De stora pojkarna

Jag står innanför och tittar ut på skolgården. Det är fredag och jag är på mitt första högstadiedisco. Vi i sjuan är minst och därför är man inte så kaxig. Inte för att jag är det annars heller, men nu ville man inte riskera att dra på sig onåd från de äldre.
Jag har mina nya cowboyboots på mig, bruna och spetsiga. Det var inne då med boots, så jag kände mig cool. Jeans och t-shirt fick ackompanjera tidigare nämnda attribut. Kläderna skulle inte vara någon anledning att någon skulle titta snett på mig, det kändes bra.

Det var varmt, svettigt och rökigt därinne i skolsalen. Röken kom från rökmaskinen, inget annat. Jag var något av en dansmaskin , därför stod jag nu och drog in lite frisk luft vid det öppna fönstret. Eller öppet, ja sådär som skolfönster är, kanske tio-femton centimeter max. Utanför står några betydligt äldre killar, de har druckit sprit. Några är ihop med tjejer i nian, därför är de här. Jag är lite rädd för dem. Någon inifrån ropar att jag ska stänga fönstret, och jag ser mig noga för innan jag gör det. En av tuffingarna står precis utanför, men hans hand är långt ifrån fönstret. Jag drar igen det och vrider upp handtaget. Travolta intar dansgolvet igen.

Senare på kvällen när discot är slut och skolan stängd, är jag på väg hem till min storebror för att sova där. Mina föräldrar bor i ett litet samhälle en bit därifrån, och bussarna slutar gå ungefär när solen går ner. Jag slår följe med några klasskompisar, vi är ett helt gäng faktiskt som går tillsammans i den sköna höstkvällen. Några av de äldre, berusade killarna är också med. Men det stör inte mig där jag går och snackar med mina kompisar.

- Du klämde mitt finger din jävel!
Han som stod utanför fönstret när jag stängde det står plötsligt framför mig. Han är arg. Eller asförbannad stämmer nog bättre.

- Nej det gjorde jag inte. Du stod ju minst en meter ifrån, jag minns det.
Jag försöker förklara, men han lyssnar inte. Han är aspackad.

- Du klämde mig din lille jävel, det ska du ge fan i!
Trots att han är så full rör han sig snabbt. Jag ser aldrig högerkroken som träffar mig stenhårt strax under höger öga. Jag flyger baklänges och landar på marken. Omtumlad tar jag mig snabbt upp på fötter. Sedan springer jag. Jag hör mina vänner skrika efter mig, men jag bara springer. Hela vägen hem till min bror, utan att se mig om. Inte ens cowboybootsen saktade ner mig.

Det här var ungefär så illa det blev när jag växte upp. Någon som fick ett "fyllespel" och slog till någon, inte så bra, men oftast inte speciellt allvarligt heller. Hade planer på att skriva om hur jag upplever att samhället har förändrats, vilka annorlunda villkor barn och ungdomar möter idag. Men det sparar jag till ett annat tillfälle.