden som slet och ryckte i mina byxben. Tunna snöflingor trängde in förbi lagren av halsduk och jacka, ända in till nacken och nerför ryggen. Jag fick rysningar i hela kroppen, vet inte om det var av snön eller situationen. Att göra slut måste vara en av de svåraste sakerna vi människor ställs inför. Särskilt om det är någon man älskar.

- Du är så jävla feg! Hör du det? Du vågar inte ge det en chans till. Du säger att du älskar mig, men du kan inte ens ge mig en chans till. Du kan inte ha en jävla aning om vad det innebär att älska någon.
Den lilla späda kroppen skakade av alla känslor. Hon hade verkligen en imponerande hållning trots hennes litenhet. Nästan så att folk ryggade lite inför henne, hennes sätt att tackla världen. Rätt på. Ingen tvekan. Bra ibland, men inte alltid.

- Men snälla du, vi har försökt tre gånger nu. Jag orkar inte mer. Jag är helt slut. Vi måste ge upp nu, inse det. Jag går nu, vi kommer inte komma någonstans. Jag håller på att frysa ihjäl, säkert du med. Vi kan höras på telefon senare om du vill. Okej?
Jag ville bara ta mina kassar och springa, men som vanligt väntade jag på hennes reaktion. Det kom ingen.

Efter några minuters tystnad lutade jag mig fram och pussade henne på kinden. Hon var tyst och stel som en pinne. Jag tog mina kassar och vände mig om och började gå. Bort från kvinnan jag aldrig skulle förstå, men antagligen heller inte kunna sluta älska. Förhoppningsvis kunde tiden göra det mer uthärdligt. Att inte känslorna skulle fortsätta vara så starka, mattas och suddas ut. Just nu kändes det som en utopi.

Inuti hoppades jag att hon skulle komma springande efter mig. Vi skulle kyssas och kramas, lova varandra att allt skulle bli bra nu. Den här gången skulle vi lyssna och förstå varandra. Inga mer bråk, inget gapande och skrikande. Jag skulle lämna kassarna med mat där på marken, lyfta upp henne i mina armar, och bära henne hela vägen hem. Vi skulle stänga in oss och dra ur telefonjacket, strunta i jobbet och bara beställa hämtpizza när vi blev hungriga. Kanske kebab någon gång, fast båda måste äta vitlökssåsen. Hon hatar när jag ätit det och inte hon. Då vill hon inte kyssas, och det skulle ju inte gå. Jag skulle stryka henne över ryggen tills hon somnade, jag skulle dra henne intill mig så att hon somnade på min arm. Jag skulle själv somna med mina läppar mot hennes nacke, med hennes långa hår över mitt ansikte. Jag kunde känna doften från hennes hud och hår när jag tänkte på det. Jag kände en lyckovåg skölja genom kroppen i det ögonblicket.

Det blev aldrig så. Hon kom aldrig efter mig. Det blev ingen pizza, inte kebab heller, ingen urdragen telefon, inga undrande meddelande på mobilen vart vi tagit vägen. Framförallt blev det inte allt det där underbara som vi kunde ha blivit. Tillsammans. Jag fick aldrig mer somna med näsan mot hennes hud, inte känna hennes varma kropp mot min på morgonen. Inte se hennes glada mun när jag vaknade. Hon brukade ligga där och titta på mig, bara le och glittra tills jag inte kunde hålla ögonen stängda.

Jag träffade henne idag, och trots att tiden gått kan jag inte säga att alla känslor suddats ut. Inte än iallafall. Hon har en annan nu, de är lyckliga, och jag är lyckligare än när vi var tillsammans. Så det blev väl rätt ändå. Men jag kan inte låta bli att undra ibland. Och hoppas att det suddas ut en aning till. Ibland tänker jag tanken: Om det inte räcker att älska varandra, vad krävs då?

Så kan det gå

Min nya karriär har tillfälligt skjutits upp. Hela redaktionen har influensa, starten framflyttad till nästa vecka. Bara det inte blir som Fuglesang...nej, bort med de tankarna!

Sitter istället och skriver en trepoängstenta i sociologi. Den som jag skulle gjort för några år sedan, precis. Men nu är den på gång. Och det är jättekul!( läser precis en bok om tankens makt) Men oj, det är ju fettisdagen! Dags för rast, mandelmassa och grädde brukar ha en positiv effekt på kreativiteten. För att inte tala om tvättbrädan! ( jag sa ju att det gäller att tänka rätt)

De stora pojkarna

Jag står innanför och tittar ut på skolgården. Det är fredag och jag är på mitt första högstadiedisco. Vi i sjuan är minst och därför är man inte så kaxig. Inte för att jag är det annars heller, men nu ville man inte riskera att dra på sig onåd från de äldre.
Jag har mina nya cowboyboots på mig, bruna och spetsiga. Det var inne då med boots, så jag kände mig cool. Jeans och t-shirt fick ackompanjera tidigare nämnda attribut. Kläderna skulle inte vara någon anledning att någon skulle titta snett på mig, det kändes bra.

Det var varmt, svettigt och rökigt därinne i skolsalen. Röken kom från rökmaskinen, inget annat. Jag var något av en dansmaskin , därför stod jag nu och drog in lite frisk luft vid det öppna fönstret. Eller öppet, ja sådär som skolfönster är, kanske tio-femton centimeter max. Utanför står några betydligt äldre killar, de har druckit sprit. Några är ihop med tjejer i nian, därför är de här. Jag är lite rädd för dem. Någon inifrån ropar att jag ska stänga fönstret, och jag ser mig noga för innan jag gör det. En av tuffingarna står precis utanför, men hans hand är långt ifrån fönstret. Jag drar igen det och vrider upp handtaget. Travolta intar dansgolvet igen.

Senare på kvällen när discot är slut och skolan stängd, är jag på väg hem till min storebror för att sova där. Mina föräldrar bor i ett litet samhälle en bit därifrån, och bussarna slutar gå ungefär när solen går ner. Jag slår följe med några klasskompisar, vi är ett helt gäng faktiskt som går tillsammans i den sköna höstkvällen. Några av de äldre, berusade killarna är också med. Men det stör inte mig där jag går och snackar med mina kompisar.

- Du klämde mitt finger din jävel!
Han som stod utanför fönstret när jag stängde det står plötsligt framför mig. Han är arg. Eller asförbannad stämmer nog bättre.

- Nej det gjorde jag inte. Du stod ju minst en meter ifrån, jag minns det.
Jag försöker förklara, men han lyssnar inte. Han är aspackad.

- Du klämde mig din lille jävel, det ska du ge fan i!
Trots att han är så full rör han sig snabbt. Jag ser aldrig högerkroken som träffar mig stenhårt strax under höger öga. Jag flyger baklänges och landar på marken. Omtumlad tar jag mig snabbt upp på fötter. Sedan springer jag. Jag hör mina vänner skrika efter mig, men jag bara springer. Hela vägen hem till min bror, utan att se mig om. Inte ens cowboybootsen saktade ner mig.

Det här var ungefär så illa det blev när jag växte upp. Någon som fick ett "fyllespel" och slog till någon, inte så bra, men oftast inte speciellt allvarligt heller. Hade planer på att skriva om hur jag upplever att samhället har förändrats, vilka annorlunda villkor barn och ungdomar möter idag. Men det sparar jag till ett annat tillfälle.

Tiden och jag

Svårt att somna, många tankar i huvudet, samt en fjärdeklassare som haft lov en vecka och vänt upp och ner på dygnet och inte kan somna. Det blir med andra ord inte så mycket sova. Men när klockan ringer är jag inte trött, bara laddad! Duschar, väcker den lille trötte( min dotter alltså), gör frukost, äter frukost. Allt känns kanon och det flyter. Säger till fröken att det är tjugo minuter kvar, sedan måste vi gå ut genom dörren. Hon meddelar att hon bara har tandborstning kvar. Perfekt. Går ut i badrummet och ser två lappar jag hittade i hennes jeans jag tvättade igår. Lämnar dem till henne för inspektion. Hör ett "nej"!

- Vad är det ? Jag frågar samtidigt som jag känner pulsen öka.
- Vi skulle ha skrivit upp vad vi äter till frukost och hur det tillverkas och var det kommer ifrån och så....

- Ja men det finns ingen chans att du hinner det nu. Vi ska gå om mindre än en kvart. Du får säga att du glömde helt enkelt. Jag vill inte bli arg eftersom vi inte ska ses på en vecka. Men just idag, min första dag på nya jobbet vill jag inte komma försent.

- Men jag måste skriva det, hon blir asarg annars, du fattar inte! Hon börjar skriva i rasande tempo om the, gröt och mackor. Var kommer the ifrån?

- Ja menvafan, jag hinner inte hjälpa dig nu! Snälla. vi måste gå nu, du får helt enkelt ta det som en läxa, att hålla reda på sådana saker bättre. Jag hjälper dig alltid det vet du, men nu hinner vi bara inte. Det där kommer ta en evighet, att redogöra för alla matvaror och deras ursprung.

Hon tittar på mig med sina ledsna ögon, och min puls ligger på samma nivå som på upploppet av Göteborgsvarvet. Jag lovar hjälpa henne ikväll. Så kan vi åter sätta fart mot verkligheten.

Femton minuter försenade sitter vi i bilen på väg till skolan. Hon tycker att jag ska gå upp tidigare, jag tycker man ska hålla sig till uppgjorda planer, annars blir morgonen ett kaos. Till saken hör att jag är tidsoptimist, något jag kämpar med att förändra, men med barn har tiden blivit en ekvation som är omöjlig att få ihop. Nästan alltid är det något på morgonen som dyker upp från ingenstans, fem minuter innebär alltid minst femton. Jag är alltid stressad på morgonen, jag mår inte bra av det, vad gör jag inte då mot henne? Drabbas av dåligt samvete. Bestämmer mig för att gå upp en halvtimme tidigare på morgonen.

Hon hoppar ur bilen och vi kramas länge. Hon ser glad ut när hennes kompis möter upp och de går tillsammans in i skolan. Jag startar bilen, svänger runt och ut på vägen igen. Tittar på klockan. Jo, det kommer gå, även om det blir precis. Då ringer mobilen. Båda kollegorna som ska visa mig tillrätta är sjuka. Ingen idè att jag kommer in, vi kör imorgon istället. Där ser man. Kanske var det lika bra. Men jag var ju så laddad! Som en Mike Tyson anno nittiotal på .....tre Red Bull! Jaja, får väl skriva på bloggen då tänker jag. Och här sitter jag.
Jo,jag åkte tillbaka till skolan och berättade för min dotter, ville inte hon skulle ha eventuellt dåligt samvete för att det blev stressigt. Vi skrattade gott åt hur knasigt det kan bli. Stress gör hjärnan dum. Jag vet.

då var det dags

Jag har insett att jag under lång tid varit mätt. Fullproppad, slö och tung. Inte haft några spännande utmaningar, ingen direkt stimulans. Visst har vi väl alla våra dagliga utmaningar, men jag snackar om den där känslan som inträffar när vi står inför något okänt. När vi måste bestämma oss om vi ska hoppa. Jag har fällt ut mina vingar, jag är redo att hoppa.

Jag har nämnt tidigare att jag har fått en chans att prova något som jag drömt om. Det är dags nu. Det innebär att jag antagligen kommer vara dålig på att uppdatera bloggen. Ha tålamod med mig. För jag är så tacksam att jag började blogga, så tacksam för alla som dyker in och kommenterar. Det är också anledningen till att jag fått min chans. Nederbird var visst inte så dumt namnval iallafall.

Från och med nästa vecka sitter jag på en redaktion och skriver. Med proffs. Ska bli otroligt kul. Spännande. Stimulerande. Pirrigt. Mer roligt än läskigt. Det är bra. Håll en tumme för mig.

När vänner kallar...

Klockan var kvart över åtta när telefonen ringde. Johan hade tänkt sig en lugn hemmakväll trots att det var lördag. När han sträckte sig efter telefonen kände han på sig att det inte skulle bli så. Mitt i femte signalen lyfte han luren.

– Ja det är Johan. Han försökte låta upptagen ifall det var någon som ville hitta på något.
­- Hej. Det är jag, Gabriella. Jag… kan du komma hit? Snälla, kom så fort du kan. Sedan la hon på.
Han satt med luren i handen tills felsignalens obehagliga tutande väckte honom.
Fan, hon har gjort det, tänkte han. Hon måste ha gjort det.

Bara minuter senare satt han i bilen på väg mot deras lägenhet. Livrädd inför tanken på vad han kanske skulle komma att möta. Hans äldste väns fru ringer och säger att han måste komma dit. Genast. Han visste att hon fått stryk några gånger. Han hade själv sett resultatet förra helgen. Tomas hade tagit droger och slagit henne i ansiktet flera gånger. Hennes högra ansiktshalva var blå och rejält svullen. Hon hade bett honom följa med in i sovrummet. Där visade och berättade hon hur Tomas slagit henne så att blodet stänkt från näsan över på den vita tapeten. Johan bönade och bad henne att polisanmäla svinet, han skulle till och med köra henne dit. Hon vågade inte.

Han svängde in på parkeringsplatsen och stängde av motorn. Det var mörkt ute, inte en människa syntes till. Det enda som hördes var vinden som ryckte och slet i träden utanför. Han darrade i kroppen. Han samlade sig och sköt upp bildörren och steg ut, låste och stoppade nycklarna i fickan. Han funderade på om han skulle ringa polisen, men beslöt sig för att vänta. Han fällde upp kragen på jackan och började gå upp mot huset.

Han följde gångvägen upp mot deras hus. Det låg sist i raden och vette ut mot skogen. Typiskt. Han kände sig illa till mods. Ingen visste var han befann sig heller. Fan, det var korkat, kunde ju ringt någon. Nu var det försent.

– Johan! Hon klev fram ur mörkret och överrumplade honom totalt.
– Helvete vad du skräms! Vad gör du härute? Vad har hänt? Han tittade på henne. Hon stod där i shorts, inget på fötterna, och upptill en vit skjorta. Skjortärmarna var röda av blod.

– Vad har du gjort? Han skrek ut sin fråga samtidigt som han slet upp skjortärmarna på henne. Blodet rann ur djupa jack på båda handlederna.
Han slet av sig sin jacka, och sedan tröjan. Han använde den till att knyta runt hennes högra handled i ett försök att stoppa blodflödet. Han drog av sig t-shirten och knöt den hårt runt vänster handled.

Hon stod som förstenad hela tiden han arbetade frenetiskt för att försöka rädda hennes liv. Tårarna rann nerför hennes bleka kinder. Han tog tag i hennes axlar och skakade henne i ett försök att väcka henne ur chocken.

– Gabriella! Lyssna nu! Jag måste ringa efter ambulans till dig, fattar du? Jag måste upp i lägenheten och ringa. Men jag måste veta vad som finns därinne. Är Tomas hemma?
Han höll henne hårt i axlarna och fixerade hennes undflyende blick.

– Kom igen nu, är han där? Hon nickade till slut.
– Okej, bra Gabi. Hur mår han? Är han skadad också?

– Ja det är han. Hon viskade fram sitt svar, men orden fick honom att rysa.
– Vad har du gjort? Gabriella, vad har hänt däruppe? Han försökte att få henne att fokusera bara lite till. Det var lönlöst, och han måste få hit en ambulans. Han ledde in henne i trapphuset och svepte in henne i jackan. Han satte henne ner på det första trappsteget och viskade i hennes öra att allt skulle bli bra. Han pussade henne på kinden, strök med handen på samma ställe innan han reste sig upp. Han började gå upp för trapporna. Hjärtat bultade så hårt att det kändes som öronen skulle sprängas.

Med handen på dörrhandtaget hejdade han sig. Risken var stor att han skulle finna sin vän därinne. Skadad, eller kanske ännu värre. Även om de inte var så goda vänner just nu hade de en lång historia tillsammans. Innan han blev den han varit på senare tid. Johan var den enda som inte lämnat honom helt. Men det var mest för Gabriellas skull om han skulle vara ärlig.

Han tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Han tog ett steg in i hallen. Herregud! Det såg för jävligt ut, allt låg huller om buller. Möbler och prylar var omkullvräkta, hela golvet var täckt av krossat glas. Försiktigt kryssade han sig fram till badrummet. Han mådde illa när han tittade in. Det vita helkaklade badrummet var fullt av blod, på väggar, golv och kläder som låg runtomkring. Hans vän låg på magen bredvid toalettstolen. En halvmeter ifrån låg en stor kökskniv. Johan kände igen den, han hade köpt den till dem i julklapp. Han ville inte bli mer insyltad så han tog sig ut i vardagsrummet, och lyfte telefonen. Han kände den söta lukten av blod. Han såg Gabriellas spår hon lämnat när hon ringde honom förut. Telefonisten svarade och han förklarade så gott han kunde. Hur säger man att ens vän antagligen var död, och hans fru satt i trappan med sönderskurna handleder? Han lyckades i alla fall få dem att skicka ambulanser innan han slängde telefonen i soffan. Han suckade djupt, och i samma andetag tyckte han det rörde sig bakom honom. Han snurrade runt men ingen var där. Han var helt slut, inte konstigt att hans nerver bråkade med honom. Han hörde sirenerna på håll och började slappna av. Ljudet av glasskärvor som krossades mot marken väckte honom ur lugnet….

"Kom igen brorsan"

- Kom igen då! Nähä, du vågar inte, han är en liten, liten kyckling kanske?
Jag står där på mina föräldrars gräsmatta och flinar åt min bror. Han är fem år äldre än mig, vi har aldrig varit inblandade i brodersfighter som han och min äldste bror. Men lite sådär på skoj kan vi ibland brottas och boxas.
- Lägg av, jag har inte tid med dig nu. Vill ju inte skada dig heller. Då kanske du springer in till mamma och lipar. Han skrattar gott åt sin egen lustighet.

Han försöker gå förbi, men jag ställer mig ivägen. Han försöker gå på andra sidan men jag täcker där också.

- Okej lillebror, nu jävlar är det kört för dig, bara så du vet.
Han går till attack samtidigt som han pratar. Jag fångar upp den och vi står låsta i ett grepp ingen vill släppa. Han är 186 och väger 110 kilo. Jag är längre, 194, men har femton kilo minus. Räckvid plus, vikt minus. Vi dansar runt, runt, ingen vågar lämna en lucka. Prestige. Han är storebror, ska inte förlora en sån här match. Spelar ingen roll att vi är vuxna. Storebror är storebror. Fingrarna börjar slinta av svetten, det är varmt som i en bastu. Jag tänker inte ge mig, inte han heller. Nytt grepp.

Helt plötsligt får jag min chans. Han halkar till, jag får in mitt ben framför hans samtidigt som jag får loss hans grepp. Jag får till det perfekta kastet. Han flyger i en vid båge över min högra höft, stannar länge i luften innan han landar med en dov duns med mig över sig.

- Ett, två, tre! You´re out! Jag ligger över honom och räknar.
Jag hoppar upp på gräsmattan och kör en segerdans i ren eufori. Jag gör moonwalk samtidigt som jag sjunger en sång jag precis kommit på. Den handlar om en bror som är starkare än sin storebror.

När jag vänder mig om ligger han kvar. Rör sig inte. Jag tror han skämtar så jag går fram och knuffar på honom. Han rör sig inte.

- Fan kom igen nu brorsan. Det är inte kul. Du vet att jag inte gillar sånt där, sluta fåna dig!
Jag går fram och sätter mig på huk. Jag knuffar till honom igen, men inget händer. Jag lägger mig på knä och känner på hans bröstkorg. Han andas inte. Jag känner efter pulsen. Det finns ingen. Jag börjar med hjärtmassage och konstgjord andning samtidigt som jag skriker efter mamma. Tårarna forsar nerför mina kinder samtidigt som jag bankar på hans bröst. Ingenting hjälper.

- Mamma, hjälp, hjälp för fan! Han dör ju, hjälp mig! Jag ropar men ingen kommer. Jag ligger på gräset med min brors huvud livlöst tryckt mot mitt bröst.

Jag gråter när jag flyger upp ur sängen med ett skrik! Jag ligger i en pöl av svett, kudden är dränkt av tårar. Jag skakar i hela kroppen, det tar en lång stund innan jag fattar att det var en dröm. Jag går ut och sätter mig i vardagsrummet, måste komma till sans igen. Det dröjer länge innan jag somnar igen den natten. Vet inte om jag sov alls.

Min bror ringde mig idag. Han är lycklig igen, har haft en kämpig period. Han ringer för att säga att han och familjen bokat biljetterna till Spanien, de ska hänga med ändå. Jag blir så otroligt glad! Han är världens bästa bror. Vet inte hur jag skulle tagit mig igenom vissa perioder utan honom. Han är också länken till framtiden, sedan när vi är den äldsta generationen. Vet inte om han vet hur viktig han är för mig....jo det vet han, det måste han göra.. Ska tala om det för honom i morgon. Bara för att vara på den säkra sidan.

Trodde det var en liten val. Eller en säl iallafall. Hade glömt brillorna hemma, okej?

"Släpp in mig då, snälla, kom igen nu!"

Ligger i den varma sanden och känner en våg av olust skölja genom kroppen. Jag svettas och fryser samtidigt, magen mullrar som ett ilsket lejon. Tre veckors rumlande med sena nätter, lite sömn och frukost på eftermiddagen har satt sina spår. Eller så var det den där paellan igår, tyckte den smakade lite suspekt... Skit samma, nu är det allvar! Alla lampor blinkor, sirenerna går igång, jag får tunnelseende där toalett är ljuset i slutet av densamma. I framåtlutande läge styr jag kosan till restaurangen som ligger vid stranden. Med sanden knastrande mot stengolvet vräker jag mig in på toaletten. Blir kvar en stund. Lycklig men på matta ben tar jag mig ner till min plats på stranden igen. Hinner precis lägga mig tillrätta innan mullret i magen växer till ett dån och jag rusar mot räddningen, samma toalett som förut. Stapplar tillbaka ut i solen och sätter mig på filten. Oh oh, dags igen! Men den här gången är glasentrèn in till toaletterna låst. I panik bankar jag på glaset och skriker på svenska. Innanför står chefen och skakar på huvudet och viftar med händerna. I en helt annan riktning. Mitt lilla hus ligger en kvart bort, inte en chans. Jag tar sikte på Supermercadon, den ligger halvvägs. Där måste hjälpen finnas!

Men jag hinner inte till Supermercadon. Mitt emellan de två vägarna vid stranden finns ett parti med höga buskar och högt gräs. Jag kastar mig ner där. När jag sitter där ser jag bilarna köra förbi, jag ser dem, men de kan inte se mig. Tror jag inte iallafall. Jag funderar på hur jag ska göra med ...ja....själva torkandet om ni fattar. Det här låter kanske påhittat, men jag svär på att det är sant. För när jag tittar åt höger ligger där en halv rulle dasspapper. Någon har uppenbarligen varit där innan mig! Jag tittar uppåt och tackar allra hjärtligast.

Fick senare lära mig av mina favoritsvenskar därnere att Fernet-branca var bästa botemedlet. Provade trots förfärlig doft, och se, det funkade! Obs! Bara för nödläge så som beskrivits.

Kom att tänka på denna lilla episod då jag har legat i stort sett sedan jag fick gå hem efter lunch. Här står iallafall ingen spanjor och viftar in mig till grannen. Är det så, då har jag överdoserat min Fernet.

En onsdag

Ibland blir det stilla. Inte ofta, men ibland kan det vara skönt. Tackar nej till fika. Väljer hemma med tv och bok. Bara nöjd. Bara jag. Bara skönt.