Åke och hans stora käft

Sitter i bilen på väg från jobbet och lyssnar på radion, Pontus Enhörning. Men det som fångar mitt intresse är ett inslag där författaren Åke Edwarsson pratar om en sak som skickar mig tillbaka i tiden.

Han berättar om en kille som inte var den mest begåvade killen i skolan, men som vid något tillfälle efter ett prov utropade något i stil med "jag var i alla fall bäst av de sämsta"!

Jag var själv ganska duktig i skolan. Jag ägnade ett minimum åt studierna eftersom idrott var min stora passion, men det var ändå tillräckligt för att tillhöra de bättre. Det jag hade svårast för var matematik. Och när vi började högstadiet fick vi göra prov för att de skulle dela in oss i grupper efter vår kompetens.

Jag hamnade i den bästa gruppen. Jag och tjugo mattesnillen. Som grädde på moset fick vi den mest fruktade läraren av alla, C O. Han var ökänd för sitt buffliga humör, men framförallt för sin förmåga att kraftigt perspirera. Mikebike uppmanade mig inför bröllopet i somras att dra på Absolut torr för att inte hålla tal med lp-skivor under armarna. Ja då fattar du va? Jag tyckte hemskt synd om honom, och gör det fortfarande. Men det var inte roligt för mig heller.

Jag hade svårt att hänga med och ville inte be om hjälp. Resultatet blev såklart att jag inte lärde mig någonting. Jag bönade och bad om att få byta grupp, men icke. "Du är tillräckligt bra, det ser du ju här på testet". Ingen brydde sig om att det där testet inte betydde ett skit för mig. Och i slutbetyget stod inte något om att jag gått i den högsta mattegruppen.

Där stod bara en tvåa. Och den log sitt skäggiga leende mot mig, och sa :
"Synd, du kunde haft en femma och varit bäst av de sämsta".

Tack så mycket Åke Edwardsson för att du påminde mig.

Mera Kay...

Idag skrev jag ett mail till Kay Pollak. Det kändes som det var dags. Och då är det bara att lyssna.

Till min stora förvåning fick jag ett svar bara en stund senare. Som jag svarade på. Och som han svarade på. Och som...ja du fattar. Vilken otroligt sympatisk person. Precis som jag trodde förvisso, men ändå. Ska bli spännande att se hur det är att mötas på riktigt. I november.

Det börjar fungera riktigt bra på det nya jobbet. Med tiden kommer det bli ännu bättre. Det känns bra, och det är trots allt det viktigaste. Bra människor omkring mig. Det är viktigt.

Sitter och lyssnar på Jose Gonzales nya. Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Så jag avstår att tycka tills vidare. Förra plattan tyckte jag var grym. Kanske den här blir det också.

Undrar om dom sitter i Idoljuryn och tänker " ah va faan".

Jag och Kay

Jag har vid flera tillfällen uttryckt min...inte beundran, men gillande snarare, av Kay Pollak. Och jag gillade mycket i filmen Så som i himmelen. I en sekvens frågar Mikael Nykvist hur man vet att man är kär i någon. Svaret är i stil med " man blir glad när man ser han/hon".

Kanske är det inte svårare än så. Jag tänkte på en annan line i samma stil, "man saknar henne/honom innan man hunnit gå".

Värst vad jag babblar på nu då. Vi säger så.

I dagens inkorg

När jag slår på datorn har jag fått ett mail. Inget konstigt med det, men det här är ett sånt mail som gör att magen drar ihop sig till en klump, och jag drar mig för att klicka på det.

Vi var vänner förut. Eller kompisar. Vet inte hur jag ska uttrycka det. Vad jag däremot vet var att jag inte mådde bra av det. Att umgås alltså. Men självklart fanns det många saker jag tyckte jättemycket om, annars hade det inte blivit jobbigt. När jag valde att sluta umgås med honom innebar det också att jag inte kunde fortsätta träffa ett helt gäng andra kompisar. Då kändes det ändå som ett rätt beslut.

Det var också ett beslut som hade vuxit fram under flera år. Och påbörjats långt innan dess. Efter en intensiv mailkontakt där det skrevs saker som gjorde ont långt in själen blev det inte så svårt. Mest skönt.

Men tiden går. Och som det heter, "tiden läker alla sår", så vacklar jag nu.

För dagens mail var en öppen hand som bjöd upp till dans. Med helt andra regler och förutsättningar. Men jag vet inte om jag vill. Eller vågar.

Förvisso är det så att livet är för kort för att inte förlåta. Men man måste också fråga sig om det är värt det. Att väcka den björn som sover.

Vi är nog rovdjur trots allt.

En flakbil har blivit påkörd av en spårvagn. Den står på spåret med elvans spårvagn intryckt i höger sida. Det ser otäckt ut.

Den filen jag står i ska rakt fram. Alltså har den ingenting med krocken att göra. Förutom att alla vill se. Se om någon är skadad. Om det finns blod.

Därför är det helt stopp i alla riktningar. Antagligen var det likadant redan på stenåldern. Att det var spännande med blod. Ja inte vet jag. Knäppt är det i allafall.

Fenomenet har till och med ett eget namn. "Titt-kö" tror jag är det korrekta uttrycket.

Okej, jag ror

Jag minns inte riktigt vilket år det var, men sommar var det. En sån där sommar som aldrig verkar ta slut, som man aldrig vill ska ta slut. När benen inte kände tyg mot sig på månader, klädseln var shorts och linne, dygnet runt. Det är så jag minns det.

Vi sköt ut ekan i vattnet och klängde oss över relingen. Jag satte årorna i sina klykor och satte mig tillrätta, samtidigt som du halvlåg i aktern med benen över kanterna och fötterna dinglande ner i vattnet. Med kraftfulla årtag skickades båten framåt och klöv den spegelblanka vattenytan som en vass kniv genom glasstårta.

Jag vilade mig lite och lät årorna hänga en bit ovanför vattnet. Dropparna föll från min panna ner på durken och rann vidare bakåt längs båtens lackade träskrov. Det var ingen idé att be dig om hjälp, du kunde inte ro. Det var vad du sa iallafall. Jag hade aldrig provat sanningshalten i det.

"Vill du ha hjälp?", frågade du helt plötsligt.
"Hjälp med vad menar du?", svarade jag förvånat.
"Ja, med att ro, vad fan tror du?", svarade du.

Jag tittade länge på dig. Tänkte att det var något av dina vanliga skämt. För så taskig kunde du nog inte vara. Och om det var så, då ville jag helst inte veta.

"Nej, det går bra, jag fortsätter gärna att ro", svarade jag till slut. Jag sköt ner årorna i vattnet igen och spände musklerna som spelade på den seniga kroppen. Med våldsam kraft tryckte årorna ifrån och skickade den lilla båten framåt. Jag slutade inte förrän ekan sköt upp på stranden.

Istället för att vända mig om och fråga hur man kan bete sig så mot en vän, ljuga en hel sommar och låta den andre slita häcken av sig, tog jag ut det på båten istället. För så hade jag fått lära mig att det skulle vara. Bättre att undvika konflikter och låta det rinna av. Vad jag inte visste var att det inte alls försvinner. Det bara gömmer sig. Som ett troll under sängen. Och precis som trollet blir det inte alls lika farligt när det kommer fram i ljuset. Det kan till och med förvandlas till något riktigt fint. Kanske rentav en prinsessa. Eller en prins om det känns bättre.

Jag började något nytt idag. Det kommer nog bli bra. Det känns bara så konstigt att inte vara med mina vänner längre. Det var en av de starkaste kärleksupplevelserna jag haft. Som inte hade några fysiska inslag, men otroligt starka upplevelser. En underbar grupp av människor. Att bara vistas där var ren energi för själen.

Men hey, det är dags att gå vidare. Och minnena finns kvar. Det är dags att bygga nya. Och jag börjar ...nu.

Vi ses.

Minsann!

"Idag är ingen vanlig dag, idag är Nederbirds födelsedag..."

Jo det är sant. Idag är det exakt ett år sedan jag skrev mitt första inlägg. Det har blivit 257 till.

Och mycket har hänt. Tack alla för era kommentarer. Tack alla som blivit mina vänner. Önskar er en bra dag!

Vi, det avundsjuka folket.

Sitter och väntar på en synundersökning och slöbläddrar i dagens Punkt se. På sidan 30 läser jag det oerhörda faktum att Kent säljer ut sin själ. De har varit så oerhört jävla fräcka att de haft mage att tacka ja till SonyEricssons erbjudande om att lansera det nya albumet via mobilen. En affär som antas vara värd 30 miljoner för bandet.

HUR kan dom?

Professor i musikvetenskap, Lars Lilliestam, säger med myndig stämma:
- Jag tror det här kan repa deras image. Att bygga upp en trovärdighet för en artist tar 20 år-att riva ner den går på fem minuter.

I dagens samhälle, där artisterna inte ens hinner släppa sina skivor innan de tankas ner i tusental från Piratebay och andra sajter, vem kan klandra dem för att tjäna pengar? Är det så moraliskt förkastligt att tjäna pengar?

Ja, i Sverige är det det. Gud nåde den nyblivne spelmiljonär som skulle yttra något annat än "ja vi kanske köper en ny gräsklippare eller målar om vedbon". Vad skulle grannarna säga och tro? " Se på den, gått och blivit fisförnäm nu, med ny Mercedes och allt".

Nä, bäst att vara lagom. Be om ursäkt. Tror det är få länder i världen där det är så fult att vara framgångsrik, där vi tittar så snett på dem som lyckats. Får vi det själva bättre bara för att de andra inte heller har det bra?

Jag diskuterade i helgen med mitt trevliga sällskap, frågan om bostadsmarknaden. Jag hävdade att jag tycker det är rätt att det finns hyresrätter kvar, att alla ska ha möjlighet att få en bostad, även om man inte har eget kapital på banken. Jag är trots allt socionom, glöm inte det. På frågan om jag skulle tacka nej om jag fick erbjudandet att köpa min lägenhet, och därmed göra en mer än god affär, svarade jag först att det skulle jag. Tacka nej alltså. Iallafall önskar jag det. Men i verkligheten hade jag säkert inte haft råd att tacka nej till ett konkret erbjudande. Eller det hade jag inte.

Har jag isåfall rivit ner min trovärdighet? Bara för att jag får en chans som skulle ge mig ett bättre liv. Skulle jag bli en sämre människa bara för att jag har tillräckligt med pengar för att inte behöva oroa mig? Vad tror du?

forts..

Jag lät mina ögon sakta öppnas och släppa in ljuset från den gryende dagen. Min blick mötte hennes där hon låg bredvid med sitt ansikte som upptogs av ett brett leende.

"God morgon älskling", sa hon. " Du ler som ett helt sommarlov när du ser på mig" Hon såg nöjd ut med sin första mening den här tidiga morgonen.

"Ja man kan inte göra annat när man vaknar bredvid dig", svarade jag.
Jag hade inga problem med att bjuda på det. Jag var alldeles för varm inombords för att spela spel, eller att tänka på vad saker och ting betydde eller varför. Jag visste att hon snott den där meningen från en bok, jag hade själv läst den, men hon menade vad hon sa.

Ibland kan det vara nödvändigt att låna ett uttryck för att beskriva sin egen känsla. Och jag tyckte om att hon ville uttrycka sig. Det var en av de saker jag gillade mest med henne. Viljan att försöka, en önskan att ge. Att ge av sig själv.

Jag satt där med fotalbumet i knät och en gin&tonic i handen. Korten på henne gjorde fortfarande ont att se, men jag orkade inte bry mig. Speciellt inte nu när hjärnan var lite gott marinerad i sprit.

Det började bli dags för sängen. Jag slog igen albumet och gick in på toaletten. En snabb tandborste senare kröp jag ner mellan lakanen. Orkade inte fundera mer utan släckte lampan och lät mig omgående föras till drömmarnas land.

Lycka

Lycka kan vara att sitta i bara t-shirt i mitten av september och äta lunch i Sveriges vackraste park.

Lycka kan också vara att träffa en riktigt god vän och se hur underbart han har det med sin familj.

Lycka kan vara att sitta med ett fånigt flin och inse att man varit vaken en hel natt utan att sova en blund, och ändå inte vara trött.

Lycka kan vara att svara i telefon och en röst på andra sidan säger, "du får jobbet, välkommen ombord."

Lycka kan vara att se sitt barn stråla av lycka på grund av förändringar man kämpat länge för ska ge effekt.

Om allt det där inträffar på samma gång, då kan man skriva in det som en bra dag.

På en vårdcentral i götet.

Åh vad segt det är när man sitter och väntar på ett besked. Och ska man ringa och kolla själv? Eller inte? Jag väntar lite till tror jag. Jo det gör jag. Så. Nu gör jag något annat.
(Hade inte med vårdcentralen att göra. Ville bara säga det.)

Idag var jag tillbaka på vårdcentralen där jag fick det där fantastiska citatet, det där om kostnadseffektivitet.

En tanke som slår mig är att det måste var ett av få yrken där man kan komma 45 minuter sent utan någon särskild ursäkt och smulor från fikabrödet i mungipan. Läkare alltså. Resten av vårdpersonalen har andra regler. Helt andra.

När jag sitter där och väntar öppnas en dörr till ett mottagningsrum. Jag hör läkaren säga med hög röst:
"Okej, ha det så bra nu"!

Ut genom dörren kommer en medelålders kvinna med krycka och storgråter så snoret rinner.
"Jag ska försöka", snyftar hon fram. Hennes gråt ekar genom korridoren hela vägen ut tills entrèdörren slår igen bakom henne.

Jag gissar att hon fick ett besked som handlade om att den närmaste framtiden skulle vara allt annat än det som farbror doktorn pratade om.

Han tvättade sina händer och ropade in nästa patient. Vad hon gjorde vet jag inte. Men jag hoppas att gråten stillades och att framtiden blir bättre. Kanske så bra att nästa gång hon går från doktorns rum så kan hon svara, " jajjamen, det kan du ge dig f-n på att jag ska!"

Då känns det lite mer passande på något sätt.

Ble glà

Tänk vad ett telefonsamtal kan göra mycket. Fick precis ett samtal om en artikel jag skrivit och det var bara positivt. Eftersom det var en intervju med en person som jag har stor respekt för och tycker mycket om, kändes det extra skönt.

Nu ska jag sätta mig i solen och läsa lite. Och gotta mig i lite självkärlek. Bäst att passa på.

Ord på olika sätt

"AAAAIIIIIAAAAAIIAAAAAAIAIAIAAAAAAAA!!!!!"

Okej, det är bara jag som övar på mitt Tarzanvrål. Om ni undrar alltså. Och anledningen till det...behåller jag för mig själv. Sorry.

Men det får mig också att tänka på en annan sak. Att du som läser vet hur jag skriver, men inte hur jag låter. Och för mig är det där med röster intressant.

När jag var yngre hade jag svårt för skånska, men nu tycker jag det är fantastiskt. Skulle till och med kunna bo där. Eller i Danmark.

Jag tycker det är underbart när man träffar någon man tycker om och de har en sån där röst som gör att man bara vill höra mer. Och aldrig lägga på. Någonsin.

Allvarligt talat

"Wow, det är blod! Det rinner blod i fejjan på honom! Nu jävlar är han skakad, det är jobbigt att ha blod rinnande sådär. Själv bröt jag näsan, fick käken avslagen, bröt ett revben och fick sy tjugo stygn i fejjan i min första titelmatch."

Jag säger grattis Paolo Roberto till den erfarenheten, och grattis till tv4sport för att ni sänder sån fin underhållning som slagsmål i en stålbur.

Vänner i www-världen

Nej! Först försvinner Fredo iväg på ett uppehåll. Sedan stänger Langri sin blogg. På mindre än en vecka försvinner två av mina favoriter. Trist. Minst sagt.

Det börjar dra ihop sig till ettårsfirande i den Nederbirdska vrån. Och Jag kan villigt erkänna att motivationen att skriva gått upp och ner. Som roligast var det innan jag tog min första paus efter att ha hamnat i någon slags kontrovers med en av de personer( hade skrivit fel här, det var inte den jag gillade mest, utan en av dem, okej:-) jag gillade allra mest i bloggosfären. Då var det lite russel och jag hade ett snitt på runt 100 besökare per dag. Men det dalar fort när man är inaktiv. Och hur det är så tycker nog ingen att det är kul att skriva för...ingen alls.

Sen menar jag inte att man ska skriva saker för att andra ska tycka om en eller läsa, det tror jag snart lyser igenom. Själv sätter jag mig och skriver om det kommer upp något jag gillar. Tror det är så för de flesta.

Och på senare tid har det kommit flera nya som kommenterar och läser. Det är jätteroligt. Och det är lika härligt att få en skön kommentar från någon av "di gamle".

Vill nog komma fram till att jag förstår mina vänner som pausar eller trycker på deleteknappen. Även om jag tycker det är trist. För jag har funderat på det själv några gånger. Radera. Starta om på nytt. Göra något annat.

Men inte ännu.

Och Langri och Fredo: Jag ser fram mot Er återkomst.

Vad?

Vad tycker Du mest om att läsa i en blogg? Vad är det som får dig att återvända dag efter dag? Är det innehållet eller formen...eller både och? Eller beror det på personen som skriver?

Bara nyfiken. Inget annat.

Running man

Ända tills jag flyttade hemifrån vid sexton års ålder brukade jag springa samma löprunda i stort sett varje dag. Den var sex kilometer lång och jag tror jag kunde sprungit den med ögonbindel. Och det gick alltid till på samma sätt, jag tävlade i fantasin mot dåtidens löparstjärnor och refererade loppet inuti mitt huvud. När jag kom till kiosken mitt i den lilla avkroken innebar det full fart framåt, för jag ville gärna förbättra min bästa tid. När jag nådde vår gräsmatta föll jag ihop likt en slutkörd Sven Nylander, och blev liggande tills det återigen gick att andas. Galet? Ja, antagligen.

Det spelade inte heller någon roll om jag hade spelat match eller tränat den dagen. Eller ja, om det gått bra så kunde jag nog avstå. Tvärtom, ja då blev det löpning. Och jag älskade det, tro inget annat. Jag älskade att känna hur min vältränade kropp inte kunde finna någon övre gräns för vad den tålde, hur mycket jag än prövade den. Och som jag prövade den.

När jag läser om vissa afrikanska löpare som springer till skolan, hem på lunchen och tillbaka och sen hem igen, då blir jag full i skratt. Inte för att det är så roligt, och inte för att jag gjorde precis så heller. Men lite åt det hållet. Jag och några kompisar sprang ofta hem till varandra. Det var en sträcka på cirka åtta kilometer. En gång minns jag att jag tog bussen hem till Peter och hans mamma sa att han stuckit hem till mig, men jag kunde komma in och vänta. En stund senare kom han. Han hade sprungit hem till mig. Och tillbaka! En sträcka på 1,6 mil. Ja herregud.

Med åldern blev det roligare att springa efter tjejer. Att jaga osynliga kenyaner eller britter i slaskiga löparspår tappade med tiden sin charm. Men jag kan sakna det ibland. Särskilt nu när jag börjat träna igen. Och inser hur förbannat långt före de ligger, spökspringarna från förr.

"3"

Fortsättning på den tidigare storyn...ifall du vill läsa alltså:-)


"Hej pappa, ville bara säga hej och att allting är bra. Du är väl upptagen med någon patient eller nåt. Men vi är framme nu och det verkar faktiskt riktigt bra. Huset är jättefint fast det ligger lite längre från stan än vad dom sa...men det ligger vid en sjö och det går säkert att bada där. Och fiska. Det blir nog bra...eller det blir bra. Tror du inte det pappa? Okej, jag måste gå nu, men jag ringer snart igen. Du kan inte ringa mig just nu, vet inte vad det är för nummer och så. Okej...saknar dig...ha det bra...hej."

Jag hörde att hon grät. Trots att hon befann sig på andra sidan jorden kändes hennes tårar lika nära som om hon haft ansiktet tryckt mot mitt bröst. Det gjorde ont i själen och luften kändes instängd och kvav. Öppnade de stora fönstren ut mot den larmande gatan och den kyliga höstluften svepte in, och jag öppnade munnen och drog några djupa andetag. Sjönk sedan tillbaka ner i stolen, tryckte på rewind och släppte sedan upp knappen. Lyssnade säkert på det där meddelandet tio-femton gånger innan det fick vara nog. Det måste gå bra. Det blir bra som hon själv sa. Det måste bli det intalade jag mig själv och torkade mina tårar med en av pappersservetterna som låg där på bordet.

Det var tyst och mörkt i det stora huset när jag öppnade dörren och klev in. En hög med post hade jag plockat upp ur brevlådan på vägen in. Mest räkningar, inget kul i alla fall tänkte jag vid en första anblick, och slängde högen på diskbänken. Gick fram till kylen och plockade fram resten av spaghetti Carbonaran från igår och la in den i mikron. Jag tog ut en kall Corona och smätte av korken med nycklarna. Den flög i en vid båge och landade perfekt i diskhon. Min mun sprack upp i ett brett leende, ganska nöjd med mig själv. Blir nog aldrig annat än en förvuxen tonåring tänkte jag på vägen mot köksbordet.

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Efter att ha ätit en riktigt god middag hemma hos min Iranske väns mamma, som inte kan ett ord svenska men är helt underbar, var det bowling inplanerat på kvällen. Men så blev det inte. Jag fick helt enkelt hoppa in och lösa en situation. Nu får det bli teve istället. Klockan är för mycket och jag är ganska seg. Men ibland känner man sig riktigt nöjd med sig själv.

Idag är en sådan dag. Kram på dig Johnny. Eller klapp på axeln iallafall.

Det är lördag och solen skiner. Jo det är sant! Underbart, eller hur? Åker på utflykt i solen. Ha en skön dag.

01-Lars Winnerbäck feat. Miss Li - Om Du Lämnade Mig Nu.mp3

"2"

(Kanske skulle skrivit att det här var fortsättningen på förra posten. Men så är det iallafall. Och det här är början på något som ska bli något...längre fram. När den är klar så säger jag till. Och även om den nu är skriven i jagform, så är det inte jag...om du förstår. Puh, ibland är det svårt att förklara:-).



Jag lät telefonsvararen ta samtalet och gled ner i den bruna läderfåtöljen. Den unge mannen hade redan sjunkit ner i den andra.
-Vill du ha något att dricka förresten, kaffe eller the, frågade jag när jag insåg att jag glömt det.

- Ja en kopp kaffe skulle vara okej, svarade han.
Jag studsade upp ur stolen igen och gick ut i köket. Under tiden jag hällde upp kaffe i två rejäla muggar vandrade mina tankar iväg till det tidigare mötet. Det var konstigt hela grejen, varför skulle han berätta det just för mig? Jag hade ingen lust att gå runt och fundera på hans situation. Fast å andra sidan kanske jag räddade hela situationen genom att han fick pysa ur sig det värsta trycket. Jag bestämde mig för att lämna tankarna på "golfklubbemannen" i köket.

- Varsågod, sa jag och räckte honom kaffemuggen. Jo, vi gör så att jag berättar lite om mig själv och sedan kommer jag idag att ställa lite frågor, lite formalia som jag behöver. Låter det okej?

- Javisst, jag litar på att du vet vad du gör, svarade han med ett snett leende.

- Haha, ja det gör du rätt i, svarade jag. Okej, men då kör vi då. Jag heter som du vet Gustav Andersson och har jobbat här i ungefär tjugo år. Eftersom du sökt dig hit själv så vet du också att jag jobbar med lite speciella metoder. Men det kan vi ta mer om sen. I vilket fall som helst så kommer jag göra en rejäl utvärdering på dig, den kommer ta cirka fem timmar. Ja alltså inte på en gång, utan fem tillfällen då. Efter det har vi en riktigt bra bild av vad det är som orsakar störningar i ditt liv. Hur låter det?

- Det låter bra. Som sagt, jag litar fullkomligt på dig, svarade han.

- Kanon. Då börjar vi helt enkelt, sa jag och tryckte fram blyerts i pennan.

Han svarade lugnt och ordentligt på alla mina frågor om personuppgifter, föräldrar, syskon, om hans sjukdomshistoria under uppväxttiden. Jag iakttog honom hela tiden och jag kände hur han ansträngde sig för att ge bra svar. Han ville vara en duktig klient. Och det var han.

- Tack så mycket, sa jag till slut. Kan du kort berätta om varför du söker dig hit och vad du vill ha hjälp med.
Han skruvade sig lite i stolen och drog handen genom håret, lite som för att tänka igenom vad han skulle säga.
- Jo, jag har inte mått så bra på...ganska länge. Eller det är några år faktiskt nu som jag mått dåligt, började han. Jag har ont i magen och kroppen, men läkarna kan inte hitta någonting. Jag har försökt jobba fram till för ett litet tag sedan, men nu går det inte längre. Smärtan är för stor, för intensiv.

Han tittade ner i marken nu när han berättade, och jag väntade och sökte hans blick. När han tittade upp nickade jag åt honom att fortsätta.

- Jag har gjort alla undersökningar som finns, men dem hittar ingenting. Nu tror dem väl att jag är någon slags hypokondriker. Det känns så. Det var därför jag sökte upp dig. Jag läste din bok och nu kan man nog säga att du är mitt sista hopp.

Han tittade på mig med en blick som bad om hjälp. Jag var redan där övertygad om att jag kunde ge honom det. Hjälp.
- Nu är tiden redan slut för idag, men jag kan säga dig redan nu att jag är säker på att jag kommer kunna hjälpa dig. Men bara om du själv vill. Fast det behöver jag inte oroa mig för, inte sant?
Jag tittade på honom samtidigt som jag reste mig upp och sträckte mig efter almanackan och tidblocket.

- Självklart inte, jag är supermotiverad, svarade han med bestämd röst.
Jag skrev ner en tid nästa tisdag klockan 14 utan att fråga om han kunde.

- Bra, men då ses vi nästa vecka då, sa jag och sträckte fram högerhanden.
- Det gör vi, svarade han utan att ens ha tittat på tidlappen.
Han tryckte min hand med ett fast grepp, lite kall hand, och sedan sa vi hej då.

Jag gick runt skrivbordet och tog fram pärmen för att sätta in mina anteckningar, och satte mig på snurrstolen samtidigt som jag tryckte på "spela upp".

Har du tid att lyssna?

Jag satt på ett kafè i centrala stan. Djupt försjunken i tankar och sörplandes på en kopp rykande chaithe, märkte jag aldrig att det satte sig någon bredvid mig. Inte förrän han harklade sig och sa:
- Öh, kan jag sitta här eller?
Jag tittade mig omkring i rummet och såg att det fanns gott om lediga bord och platser i lokalen, men svarade ändå:

- Visst, det går väl bra. Han tackade och krängde av sig ytterkläderna med en omständlig procedur. I farten stötte han till bordet så halva innehållet i min kopp rann ut över bordet och bildade en blöt pratbubbla på den ekfärgade bordsskivan.
- Herregud vad klumpig jag är! Jag ska köpa en ny åt dig, vad är det du dricker?
Han såg skärrad ut när han svamlade fram sin ursäkt och fråga.
- Ingen fara, jag ska inte ha mer ändå. Köp du det du ska ha, jag ska strax gå ändå.

Mitt svar verkade inte lugna honom nämnvärt, men han stegade iallafall bort till disken och beställde. Strax därefter balanserade han en bricka med två bitar äppelpaj med vaniljsås, och två cola-flaskor, den där gamla modellen. Han ställde ner den på bordet framför mig med en lätt smäll. Han satte sig ner och utan att fråga ställde han pajen och colan framför mig.
- Har du tid att lyssna en stund? Du verkar vara en sån som kan lyssna. Vet inte varför, fick bara för mig det. Och jag behöver verkligen någon som kan lyssna, snälla, kan du det? Bara en liten stund?

Han la sin hand på min arm och tittade på mig. Det kändes inte som läge att säga nej. Trots att jag hittills under dagen lyssnat på två personer med diagnosen manodepressiv så kunde jag inte säga nej.

- Okej, jag har en stund över innan jag måste tillbaka till jobbet. Vad vill du prata om?

Han körde handen genom det mörkbruna håret, flyttade undan de bångstyriga lockarna i pannan ut mot sidorna och tog en djup klunk direkt ur flaskan. Jag passade på att hälla upp min i ett glas.

- Jag har suttit på kåken.
Hans öppning väckte mig och jag satte mig upp i stolen. Jag svarade inte, utan väntade på hans fortsättning. Han verkade ta sats innan han öppnade munnen igen.

- Jag var gift förut. Med mitt livs kärlek. Vi träffades redan på högstadiet och gifte oss efter jag gjort lumpen. Vi var bara nitton år då. Under de följande tjugo åren var vi inte ifrån varandra många nätter, de går nog att räkna på ena handens fingrar. Jag älskade henne lika mycket från första till sista dagen, eller kanske mer på slutet. Svårt att mäta det där.

Hans blick sjönk ner och han verkade tappa luften för en stund. Själv satt jag och väntade på att få höra vad som hänt. Jag ville inte fråga ifall hon hade dött eller så. Tänkte att det får han berätta själv.

- En dag när jag kom hem från jobbet så hörde jag röster inifrån huset. Det sista mötet hade blivit inställt på jobbet så jag var två och en halv timme för tidig hem. Och när jag gick mot sovrummet hörde jag min fru. Och jag hörde någon annan. Jag hörde att...Skit samma, du fattar nog. Sen minns jag bara suddigt. Min golfbag stod i hallen och jag gick bort och hämtade min nya Callawaydriver, slet av skyddet på den och gick bort mot sovrummet. Jag minns att jag slet upp dörren, hörde min frus skrik och det svinets svettiga ansikte som stirrade mot mig. Tydligen slog jag honom med golfklubban. Många gånger. Men det minns jag inte. Enligt polisrapporten slog jag tills skaftet gick av. Sen hade jag bara suttit där när polisen kom. Men det minns jag inte.

- Och hur gick det med honom då?
Han tittade upp på mig innan han svarade på min fråga.

- Han överlevde. Och han tog över min fru. Dem är gifta nu. Jag fick skriva på skilsmässodokumenten i fängelset.
- Fy fan. Jag är ledsen. Och vad tänker du göra nu?
Min fråga fick honom att bli tyst. Han satt så en stund och innan han svarade.

- Jag gick förbi deras hus idag. Det här är nämligen min första dag i frihet. Tre år har jag varit borta. Jag stod där och tittade. Tror inte det var någon hemma. Till slut kräktes jag. På riktigt. Rakt ut på deras vitmålade jävla staket. Haha, ja det kan dem fan ha!

Jag tittade på klockan och såg att jag började få bråttom. Kändes inte helt hundra att gå, men jag hade inget val. Han kändes lugnare nu. Förhoppningsvis hade det värsta trycket pyst ut. Jag tog min fram min plånbok och letade fram ett av mina kort. Jag la det framför honom på bordet samtidigt som jag sa:

- Jag är ledsen, men jag måste rusa iväg nu. Tack för förtroendet, och om du vill kan du ringa numret på kortet. Jag jobbar lite längre ner på gatan här. Och du, om du känner att det blir för jävligt så ring på mobilnumret. Svarar jag inte så lämna ett meddelande. Jag lovar att jag ringer upp så fort jag kan.

Jag reste mig upp och sträckte fram min hand mot honom. Han tog den och gav mig ett varmt handslag. Det fanns fortfarande kraft i honom, ingen tvekan om det.

Jag gick ut på gatan och sprang snabbt över till andra sidan. Jag småsprang in genom porten och fram till hissen. När jag drog igen stålgrinden i den gamla sekelskifteshissen tog jag ett par djupa andetag innan jag tryckte på knappen. Jag tänkte på vad han hade sagt. Vad skulle hända med honom? Bara han inte gjorde något dumt igen. Efter mitt besök skulle jag kanske ringa och prata med polisen. Bara för att vara på den säkra sidan.

Jag klev ur hissen och gick in på mottagningen. Jag hälsade på min klient och bad om ursäkt för att jag var sen. Samtidigt som jag hängde av mig kavajen ringde det på telefonen.

Bästa kommentaren hittills på mitt besök hos frisören häromdagen:

"Varför gjorde du det, det var väl onödigt. Du såg ju precis ut som MacGyver!"

Vad svarar man på det?

Generation...

Enligt Wikipedia är jag en del av generation X, eller den ironiska generationen. Det känns mer och mer som vi alla är den del av generation utopia. Vi som ständigt letar efter något bättre som kan finnas bakom hörnet, om det så gäller yrke, eller för all del relationer. Och media gör sitt bästa för att blåsa under den där elden.

Följden blir att många människor går runt och känner sig missnöjda. Missnöjda för att inte deras liv är så där rosa och lyckligt som det tydligen ska vara. Åtminstone enligt den bild som presenteras för oss.

På ganska kort tid har livet förändrats ganska drastiskt. När jag växte upp fanns inte dator, dvd, kabel-tv, mobiltelefon...fan det fanns inte ens video. Och det är inget fel på att alla dessa prylar finns, jag gillar själv teknikprylar. Men det har skapats en massa behov. Saker som vi egentligen inte behöver är nu en nödvändighet. Hur känner du själv om du råkar glömma mobiltelefonen hemma?

Förra veckan skrev jag en artikel om tiggarna som blivit en del av gatubilden i Göteborgs innerstad. De som sitter där med sina uppsträckta händer och ledsna ögon samtidigt som de vaggar fram och tillbaka. Enligt den rapport som presenterades då visade det sig att det verkligen är fattiga människor, nästan uteslutande romer från Slovakien. Efter kommunismens fall har verkligen för dessa människor blivit stenhård, med en arbetslöshet mellan 40-50 procent. I vissa ghetton 100. Och samtliga uppger att det var bättre då. Under kommuniststyret fick alla jobb och en lön de kunde leva på. Nu reser de runt i Europa och tigger.

Så trots allt har vi det nog ganska bra här hemma. Men uppskattar vi det vi har? Hur länge stannar känslan av glädje från det senaste inköpet?

Inte särskilt länge om vi inte är nöjda med livet på insidan. Om vi tycker om oss själva och dem som finns i vår närhet. När vi lever med någon vi älskar och som älskar oss tillbaka. Så egentligen har nog inte så mycket hänt. Och ja, vi är fortfarande ironiska. Fast inte just nu.

När jag intervjuar en läkare säger han följande:

"Om det är så att en patient ber om en speciell medicin eller behandling och vi har två att välja på, varav den ene är inte riktigt lika bra men billigare, då väljer vi den. Det handlar om kostnadseffektivitet. Så enkelt är det".

Rast

Friends and lovers, sinners and bloggers...Jag tar en paus.

Skolstart.

Jag sitter på min cykel, en blåmetallic Mustang, och min taniga kropp är klädd i shorts och t-shirt. På fötterna sitter inte crocs utan hederliga trätofflor. Över axeln hänger den då så vanliga sportväskan i någon form av fuskläder med axelrem. Motivet på väskan är givetvis Blåvitt.

Jag plockar ut det gamla kortet ur albumet och håller det i handen. Det är 1977 och jag ska cykla iväg till min första skoldag. Det är slutet på sommaren och det ska dröja länge innan jag själv åter får bestämma över vad jag ska göra med mitt liv igen. Men det tänkte jag självklart inte på då. Nej, jag såg fram mot att börja skolan. Tyckte det skulle bli kul. Riktigt kul.

Och det blev det. Vi var elva stycken i min klass och hade en suverän lärarinna. Barbro hette hon. I andra klass chockade hon oss åttaåringar genom att helt plötsligt slita av sig håret under en lektion. Nu var det förvisso en peruk, men i andra klass hade man inte sett så många peruker precis. På den tiden hade till och med pappa hår. Läskigt var det hur som helst.

När mellanstadiet började fick vi helt plötsligt lämna det lilla samhället och åka buss in till det något större samhället. Jag tyckte det var kanon. Jag kände redan många där, så det var inga problem. Bussåkandet fortsatte även under högstadiet. Jag var glad att befinna mig på den större orten, och bussen var inget som störde mig.

Jag kan faktiskt inte påminna mig någon period då jag inte ville gå till skolan. Inte förrän i slutet på nian, men vem var inte trött på skiten då? Jag tyckte det var kul att börja skolan efter varje sommarlov, livet var spännande. Och gott. Det är väl det som var grejen. Det var gott omkring mig. Jag hade många vänner, var bra på sport och hade inga problem att träffa tjejer. Jag hade bra betyg utan att anstränga mig. Det är klart att skolan är ett bra minne för mig.

Som förälder står skolan för något helt annat. En miljö tvärtom den jag upplevde, de där goda uppskattande ögonen, har istället varit mörka och letat efter fel att slå ner på. En miljö där ingen vågar misslyckas. Att "dissa" någon ger status. Personligen tycker jag det borde innebära ett kok stryk. Men jag bestämmer inte.

Så är det nu karma som kommer och sparkar mig röven? Att jag hade det så bra då, när jag gick i skolan, att jag minsann ska få känna på det på det här sättet istället. Nej, det vill jag inte tro. Det är kanske inte ens tuffare i skolan nu. Jag vet att det var många som upplevde sin skoltid som för jävlig på min tid också. Och innan dess. Och innan dess.

Jag tror också att det är stor skillnad mellan hur tjejer och killar umgås. Det verkar så mycket svårare som tjej att slå sig in i redan etablerade två-eller tresamheter. Vi killar är mer okomplicerade, vi kan gärna släppa in en till i leken. Det är inget hot i det. Eller så är det helt enkelt olika beroende på vilka man hamnar ihop med. Eller både och.

Drömvinsten.

Jag brukar spela på lotto. Jag gör det framförallt för att jag älskar att drömma om vad jag ska göra när jag vinner. I min fantasi skapar jag olika scenarion, från insikten att jag vunnit till vad jag gör sedan. Och det brukar vara rätt kul saker.

Jag är inte ytlig, och pengar har aldrig varit min största motivation. Men att säga att pengar inte betyder något, det gör bara de som har rätt mycket av den varan.

Inte för att jag på något sätt tror att man blir lycklig bara för att man skulle vinna 75 miljoner. Men om livet i övrigt är en ganska skön historia, ja då tror i alla fall inte jag att det inte skulle bli ännu skönare.

För alla som pluggat och levt på csn, eller alla ensamstående föräldrar, pensionärer, eller vem som helst som har det kämpigt ekonomiskt, tycker jag det är hånfullt att säga att pengar inte spelar någon roll. Det tror fan att det gör om man måste sitta och fundera på vilka räkningar som måste vänta denna månaden, eller om tandvärken är uthärdlig ett tag till. Då tror jag knappast en lottovinst skulle kännas speciellt betungande.

Vår relation till pengar är också väldigt intressant. Det är fult att ha pengar. När nyblivna miljonärer på till exempel bingolotto får den obligatoriska frågan, "och vad ska du göra för pengarna"?, då kan man räkna med ett allmänt skitsvar i stil med: "nä, inget speciellt, kanske byta till en nyare bil, eller lägga om taket på sommarstugan".

I det läget borde det komma in en rask individ och förklara att pengarna beslagtas och delas ut till bättre behövande. Omgående! Och kommer det ett sånt svar, ja då är jag också ganska säker på att det stämmer, att man inte blir lyckligare av mer pengar.

Själv skulle jag köpa mitt drömhus, exakt den bilen jag vill ha, och resterande prylar jag känner skulle vara kul att ha. Sedan skulle jag bjuda alla jag gillar på en riktigt grym resa, vet inte vart, men det skulle finnas vita stränder, mycket sol och fria drinkar till alla. Jag skulle betala mina familjemedlemmars huslån. Tänk dig vilken grej. "Jo brorsan, här har du den summan du betalade för ditt hus. Nu kan du jobba lite mindre och orka vara den farsan du egentligen är. Varsågod".

Det där sista är det jag fantiserar nästan mest om. Att ha så mycket pengar att jag kan hjälpa någon som förtjänar det, utan att kräva något tillbaka. Helst skulle jag göra det anonymt, och det skulle vara allra bäst om ingen visste att jag hade vunnit. Frågan är om det skulle gå att hålla tyst?

Och för dig som kanske oroar dig för att jag spelar bort våra matpengar kan jag komma med ett lugnande besked. Jag spelar för absolut minsta tillåtna belopp, och inte alla veckor heller. Och jag tycker det är värt tjugofem spänn ibland för att kittla mina drömmar.

Om du fick ett samtal från svenska spel, där en röst i andra änden förklarade att du vunnit 75 millar, vad skulle du göra då?

Tryck play

11 - A Comet Appears.mp3

Partytricks och annat

Jag undrar vad Du har för dolda talanger? Jag tänker på saker som är rätt kul, men inget man tar upp i sitt cv direkt. Okej då, jag börjar:

1. Jag är en jävel på att imitera, Kurt Olsson, Ernst-Hugo, ja du fattar.

2. Om jag tappar något är jag fena på att hinna fånga det i luften innan det träffar marken och kraschar. Eller, jag har bra reflexer. Inte krångligare än så.

Det får räcka med två:-)

Kom igen nu, ser fram mot att läsa vad som gör er unika.

Vanja, Rollx, langri och emma: Tack för era kommentarer, men jag kände mig nödgad att ta bort den förra posten. Vill inte få skit imorgon.

Jag älskar dig

Du var så liten när jag och mamma flyttade isär. Du fattade inte varför, tyckte bara att det var tråkigt när inte jag bodde där. Men du kommer fortfarande ihåg att vi bara var arga på varandra, det har du sagt. Så på så sätt blev det ju bättre.

När du var knappt tre år och jag skulle komma och äta middag med dig och mamma, så satt du framför dörren hela dagen. Mamma berättade att varje gång det smällde i ytterdörren så kikade du ut genom brevinkastet, men tittade upp med besviken min när det bara var en granne eller så. Jag kommer fortfarande ihåg när jag gick uppför trappan och såg dina stora ögon genom brevinkastet, och du flög upp och skrek" nu kommer han, nu kommer pappa"!

Det var sommarens första riktiga dag när det var dags. Vi åkte till sjukhuset och jag fattade fortfarande ingenting. Inte förrän sent på natten, när sköterskan la dig i min famn och sa "nu får pappa hålla dig så mamma kan duscha". Då insåg jag vad som hänt. Jag hade blivit pappa. Du var mitt barn. Som tur var satt jag ner, annars hade jag säkert svimmat.

När jag stod på spårvagnen och den närmade sig hållplatsen för ditt dagis så kunde jag knappt hålla mig. Jag rusade alltid av och sprang in på dagis och mötte alltid dina varma kramar och glada rop. Jag visste inte vad livet var innan du visade mig.

Att ständigt behöva skiljas från dig är något som aldrig blir naturligt. Aldrig enkelt eller bekvämt. Men mamma älskar dig också, så det måste ju vara så. Men jag behöver inte tycka om det. Och det gör jag inte.

Nu är du stor och saker händer. Idag kom du hem efter att varit på din första semester utan mig, eller mamma. Med en familj som du känner sådär, men din kompis är fantastisk. Och jag är glad och stolt, de tyckte det var underbart att ha dig med. Och det förstår jag, för underbar, det är ordet som beskriver dig bäst.

Så när jag stod där idag och såg båten lägga till, då kände jag den där starka kärleken igen, den som lätt kan blekna i all stress och allt annat som pågår i livet. Inte för att jag någon dag glömmer att jag älskar dig, men du fattar nog. Det är ju inte riktigt på samma sätt med ett litet barn och ett som håller på att göra sig fri och redo för livet. Men idag kom det några tårar. Tårar av glädje, tårar av kärlek. Fast det såg inte du. Du fick kramarna och pussarna. Jag tror det var bäst så.

N`uff said.

Fokus

Jag gjorde en intervju med en kille häromdagen. Så mycket av våra liv styrs av vad vi riktar vårt fokus på. Att allting startar i våra huvuden. Att tankarna styr våra liv. Allting startar där. Intervjun finns nedanför. Läs den om du vill.



När Robert Andersson var tjugo år förändrades hans liv. Fram tills då hade han alltid betraktat sig som odödlig. På kort tid förändrades hans liv från en tillvaro som innehöll lysande framtidsutsikter, till en verklighet som handlade om smärta, sjukhus och dödsångest. Men det var bara början.

När Robert gick och la sig den kvällen hade han lite ont i kroppen. Men det var inget som oroade honom, han hade haft ont någonstans i stort sett hela sitt unga liv. Han hade börjat spela ishockey redan som sjuåring, så intensivt och mycket att han redan vid fjorton års ålder var aktuell för operation av sina ljumskar. När han nu börjat spela igen efter sex månaders total vila, hade han gjort det med samma intensitet som tidigare. Att det gjorde ont var en del av idrottandet. Åtminstone tyckte han det. När han fortfarande spelade i pojklaget och som vanligt drabbades av inflammation i ljumskarna, fick han starka receptbelagda mediciner av klubbens läkare. Han var då sexton år. Tre år senare slutade han spela helt efter att ha tränat eller spelat match i stort sett varje dag i hela sitt unga liv. Han orkade inte ha ont längre.

När han vaknade på natten rusade hjärtat i bröstet och han hade svårt att andas. Hans sambo ringde ambulans som körde honom till akuten. En sömndrucken läkarkandidat tittade snabbt över honom och gav ett lugnande besked:
- Ingen fara med dig grabben, bara åk hem och ta det lugnt ett par dagar, sa den trötte doktorn.
Några dagar senare spelade han match igen. På natten hände samma sak, och en ny resa till akuten, med samma svar:
– Ingen fara med dig, du är ung och stark. Åk hem och ta det lite lugnt bara.

Först fjärde gången togs han in för undersökning. Då var han ett nervvrak som dessutom hade så svåra smärtor, framför allt i nacken, att han knappt kunde köra bil.

Han blev kvar på sjukhuset i fyra veckor. Det visade sig att han hade hjärtsäcksinflammation. Men inte nog med det, han hade också en reumatisk sjukdom. Och den galopperade i hans kropp. Utredningen tog lång tid och för första gången upplevde han djup ångest. Kroppen som tidigare var hans bäste vän, hade förvandlats till något han inte kände igen. Ett värkande monster, med mängder av symtom.

– Det var flera nätter som jag låg där på sjukhuset och inte vågade somna. Jag visste inte om jag skulle vakna igen på morgonen, säger Robert.

Till slut var han så dålig att en kvinnlig läkare förklarade för honom att han skulle steloperera nacken. Det var nog enda utvägen.
– Jag minns att jag bara stirrade på henne, tänkte att det måste vara en dröm. En ond jävla dröm. Aldrig i livet att jag skulle göra det, då fanns ju inget hopp kvar, säger Robert.

Han fick en chans. Ett halvår med kraftig medicinering kunde kanske häva inflammationen, som nu spritt sig till de flesta lederna i kroppen. Han bestämde sig för att prova.

Det blev ett halvår av svåra magsmärtor, näsblod och allmänt illamående. Men inflammationen gav med sig. Medicinen ihop med kortisonsprutor fick sjukdomen på knä. Femton kilo tyngre och med en väldigt sargad självbild skulle han nu börja om igen. Men utan sin sambo. Hon lämnade honom under behandlingsperioden.

– Hon kom hem en dag och sa att hon pratat med sin mamma och kommit fram till att hon inte ville leva med en så sjuk kille. Det var nästan mer än vad jag kunde klara, säger Robert tyst.

Men han tog sig samman, slog upp tidningen och skaffade sig ett nytt jobb. Han kände sig långtifrån redo, men insåg att han måste tillbaka. Snabbt. Rädslan över att fastna i en mörk tillvaro, i kombination med en på nytt gryende tro på framtiden knuffade honom framåt. Nästan omgående fann han också kärleken på det nya jobbet.

– Jag kunde inte tro det. Hon var jättevacker och var intresserad av mig, jag som såg ut som en svullen gris. Jag fattade ingenting, skrattar Robert.
Han berättade sin historia för henne, men det avskräckte inte henne. De blev ett par. Och när Roberts förra sambo fick reda på det ville hon ha honom tillbaka. Och det fick hon.

– Jag älskade henne trots allt. Men efter ett tag insåg jag att hon ville egentligen inte ha mig. Bara att ingen annan skulle få mig, säger Robert och skakar på huvudet. Men hon fick som hon ville. Det blev inget mer mellan mig och den andra tjejen.

Bara ett år efter att läkaren föreslagit steloperation av nacken började Robert spela ishockey igen. Ungefär fyra-fem gånger i veckan. Han tränade på gym och var snart i bättre form än innan det hela började. Fysiskt. För även om medicinen hävde inflammationen kunde den inte ta bort ärret i hans själ. Rädslan för att det skulle bli så igen fanns alltid hos honom. Han började en ny utbildning, reste runt i världen på egen hand, men inom honom fanns alltid den gnagande rädslan över att bli sjuk igen. Eller finns. För det är så fortfarande, tjugo år senare.

– Jag tror ingen som inte varit med om det själv kan föreställa sig hur det är. Jag har alltid fått höra att jag ser så frisk ut, eller att jag är så ung, men vad då, kan man inte bli sjuk bara för att man är ung? Jag har mött så mycket misstro och sett så mycket nedlåtande blickar från människor. Precis som man skulle vilja vara sjuk, säger Robert och skakar på huvudet.

För även om den akuta inflammationen i lederna blev bra då, har hans liv kantats av prövningar. Han har kämpat på, skaffat sig en högskoleutbildning och försökt leva familjeliv. Men den där perioden har kastat långa skuggor över hans livsföring och gjort honom till en känslig man. I perioder har han tvingats till längre sjukskrivningar och sedan åter fått kämpa sig tillbaka. Men det har varit i samband med händelser i hans privatliv. Saker som han inte vill ta upp med hänsyn till de personer det berör. Men frånvaron från arbetsmarknaden har fått en negativ konsekvens: svarta hål i hans cv.
– Det är svårt att förklara bort. Att säga som det är känns inte heller som ett alternativ. Då klassas man direkt som någon ej värd att satsa på.

Till skillnad mot många andra tycker Robert att han fått hjälp av arbetsförmedlingen. Försäkringskassan har inte pressat honom för hårt heller. Och han hoppas fortfarande att han ska komma tillbaka i full styrka. Han jobbar, men har inte fått någon fast anställning. Han vill inte ställa upp på bild eftersom det knappast skulle hjälpa honom på arbetsmarknaden.

– Jag har funderat på att skriva en bok. Då kunde jag visa den för folk och slippa förklara varför mitt liv ser ut som det gör, varför jag gör som jag gör. Kanske kunde det också hjälpa andra. Visa vad som händer en människa som hamnar i kris. Jag vet att jag inte är ensam, säger Robert.

Dream Team

1992 satte jag mig på en buss med destination Barcelona. Efter att ha älskat fotboll hela mitt liv hade jag en ny kärlek. Basket. Amerikansk basket alltså. Michael Jordan, Larry Bird, Patrick Ewing...tvåmetersmän som var superatleter och bollgenier i skön harmoni. Den här sommaren skulle alla superstjärnor för första gången förenas i samma lag, Dream Team. Det ville jag inte missa.

Så trots att jag bara varit hemma två veckor efter att ha spenderat en månad i Spanien, kunde jag inte motstå frestelsen. Det är jag glad för. Det blev två veckor mitt i Barcelonas underbara sommar med alla möjliga idrottsliga och andra höjdpunkter.

Jag och min vän tog bilen in till Badalona, platsen för basketens dittills största skådespel. Klädd i full basketmundering promenerade vi runt bland mer eller mindre seriösa svartabörshajar, de flesta tillhörande sistnämnda kategori. Till slut slog vi till, fick de i stort sett sista biljetterna och betalade glatt 1000 spänn, och klev in i hallen.

Stämningen var galen, det kokade därinne och det var fantastiskt. Helt fantastiskt. Dream Team vann med +40 poäng, och de brasilianska spelarna bad om autografer av sina motståndare. Vi satt precis bakom deras bänk och kunde känna svettlukten från deras linnen. För dig som inte gillar sport kanske det låter obegripligt. För dig som gillar sport är det antagligen precis tvärtom.

Idag är det femton år sedan. Om du är intresserad kan du läsa om det här. Själv lutar jag mig tillbaka, blundar och befinner mig där. Och det är lika underbart nu som då. Nästan iallafall.

Kompisar från då

Eftersom vädret återigen visade sig från sin allra bästa sida, bestämde jag mig för att åka ut och bada och umgås med min flyktade vän T:s familj. De bor vid en av de allra bästa badplatserna så det är alltid trevligt. Dessutom hade jag inte sett dem sen förra året.

När jag kliver ner i vattnet ser jag ett bekant ansikte. Vi känner båda igen varandra direkt och sträcker fram högerhanden i en glad och hjärtlig hälsning.

När vi var små växte vi upp på samma ort. Vi spelade hockey och fotboll tillsammans, men var långtifrån nära polare. Han var inte någon stor talang, fast egentligen berodde det nog på att han var väldigt klen. Smal som en pinne och stark som en vandrande dito. Bollsinne, javisst, men vad hjälpte det när han låg ner hela tiden.

När jag flyttat till Göteborg och redan hunnit inse att jag aldrig skulle bli någon stor stjärna, fick jag rapporter om att med honom var det tvärtom. " Du måste komma och kolla, han är helt grym" sa mina gamla vänner från landet. Och det gjorde jag. Och det var han. Den lille tanige pojken hade blivit stor.

Han lämnade division treklubben och flyttade till Helsingborg. Innan man visste ordet av drog han på sig landslagströjan. Sedan blev han proffs och flyttade till Portugal. Han spelade till och med i Premier League innan ett benbrott hindrade honom att fortsätta.

Idag är han tränare för Göteborgs representanter i damallsvenskan. Efter åtta år som utlandsproffs hade han också haft råd att bygga ett megahus som han pekade ut för mig. Från stranden.

Om du tror att jag skriver det där med en bitter smak i munnen, då tror du fel. Tvärtom tycker jag det är skitkul att någon från min gamla hemort kunde lyckas så bra. Dessutom hände det en sak när han var liten som alltid har gjort att jag känner en stor sympati för honom. Fast det är klart, jag hade inte haft något emot att vi båda stod och diskuterade Premier League-minnen. Nu fick det duga med gamla historier från förr. Det passade mig bra. För då var ju jag mycket bättre än honom. Ha!

Bröllop, frågor och annat

- Men varför är du singel Johnny, du som är så trevlig?

Vad svarar man på det? "Jo men hemma är jag en sadistisk psykopat som gärna sparkar katten och slår barn"? Ibland skulle jag vilja dra till med något sånt. För det är en så otroligt dum fråga. Stressande. Vadå, jag har både varit förlovad och har barn. Låt mig vara ifred. Tack.

På bröllop där hela släkten befinner sig får man finna sig i att frågan kommer upp. Jag råkar nämligen vara den ende av alla kusiner och övriga medlemmar av klanen som inte är "lyckligt" sammanboende med någon. Vi har en långtgående tradition av att träffa någon innan tonåren är över och sedan hålla ihop resten av livet. Så det kanske inte är så konstigt att frågan kommer upp. Men ändå.

Bröllopet blev synnerligen lyckat. Kalasväder, glada människor och klackarna i taket. Lite annorlunda var det eftersom brudgummen är serb, och det blev någon slags kombo, om inte annat när det gällde musiken. Men det vara bara ett extra kul inslag.

Min släkt umgicks väldigt mycket förr. Men när mormor och morfar la skidorna i vädret tog de med sig det stadiga umgänget. De var den naturliga sammanhållande länken. Varje gång vi träffas så har vi så otroligt roligt, och pratar om att "vi måste ses snart igen". Men det sker inte förrän det blir begravning eller bröllop. Tragiskt, men så är det. Min närmaste kusin bor tjugo minuter bort. Vi har så sjukt roligt ihop. Ändå träffas vi aldrig. Och man vet att om man ringer så tar det flera timmar, för vi har så mycket att prata om. Tid. Som vanligt saknas den. Eller gör den det egentligen?

Funderade igår på om jag kommer stå där framme i kyrkan någon gång. Om jag får trä på ringen och kyssa bruden. Kliva ut och få grynen kastade på mig. Jag tror det. Men det känns avlägset.

Loaded

Jag är full. Full som en kastrull. Tänkte skriva något bra, men inser att det är omöjligt. Förbannade kusiner. Såna som man älskar, fast det var alldeles för länge sen man sågs.

Mitt tal blev en veritabel homerun. Fast det roligaste var såklart att både brud och brudgum kom fram efteråt och tackade för ett grymt bra tal. Men skit samma. Jag måste lägga mig. Ni har ingen aning om hur lång tid det tog att skriva dessa rader.

God natt, sov så gott. I dag är en sån dag som man önskar att man var två. Men det går säkert bra ändå.

Ungefär så

Det har snart gått ett år sedan jag började skriva. Att Nederbird föddes var på grund av min gode vän Langris övertalningsförmåga. Vi skulle gå en copykurs tillsammans och han hade börjat blogga, som träning. Jag gjorde detsamma. Skrivit hade jag väl gjort, men inget som någon utanför skolvärlden eller familjen fått läsa. Det kändes konstigt. Läskigt. Med en prestationsångest som kunde få en fiskmås förstoppad kändes det nästan omöjligt. Men jag var nyfiken.


Langri började utbildningen. Inte jag. Hade inte ekonomin för det. Så skrivandet på bloggen fick bli min övningsplats. Och det var så förbannat kul! De första kommentarerna som Langri bistod med, känslan när någon helt okänd kom in och skrev något. Till mig. Det kändes overkligt. Men spännande. Kittlande. Vem var den där personen som satt bakom en dator och läste vad jag kramade ur mig? Gick in och läste deras bidrag till världen, kommenterade och tänkte vidare.


Att komma på saker att skriva om var lättare än vad jag trodde från början. Dels har jag ett bra minne, men mitt liv har också varit...händelserikt. Men hur mycket skulle man våga lämna ut? Min dotter, min familj och gamla flickvänner, det är ju känsliga saker. Fotbollshistorier och döda släktingar är tydliga minnen, men inte lika benägna att ha åsikter.


Jag har redan skrivit om den stora glädjen i att få uppleva hur många fantastiska människor det finns här i bloggvärlden. Några är jag säker på kommer förbli vänner för resten av livet. De jag träffat utanför, i den "riktiga" världen, har varit precis så som de varit vid tangentbordet. Underbart. För många fnyser och tycker att "åh, det är ju inte på riktigt". Prova först, säger jag till dem.


Jag fick också chansen att genomföra en dröm, att skriva för en betalande läsarskara. Att se sitt namn som författare av artikeln var en nästan ofattbar glädjekick. Har fortfarande svårt att tro det när jag läser genom tidningarna som ligger där i hyllan. Oglamorösa, men det är ändå mina. Att åka och intervjua gamla idoler var svettigt, men jag gjorde det. Och det gick bra.


Men jag känner också att det blev svårare att skriva på min kära blogg. Energin har gått till det andra, inspirationen likaså. När jag förut fick en idè mitt i natten skrev jag den på bloggen. Nu handlar det om den artikel jag håller på med. Antagligen är det väl naturligt, men det känns ändå tråkigt. Tanken att sluta blogga har fladdrat förbi många gånger. För när inspirationen tryter och man slutar bli personlig, då blir det inte kul. Inte bra.


Trots allt har jag fortsatt. För det är så förbannat kul. Många gamla vänner hänger kvar, nya sköna människor kommer till. Jag hittar nya saker varje dag att inspireras av genom att läsa om era liv. Då är det svårt att sluta.


Jag får helt enkelt försöka hitta tillbaka till känslan jag hade innan, skriva det som jag själv tycker om, och hoppas att jag kan fortsätta beröra. När det kändes som tyngst i början på den nya "karriären" var det kommentarerna på bloggen som höll mig på banan. Jag minns när jag skrev en post om självkänsla och slog på datorn på jobbet, samtidigt som chefen återigen tyckte att det jag skrivit inte höll måttet, så stod det en kommentar, ungefär "jag ryser när jag läser, du är helt grym", då kändes det okej igen. Eller mer än så. Och den kommer i nästa nummer av Faktum, om någon i Göteborg brukar köpa den. Gör det om du kan. Inte för artikeln, men för att hjälpa de hemlösa.

Sådär, klockan är tjugo över fem på morgonen. Jag borde sova. Eller skriva på en artikel. Idag gick inspirationen till bloggen. Det känns helt rätt.

På landet lyfter man handen...

När jag var liten tyckte jag det kändes mysigt när jag åkte bilen med min pappa. I trafiken har han alltid varit en sann gentleman, ja annars också, men speciellt då. När någon släppte in honom eller väntade så man kom förbi, då lyfte han alltid handen till tack. De i den andra bilen gjorde samma sak, och det kändes lite gott sådär. Det där har jag tagit med mig. Jag minns den där känslan, och jag blir själv lite glad när någon gör samma sak tillbaka.

Eftersom jag bor i stan och människor där tänker annorlunda, sitter jag ofta och svär över folks dåliga trafikvett. Stannar man och väntar för att släppa fram någon händer det inte särskilt ofta att de ids lyfta en hand till tack. Det leder i sin tur ofta till att jag fyrar av en svavelosande tirad angående folks förbannade otacksamhet. Jag kanske är lite löjlig med det, men nog blir man lite gladare av att se ett vänligt leende och någon form av visad uppskattning?

När jag nu befinner mig på landet så inser jag att här fortfarande råder någon form av"tack för visad hänsyn-kod". Nu är det nästan så att jag blir överrumplad av att se en vinkande hand i vindrutan mitt emot, vilket leder till att jag själv snabbt får slänga upp någon form av svarstack. Ibland blir det en reflex från stadskörningen vilket resulterar i att bara det mittersta av handens fingrar sträcks upp. Inte lika uppskattat.

När jag funderade på det här igår så tänkte jag att det kanske beror på att här på landet känner alla varandra och det kanske krävs att man är lite extra trevlig då. Imorgon kanske man står bredvid varandra på posten eller i kön i mataffären. I stan är inte risken så stor att det är någon granne som man tutar på eller sträcker upp det långa fingret åt.

Jag har inte svaren, vet bara att jag är en lantis i hjärtat, trots att jag bott längre i storstan än på landet. Och trots att jag inte fort nog kunde flytta ifrån småsamhället med dess tillhörande kontroll av invånarna, så tycker jag fortfarande att många av idealen från då har hängt med mig. Vart jag än har bott i stan har jag blivit "tjenare" med butiksinnehavare och andra i området. Kanske har jag omedvetet skapat mitt lilla samhälle i den stora staden. Om det har med min uppväxt att göra, det vet jag inte. Men att lyfta handen eller säga hej kostar inte mycket. Det är jag helt säker på.

Nederbird goes modeblogg...

På lördag är det dags för sommarbröllop. Ska bli riktigt kul faktiskt. Har blivit ombedd att hålla tal, har en riktigt kul idè gällande det. Idag hittade jag också en ny kostym och skjorta, så nu är det bara att putsa dansskorna...

Ett stopp för mycket

När ljuset nådde hans ögon kom smärtan krypande som en mask som ringlade sig upp genom kroppen. När den nådde ansiktet gjorde den halt och la sig som ett massivt tryck från näsan och uppåt. Ögonen kändes svullna och han kunde inte se så mycket. När han skulle föra händerna uppåt för att känna på skadorna var det stopp. Kall metall i form av handbojor höll fast hans händer i en oskön ställning. Det var svårt att andas för näsan var helt täppt och han kände sig tjock i halsen. Han lyfte huvudet lite och kisade genom sina svullna ögon. En ambulans. Han låg i en ambulans, det satt en sjukvårdare vid hans sida som höll på att förbereda en spruta. Bakom honom såg han en kvinna i uniform. En polis.
"Bara ta det lugnt, du ska få något mot smärtan", sa killen med sprutan.

Han orkade inte kämpa emot. Nålen trängde genom huden och ganska omgående kände han hur den där masken började krypa tillbaka in i sin håla. Ögonen föll ihop och han slappnade av. Varför han hade handfängsel och det satt en polis i bilen orkade han inte tänka på. Just nu ville han bara sova.

Pipandet av något slags larm väckte honom till liv. Med det kom också smärtan tillbaka. Det var mörkt i rummet, men han kunde räkna ut att han befann sig på ett sjukhus. Det högra ögat fungerade bäst och han försökte fokusera med det. Han kände droppnålen i armvecket när han försökte resa sig upp på armbågarna. Smärtan i huvudet blixtrade till och han kände hur något var fel i revbenen. Resa sig var inte att tänka på. Han sjönk ner i sängen igen. Sträckte sig efter larmknappen och fumlade lite med den innan han kunde trycka in den röda knappen. Dörren svängde upp nästan direkt.

Finn tre fel

Sommarkalas med grilltema. Ösregn, hårda vindar och femton grader...

Ett stopp för mycket

Med regnet konstant smattrande mot rutan försökte han intensivt koncentrera sig på att hålla bilen på vägen. Vindrutetorkaren slog i högsta fart fram och tillbaka över den stora vindrutan. Kvinnorösten på nionyheterna på p3 talade om svåra regnmängder och kraftiga vindar.
"Åh fan, berätta något nytt", sa han högt för sig själv. Han tryckte in Nrj istället och tog del av Mange Schmidts nya hit. Giftig. Han gillade den, något speciellt med låtar som innehåller visslingar. Billigt knep, men vadå, det funkar ju.

Det blinkande ljuset från bilen som stod vid vägrenen väckte honom ur musikens hypnotiska kraftfält. Instinktivt saktade han in och stannade bilen vid vägkanten. Han funderade en stund på om han skulle gå ut eller åka vidare. Det kunde vara vad som helst, någon i nöd eller en galning. Han funderade på om han skulle ringa någon, polisen, eller i alla fall någon kompis. I fall. Han gjorde inte det. Han öppnade bildörren och klev ut. Regnet öste ner och han drog jackan om sig och gick mot bilen. Det var märkligt öde ute. Tyst.

"Hallå"! Han ropade högt samtidigt som han knackade på rutan. Ingenting hände. Han tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dörren. Bilen var tom. När lampan i taket tändes lutade han sig in. Det var fortfarande varmt därinne. I det dunkla ljuset såg han det röda, kladdiga på sätet och övre delen av instrumentbrädan. Det var blod över större delen av inredningen i framsätet, och han stod som förstenad. Han fick panik och ryggade bakåt samtidigt som han smällde igen bildörren. Han tog några hastiga steg bakåt. Han var ur balans när en kraftig näve tog ett hårt grepp om hans nacke.

Han kastades mot den hårda plåten, slog i huvudet och föll omkull. En hård spark träffade honom i sidan och han kände luften gå ur honom. Han försökte komma på fötter men träffades av en hård knytnäve rakt över näsbenet. Ögonen fylldes av tårar och blodet fyllde näsan och munnen. Med ansiktet mot asfalten kände han hur händer rotade runt i hans jackfickor. Rasslandet av nyckelknippan och ljudet av snabba steg noterade han i sitt halvt medvetslösa tillstånd. Han hörde ljudet från den egna bilen som startades, motorn som varvades upp innan den försvann med skrikande däck. Smaken av blod var intensiv och obehaglig.

Från cyberspace till IRL

Jag har haft besök. Ett besök som varit på gång länge, men av olika anledningar inte blivit av. Under tiden har han hjälpt mig med min begynnande skrivarkarriär, ställt upp med goda råd, klokhet och erfarenhet. Helt utan krav på motprestation. Unikt idag och ovärderligt under min ganska kämpiga start på en "riktig" tidning.

Igår dök han så upp, min vän från "bloggosfären". I sällskap med våra underbara döttrar har vi spenderat lite tid tillsammans, druckit gott och ätit likaså. Det var jättekul att äntligen ses. Jag hoppas vi kan göra om det snart igen. Jag pratar förstås om Erik J.

och hur är det med dig?

Det står en man i ett gathörn i staden. Hans uppenbarelse ter sig lika färglös som en matinèfilm från 30-talet. Kläderna är antagligen desamma som han bar igår. Eller i förra veckan. Han håller en sliten basker i sin knotiga högerhand, sträcker den mot de förbipasserande med förhoppning om att någon ska orka bry sig tillräckligt för att leta i sitt inre efter en slant de inte behöver. Det yviga skägget spretar i olika grå nyanser som inte skiljer sig så mycket från färgen i hans ansikte. Han tittar ner på sina skor som för att be om ursäkt för att han står där och delar ut en skopa dåligt samvete till alla de som ger honom en blick av att vilja, men sedan fortsätter sin väg förbi honom. Det är inte hans avsikt. Han vill bara äta. Inget annat.

Undrar hur han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

En man reser jorden runt i jakten på äventyr. Dyka är hans stora passion. Det är vad han gör en solig eftermiddag långt från kalla Sverige. Vad han inte vet är att det här är sista dagen han kan ställa sig upp och titta ut över det glittrande vattnet, spänna sin muskulösa kropp och kasta sig i det ljumma vattnet. Hans sista hopp slutar i katastrof när han av misstag dyker på fel ställe och landar med huvudet före i den hårda botten.

Den unge mannens fria livsstil byts i ett ögonblick ut mot ett stillasittande fängelse. Han blir förlamad från midjan och neråt. Månader av sjukhusvistelser blir till år, strimman av hopp minskar med tiden som passerar utan någon förbättring. Rullstolen blir det förhatliga transportmedlet, det som skiljer honom från de andra. Alla timmar av tankar i ensamhet går till bilden av den han var förut, att acceptera att det här nu är hans liv är för svårt. Just nu känns det så. Han lever så, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

När jag skrev det där tänkte jag på mitt eget liv, att nästan ingenting blivit så som jag tänkt mig. Och jag började fundera på hur andra människor tänker om sina liv. För även om man inte råkat ut för så stora saker som de två öden jag beskrivit ovan, så vet jag av erfarenhet att många hade andra planer för sina liv. Har du kunnat fullfölja dina drömmar, eller har livet tagit andra vägar för dig?

Broder Tuck

Fan. Det där känns inte bra. Och nej, jag vill inte säga vad. Bara att det gör lite ont. Och det där med munklivet klättrar allt högre på listan över tänkbara framtidsplaner.

Balle.

Typ.

En kväll för ... ett tag sedan.

Det var en sådan där kväll som man aldrig glömmer. Som aldrig kommer åter. Då när kropp och sinne var ljuvligt förenade, då förnuftet var förpassat till baksätet. Jag minns det fortfarande, Mr T. Jag tror du gör det också.

Efter att ha jagat oss själva halvt till vansinne på en tennisplan mellan husen i Guldheden, bestämde vi oss för en kväll på stan. Med alkohol i våra kroppar satte vi oss på våra cyklar och bestämde oss för att hinna med så många ställen som möjligt innan solen gick upp.

Från hotell Panorama var det perfekt att åka den sköna backen ner till stan. Göteborg med cykel är en fantastisk sommarkombo. Man tar sig från den ena sidan av stan till den andra på ingen tid alls. Eller hur mycket tid som helst. Valet står fritt.

Kvällen slutade med att vi fann den gråtande flickan på andra långgatan. Hennes chef hade lurat med henne från firmafesten med löfte om fria drinkar på en "häftig klubb". Hon fick skjuts på min pakethållare till sitt hotell. Vi stod där och pratade tills måsarna började skrika och solen spred sina strålar över himlen. Hennes ansikte var randigt av tårar och mascara, läppstiftet var rosa, precis som hennes Converse. Hon var inte särskilt vacker. Men hon skrattade igen, ett sånt kluckande, glatt skratt. Från hjärtat. Och nej, jag ville inte följa med upp.

Jag satte mig på cykeln och trampade hemåt. Körde förbi kvinnor och män, pojkar och flickor. Sopbilar och tidningsbud. Det doftade av sommar i luften, men smakade öl i min mun. Mr T låg nog hemma i sin säng och snarkade. Det kunde han behöva. Tennismatch i morgon eftermiddag. Revansch. Aldrig att Wilander förlorade två dagar i rad. Mats alltså. Världsetta 1988. Fast han var nog inte bakis. Knappast. Fast han fick inte heller cykla genom Göteborg på nätterna. Det måste räknas på något sätt.

Fysiologi

På promenad idag hörde jag följande meningsutbyte mellan två medelålders damer:

" Men herregud, jag är faktiskt över 50 år nu"!

" Ja, då borde du ju verkligen hunnit bygga upp din kondition vid det här laget"!

Empati

Ser på en gammal westernfilm, och inser att på den tiden skaffade man sig ryktbarhet genom att vara en farlig jävel. Den som drog snabbast och dödade flest. Och kanske har det varit så genom hela historien.

Idag blir man kändis genom att blogga och skriva taskiga och vidriga saker om andra. Jo, man kan skriva om mode också, men då blir man inte lika stor. Inte på samma sätt. Och man får också räkna med att bli utsatt för någon halvkändis vidriga påhopp. C. Schulman blandade in mordet på John Hron i Kode i sin hatkampanj mot modebloggaren Engla. Då vill man bara lägga ner hela skiten. I alla fall jag. Små töntar blir kändisar genom att vara vidriga människor. Fy fan!

Människor som tar sig fram genom att pissa på andra, oftast utan anledning, är något av det värsta jag vet. Mobbare. När det sker i vuxen ålder finns överhuvudtaget inget försvar. Som barn kan man skylla lite grand på oförstånd och grupptryck. Jag sa lite.

Tvåa på Bloggtoppen ligger andre broder Schulmans flickvän. Med drygt 90000 besökare på några veckor. Elaka påhopp utan finess. Och uppenbarligen går det hem. Var i ligger finessen med att skriva på det sättet? Är det för att alla vi andra är så hämmade att vi sitter hemma och tycker det är fräckt med någon "som vågar säga det alla tycker men inte vågar uttrycka"? Ungefär det var väl innebörden i dagens intervju i Aftonbladet. Hoppas det inte är så.

Ibland skrattar jag högt när jag läser en del bloggar som kan kritisera fenomen i vår tid. Men med glimten i ögat. Med stil och humor. Inte bara i syfte att väcka uppmärksamhet. Utan klass. När man skiter i att det finns en människa bakom det där man sågar. Då blir det bara platt. Och fult.

Empati. Det är väl det som saknas. Synd.

Danmark, hur gör ni?

Fantastisk film.

And I won`t back down

Kunde inte se, kunde inte höra. Det var mörkt. Mörkt och tyst. Jag trevade mig fram med handen längs en kall och skrovlig vägg. Under mina fötter krasade det av stenar som flyttades under mina sulor. Små, små steg, alla i rädsla att falla och inte veta vad som skulle vänta mig då. Rädslan höll på att få mig att frysa till is, förlama mig, göra mig oförmögen att ta mig vidare.
"Nej, jag måste vidare, får inte stanna", ropade jag högt. Mest för att övertyga mig själv om att jag måste vidare. Jag visste att om jag stannade skulle det vara slut. Det kändes som att det verkligen var så. Jag skulle inte ta mig härifrån, skulle bli kvar här, och det fick inte hända. Det fick bara inte hända.

Jag föll ner på knä och började krypa. Orkade inte längre stappla mig framåt, det kändes tryggare att befinna mig längre ner. Knäna värkte och mina handflator var blodiga, det började flimra för mina ögon. Det skulle inte gå. Jag visste det nu. Jag såg inte slutet och jag orkade inte mer. Med en suck föll jag på sidan, tungt och otympligt. Det blev tyst och mörkt.

I mitt jobb som socionom eller i rollen som terapeut har jag mött många som berättat osannolika historier. Ibland undrar jag hur vissa människor orkar fortsätta, att möta nya dagar med den tunna huden som finns kvar.

Jag pratade med en släkting igår som är just en av de där människorna. Hans historia är otrolig, innehåller till exempel överlevnad efter att ha fallit ut från tredje våningen efter att ha slagit en volt över balkongräcket. Utan större men idag. Personlig konkurs, alkoholmissbruk och vad som antagligen är det värsta, saknaden efter sin fru som dog denna dag, för tre år sedan. Men igår var han lycklig.
"Helt otroligt Johnny, hela livet har varit absolut stentufft. Men man måste fortsätta framåt, får inte ge upp. Till slut vänder det. Idag kände jag att nu, just nu, är det över. Allt är bra nu. Jag är lycklig".

Och jag säger grattis. Hoppas du kände så också idag, det är trots allt den värsta dagen du vet.

Jorå

Blev så förbannad på en person igår. Jag har svårt för när folk är nonchalanta och respektlösa. Men å andra sidan ledde det till att det blev en helkväll på stan, så egentligen kanske det blev som det skulle. Det brukar ju vara så.

Party on

Visst förstår man att kronprinsessan behöver ta sig snabbt mellan alla gratulanter på 30-årsdagen. Så till den milda grad bråttom var det att efter firandet på slottet kördes familjen Kung till Bromma flygfält, där det väntade inte bara ett, utan två flygplan. Victoria och Carl Philip fick ta regeringsplanet medan Kungen och Drottningen fick nöja sig med ett lite sämre plan. När de landat väntade två helikoptrar på att föra dem till Solliden där folket köat sedan arla morgon för att gratulera kronprinsessan. Och alla delade vi med glädje på notan för att genomföra detta storslagna firande...

Efter att förra helgen vigdes åt att öka miljömedvetandet i och med Live Earthgalan så måste man också vara stolt över att kungafamiljen föregår med gott exempel även i det hänseendet. Att flygplan är en av de största miljöbovarna måste ha undgått våra betalda representanter. Fast å andra sidan vad är väl en bal på slottet...

Kom igen nu då.....

farväl till kärleken

"Det känns som det var länge sedan jag såg dina ögon lysa upp och glittra när du mötte min blick. Faktiskt är det länge sedan jag kände att det fanns kärlek i dina ord när du talade med mig. Och ännu längre sedan min omfamning gjorde dig varm och fnittrig.

Under lång tid, ja flera år egentligen, har jag varit måltavla för dina bittra pilar. Jag har tagit mot dem, och även om inte blodet synts på utsidan har jag alltid blivit sårad. Du har nog inte förstått det. Jag är medskyldig eftersom jag inte sagt ifrån, jag vet, men jag har hoppats att allt ska gå över, bli som förut igen. Vi har trots allt levt tillsammans så länge att du är en lika naturlig del av mig som vilken arm eller vilket ben som helst. I alla fall har det varit så.

Jag tycker jag har försökt prata med dig, få dig att förstå. Men du blir bara arg, tycker det är mitt fel. Och nu orkar jag inte längre. Den senaste tiden har jag insett att det nog inte handlar om att allt ska bli som förr. Jag tror inte det kan det. Förut älskade du mig. Det är jag säker på att du inte gör längre, därför ger jag upp nu. Jag har tagit med mig mina saker och har ordnat en tillfällig bostad. Nästa vecka hämtar jag resten. Är tacksam om du inte är här då.

Kram/R"

Hon stod i hallen och läste brevet hon funnit vid spegeln. Hon läste det om och om igen, men det var som om orden inte ville tränga in, inte fastna. Hon kände paniken komma, det tryckte över bröstet och klumpen i halsen bara växte. Hon rusade in i sovrummet och såg sig hastigt omkring. Det var verkligen sant, alla hans saker var borta. Hon flängde upp garderoben, vräkte ut byrålådorna...Det var tomt. Han var verkligen borta. Hon lade sig på sängen och begravde ansiktet i kudden. Tårarna rann nu, hon började inse vad som hänt, men kunde inte förstå varför. Vad hade hon gjort för fel? Ingenting. Hur egoistisk kan en människa vara? Efter allt hon gjort! Och barnen! Vad skulle hon säga till barnen?

"Förbannade svin", vrålade hon högt genom gråten. Hur kunde han göra så, hon som älskade honom över allt annat.

Börjar längta tillbaka lite...trots allt...

Någon där?

- Min man och jag flyttade hit för 32 år sedan. Vi har bott i lägenheten i bottenvåningen hela tiden sedan dess och skött om huset för våra hyresgäster. Men nu vet vi inte vad som kommer hända. Titta, bara två lägenheter uthyrda. Jag vet inte hur vi ska klara det här!

Den lilla damen gestikulerar våldsamt medan hon berättar hur allt har förändrats för dem som bor i den lilla fiskebyn i norra Spanien. När pesetasen blev till euro blev det helt plötsligt dyrare för till exempel svenska turister att leva och äta i Spanien än hemma.

Den underbara kustbyn S´agaro ligger nio mil utanför Kataloniens huvudstad Barcelona. Av en enda anledning har den här lilla, näst intill obefintliga punkten på kartan dominerats av svenska turister ända sedan mitten av 70-talet. Anledningen stavas Bengta K. Denna göteborgsbaserade kvinna har sedan dess hyrt ut bostäder här under sommarmånaderna till semestertörstande svenskar. Själv har jag varit där 21 gånger. Galet? Ja kanske. Men jag är inte ensam. Under 1980 och 90-talet mötte jag år efter år samma människor i denna lilla spanska avkrok. Varje år sa vi alla samma sak, att det var sista gången. Året efter satt vi där på Frankfurterbaren och skålade. Ja jävlar, det var tider det.

Det var tolv år sedan jag var där senast. När bussen svängde in på den välbekanta gatan i centrum såg jag mig omkring. Men jag kände inte igen mig. Husen var omgjorda, nya hade byggts. Ansiktena på barerna och i affärerna var inte de som brukade hälsa mig med glada tillrop. En hel busslast med svenskar var där. De hade åkt dit tio år i rad. Men ingen av det gamla gänget var där. Min hållplats i tillvaron var inte kvar. Den var ersatt av en annan variant. En jag inte kände igen. Ungefär som den där kattungen föräldrarna skaffade för att dämpa sorgen över den överkörda favoritkatten.

Men naturligtvis träffade jag nya människor, som den underbara kvinnan som var vår hyresvärdinna. Lärde känna nya människor, några som jag kommer hålla kontakten med även här hemma. Och det är vad resandet är för mig. Mötena med nya människor, att lyssna på deras spännande levnadsöden, glädjen över att de vill öppna sig och dela med sig till mig. Jag vet inte varför, men det har alltid varit så. Av någon anledning tycker människor om mig. Jag vet inte varför, är bara tacksam för att det är så.

Bengta K är 85 år. Hon kramar mig hårt där på gatan med den nedåtgående solen i bakgrunden.
- Hur längesedan var det du var här nu Johnny, frågar hon mig.
- Tolv år, svarar jag.
- Det är alldeles för längesedan, det förstår du väl, säger hon och tittar mig i ögonen. Kommer du ihåg när du bodde i min stuga på tomten den där sommaren, och vi åkte in och tittade på OS på kvällarna?
- Ja, svarar jag. Klart jag kommer ihåg, det var en fantastisk sommar.
- Var har du din fru någonstans då? frågar hon.
- Ah, du vet att jag inte har någon fru, svarar jag.
- Ja, men du vet att jag tycker det är slöseri med en sån stilig karl som du!

Vi skrattar högt båda två. Vi tar farväl och hon går ner längs gatan. Plötsligt stannar hon och vänder sig om.
- Du kan väl ringa mig? Hemma i Göteborg menar jag.
- Klart jag kan, svarar jag.
Den gamla damen ler och fortsätter sin vandring längs vägen. Jag gör samma sak.

Jag kunde skrivit om de underbara stränderna, alla goda middagar, kalla öl på strandbaren, solen som inte ville sluta skina på oss. Eller hur mycket jag gillar den galna staden Barcelona, denna gång kompletterad av en parad med nakna män med påmålade kalsonger. Men det var inte det viktiga den här resan. Den var som ingen annan gång jag varit på denna plats som högre makter strödde lite extra socker över någon gång för länge sedan. Och jag tror aldrig jag kommer resa dit igen. Men man ska aldrig säga aldrig.

- Kaffe och kebab, tack!

För några år sedan reste jag runt i den grekiska övärlden. På ön Samos satt jag en dag och åt lite lunch på strandbaren. Efter några dagar där hade jag blivit lite "tjenare" med paret som ägde stället. Mannen hade bott tolv år i Sverige och ville gärna prata om det. I gengäld fick jag använda solstolarna med tillhörande parasoll gratis. Nä, inte i gengäld. Jag gillade honom, eller dem, jättemycket.

Men okej, det var inte det jag skulle berätta. Nej, när jag sitter där kommer det en kille och sätter sig på uteserveringen. Han bara utstrålade något slags stencoolt, världsvant...vissa bara gör det. Du har garanterat träffat på någon. Om du inte är han/hon själv, vad vet jag. Han beställde in en kaffe, slog upp ett glossigt magasin och lutade sig tillbaka. Kaffet anlände med en liten chokladbit, och han bara satt där och inmundigade de båda. Trots att jag slutat dricka kaffe och termometern närmade sig 40-strecket, lyfte jag min hand och kallade till mig min grekiske svenskvän. Jag beställde en kaffe, men jag ville ha någon form av wienerbröd eller så till. Gick det att fixa?

"Oh no, everything is finished, even icecream finished, sa han med bekymrad min. But whait, I will fix you something special". Han pep iväg i riktning mot köket.

Han var strax tillbaka med kaffet och en pytteliten chokladbit. Eftersom jag precis ätit lunch var det lagom. Tyckte jag. När jag sitter där och läppjar på kaffet, kommer han med en bricka med en tallrik på, som han ställer framför mig på bordet.

"Here you go my friend! Greek special for you". Han strålar med hela ansiktet samtidigt som jag konstaterar att jag har en hel tallrik kebab framför mig. Som tilltugg till kaffet. Jo jag tackar. Inte blev det bättre av att han stod bredvid och iaktog varje tugga med frågan:
"Good hu"?
"Yes, very good", svarade jag.

Nu är det dags att stänga bloggbutiken några veckor. Spanien väntar, och jag längtar. Jag har lämnat in mina uppgdrag i tid, känner mig ganska nöjd. Nu ska det bli skönt att lägga sig i solstolen och bara vara.

Önskar er en skön sommar, en solig midsommar och varma hjärtan.

Nöjd eller hungrig?

Om Du blundar och öppnar munnen...kanske du kommer ihåg första gången dina sinnesceller tog del av krämig jordgubbsglass...eller då du tuggade på en chokladbit som sakta smälte medan lustcentrat i hjärnan skickade fyrverkeripjäser mot skyn...eller då du åt din favoriträtt för allra första gången, då när det blev tyst runt omkring och sinnena var totalt fokuserade på smak...

Om Du fortsätter att blunda, men stänger munnen och återkallar första gången du hörde ett stycke musik som fångade hela dig...eller allra första gången någon sa "jag älskar dig"...

Om ögonen får vara stängda ännu en stund kanske du kan känna hur det kändes i kroppen första gången du var kär...

En av de bästa sakerna att vara omkring barn är chansen att få vara den förste som förklarar eller berättar saker. Saker som vi själva tar för givet är för dem en fantastisk ny upptäckt. Och vi kan för en stund känna oss riktigt allmänbildade, rentav begåvade. Nåväl.

När vi väl upplevt det för första gången kan det aldrig få samma effekt igen. För vissa känns det tryggt. Att veta vad som ska komma, vad det innebär. För andra blir det trygga snabbt en källa till olust. Upptäckaren, den lille klåfingrige femåringen måste ut och stoppa fingrarna i kontakten, även om det sved till senast.

Vem är du, stannar du på gården, eller packar du väskan och reser dit där ingen gått förut?

Lycka kommer ibland i par

Det bor ett äldre par i mitt område. De går med spänstiga steg och ett leende på läpparna. De brukar stanna och prata med mig om katten som nästan alltid sitter på balkongräcket och balanserar. Min katt.

Om det är sådär att bli gammal verkar det rätt okej. Jag brukar tänka så. Fast oftast blir jag mest glad. Glad över att de verkar lyckliga.

Det skänker hopp.

Möte med mersmak

Idag fick jag intervjua en gammal idol. När jag var tolv år stod jag på Ullevi och såg Blåvitts väg mot att vinna UEFA-cupen. Ruben Svensson var en av hjältarna. Otroligt enkel och sympatisk kille. Det var en höjdare helt enkelt.

Från en annan sida

- Jag gråter för att jag inte förstår. Jag försöker få ihop det, men det går bara inte. Jag vill inte!
De sista orden kom ut i en gäll, lite pipig ton. Hennes tårar rann nerför de bleka kinderna. Näsan var täppt och hon mådde inte bra. Ville bara rusa ut, men ändå inte. Då skulle allt vara över. Hon skulle inte kunna komma tillbaka, även om hon ville. Kärleken hade lämnat den här lägenheten. I alla fall så länge hon fanns kvar. Om ett tag skulle någon annan komma hit med hjärtat fyllt av kärlek, och sinnet lika fyllt av lust. Någon annan. Inte hon.

-Jag vet inte vad jag ska säga mer...allt är redan sagt, jag vet inte vad jag ska säga för att göra det lättare eller bättre. Du...
Han tittar på henne där hon sitter vid köksbordet. Han känner ingenting. Det var längesedan han gjorde det. Om hon bara ville gå...Köksklockans tickande lät som kyrkklockor i hans öron. Tick, tick,tick. Varför går hon inte?

Allt hon vill är att han ska hålla om henne och säga att allt är bra. Att det här var ett stort misstag, de behöver bara rätta till det som inte stämmer. Sedan blir allt bra igen. Varför gör han inte det?

-Kom igen nu Malin. Du måste gå nu. Jag orkar inte mer, snälla gör det inte värre. Okej?
Han reser sig upp, stolen skrapar hårt mot golvet när han skjuter in den till bordet och ställer sig bredvid henne. Hon reser sig till slut, men struntar i att skjuta in sin stol. Utan ett ljud går hon ut i hallen, tar på sig skor, halsduk och jacka. Med tårarna fortfarande rinnande öppnar hon dörren, tar sina väskor och går. Utan att säga ett ord fortsätter hon nerför trapporna. Den tunga väskans rem skaver mot axeln, men det bryr hon sig inte om.

Han kommer ändra sig, tänker hon på väg mot bussen. Om ett tag kommer han inse att det är vi, att vi hör ihop. Jag vet att han älskar mig. Precis som jag älskar honom. Han har säker börjat ångra sig redan. Ska bli skönt att höra honom be mig ta honom tillbaks...Hon log lite för sig själv vid tanken.

Gud vad skönt, trodde aldrig hon skulle gå, tänker han inne i lägenheten. Öppnar en öl och sätter sig i soffan. Undrar varför jag inte gjorde det här tidigare? Det var evigheter sedan jag såg på henne och tänkte att jag älskade henne. Kommer inte ens ihåg när. Eller om det någonsin varit så...