Com Hem.

Så mycket har förändrats sen jag var liten. Istället för att gå och ringa på hos varandra och fråga om det går att leka, ringer man på telefonen och frågar om man kan höras på msn om en stund. Framför datorn, inne i ett stängt rum.

Hemma på landet där jag växte upp är det mycket som hänt. Det har byggts hus så det knakat i kommunens väggar, områden har rivits och ersatts av annat. Nytt.

Men ett område är i stort orört, och det är på den sidan mina föräldrar bor, i vårt gamla hus. När man kommer runt en krök dyker den här vyn upp. jag blir alltid glad av den. När jag var tio år stod vi där och såg den raserade Tjörnbron i bakgrunden. Eftersom vår fröken bodde på Orust och inte kom till skolan var vi väldigt oroliga. Men Barbro hade klarat sig. Det var skönt.

Jag har varit där ovanligt mycket i sommar. Kanske är det så att jag börjar bli äldre trots allt och börjar längta hem? Nej, men en stuga hade varit perfekt. Får se om det går att lösa. För jag vill inte lämna stan, men gärna åk ut och andas ibland. ta båten ut till öarna och dyka från klipporna.

Sen vill jag åka hem. Hem till stan igen. Men varför inte, det bästa av två världar.

Just nu sitter jag och väntar i en evighetslång Com Hem-telefonkö. Det är inte kul vare sig i stan eller på landet.

Men å andra sidan kunde jag passa på att skriva det här. Och jag som skulle vila från datorn idag. Hmm, ska nog gå och ringa på och fråga om någon vill leka sen istället.

Musik är ljuvligt.

Maia Hirasawa, charmig och vacker som en dröm. Musiken inte riktigt min kopp the, men bra.

Miss Li, absolut bedårande. Fantastisk sång, ren glädje och magi. Fantastiskt bra.

Lars Winnerbäck, absolut magisk. Opretentiös, grym rock och rull. Vet inte om det är bonnen i mig, men jag älskar Lars. Hans tafatta mellansnack och blyga uppenbarelse försvinner helt så länge gitarrens strängar vibrerar. Berättelsen om hur han träffade Miss Li var helskön.

Mycket folk, där de flesta kunde stor del av låtarna=Mycket medsång.

Vädret som var hyggligt nog att låta bli att regna-tackar vi för.

Min dotter på sin första konsert. Lyckligast och svettigast av alla.

Ibland glömmer man hur underbart musik kan vara. Och helt plötsligt sitter man där med ringande öron och ett lyckligt flin. Och minns igen.


Winnerbäck-Åt samma håll.

Ett kapitel.

Nicklas hade fyllt tretton år för en vecka sen. Det kändes inget speciellt, det var så mycket annat nu. Ny skola, nytt hus, nytt område. Inga nya kompisar än, men han hade ju bara gått i den nya klassen ett par veckor, det skulle nog lösa sig. Eller inte. För han kände sig verkligen udda. Annorlunda. Här på landet verkade allt vara väldigt annorlunda än mot i stan. De tyckte hans frisyr var konstig, hans kläder var tydligen också märkliga. Han fattade inte varför, visst, det var dyra märkeskläder, men han hade inte precis betalat dem själv. Det var ju mamma och pappa, de tyckte som alltid att det var bättre att köpa lite dyrare saker, det var ett tecken på kvalitet.

Själv brydde han sig inte så mycket. Men här skulle man tydligen inte ha märkeskläder, då kallades man ”märkesbög”, det hade han hört andra viska om någon som fått på sig en Diesel eller Replaytröja. Han kunde bara gissa vad de sa om honom då, han hade ju bara såna kläder. Till och med kalsongerna, det var antingen Björn Borg eller Salming. Fast dem gillade han, det var en jäkla skillnad på såna och när han en gång köpte ett par av någon billigare sort. Det hade inte mamma tyckt var bra heller. ”Köp inte sån skit, vi har råd med riktiga kläder” hade hon sagt.

Det var förresten tack vare henne som han befann sig på det här skitstället. Deras reklamfirma gick så bra att hon hade bestämt sig för att jobba hemma, och hon ville bo på landet, köpa hund, påta i trädgården. Han fnös lite, hon som blev hysterisk om hon fick lite jord under naglarna. Pappa gjorde som vanligt som hon ville. Vad han, Nicklas tyckte, det hade de inte ens frågat. Nej han fick det bara presenterat för sig en dag efter träningen. Att han fick lämna fotbollslaget och kompisarna brydde de sig inte ett skit om. ”Det blir väl kul, eller hur Nicklas?” Nä det blir säkert pisstråkigt, ville han svara. Men det gjorde han inte. Man skulle inte säga emot sina föräldrar hade han alltid fått höra. Man skulle vara snäll, visa respekt. Tänk om dem hade visat honom respekt någon gång.

Han sparkade till en sten som for iväg ner längs gatan. När han tittade upp såg han att han tydligen gått i sin tankar utan att veta vart han var på väg. Det enda han såg var någon slags skrotupplag, gamla bilar med rostiga skärmar och sönderslagna fönster. Nicklas hade aldrig varit så här långt från deras hus förut. Skogen låg bakom, det var ängar och ganska fridfullt. Det var helt tyst förutom några skator som skränade, de verkad slåss om någon brödbit. Han gick fram till en av bilarna och kikade in genom den fönsterlösa dörren. Den krossade rutan låg på golvet, tillsammans med några tomma ölburkar och cigarettpaket. Här var nog ett bra ställe om man ville vara ifred och smygröka tänkte han. Det var lite kusligt där och Nicklas rös till. Han vände sig om för att gå hemåt innan det blev mörkt.

- Nej men, är det inte självaste ”Stormärkesbögen” i egen hög person.
Nicklas trodde hjärtat skulle stanna av rädsla när han stod öga mot öga med Alexander. Han gick i nian på skolan, och han var den alla fruktade. Tillsammans med honom här på bilkyrkogården var som vanligt hans gäng, kanske sju-åtta grabbar som också gick i nian. Någon hade redan slutat skolan till och med. Alexander var ett huvud högre än Nicklas. Hans breda axlar hade formats av många timmars träning, han var stjärna i det lokala hockeylagets juniorlag. Han var också känd för att ha slagit en kille så svårt att han aldrig blev frisk igen och fick börja på en annan skola där han kunde få hjälp. Nicklas försökte gå förbi Alexander , men han bara ställde sig i vägen. Nicklas kände hur han var på väg att börja gråta av skräck.

- Men du ska väl inte gå nu ”Märkesbögen”? Vi har ju jättetrevligt här. Jag menar, hit går inga andra nästan, och här kommer du som är helt ny och bara hälsar på. Då kan du ju inte bara gå direkt.
- Förlåt, jag gick vilse, det var inte meningen att ställa till med något.

Alexander gapskrattade åt hans lama svar. När han härmade honom med fjollig röst skrattade hela gänget åt honom.

- Du ”Märkesbögen”, du ska inte gå någonstans. Däremot ska du göra mig en tjänst. Vill du det?
- Ja det kanske jag kan. Vad ska jag göra?
- Du ska ta av dig alla dina vidriga bögkläder och lägga dem i en hög.

Nicklas tittade på Alexander i hopp om att han skämtade. Han såg sig omkring, men det fanns inga vänliga ansikten där. Han kände den första tåren tränga fram och han hatade det.
- Nej men inte ska du lipa lilla gubben. Du ska bara klä av dig ju.

Alexander gjorde narr av honom och gänget tjoade och skrek om bögar och annat. Alexander stirrade på honom som för att markera allvaret i sina ord.
- Nu jävlar börjar mitt tålamod tryta ska du ha klart för dig. Jag räknar till tre, sen ska allt av. Allt, fattar du! Nu! Ett. Två. Tr…

Nicklas drog den mörkblå tröjan sakta över huvudet. Med tårarna rinnande fortsatte han med t-shirten. Han huttrade av den sena kvällsluftens kyliga vind, eller om det var skräcken. Han gjorde en paus och tittade mot Alexander för att hoppas på att det skulle räcka så.

- Men fortsätt nu då ”bögen”! Jag trodde du gillade att klä av dig? Det är ju bara killar här, precis som du gillar, ha?
Han och gänget skrattade så de kiknade av hans kommentar. Nicklas knäppte upp bältet och sedan gylfknappen. Till slut stod han i bara kalsongerna, resten låg i en hög framför honom. Alexander stod framför honom med en pinne i handen. Han pekade på kalsongerna.

- Dem ska av också. Björn Borg ringde, han saknar ett par av sina kalsonger efter du var där och blev påsatt senast.
Alexander skrattade så åt sitt eget skämt att han fick tårar i ögonen. Nicklas ögon rann också, men av en annan anledning. Han tog av sig kalsongerna och la dem högst upp i klädhögen. Hans bleka, smala kropp skakade i den begynnande skymningen.
- Så ja, det var väl inte så svårt. Konstig att det skulle ta sån tid då.

Alexander knuffade till honom så att han åkte baklänges in i den gamla bilen, innan han knäppte upp sina byxor och började kissa på klädhögen. Nicklas hörde honom grymta när strålen kom igång och det började smattra mot tyget. När han var klar skakade han av den och drog upp sina byxor.

- Det där gillade du va? Bögen. Men här blir det inget ska du veta. På det här stället finns inga andra bögar än du. Vi gillar inte sånt pack, fattar du det?

Han väste Nicklas i ansiktet som bara nickade till svar. Alexander gick fram till den nedkissade högen och med sin pinne i högerhanden lyfte han upp kalsongerna. Ur bakfickan plockade han upp ett par arbetshandskar som han sakta och omsorgsfullt drog på sina händer. Han gick fram till Nicklas med kalsongerna och gjorde ett par nickanden, och Nicklas kände hur flera händer greppade runt hans tunna, nakna armar. Han ville skrika men det var bara torrt i halsen, det kom inte ut några ljud alls. Alexander rullade ihop kalsongerna till en boll och tryckte in dem i Nicklas mun. Det blev svårt att andas och han var på väg att svimma. Som i slowmotion hörde han Alexanders röst.

- Nu ”bögen”, ska vi visa vad vi gör med såna som du. Och tyvärr, det är inget som du gillar. Fast det kanske du gör, vad vet jag?

Den första stenhårda knytnäven träffade honom rakt över näsan. Han hörde hur det krasade liksom inne i huvudet. Lite som när man äter knäckebröd. När blodet rusade ner och fyllde luftvägarna blev det riktigt jobbigt. Men det löste sig när nästa smäll kom från en spark i bakhuvudet, och när han föll framåt och slog i marken åkte kalsongerna ur munnen. Det var han i och för sig inte medveten om. Han hörde en stund till hur de tjoade och skrek, någonstans noterade han hur det dunsade mot kroppen och huvudet, men någon smärta kände han inte. Till slut kom mörkret och tog med honom bort från den skrämmande platsen. Han brukade vara mörkrädd annars, men inte idag. Nu kom det som en vän, en räddande ängel. Han gjorde inget motstånd utan lät sig villigt svepas med.

Love You.

För tolv år sedan visste jag fortfarande ingenting om livet. Visst hade jag smakat lite, känt både glädje och sorg, smärta och lust.

Men när din mamma satt där med den stora magen i vädret och sa att det var dags att åka, då förstod jag någonstans att jag skulle aldrig komma hem och se på livet på samma sätt, inget skulle smaka likadant.


Att bli pappa väckte alla saker som slumrat inom mig, rädslor om inte annat. Utan dig hade jag fortfarande stått och stampat på samma trista hållplats. Istället ryckte du med mig in i ett tåg som stundtals har skenat till synes utan förare. Men till slut har vi ändå saktat in och stannat på rätt station.


Jag känner samma glädje när jag ser dig, nu som då. Kanske till och med mer nu. Jag saknar inga perioder för alla nya ger mig andra glädjestunder. Jo, kanske önskar jag ibland att du var sådär liten som när du låg där på skötbordet och lyssnade på mina sångförsök. Jag förstår att du skrattade.


Nu när det är dags för ännu en födelsedag, då är det märkliga att vi säger grattis till dig. Det borde vara du som säger grattis till oss.

Jag och din mamma drog ju den stora vinstlotten.

Jag älskar dig mitt barn, nu, då och för alltid.

Skägg e grejen!

Ha, jag visste det!

Det här alltså.

Om du tvivlar så kolla in min stilige vän. Han vars sällskap man alltid gillar, förutom vid krogbesök.

Just nu går energin till att skriva. Och vara pappa. Om någon undrar var jag är alltså.

Blåst.

Jag läste någons krönika för ett litet tag sedan, minns inte vems, men det handlade om en känd person. Men framförallt handlade det om den personens möte med något oundvikligt i livet, nämligen besvikelse.

När hon var liten tog hennes pappa med henne ner på stan för att besöka biografen. Han hade förberett henne på det hela dagen och hon var rejält uppspelt inför biobesöket. När de kommer fram till biljettluckan vänder sig pappan till sin dotter och säger: "Nu ska du få lära dig vad besvikelse är". Han tar hennes hand och åker hem.

När jag läste det där tyckte jag att han måste varit ett riktigt svin, även om jag kunde förstå vart han ville komma med det. "En bitter jävel", sa jag till mig själv. En som tänkte överföra sina egna taskiga livserfarenheter på sitt barn innan hon fick en chans att göra sina egna.

Men till saken hör att han nästa dag tog sin dotter och gick på den där filmen. Man kan tycka vad man vill om hans sätt att få fram sitt budskap, det gör såklart jag med. Men det kändes ändå lite skönt att läsa det.

Jag tänkte på det idag. För idag var det min tur att få vända vid biljettluckan. För ett tag sedan blev jag lovad ett jobb jag verkligen ville ha. Jag har inte skrivit om det för jag ville vänta tills jag skrivit på. Däremot har jag pratat med mina nära och kära om det. Allt var ju klappat och klart.

Dagen började så bra. Sista dagen på ett projekt som på många sätt förändrat mig och mitt liv. Därifrån åkte jag sjungandes i bilen, för att en stund senare svara i telefonen på vad jag trodde var nästa glädjekälla.

Det blev tvärtom. Jag blev blåst. Det finns inget mer att säga än så. Jag blev blåst.

Men å andra sidan innebär det att jag får mer tid att skriva färdigt min bok. Och det är ju bra.

Men besviken, det blev jag. Men det går över. Imorgon kanske jag får gå på bio.

Midsommar, lantisar, terapi, och annat.

Mycket oväntat ändrade jag mina midsommarplaner kvällen innan. En sen inbjudan till en fest med gamla vänner från förr, från där jag växte upp. Jag tackade ja efter att ha konsulterat mina känslor, och de som hade sett fram mot mitt sällskap.

Det var otroligt roligt. Så mycket värme, alla gamla grejer vi hittade på som små, och förvisso inte så små, men alla roliga. Jag har ärligt talat nästan inga negativa minnen från den tiden, bara roligt och full fart framåt. Kompisar, tjejer, sport.

Jag har trots att jag bott över tjugo år i Göteborg aldrig riktigt känt mig hemma. Jo på platsen, men inte med människorna. Inte dem som är riktiga "citycats". Jag är i grund och botten en riktig lantis, det förstår jag nu. Enkelheten, det genuina, att bara acceptera att det finns ingenstans att köpa cigg när macken stängt. Att inte bli vansinnig för att hela områdets enda taxi inte svarar för den är fullbokad sen två veckor, och att det innebär att det inte går att ta sig till Stenungsbaden för mer party och dans.

Förr gjorde det mig otroligt störd och irriterad. Jag blev stressad bara av tanken på att efter 22 var det tyst och släckt. Vad gjorde man då?

Nu frågar jag mig, varför behöver jag något efter den tiden. Har jag inte handlat innan dess får jag väl skylla mig själv. Kanske handlar lantlivet om planering. Och acceptans. Något som varit två av mina sämsta egenskaper.

Men de har blivit bättre. Kanske därför jag trivs så mycket bättre där nu.

Jag är trots allt inte redo att lämna min kära stad. Det innebär ju inte att man inte kan njuta av landet när man väl är där, eller hur?

Jag fick också chansen att arbeta lite. Sprit har som du vet en tendens att locka fram de mindre roliga känslorna som gått och gömt sig. Men det var efter festen, och jag hade absolut inget emot det. Vi fortsatte också dagen efter. Eftersom det är någon jag tycker om, som jag vet har en enorm potential som hindras av en ganska uppenbar orsak, som av henne dock är lika osynlig som tydlig för mig. Eftersom hon bad mig om hjälp, så...gjorde jag det.

Och det byggde på en sanning som Kay Pollak ofta trycker på: "Du är nästan aldrig irriterad eller arg av den orsak du tror".

Den stackars killen eller tjejen som spelar upp rollen i ditt livsdrama, är bara just det, en skådespelare som du tillsatt för att spela upp något du gillar, men enbart för att du känner igen det.

Om du kan själv så prova det här: (Jag vill dock rekommendera dig om du känner motsånd eller andra känslor att göra det här i samband med att du går hos en terapeut eller liknande. Tyvärr är det dock så att väldigt många terapeuter inte själva kan det här.)

När du känner en känsla som i den situationen är inte adekvat, alldeles för stark, och det är uppenbart för dig att det är så, försök att slappna av så mycket det går. Släpp sedan all logik och rationellt tänkande. Låt känslan ta dig med till sitt ursprung, där den för första gången uppstod. Även om du inte kommer ihåg den så gör kroppen det. Känslor försvinner aldrig. Och kroppen glömmer inte.

Det är inte säkert att du hittar det. För många krävs det lång terapi för att ens våga förstå och känna. Men det behöver inte vara så allvarliga saker.

Ofta kan det handla om att du bara inte blev sedd som liten. Att pappa inte orkade titta upp från tidningen när du visade din fina bil du byggt av glasspinnar. Därför har du kämpat hela livet efter uppmärksamhet, men ständigt känt att ingen ser hur duktig du är. Då är det väl dags att ta makten från det lilla barnets upplevelse? Du är ju vuxen nu. Som barn var vi ju hänvisade till föräldrarna för bekräftelse. Nu kan vi faktiskt välja.

Ett val vi inte hade då.

Made in Sweden.

Sverige förlorar mot Ryssland och riksdagen röstar ja till FRA-lagen.

Tur att det finns saker vi fortfarande kan vara stolta över.

En del i ett större sammanhang.

Jag satt med lappen med hennes telefonnummer framför mig. Jag var inte nervös för att ringa, jag var bara rädd att hon skulle säga nej, att hon inte ville träffa Lotta. Det skulle vara så tråkigt, och kännas riktigt jobbigt. Jag tog några djupa andetag och tänkte igenom hur jag skulle lägga fram det. Sen tittade jag på lappen och slog numret. Signalerna gick fram och jag kunde höra hur blodet pulserade hårt i örat.


Hon svarade på femte signalen. Och hon var självklart misstänksam när jag presenterade mig. Men hon visste att hon hade en biologisk mamma. Hon hade bara inte haft något behov av att söka upp henne, sa hon. Men visst hade hon tänkt på det ibland, speciellt när hon var gravid själv. Men hon hade alltid trott att hennes mamma inte ville veta av henne, eftersom hon hade lämnat bort henne. Jag förklarade lite kort vad som hänt, och jag berättade också att hon hade endast en kort tid kvar att leva. Och att det skulle vara underbart för henne att få chansen att förklara varför det blev som det blev. Jag hörde att hon blev tagen av beskedet att hon inte hade lång tid kvar. Det blev tyst en stund i luren.


- Jag vill träffa henne, sa hon till slut. Jag är ledig på torsdag. Kan hon komma då?
- Jag lovar att se till att hon är där då, sa jag med en bubblande känsla i kroppen.


Lotta hade inte sagt ett ljud i bilen sedan jag plockade upp henne. Hon satt och stirrade ut genom fönstret, och jag ville inte störa. Men samtidigt var jag naturligtvis extremt nyfiken. Nyfiken på vad som rörde sig inne i hennes huvud, om hon var rädd, förväntansfull, glad, ja vad det än må vara. Men vi bara rullade på och satt tysta. Till slut såg jag skylten där vi skulle svänga av, och jag satte på blinkersen.


- Kör in till vägkanten, fort som fan, sa hon plötsligt. Jag menar allvar, skrek hon.
Jag körde in till kanten och stannade med skrikande däck. Hon öppnade dörren och föll ner på knä vid vägkanten utanför. Jag hörde att hon kräktes. Inte nog med att hon antagligen var mer nervös än jag kunde föreställa mig, hon var fullproppad med tabletter också. Både mot sjukdomen och för att lugna nerverna. Till slut ställde hon sig mödosamt upp och stödde sig mot biltaket med händerna.

- Kan du vara bussig och köra in till macken där, jag måste fräscha till mig lite sa hon och försökte sig på ett leende.
- Självklart, svarade jag.


Hon kom ut från bensinstationen med en dricka i ena handen och en cigarett i den andra.


- Sådär, nu kör vi innan jag ångrar mig och vill hem, sa hon
- Visst, det är inte långt härifrån, sa jag.

Vänner som håller

För alla som följde serien Vänner, var det sista avsnittet verkligen en fantastisk avslutning. Jag såg det på Femman idag, vet inte för vilken gång i ordningen, men det är verkligen bra. Och skulle jag vara tvungen att sitta hemma på midsommar och se på teve, då skulle jag nog välja det.

En annan fråga som infinner sig är, Brad Pitt, jag gillar dig verkligen skarpt, men ärligt talat, hur tänkte du?

Vänner-finalen "She got of the plane"

Yes, bring on the Midsommar!

På biblioteket idag hörde jag en ordväxling som kändes hela vägen in. Två kvinnor trasslade sig igenom högen med dvd-filmer, när den ena plötsligt gör ett fynd, och hon brister ut i ett glatt litet tjut. Väninnan tar den och tittar på fodralet, och frågar om den är bra. Det säger sig kvinnan ha fått höra från säker källa att den ska vara. Med godkänt antal filmer var ger de sig iväg mot utlåningsdisken. Då kommer det:

"Det var ju skönt, nu är midsommar räddad!"

"Ja, de säger ju att det ska regna så det passar ju jättebra."

Kommer inte ihåg vem som sa vad, men ärligt talat, spelar det någon roll?


Vid såna tillfällen inser man att det finns verkligen människor som är ensamma. De där damerna kände inte ens varandra förstod jag av deras konversation. Det innebär alltså att minst två tanter sitter ensamma på midsommar och tittar på vad som verkade vara en riktig b-film till råga på allt elände.

Det är också vid såna tillfällen jag passar på att känna mig riktigt tacksam för att jag har så många människor omkring mig som tycker om mig. Mina föräldrar, mina söta bröder, vänner som jag alltid kan lita på. Som förälder har man ju också ett naturligt nära tillstånd att söka upp.

Så även om den stora kärleken fortfarande inte kommit ut ur garderoben, nä men vad skrev jag nu...Hjälp tänk ,om det var en sån där freudiansk...Bäst jag börjar om!

Nej, jag måste gå tillbaka till mitt projekt, det ropar på mig, vill att jag ska sätta igång igen. Så då gör jag väl det. Ni kanske undrar vad jag snackar om? Jag med ibland, det måste jag erkänna. Men ni har faktiskt läst en liten del av det här, tidigare. Ha.

Jo, för att...

Gårdagen var så oväntat rolig. Sådär som det bara kan bli när man förväntar sig nada...

Långa köer till räkbuffèn, inget får fart på folk som gratis mat och dricka, men det spelade mindre roll.

Det var bandet som var helt ljuvligt. Helt oglamorösa, riktiga "bönner" skulle man kunna säga, men ack så sköna personligheter. Och tajta som flätor.

Det var en orgie i klassiker, men att banjo, ståbas och gitarr kan svänga så visste jag inte. Att jag och övriga dansade så vi kunde vrida svetten ur kläderna som disktrasor efter en storstädning är väl ett bra betyg skulle jag tro...

Jag fick också chansen att svara på den där frågan som jag inte vet hur många gånger den kommit upp. Och nej, jag menar inte "och vad jobbar du med då?"

Nej snarare: "Och hur kommer det sig att du som är så trevlig inte är gift?"

Jag harklade mig och svarade:

"Det beror på att jag använt halva mitt liv för att försöka förstå mig själv och varför jag gjort som jag gjort. Eftersom jag har barn så förstår du nog att jag har haft seriösa relationer, åtminstone en. Men jag har inte varit speciellt lycklig, och jag har letat efter något som jag inte funnit."

"Därför bestämde jag mig för att ta reda på vad som hindrar mig, som är så trevlig, att vara lycklig. Att inte ha några fler relationer där jag spelar upp samma destruktiva mönster igen och igen. Det skulle knappast gagna mig, och inte heller den andra personen."

"Och jag har hittat nycklarna, jag har fått svaren jag sökt., och för första gången kan jag ärligt säga att jag är nöjd med mig själv. Jag vet vad jag mår bra av och vad som får mig att känna tvärtom. Jag har lärt mig att säga nej när det behövs, för att kunna säga ja till det övriga. Jag har lärt mig att jag är viktig, att om inte jag tar hand om mig kommer jag inte kunna ta hand om dig."

"Och jag söker inte heller någon att smälta samman till en med som jag trodde innan. Jag är hel själv nu. Därför söker jag någon som också är det. Då kan vi dela livet och bli oslagbara. Men om du försöker göra mig till något annat, inte respekterar mina gränser och integritet, eller försöker manipulera mig till att kompromissa med mina innersta värden, ja då kommer jag tyvärr be dig att gå. Precis som jag hoppas du skulle göra med mig om jag skulle göra så mot dig."

"Var det svar på din fråga?´"


Okej, jag svarade inte det. Men jag kunde gjort. För det är sant.

För vem?

Har du tänkt på att skaffa barn är en av de mest själviska handlingarna vi begår som människor?


Ingen kan i alla fall påstå att barnen bett om att få födas.


Kanske värt att ägna en tanke åt ibland.

En människa av kött och blod.

Tänk så här, En människa som är hel är fylld inifrån och står stadigt på marken. En människa som har fått lära sig att hon bara är bra när hon presterar något, blir så lätt när hon upplever att bekräftelsen uteblir att hon flyger iväg. Hon flyger iväg med ångesten och rädslan som ständigt säger till henne att ”du duger inte”. Medan hennes motsats vet att hon är lika viktig och värdefull oavsett om hon når upp till företagets uppsatta mål, eller om massa killar raggar på henne på krogen eller inte.

Fundera på skillnaden att växa upp som du gjorde, där du bara fick uppmärksamhet när du gjorde något bra, när framsteg möttes av föräldrarnas uppskattande rop och glada ansikten, men där du i vardagslivet bara upplevde dig nästan osynlig. Saker du tyckte var viktiga ignorerades, och till slut fogade du dig. På så sätt att du lärde dig att om jag presterar så finns jag, jag är värdefull och älskad. Att misslyckas innebar det motsatta. Att inte bli sedd. För ett barn kan det inte bli värre.

Tänk dig motsatsen. Ett barn som kommer springande med något som det tycker är det viktigaste i hela världen, och mamma eller pappa tar sig tid att bara bekräfta och bemöta det, om så bara för en liten stund, vilket oftast räcker eftersom barnet vill fortsätta med sitt viktiga upptäckande.

Eller när barnet för första gången på egen hand klättrar upp i gungan och ropar lyckligt på sin mamma. Om mamman då ger henne en varm blick och kanske vinkar som bekräftelse på att hon sett vad hon åstadkommit, jämför det med om mamman ropar ”Åh, vad duktig du är som klättrade upp alldeles själv, du är så duktig min stora tös”!

För barnet uppstår en tanke, ”jaha, kunde man göra det på ett bra eller dåligt sätt? Jag trodde bara det räckte att klättra… ha, där ser man.”

Mina föräldrar är reklamannonser för olikheterna. Min pappa är helt trygg i sig själv. Han fyller på sig själv genom att göra det som han tycker är viktigt, och han behöver inte höra av någon annan att det är bra eller riktigt. Han litar på sig själv. Känns det bra och rätt, ja då är det så. Även om han också givetvis inte har något emot att få höra ibland att han är bra. Men han är inte beroende av det.

Min mamma är tvärtom. Hon gör massor av saker för andra för att få något tillbaka av dem. Uppskattning, lojalitet och bekräftelse. Ständig påfyllning, hela tiden, varje dag.

Vem tror du mår bäst?

Det finns en fara i att fastna i tänket att det bara är genom prestationerna jag blir bekräftad. Till slut har du finslipat ditt yttre, du är vacker, vältränad och nysminkad. Du har blivit så duktig på det du gör att det inte går att komma längre. Och ändå är du inte nöjd.

I din iver att söka bekräftelse för vad som sker utanför dig, har du helt förträngt det som finns därinne. Och du känner dig allt mer frustrerad för ingen ser dig, vem du verkligen är. Inte nog med det, du är livrädd för att visa det. Tänk om du skulle blotta dig och få höra att du inte duger? Din värsta mardröm som blir sann. Precis som när du var liten. Bäst att tränga undan den där lilla klagande rösten igen.

Tycker du fortfarande det är konstigt att du har ångest?



(Samtal med en klient, som givetvis har godkänt att jag använder det. Speciellt som hon insåg att hon knappast är ensam.)

Jo, men säg nu. Det är okej, jag lovar.

”Jo men säg nu. Har jag sagt något som fått dig att må dåligt?” Hon tittade på mig med sina vänligaste ögon, samtidigt som hon upprepade frågan för kanske tredje gången.

”Nej, lägg av nu, jag vill inte prata om det här nu. Kan du inte bara släppa det?”

”Nej, kom igen, säg vad jag sagt som varit dåligt.” Hon gav sig bara inte.

Jag drog ett djupt andetag, sedan sa jag:


”Okej, du har aldrig sagt något nedlåtande eller elakt på det sättet. Men det innebär inte att du aldrig fått mig att må dåligt. Alla gånger du fick mig att tro att jag var ansvarig för hur du mår, att det jag sa eller gjorde fick dig att må bra eller dåligt.”
Jag kunde inte sluta, det bara vällde ur mig nu.

”Alla gånger du sa, får mamma den, annars blir jag ledsen, eller gör inte så, då börjar mamma gråta. Eller alla gånger du lämnade mig och gick mot dörren med orden, nähä, men då går mamma då och lämnar dig här. Fattar du hur mycket skada det gjorde inom mig?” Tårarna rann nerför mina kinder nu. Men orden fortsatte i en ursinnig ström över mina läppar.

”Först gjorde du mig helt beroende av dig, sen använde du den makten till att få mig att göra som du ville. För att inte tala om hur du använde mig till att fylla på din låga självkänsla”.
Nu skrek jag.

Hon tittade på mig med ögon med samma uttryck som om hon stirrade på en utomjording, vampyr eller liknande. ”Vad menar du med det, att jag använde dig?”


”Vad jag menar? Kommer du ihåg när du och jag var och fikade med Greta för ett tag sen? När du berättade hur du brukade berätta historien om den lille gossen som gick vilse i skogen och tappade bort sin mamma. Jag trodde jag skulle strypa dig när du började gapskratta samtidigt som du berättade för Greta hur roligt det var när min lilla underläpp började darra. Jag antar att du kände dig jävligt viktig då. Jag kände mig antagligen lika jävla kränkt och förnedrad då som jag gör nu.”


Hon grät nu. Inte samma tårar som jag, men hon grät. Kanske kunde hon ta in det jag sa. För första gången i så fall. Första gången hon tillät sig kliva ner från den självsnickrade piedestalen. Jag såg att hennes tankar snurrade på, men jag fortsatte:


” Hela mitt liv har jag trott att jag måste vara snäll och inte ställa till besvär. För i så fall kommer dem jag älskar att lämna mig. Jag har aldrig uttryckt mina behov, vad jag behöver, vad jag känner eller vill. Av rädsla att bli ignorerad. Att ingen ska se mig, ingen ska höra mig. För att du fick mig att tro att jag är ansvarig för andras känslor. Och att andra är ansvariga för hur jag mår. Att mitt livs kvalitet berodde på vad andra gjorde eller sa. Det enda sättet för mig att överleva har varit att gömma mig från världen. Att inte visa någon vem jag verkligen är. Det blev resultatet. Tycker du att det blev bra?”


Jag andades häftigt i väntan på hennes svar. Hon satt bara tyst och stirrade i marken. Fan, jag gick för långt, tänkte jag. Tog allt på en gång. Men jag kunde inte hejda mig när jag väl kom igång, det bara forsade på. Hon reste sig och gick ut på balkongen. Fyra våningar ner brusade trafiken, bussar och bilar trängdes med cyklar och mopeder. Den gamla balkongen var allt annat än säker att vistas på. Hon som hade sån höjdskräck tänkte jag när hon vände sig om och sa: ”Förlåt.”

Hon såg yr ut och tappade balansen för ett ögonblick. Jag tog ett steg fram mot henne som för att fånga upp fallet, men hon vred sig åt vänster, och föll med hela sin tyngd mot räcket. Det rostiga räcket gav vika för hennes kroppstyngd, och jag såg hennes blick samtidigt som hon föll ner mot marken. Den var lugn. Inte arg eller upprörd, bara lugn.


”Nej!” skrek jag och kastade mig mot henne, men det var för sent. Jag landade med kinden mot det kalla betonggolvet samtidigt som jag hörde dunsen, bilarna som bromsade med tjutande däck, människorna som skrek i panik.

Sedan blev det tyst. Bara så obeskrivligt tyst.

Vi ses.

Jag vände och gick mot bilen. Kunde inte få in det i skallen bara. Jag kände klumpen som växte och växte, och kroppen kändes inte som om den var riktigt med.

Nästan ett helt år hade jag väntat. Väntat på att hon skulle komma hem från sin resa runt i världen.

"Jag behöver tid för mig själv" sa hon innan hon åkte.

"Jag förstår det, ta den tid du behöver. Jag finns kvar här när du kommer tillbaka" svarade jag.

Min förbannade, sentimentala idiot tänkte jag samtidigt som tårarna trängde fram i ögonen. Jag ville inte gråta, ville inte blotta mig så.

Jag hade gjort en dumhet. Fast om man ska vara ärlig så var det faktiskt ett uppehåll. På hennes initiativ. Jag fick flytta hem till en kompis och hon bodde kvar i lägenheten. När hon fick höra att jag varit på bio med en tjej, blev hon vansinnig. Och bestämde sig för att åka jorden runt, och jag hade dåligt samvete, så jag lovade att vänta.

Vi hade hörts av regelbundet ända tills det bara var ett par veckor kvar tills hon skulle komma hem igen. Jag kände att något hände då. Inget som uttalades, och själv vågar man knappt fråga. Vill inte egentligen veta. Sedan försvann hon, och jag fick höra av andra kompisar att de sett henne på stan. Jag trodde inte att det var sant, så jag bestämde mig för att åka dit och se efter med egna ögon.

Hon öppnade när jag ringde på dörren. Jag förstod direkt att det var över. Jag såg det i hennes ögon, jag kände det i hennes kropp. Hon var inte längre där. Jag försökte sträcka mig efter det sista halmstrået, men om hon tog det så gled det ur handen lika fort.

"Jag är ledsen, jag kan inte fortsätta. Jag har tappat förtroendet och det gör för ont. Jag tror vi måste gå vidare. Båda två." Orden stockade sig för henne, men hon stod på sig. "Jag hoppas du förstår" sa hon.

Jag var tyst ganska länge. Det blev helt blankt bara. Mina tankar fladdrade iväg, det var inte så länge sen vi tittade på ringar och ...det kunde blivit annorlunda. Borde blivit annorlunda. För jag visste bara en sak: att jag älskade henne. Men det spelade ingen roll nu. Det var för sent.

"Okej. Vi säger så" Det var det enda jag fick ur mig innan jag vände mig om och gick. Innan den där klumpen började bli obehagligt stor.

Jag hörde att hon ropade efter mig, men jag vände mig aldrig om. Jag öppnade bildörren och hoppade in. Jag vred om nyckeln, backade ut, kastade en blick i backspegeln innan jag körde iväg.

Jag skulle säkert möta henne igen. Men aldrig mer som hennes kärlek. Det jag ville mer än något annat.

Sommar på landet.

"Herregud vilken tur jag hade", tänker jag när jag vadar ut i det sommarvarma vattnet, det är långgrunt som alltid, i färd med att kasta mig i det djupare, kallare havsvattnet utanför bryggan.
Tur som fick växa upp här, tacksam att mina föräldrar tog oss från stan och flyttade till landet. Till en plats där havet låg på minuters gångväg från hemmet, och där skogen var en nära vän, bokstavligt talat.


Jag stannar för en stund och spanar över havet. Många barn ute med sina optimistjollar idag. Det var en av de bästa sakerna jag minns från tiden här, att bara kunna rulla ner sin lilla båt och dra rakt ut på havet. Känna kraften från vinden ta tag i seglet, uppleva hur jag med hjälp av min kropp kunde motverka att båten slog runt. Det bästa var de dagar då vinden låg på extra hårt och man hängde över relingen och det kyliga havsvattnet stänkte upp i ansiktet. Jösses, då levde man verkligen!


Det känns som vi tillbringade i stort sett all tid från sista versen av "Den blomstertid nu kommer" tills uppropet på det nya läsårets första dag, vid havet. Så var det naturligtvis inte, men som tur är har vi ett selektivt minne som plockar ut godbitarna. Men många sköna timmar blev det, och jag vet inte om det är därför, men jag skulle tro att det är anledningen till att jag fortfarande älskar långa dagar vid havet. Dagar i solen, med bad och medhavd lunch i form av goda mackor, dricka och kanske frukt, kompletterat med bra läsning, det är kanske det jag gillar allra mest. Det är helt klart på min topp tre, utan tvekan.


"Du borde inte ha det intresset du har för psykologi och att hjälpa andra som du har, din bakgrund passar liksom inte för det", har jag fått höra ibland. Och det är sant, att jag fick på många sätt de allra bästa förutsättningarna som barn. Det har jag heller aldrig förnekat. Men som jag lärt mig och skrivit om, finns det många sätt att gå vilse utvecklingsmässigt, hur goda yttre förutsättningar man än må ha, och hur väl och hur mycket kärlek ens föräldrar än vill ösa över på sina barn.


Och även om min barndom var en skön dagsutflykt, blev vuxenlivet en annan historia. Hade det inte varit så kanske jag inte heller blivit den jag är idag, inte haft de intressen som jag trots allt har. Jag kanske hade suttit i Italien med en Ferrari eller två, en villa i varje världsdel och...snyft. Haha, nej, det var bara inte meningen. Jag ser det så. Jag kanske hade varit en dryg, självgod typ. En som tyckte att alla får klara sig bäst de kan. Som applåderade nedmonterandet av det svenska folkhemmet, det som förut gjorde mig allra stoltast över att vara svensk. Det som gjorde oss unika i världen, mer än att vi trots vår låga befolkningsmängd lyckats föda fram världens bäste tennisspelare och skidåkare, Borg och Stenmark. Men nej, så snett skulle jag aldrig gå, det är jag säker på.


Jag kastar mig raklång och det kalla vattnet omsluter min kropp. Det är inte direkt skönt. Jag simmar några simtag under vattnet och skriker ut chockeffekten från kölden som biter mig i skinnet. Jag har alltid simmat med öppna ögon under vattnet. Många avskyr det. Jag har svårare för flickvänner som inte gillar att bada eller skriker om de får sand mellan tårna. Med ett frustande skjuter jag upp genom vattenytan och ställer mig upp och skakar vattnet ur håret. Jag går den långa vägen in genom viken tillbaka till klipporna, och lägger mig på handduken.


"Var det kallt?" Min vän Linda ställer frågan som hon gjort så många gånger förr. Precis som vi ligger på samma plats vi alltid gjort. Kanske är vi bara bakåtsträvare, tänker jag. Rädda för förändring, rädda för att pröva något nytt. Så jag svarar:


"Ja det var iskallt, det blir inget mer badande för mig idag." Hon tittar på mig med en undrande blick.
Sen lägger jag mig ner och låter solen torka mig. Precis som jag alltid gjort. Vissa saker ska man låta vara, iallafall om de är bra, tänker jag innan jag somnar mot den hoprullade handduken.

En inbjudan.

1986.


Jag hade precis gått färdigt första året på gymnasiet, spelade fotboll med Blåvitt och livet lekte i största allmänhet. Bara en sak grumlade mitt glättiga tillstånd. Jag fick höra att en kille som jag kände till från Blåvitt, men som spelade med de ett år äldre killarna, skulle börja i min klass.

Min första reaktion var; jag slutar. Det är sant. Vi var bara två killar i min Humanistklass, och vi kom bra överens, och jag gillade resten av gänget. Tjejerna alltså.

Det var ganska uppenbart vem Han skulle söka sig till i jakt på nytt umgänge. Och jag ville inte vara det objektet.

Men jag lyssnade inte på mina känslor. Vågade inte ta det steget som kunde gjort så mycket annorlunda.

Och han började. Och han sög in mig i sitt nät. Jag var inte stark nog att stå emot. Tyvärr.



Tjugotvå år senare sitter jag och läser ett mail som kom idag. Ett svar på mitt senaste Nej tack. Ett Nej tack det tog mig tjugo år att få ur mig. Nu är det riktigt jobbigt, och vad jag tror är första gången jag riktigt kan känna hans känslor, ett uppriktigt smärtsamt mail, fyllt av sorg över att jag inte vill vara hans vän.

Och det är inte lätt, jag har haft så svårt att göra människor ledsna och besvikna. Det har inneburit att jag blivit det istället. Det har aldrig varit mer uppenbart och tydligt än i den här relationen.

Men tjugo år är ändå tjugo år. Det passerar inte utan att kännas. Men jag gör det ändå. Låter det passera alltså. För någon gång måste vi lära oss. Måste gå vidare. Använda det vi lär oss på vägen och vara med dem som gör våra liv lättare och lyckligare. Lägga det gamla bakom oss och se framåt. Det finns så mycket bra där. Säga tack till det som var, för vi skulle inte vara dem vi är idag utan dem vi mött och gnuggat oss mot.



Med det sagt vill jag härmed bjuda in dig till en personlig träff. Ja, inte bara du och jag, men tio stycken. Jag kommer berätta om mitt liv, om saker jag lärt och om sånt som kanske också kan berika ditt liv. Efteråt finns det tid att diskutera dina erfarenheter och åsikter. Och självklart behöver du inte berätta vem du är. Inte för mig, inte för någon annan. Bara meddela mig att du kommer. Endast av en anledning: Få platser.

Nästa onsdag. Klockan 19.00, mitt i Göteborg. Är du intresserad så meddela mig här eller via min mail.

Hoppas vi ses.


Tills dess lyssnar jag på min absoluta favorit för tillfället. Det får du gärna göra med såklart. Det blir inte mycket vackrare.

Kleerup och Titiyo - Longing for lullabies

Om du bara kunde ändra dig...

Det finns inget rätt eller fel. Det finns mitt sätt, och det finns ditt sätt. Men vem bestämmer vilket som är det rätta?


Jag tror aldrig den frågan blir så relevant som när man lägger på luren efter ett mindre trevligt samtal med sitt ex. Även om den just då känns omöjlig att ens reflektera över.


Jag funderade över det idag. Och hur mycket tid och frustration vi lägger på att egentligen önska, hoppas, tro, att den andre ska ändra sig och förstå vad vi menar. Tycka som vi.

Är det inte egentligen ganska arrogant?

Lust vs. Olust.

Jag får ofta frågan vilken typ av terapi som är bäst. Idag ska alla gå på KBT- Kognitiv beteendeterapi. Det fungerar visst på många, men jag skulle vilja säga att det är en terapi som passar in vår tid. För det går fort. Om du skulle ha turen att få träffa en terapeut via till exempel din vårdcentral, då brukar det vara max tio tillfällen som gäller. Och sen då, säger jag? Vad gör man med dem som inte mår bra efter tio gånger, som kanske precis vågat börja öppna sig?

Jag känner till terapeuter som arbetar efter den gamla psykoanalysen, där de skriver kontrakt med patienterna där de förbinder sig ibland för flera år framåt att komma varje vecka. Jag vet vissa som haft samma människor på besök i tio år. Hur man försvara det rent etiskt för sig själv, det kan jag inte svara på. Känner man att det inte går framåt efter någon månad, så byt. Det finns ju en uppsjö av duktiga människor som kan hjälpa dig. Jag vet vid ett tillfälle när en kvinna kommit till mig tre gånger och efteråt sa hon att hon redan mådde så mycket bättre. Hon sa att hon gått fyra år innan hos en annan utan att de kommit hälften så långt. "Och varför fortsatte du gå dit?" frågade jag.

Egentligen tycker jag vilken metod man använder är ganska oviktig. Åtminstone om man jämför med hur viktigt det är att man känner förtroende för den man besöker. Utbildning och bakgrund, visst, men om inte kemin och förtroendet finns där kommer ingenting att fungera, hur många tricks han än må ha i sin låda.

Och det motsatta gäller givetvis. När förtroendet finns kan man uppnå mirakel på väldigt kort tid.

Vi har också en tendens att ha större förtroende för människor som varit med om liknande saker. Det är ingenting konstigt i och för sig. Idag är väl Mia Törnblom och hennes kamp för en bättre självkänsla ett lysande exempel. Jag gillar Mia Törnblom. Jag är säker på att hon hjälper många människor med en väldigt viktig sak. Vad jag tänkte på var att jag är säker på att hon har betydligt mer att göra än de flesta terapeuter och psykologer. Jag tror du förstår vad jag menar.

Glöm bara inte att förändra sitt tankemönster är viktigt, men att vara medveten om varför man känner som man gör är ännu viktigare. Att lyssna på sina känslor och följa dem kommer alltid leda dig rätt. Våra tankar kan vi påverka och de kan förledas av vad andra tycker, vill och behöver. Men en klok man sa till mig för flera år sedan:

"Your feelings are messages from your soul. Listen to them, because they will never tell you a lie".

Egentligen vet vi redan det där. Kanske all terapi skulle kunna kokas ner till att vi inför varje situation vi ställs inför, ställer oss frågan: "Hur känner jag mig när jag tänker på det här?"
För det är också så att i vår hjärna finns redan ett inbyggt system av hjärnceller som hjälper oss att förutse vad det här beslutet vi står inför med största sannolikhet kommer leda till, även om vi inte ännu kan se slutresultatet.

Känner jag lust-eller känner jag olust? Att känna det är inte så svårt. Att våga lita på det och följa det är där de flesta av oss går fel. Om vi bara vågade ta det steget skulle de flesta av oss må så mycket bättre, ha bättre relationer, vara lyckligare, ja egentligen det alla säger att vi vill.

Fiske, Brad Pitt och annat.

Jag tror det var 1992, och jag gick på bio tillsammans med sju-åtta grabbar i samma ålder. Det var inte någon vräkig Hollywood-action med Arnold S, utan en film med mer substans, om man säger så. Brad Pitt var en stjärna i stigande, och under den kvällen trollband han oss med sin storslagna karaktär av den äventyrslystne yngre brodern.

Det var en så bedövande vacker film, där huvudingredienserna var två bröder och deras uppväxt med sin hårda men rättvisa pappa, byns präst. Men han var inte bara präst, han ägnade lika mycket tid åt sin andra stora passion, flugfiske. Den passionen förde han vidare till sina båda söner. Många timmar ägnades åt att uppnå den perfekta rytmen.

Till bedövande vackra vyer av det storslagna landskapet kring bergen i Montana, hypnotiserades vi morske män av slowmotionbilderna på fiskelinans dans över vattenytan. Och floden flöt verkligen fram.

Skådespelarna gjorde det hela till en så stark upplevelse, att vi efteråt var alldeles upprymda, som små barn som precis upptäckt något de inte varit med om tidigare. Det stämde ju också ganska bra.

Jag såg den filmen häromdagen. Det var första gången sen den där kvällen för...längesedan, och till min glädje tyckte jag lika mycket om den. Vacker, storslagen, dramatisk. Och Brad Pitt.

Att det sedan är en sann historia gör den knappast sämre. Jag har alltid älskat filmer som är tagna ur verkligheten. Det gör jag fortfarande.

A River runs through it

Tack älskling.

Jag vet inte hur många gånger jag gråtit under åren av att se min dotters rygg försvinna ner över gården, släpandes på väskor, påsar och gosedjur. Det har känts så fel, så onaturligt och aldrig rätt. Att varje söndagskväll känna hennes olust över att behöva packa ihop sina saker och inte få vara i det rummet hon älskar så.

Vem är jag, har jag tänkt, att göra så mot henne? Jag som växte upp i ett hem där min mamma inte ens började jobba förrän jag och mina bröder börjat i skolan. Ett hem där ingenting förändrades och all energi kunde koncentreras på att göra det jag själv ville. Vem är jag att slita så på dina resurser, mitt älskade barn?

Men ibland har vi inte något val. Och barn har förmågan att sätta fingret på det som vi behöver lära oss allra mest. Lära oss för att bli vuxna. Att bli vuxen, har jag förstått, har väldigt lite med ålder att göra. För mig betyder det snarare att få kontakt med vilka vi är på insidan, att våga känna efter och uttrycka det. Att bli medveten om vad som skrämmer oss och våga möta det. Se vad det står för. För visst är det idiotiskt att låta något som skapades under barndomen hindra oss att vara allt vi kan, att leva så mycket vi orkar, att älska så mycket vi hinner.

För saker som var obegripliga då som barn, behöver sällan vara det när vi ser med våra vuxna ögon. Ögon som vi inte hade tillgång till då. Vi hade en annan vuxens ögon som tolkade tillvaron efter deras verklighet. Men vår verklighet är alltid en annan. Och den är vår, ingen annans.

Jag kunde kanske ha sett till att min dotter aldrig behövt flacka runt som en kringresande anslagstavla för mig och hennes mor. Men det tog mig för lång tid att förstå. För lång tid att förstå att när man ständigt säger ja i en relation med en annan människa, leder det oundvikligen till att man slutligen blir tvungen att säga nej till hela relationen. Hur länge vi står ut är individuellt, och egentligen oviktigt.

Mitt älskade barn, du har lärt mig mer om livet än alla hyllmeter böcker jag slukat. Men du förstår, ibland är vi vuxna så stängda att vi inte ens förstår när ni visar oss med alla medel ni kan komma på. Att när ni har ont i magen eller i nacken, kanske betyder att "hej, du ser mig inte". Eller "pappa, jag orkar inte vara duktig just nu, jag vill bara sitta i ditt knä. Och du, bara för att jag berättar om ett problem, betyder det inte att du måste lösa det, hajar du?"

Precis som jag sagt till dig kan jag inte göra om det som varit. Jag kan bara säga förlåt, och nu när jag vet, göra det så mycket bättre. För det är väl vad det handlar om att vara förälder? Att göra så gott man kan efter de förutsättningar man har, och sträva efter att göra det bättre längs vägen.

En dag blir du förhoppningsvis också förälder. Då ska du få se vad dina barn väcker hos dig. Jag räknar med att du ringer då :-)

Lojal, men mot vem?

Hur gör man när man har något viktigt att berätta, men samtidigt vet man att det som ska sägas kommer göra någon man älskar väldigt ledsen?

Jag lyssnade förra veckan på det eminenta programmet "Christer" på p3 under en lång, svettig promenad i skogen. Dagens problem handlade om en tjej som undrade hur hon skulle bete sig mot en kille på jobbet som gick över hennes gränser, tog i henne på ett sätt som kändes obehagligt och så vidare. Hon undrade hur hon skulle göra för att få stopp på det hela utan att det blev dålig stämning eller allmänt jobbigt.

Jag kände igen mig i det där. Att alltid ta hänsyn, alltid sätta andras känslor före de egna. Att ta på sig ansvaret fast det egentligen är någon annan som är ansvarig.

Och även om jag har lärt mig så mycket om det här, hur jag beter mig och varför, så handlar det nu om den stora fästningen. För det är givetvis så att ju närmare vi kommer det som är oss närmast, desto svårare blir det att stå upp för det vi vet, behöver och vill. Jag tror ni förstår vad jag menar.

Men vad jag insett som jag inte visste förut, är att det som inte blir sagt kommer att uttrycka sig ändå. Och då på ett sätt som kostar betydligt mer än vad det gjorde från början.

Tack.

Jag har vid flera tillfällen bakåt i tiden, berört den stora värme jag mött här inom "bloggvärlden". Eftersom jag var borta ganska länge har många av "di gamle" försvunnit, och när kommentarerna blir få undrar jag ibland om det jag skriver når fram.

Men ibland händer det underbara saker. Igår, precis innan jag skulle lägga mig, såg jag ett mail jag missat. Jag öppnade det, och läste...Och läste det igen. Och igen. Det var fantastiskt. Ett mail som jag kommer skriva ut och sätta in i min pärm märkt med regniga dagar.

Tack Pia.

A lot of sunshine.

Hittade en gammal låt som jag älskade "back in the days".

Som tur är stämmer det inte med dagens väderlek :-)


Kid Frost

Min mamma.

Jag hade precis satt mig ner för att äta dagens lunch, bestående av pasta med någon slags sås. Precis när jag körde runt gaffeln i pastan ringde telefonen. Jag blev kall i kroppen. Jag hade på något sätt intalat mig att om det inte ringde skulle allt vara bra. Jag reste mig och lyfte luren.

"Ja det är Johnny", svarade jag.

"Hej, det är mamma, vad gör du?"

"Jag satte mig precis ner och skulle äta lunch", sa jag.

"Jaha, va synd då. Jag tänkte kanske att vi kunde ses och ta en fika eller så. Men då åker jag hem istället". Jag hörde och visste redan svaret innan jag sa:

"Var det något speciellt då, eller?"

"Ja, jag var ju hos läkaren nu, och...det var inte så bra. Jag har cancer".


Jag öppnade hissdörren och klev in. Den sjönk som en sten i en fart som fick mig att nästan kräkas av svindel. Någonstans mellan våning två och tre stannade den. När jag tittade upp såg jag att handtaget satt jättehögt upp så jag fick knuffa allt vad jag kunde för att få upp dörren. Jag lyckades till slut ta mig ut, och fann mig själv stående i vårt gamla kök. Jag var bara en liten gosse, och jag kände att jag grät. Jag såg mamma klä på sig i hallen, och jag försökte ropa på henne, men hon hörde mig inte. Jag sprang mot dörren, men hon bara öppnade den och gick ut, utan att se mig. Jag kastade mig otröstlig på golvet, jag trodde det var sista gången jag såg henne. Min beskyddare, min ängel, min mamma. Hur skulle jag klara mig utan henne?


Mamma kom snabbt under behandling, och hon har varit så modig. Hon har varit modig för oss alla, och hennes positiva inre har säkerligen hjälpt många hon mött i samma situation. Mitt i allt det jobbiga insåg jag att jag hade en hel del olösta saker tillsammans med henne, och jag visste precis vem som skulle hjälpa mig med det.

Idag har vi varit på lunch och mamma mår bra . Och jag med. För nu har vi en riktig relation, en mellan två vuxna människor. Jag var så rädd att min mamma skulle försvinna innan jag fick komma fram till vad jag behövde inuti. Det hade inte varit roligt att aldrig få se henne i ögonen och bekräfta att allt är bra.

Och det kommer vara bra, även när du inte är här längre. Bara så mycket tråkigare. Och tomt.

Mamma, jag vet att jag inte sagt det tillräckligt ofta, men...jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig. Jag önskar att alla barn fick komma till världen och mötas av sådan kärlek som du gett mig och mina bröder. Världen skulle vara en så mycket vackrare plats då.

Tack.

Metall.

När jag var 18 år satt jag och Jocke Cans, sångare i Hammerfall och numera också antagligen omåttligt stolt innehavare av titeln Körslagskung :-), i min gamla Toyota Celica och lyssnade på Metallica under rasterna på Burgårdens gymnasium.

Oftast var det jag och min bästis på den tiden, Mattias som jag också jobbade på konserterna på Scandinavium tillsammans med. Men ibland var Jocke med, och det tycker min dotter är supercoolt eftersom hon har blivit ett litet Hammerfall-fan. Inte tack vare mig vill jag flika in.

Ett av mina bästa konsertminnen, och utan tvivel det mest skrämmande, var när vi som sextonåringar gick på Metallicas konsert på Frölundaborg. Klientelet var som direkt hämtat ur Sagan om ringenfilmerna. Och då tänker jag på dem som tillhörde den dumma sidan.

Det knarkades en del kan jag säga.(Inte av oss alltså) Och dansades i ringar och annat. De välte ner folk. Bland annat oss. Men musiken var mäktig. Det tycker jag fortfarande.


Masters of Puppets-Metallica

nr.321

När man pratar om barn som blivit kränkta, tänker vi oftast på dem som blivit slagna eller översatta för tydliga övergrepp. Men det krävs betydligt mindre än så för att ett barn ska uppleva sig kränkt och att dess integritet ignorerats.

Barn som upplever att de aldrig blir sedda, bekräftade eller känner sig som en börda, kommer till en början kanske försöka kämpa emot. Men barn vill samarbeta. Så till den milda grad att de är villiga att betala vilket pris som helst. Och efter en tid av tvivel kommer barnet att sluta sig till tron att "mamma och pappa har rätt, det är mig det är fel på".

För barn slutar inte att älska sina föräldrar. De slutar älska sig själva.

Som förälder har man stor makt. Men med makt kommer stort ansvar. Jag vet inte om det någonsin blir tydligare än i det här sammanhanget.

Nej.

Den danske familjeterapeuten Jesper Juul hävdar att "nej är det mest kärleksfulla ordet i världen".

Jag håller med. Gör du? Se vad du tycker om det här:

De flesta konflikter i familjer och grupper uppstår på grund av att en eller flera medlemmar inte klarar att säga nej när de menar det. Konsten att säga nej handlar om att ta ansvar för sig själv och sina personliga gränser, och därigenom visa respekt gentemot sina medmänniskor.

Det handlar alltså inte om att vi avvisar varandra för lite, utan om att vi istället lägger skulden på de andra.

Det finns flera inre förklaringar till varför vi gör så. Vi vill inte stöta oss med de andra och till slut sårar vi dem. Vi orkar inte ta konflikter och till slut blir det så många att de växer oss över huvudet. Vi vill så gärna att de andra ska gilla oss, att till slut kan vi inte längre tycka om vare sig dem eller oss själva. Vår önskan att vara populära förvandlar oss till dörrmattor. Vi vill gärna var generösa och öppna, så till den milda grad att vi till slut blir sura och snåla.

Kanske känner du igen dig i några av exemplen. Jag gjorde det förut. Inte så konstigt, de handlar trots allt om mig.

Naturligtvis grundar det sig i vårt existentiella behov av att känna oss viktiga för de människor vi älskar.

Det här behovet blir aldrig starkare och tydligare i relationen till våra barn som vi vill ge allt vi någonsin förmår. Att se våra barns ansikten stråla av glädje fyller de flesta med energi som inte ens kan återskapas i moderna kärnkraft. (Något som handlarna jublar åt varje år i december).

Det är trots allt inte så svårt att förstå att det är svårt att finna en bra balans mellan ja och nej. Men det betyder också att att nej är det svåraste svaret i världen, ett svar som kräver omtanke, engagemang, mod och ärlighet.

Nej=Kärlek.

Bite me.

Ah, jag tror du redan vet att det hänt något. Du brukar vara väldigt snabb på att plocka upp det när det varit på gång. Då blir det bråk. Det brukar alltid fungera. Men inte idag. Jag är inte där längre.

"Ja men du ska alltid hålla på att dra upp det som hände förr. Kan du inte skita i det och prata om det som är nu". Rösten på andra sidan mullrar och accelererar som en Formel 1 bil på målrakan.

"Jag hör dig alldeles utmärkt utan att du behöver gapa", säger jag. Det gör inte saken bättre.

"Men nu hade vi bestämt att hon skulle gå dit, och bara för att hon inte vill gå nu så ska du bara ändra det! Typiskt dig att inte kunna stå fast vid något man bestämt"!

"För det första var det J som kom till mig och sa att det blivit för stor grej, och att hon inte ville dra igång det nu. Och för det andra sa jag att jag skulle ringa och prata med dig innan vi bestämde definitivt. För det tredje hann jag inte förklara färdigt förutsättningarna som jag hade glömt, innan du ringer upp igen och kräver att få tala med J", svarar jag utan att gapa tillbaka.

"Jaha", säger hon på andra sidan. Sedan blir det tyst. Innan jag fortsätter med att säga vad jag tycker om hennes beteende, och att det i min värld är vår uppgift som föräldrar att se och lyssna till vårt barns behov, inte se till att genomföra det som vi tycker att de behöver. Det kan vara nödvändigt när barnen är små och vet vad de vill men inte alltid vad de behöver. Med barn i puberteten är det lite annorlunda.

De där sista två meningarna sa jag inte. Även om det är så. Jag pratar inte så om du nu tror det. Privat menar jag. Det skulle ju låta rätt drygt.

Men jag sa rätt mycket annat. Men det får stanna där, mellan två telefoner någonstans i det vackra Göteborg.

Skitkul.

Skrattar högt som vanligt när jag besöker nätets mest underhållande bloggare, Mikebike.

Kom på ett roligt citat som Kay Pollak bjöd på. Apropå att jobba med människor med en pessimistisk inställning:

"Livet är en skitmacka, och man får ta en tugga varje dag".

När jag såg den underbara filmen "The Bucket List" med Jack Nicholson och Morgan Freeman, levererade Jack ett annat skönt när han drog tre saker för sin assistent som han tyckte han skulle lägga på minnet, angående effekter av att bli gammal. Nummer tre:

"Never trust a fart".

Hey, jag skrattade. Men jag är förvisso ganska barnslig. Men det står jag för.

Discofever.

Den gode Smyg diskuterar bästa discolåten, och jag känner att jag vill lämna mitt bidrag. Min första tanke gick till den här truddelutten. För oss som var med redan då, blir det hela komplett tillsammans med det knastrande ljudet av stiftet mot vinyl.

Så på med de höga klackarna, harkla strupen och sjung med. Det tänker jag göra.

BeeGees-Tragedy

Kärlek på riktigt.

Jag vet inte , men just nu har kroglivet ingenting att erbjuda mig. Inte för att jag inte är på humör, tvärtom. Jag klarar bara inte av de där låtsaskonverstionerna, du vet" och vad sysslar du med då", eller "var bor du", "har du barn". Inget fel i det, konversationerna måste ju starta någonstans. Men allt som oftast gör de det på samma ställe, på samma sätt.

För min egen del är jag säker på att det beror på att jag letar efter något äkta. Nu när jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter värmen och känslan i den sanna kärleken.

Den finns därute, det är jag säker på. Tills dess nöjer jag mig inte med något annat. Kärlek på riktigt, eller inte alls.

Så det så.

Se mig som den jag är, inte den du önskar jag vore.

Om jag bara fick skriva en sak om barn så vore det följande;

Alla barn är unika. Alla barn har med sig otroligt mycket kunskap och färdigheter redan från födseln. Det är ditt ansvar som förälder att behandla ditt barn efter vem han eller hon är. Det är din uppgift att hjälpa ditt barn att plocka fram hans eller hennes unika egenskaper och hjälpa barnet att bli den som han eller hon innerst inne är. Inte den som du önskar eller tycker att hon eller han ska vara.

Läs gärna igenom det där några gånger. Känn efter hur du reagerar. Tycker du att, ”ja men det är väl självklart”? Eller tycker du att ”vilket trams, barn är tomma kärl som behöver mig som vuxen för att fylla honom/henne med rätt innehåll”?

Oavsett hur du tänker, låt mig konstatera följande, att om alla gick in i föräldrarollen med den här inställningen skulle köerna till BUP och barnläkare drastiskt minska. Oavsett vilka förutsättningarna var när barnet kom till, om föräldrarna lever ihop, om det bara finns en närvarande förälder. Det spelar ingen roll. Barn som möts med respekt och tar sig igenom barndomen med sin integritet bevarad, kommer att komma ut på andra sidan med sin självkänsla intakt.

Självförtroende är något annat, en färskvara som pendlar upp och ner, som kan fyllas på genom att vi är duktiga på att springa fort eller är vackra att se på. Självkänsla är något annat. En inre vetskap om att jag är okej även om jag inte springer fort eller ser ut som Julia Roberts. En stark självkänsla innebär att hur jag mår inte styrs av yttre orsaker.

Självklart påverkas man både positivt och negativt av livets händelser, det vore ju tragiskt annars. Men med en stabil självkänsla kan vi hantera både framgångar och motgångar på ett bättre och sundare sätt.


Father Figure-George Michael

Det var ingenting.

Det är tisdag, höst och kalla vindar. Jag sitter i bilen på väg hem efter en tolvtimmars dag på jobbet, med täppt näsa och trötta ögon. Där och då tar jag beslutet som jag haft inom mig en längre tid. Egentligen redan innan vi flyttade ihop. Jag struntade bara i att lyssna. Som så ofta förut.

Första kvällen jag bodde där gick hon ut med en kompis. Trots att jag stannade hemma. Hon kom hem vid halv fyra, och nästa dag fick jag höra att hennes kompis gått hem strax efter tolv. Helgen efter det jobbade jag till tolv på natten och hon gick ut. Jag pratade med henne innan jag satte mig i bilen, och hon sa att hon snart skulle komma hem, och bad mig vänta uppe på henne. Klockan sex låste hon upp dörren.

Jag klev in i hallen, hängde upp jackan och gick in i lägenheten. Jag hade bara bott här några veckor, men gillade den inte. Hon stod i köket och pratade i telefon. Jag satte mig i soffan och väntade. En liten stund senare kom hon in och satte sig mitt emot.

- Jag har något jag måste prata med dig om, sa jag och tittade henne i ögonen.

- Ja, jag har också något jag måste prata med dig om, svarade hon.

I min hjärna snurrade tankarna på, och jag var säker på att hon skulle säga att hon varit med någon de där kvällarna, hon hade inte kunnat säga vad hon gjorde, och någon hade ringt och lagt på luren. Fan vad bra tänkte jag, här kommer jag lätt undan. Nu blir det ju inga som helst problem att ta sina prylar och sticka. Tänkte jag alltså.

- Varsågod, börja du, sa jag och förberedde mig på att replikera hennes erkännande.

Hon tittade ner i golvet, harklade sig, och såg ut att kämpa efter rätt ord.

- Jag är med barn, sa hon samtidigt som hon tittade upp.

Som om någon dragit ur korken i botten rann all energi ur mig. Det blev tyst.

- Vad var det du ville säga, sa hon till slut.

-Ingenting, svarade jag. Det var ingenting.

Lisa slappnar av

Duffy: Stepping stone

Duffy: Delayed devotion

Duffy: Mercy

Sorry Håkan, jag fattar inte...

Jag sitter i bilen, på väg hem från en skön träningsrunda i den för tillfället vidunderligt vackra Botaniska trädgården, med omkringliggande skogsområden. Radion är inställd på MixMegapol, och i höjd med Slottskogsvallen börjar Håkan Hellström sjunga. Eller ja...

Jag anser mig vara hyfsat orienterad när det gäller musik. Om inte annat blir jag ständigt uppdaterad av min allvetande musikguru Anders (som antagligen säger upp vänskapen efter den här texten). Jag lyssnar på allt möjligt, Metallica, Tom Petty, Winnerbäck, må vara favoriterna, och Duffy just nu, men jag har egentligen bara två krav som inte går att ignorera. För mig alltså. Personligen. Och det är, att även om det är riktigt hårt så måste det finnas givna melodislingor man kan följa, men allra viktigast är att sångaren kan sjunga. Det borde inte vara så konstigt egentligen. En kock förväntas kunna laga mat när han kommer till jobbet. En busschaufför antas ha busskort, en polis...ja du fattar.

Och jag är ledsen, men hur go han än må vara som människa, och hur duktig han än är som musiker, så kan ingen vid sina sinnens fulla bruk påstå att Håkan Hellström kan sjunga. Det gör ont i mig, huden knottrar sig och jag vill slita ut stereon, veva ner rutan och bara kasta ut den och hoppas en lastbil kommer bakom.

Ibland får jag för mig att hela Sveriges musikerkår med Bjurman i spetsen bestämde sig för att utsätta oss för ett prank, som sedan drogs för långt och det var för sent att säga att "hallå, vi skämtade bara".

Men eftersom jag är i klar minoritet, så antar jag att det är något jag inte begriper. Och det är helt okej. Det här är bara min åsikt. Och jag minns min brors dotter som fick en svår gråtattack när jag råkade dryfta det här på något kalas. Och det är ju så musik ska vara. Beröra. Väcka något därinne.

Fast inte hos mig. Jo, något väcker han, den gode Håkan. Och faktiskt är det inte långt till tårar för mig heller ibland. Fast av en helt annan anledning.

Här är ändå en riktigt bra låt. Gårdakvarnar och Skit. Typ Gais.

Ödmjuk och solbränd.

Jag hade verkligen förberett mig inför dagens möte. Jag hade visualiserat hela min plan och gick bara in för att verkställa den.

Men jag glömde en sak. Att vara ödmjuk.

Uppfylld av all den kunskap jag samlat på mig gick jag bara in och körde på, och förväntade mig att de skulle tycka att jag var fullständigt briljant. Något annat än "lysande Johnny, helt superbt, så gör vi såklart" kunde jag inte tänka mig att få höra.

Tänkte inte på att dem inte hade lärt sig det jag lärt mig. Så det var antagligen rena grekiskan. Och ingen av dem hade varit mer än en vecka på Rhodos.

Nåväl, det blev ganska bra ändå. Ödmjukheten hade inte sprungit ur något behov att vinna eller visa mig duktig från min sida. Nej, det var bara så att jag var så entusiastisk och ville delge dem allt lika klart och tydligt som jag kunde se det. Men kompromissa är något som tillhör vuxenlivet. Så det gjorde vi.

Och alla fick vara vinnare.

Möte nummer två var en annan känsla. När man själv lägger sig platt och erkänner att"ja, jag fuckade upp här, jag har gått igenom det hela från början till slut och tar på mig det här och det här. Jag visste helt enkelt inte bättre och kommer göra allt för att det inte ska upprepas igen". Då vill man inte höra personen som sitter bredvid och är lika inblandad ta noll ansvar för det som han gjort, och bara skjuta det som är uppenbart ifrån sig. Och sedan gå ut från mötet och bara säga att "ja det gick ju bra".

Jag svarade vad jag tyckte om det. Sedan gick jag hem och öste på sandsäcken tills armarna hängde slaka. Skönt :-)

Fick några underbara timmar på fotbollsplanen idag, som ledare för min dotters skollag. Strålande sol, glada, sjungande barn. Då spelar såna där möten inte så stor roll.

Reflektion.

"Vet du vad jag önskar Johnny?"
Den gamle mannen tittade på mig från sängen. Hans ansikte var fårigt, huden sådär ständigt bruntonad som den bara blir på människor som vistas utomhus större delen av deras tid.

"Nej, men berätta", svarade jag, nyfiken på vad han låg och funderade på.

"Jag önskar att jag tagit av mig skorna och gått barfota i gräset lite oftare. Det är så underbart att känna sommarvarmt gräs mot fötterna. Jag tror inte vi människor är gjorda för att gå runt med strumpor och varma, klumpiga skor. Vad tror du?"

Han förvånade mig ständigt, inte minst nu. Men eftersom jag också älskar att gå barfota hade jag inte svårt att förstå vad han menade. Särskilt inte nu när han inte längre kunde gå. Vi människor verkar ha en tendens att sakna det där vi inte längre har tillgång till.

"Vet du, jag förstår precis vad du menar", svarade jag. " När jag var liten tjatade jag på mamma varje dag som det började nalkas sommar, får jag gå barfota nu då, snälla mamma, snälla? Hon svarade alltid att det fick jag inte förrän det var tio grader minst på natten. Det var väl ett konstigt svar. Det var ju inte på natten jag ville vara barfota".

Han skrattade högt åt mitt svar. Han skrattade så att det tunna vita skägget guppade upp och ner, för övrigt i samma takt som den väl tilltagna magen. Och som vanligt avslutades alla gapskratt med en rejäl hostattack.

"Tack för den berättelsen, den gjorde gott inuti", sa han när han hämtat sig. "Vet du vad jag önskar mer", fortsatte han. "Att jag ätit mer glass. Jag har alltid älskat glass, men av någon anledning har jag ätit det alldeles för sällan. Tänk en sån där riktigt go mjukglass i ett rån, när man spatserar bland båtarna i hamnen..."

"Ja det är en riktig höjdare, det håller jag med om", svarade jag. Jag gjorde en notering i minnet att vid nästa tillfälle ta med en riktigt krämig mjukglass. "Du är väl inte laktosintolerant?" frågade jag.

"Nä det tror jag inte. Men å andra sidan tror jag inte de skulle märka någon skillnad", svarade han.

Vi brast båda ut i ett gapskratt som ekade ut i korridoren och fick personalen att nyfiket sticka in huvudena för att se vad som stod på. Vi försäkrade dem att allt var som det skulle, vi hade inte smakat något starkt.

Tio minuter senare strök jag honom längs kinden där han hade somnat i sin lilla säng. Jag reste mig upp, tog på mig jackan och steg ut i korridoren. Jag gick de tjugo stegen fram till entrèdörren, tryckte ner handtaget, steg ut, och lämnade honom där.

Vid vägs ände.

Jag är inte bra på att säga hej då. Så förutom det vill jag bara säga tack. Tack för alla fina kommentarer, stöttning, värmande ord, glada tillrop, vänskap...ja det finns mycket mer än så. Och det tar jag med mig.

Ta väl hand om er
//Johnny

Höhmmm...

Det är bara jag som harklar mig. Gör strupen klar för att säga tack för att Ni bryr er. Men jag är här. Skulle kunna skriva något riktigt bra om varför jag varit osynlig.

Men jag hoppar över det. Nöjer mig med att konstatera att ibland behöver vi någon som ruskar om oss och visar hur det egentligen är. Någon gjorde det med mig. Ruskade om mig alltså.

Nej, det var ingen kvinna den här gången. Eller jo, det var det ju. Men inget som hade med romantik att göra. Och sen var det en till faktiskt. Hon var också kvinna. Men det hade inte heller något med romantik att göra. Fast mycket känslor. Så var det.

Tankarna på att sluta blogga har varit starkare än någonsin den senaste veckan. Men det känns så vemodigt. Även om jag inte träffat mer än ett fåtal så känns det ändå som det skulle lämna ett stort tomrum. Eller det skulle det. Utan tvekan.

Så jag låter det bero ett tag. Får se om glöden kommer tillbaka. Lusten att dela med mig. Glädjen att få ta emot.

Tills dess kan jag säga att det blivit varmare här inne. Och det är värt att bloggas om. Jag lovar.

En öppen spis. Eller en braskamin hade varit perfekt. Här är kallt. J-ligt kallt.

300

Rubriken syftar på antalet inlägg, inget annat.

Det får trots allt bli kort. Och jag ville egentligen bara säga att Kay Pollak var precis så bra som jag kunde hoppats. Tre timmar av glädje och energi. Jag är nöjd. Och glad. Och på väg till sängen.

Förväntningar

Det handlar väldigt sällan om enskilda händelser, utan om de förväntningar vi hade med oss in i situationen, som sedan inte infriades.

Du kanske har läst det där förut, i någon annan form. Det är en vedertagen sanning inom psykologin, och risken är stor att du sett eller hört det i samband med Dr.Phil. Det är en av hans grundteser. Att väldigt mycket av människors illamående handlar om förinställda drömmar som sedan inte infrias.

Själv har jag förstått mycket om mig själv sedan jag tog till mig den där meningen. Hur lätt det är att fastna i förväntningar, eller egna önskningar om hur händelser ska bli, eller ännu värre, hur andra människor ska vara. För det är väldigt sällan som den andra personen är medveten eller informerad om dina planer för honom eller henne . Vi gör bara upp pjäsens innehåll och väljer ut ett lämpligt objekt att spela den andra huvudrollen. När vi sedan upptäcker att han eller hon inte fattar vilken roll de spelar, eller egentligen, att de helt enkelt spelar den fel, enligt oss, ja då byter vi bara ut den mot en annan lämpligare motspelare.

Och så där håller vi på. Antagligen tills vi själva inser att vi inte kan styra andra människor, vi kan inte styra livet. Visst kan vi påverka det, men saker kommer hända vare sig vi vill det eller inte, både bra och mindre bra. Människor omkring oss kommer göra saker vi tycker om och saker vi...gillar mindre.

Vad är det som gör att så många förhållanden tar slut idag? Särskilt när barn är inblandade, och ofta när de är små. När påfrestningarna ökar och sömnbristen är konstant, det blir tjafs om vem som ska göra vad, och det är plötsligt inte så romantiskt och puttenuttigt som vi hade föreställt oss. Då blir det problem. När verkligheten inte stämmer överens med våra förväntningar. Naturligtvis beror det på många andra faktorer än barn. Men det är ett bra exempel.

Blanda inte ihop det här med att ha mål och drömmar. Det är snarare så att de som har mål och drömmar lättare kan navigera sig förbi de hinder som kommer i deras väg. Att hitta nya lösningar och stigar när deras förväntningar slås i spillror. Men att ha orealistiska förväntningar på livet och andra människor leder sällan till något bra. Att veta vart man ska, men vara öppen för olika vägar att ta sig dit, brukar vara framgångsrika människors devis.

För mycket potential går förlorad i besvikelse och frustration, för många bra människor slutar att växa på grund av förväntningar som gått i kras.

Ikväll går jag på föreläsning med Kay Pollak. Det ska bli riktigt kul. Och säkert mer än så.

Varför?

"Jag fattar inte varför man ska hålla på och rota i sån där gammal skit, vad spelar det för roll nu?"

Det där har jag hört många gånger när jag pratat med folk om terapi. Själv har jag aldrig sett på det så. Jag har alltid varit nyfiken på att förstå varför jag gör som jag gör. Att hitta de där sakerna som leder framåt, som gör att man kan undvika att hamna där igen. Att utvecklas som människa helt enkelt. Både för sig själv, men också för dem runt omkring, dem som betyder någonting.

Lika kul tycker jag det är att hjälpa andra att hitta de där guldkornen som helt plötsligt öppnar en helt ny dörr, med ett helt annat livsinnehåll bakom. Det är svaret till dem som brukar fråga hur man orkar lyssna på andra människors problem och elände. Att det finns en anledning till att de har de där problemen, men det finns också sätt att bryta mönstren och leva ett bättre och skönare liv. Och det är en fantastisk upplevelse när lampan tänds i huset mitt emot. Jag lovar.

Om barn.

Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg. Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli.

För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klara själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd.

Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det.

Jo, jag ville säga det, att om du eller någon du känner är i behov att prata med någon som är kunnig inom det psykologiska området, då är det ett bra läge nu.

Eftersom jag håller på och vidareutbildar mig tar jag emot klienter mot en lägre kostnad. Lägre än en legitimerad teraputt alltså.

Är du intresserad, maila mig och lämna ett nummer så hör jag av mig.

Underdogs och andra

Över hela världen har folk rörts och berörts av historien om den mobbade mobiltelefonförsäljaren Paul Potts förvandling till fullfjädrad operasångare. Även jag.

Men sedan får man höra att han var inplanterad av programledningen, att de redan visste hur bra han var, och att han inte var den där oupptäckta prinsen som bara inte blivit kysst tidigare.

Men okej, det handlar om pengar, så vem orkar bli riktigt upprörd och känna sig lurad? Vi vet väl hur det fungerar vid det här laget, inte sant?

Jag har Paul Potts skiva. Och det som stör mig nästan mer än det andra, är att de bara verkar ha skrapat ihop Pavarottis, Bocellis och andra stjärnors låtar, och låtit honom sjunga in dem för att omgående kunna kränga skiten över disk.

För ärligt talat, inte är det i den klassen. Och hur kul skulle det vara att jämföras med dessa superstars per omgående? Men på tv hörde jag alldeles nyss att herr Potts kommande Sverigekonsert redan är utsåld, och jag inser att det spelar nog inte så stor roll hur han sjunger. Vi älskar historier om människor som kommer från ingenstans och lyckas. Underdogs. Jag med.

Jag tror det beror på att det ger oss själva hopp. Och det behöver vi så innerligt att vi inte ens bryr oss om historien är sann eller inte. Och det i sig tycker jag är ganska hoppfullt. Att vi vill tro på det goda alltså.

Årets bästa rubrik ?

"Alla bra män heter Johnny"

Ja vad det handlar om kan du läsa här. Och vem är jag att säga emot. Hon verkar ha rätt bra koll :-)

Äventyr

- Hörde du? Vad fan var det?
Tomas röst skar sig där i det lilla tvåmannatältet, i skogen, alldeles för långt från mamma och pappa.

- Jag vet inte. Det måste varit något djur eller så va? Finns det inte kossor här eller?
Jag fick knappt fram mina egna frågor. Kroppen darrade och jag började hacka tänder. Vi var inte särskilt modiga varken jag eller Tomas. Absolut inte efter mörkrets inbrott.

Vi hade övertalat våra föräldrar att vi sjääääälvklart kunde klara oss på egen hand, med tält och spritkök. Och i dagsljus hade det hela tett sig som en strålande idè. Vi hade packat matsäck, sovsäckar, tält, ja det mesta som kunde tänkas behövas för två pojkar som precis börjat mellanstadiet. Vi glömde packa ner modet. Fast det märkte vi inte då.

Vi cyklade oss svettiga, samtidigt som vi sjöng Björn Skifslåtar så högt vi kunde. Vi älskade Björn Skifs. Speciellt "det blir alltid värre framåt natten". Av någon anledning diggade vi allra mest cowboylåten " Like a Rhinestone cowboy". Ja det var ju inte Björn Skifs, men vi gillade den. Och det berodde nog mest på att hans pappa spelade den titt som tätt. Det hade vi ingenting emot, utan sjöng med på vår låtsasengelska. Han med. Fast på riktig engelska då.

Vi hade satt upp tältet, badat, och senare gjort upp en eld och grillat korv. Det sprakade från elden och värmen från den var skön när kvällen svepte in omgivningen i allt dunklare skuggor. Dagens lekfulla glädje började förändras i takt med att omgivningen också gjorde det. Jag rös till, och såg att han gjorde detsamma.

Vi kröp in i tältet och drog igen dragkedjan. På något sätt lyckades vi tydligen somna, för vi vaknade båda två av ett riktigt otäckt ljud. Ungefär som vildvittrorna i Ronja Rövardotter.Det åtföljdes av något som låt som grenar som bröts av. Vi tittade på varandra. I mörkret vågade vi inte säga ett ljud. Hjärtat slog så hårt att det kändes som det skulle gå igenom bröstet, öronen var fyllda av något som kändes som bomull, halsen torr som en gammal knäckemacka...Och vi bara väntade på att någon skulle slita upp tältduken och visa sitt vidriga ansikte. Vi tittade på varandra och plockade på oss det viktigaste. När det var tyst utanför smög vi oss ut, rusade mot cyklarna och kastade oss upp. Vi trampade som galningar på den mörka skogsvägen som om alla mördare och monster i hela världen var oss hack i häl. Grenar slog oss i ansiktet, svetten droppade från pannorna, men vi brydde oss inte. Vi såg oss inte om förrän vi kastade cyklarna på gruset hemma hos mig. Framåtböjda med händerna på knäna stod vi och kämpade för att få luften ner i lungorna. Mamma sa ingenting när hon öppnade dörren.

Nästa dag hämtade vi tältet. Ingenting var rört. Förutom självkänslan lite kanske. Men det kom vi snabbt över. Anledningen till det kommer en annan gång.