Kärleken är inte alltid rosa

Jag väcktes ur mina tankar av mobilen som pep till. Ett sms i inkorgen. Det var från dig, och det stod så här:

"Hej gosis, du sitter väl och mediterar nu. Hoppas din resa blir jättefin och jag tänker på dig. Glöm aldrig vilken otroligt fin kille du är. Kram E"

Mina tårar rann i strida strömmar nerför kinderna. Först lite långsamt, men i takt med att alla känslor kom ikapp mig så blev det ett allt ymnigare flöde. Jag försökte sansa mig men det var ingen idè. Jag hade heller ingen bredvid mig så det fanns ingen anledning att kämpa emot.

Två dagar tidigare hade jag suttit på tåget på väg åt motsatta hållet. Jag var full av förväntan och för en gångs skull riktigt nervös. För även om vi haft kontakt ett tag och visste ganska mycket om varandra, så hade vi ändå inte träffats. Inte i verkliga livet. Jag har varit på en del blind dates, men brukar sällan vara nervös för det. Det får bli vad det blir. Och jag har aldrig svårt att fika en stund med vem det än må vara. Men nu åkte jag till en annan stad, det kändes lite vågat, det kan jag erkänna. Men va fan, man måste chansa ibland. Jag hade också säkrat upp med en kompis som bor i staden ifall det skulle kännas för besvärligt, och det var för bådas skull. Ville inte sätta onödig press på henne heller. Men det skulle bli bli bra, det intalade jag mig.

Jag klev av tåget och såg mig omkring. Ingen där som såg ut att vänta på mig. jag väntade lite och gick uppför trapporna mot stora byggnaden. Då kom hon springande!
"Hej, förlåt att jag blev försenad, det blev stopp på min linje på vägen hit". Hon gav mig en kram som var öppen och varm.

"Det gör ingenting, jag kom precis. Och hej själv förresten". Jag log med hela mitt ansikte, hon var så vacker och go, precis som jag föreställt mig. Visst hade jag sett kort och vi hade pratat mycket, men verkligheten kan vara annorlunda ibland. Den här gången var det dock till det bättre.

Vi gick bort mot tunnelbanan och åkte hem till henne. Vi lagade lunch och skrattade och pratade. Jag var lite spänd men det flöt på bra. Vi bestämde oss för en långpromenad in till stan på kvällen för restaurangbesök och ett par öl. Det var landskamp på tv när vi åt middag, men jag brydde mig inte så mycket om fotboll. Inte just då.
Vi bröt upp ganska tidigt och gick hem. Köpte lite godis och satt i soffan och pratade till sent. Jag erbjöd mig som en gentleman att sova på soffan, men den var väldigt liten, så det blev hon som sov där. Jag gick och lade mig med blandade känslor. Okej tänkte jag, vi får se imorgon, behöver ju inte kasta in handduken än.

När jag vaknade på morgonen låg jag och kikade bort mot soffkanten. Jag hade inte sovit många timmar, brukar ta några dagar innan jag känner mig hemma. Men plötsligt vaknade hon och log mot mig över kudden.

"Godmorgon! Har du sovit gott? Hon blinkade mot mig med sina bruna ögon.

"Javisst, jättegott!" Jag ljög förstås, hennes lägenhetsväggar var antagligen gjorda av papp eller liknande, för man hörde precis allting i huset.

"Jag sätter igång med frukosten så kan du duscha om du vill så länge"

"Javisst, låter som en bra deal! Men bara om jag får ta hand om disken efteråt". Jag tänkte att man får ju skärpa sig lite nu.

"Haha, absolut, låter som en bra idè"

Efter en skön dusch och frukost kände jag mig som en ny människa. Vi drog ner på stan för sightseeing och diverse inköp. Jag hade lovat hjälpa henne att fixa lite saker i hennes nya lägenhet efter vi kom hem, så Claes Olsson fick ett besök. Vi gick runt i ett bedårande höstväder, åt glass i Kungsträdgården i t-shirt, och det var i mitten på oktober. Vi hade otroligt mysigt ihop, men inget hände. Inget romantiskt alltså. På eftermiddagen gick vi hem, jag borrade upp gardinstänger och hon kollade om det blev rätt. Jag är inte speciellt praktisk men det gick bra till slut. Vi satte oss i soffan och vilade. Hon skulle iväg en stund på kvällen med sitt jobb, det var någon premiär eller liknande, något mingel. Jag skulle träffa min kompis och äta middag och ta en pilsner. Hon låg i soffan och jag berättade om hypnosjobbet som hon var intresserad av. Jag strök henne på ryggen och talade i lugn ton, och till slut somnade hon med ett leende och en försäkran om hur skönt det var. Tiden kunde stannat ett tag där och då. Allt var perfekt. En halvtimme senare vaknar hon till, tittar på klockan och säger att hon måste skynda sig till jobbet. Jag lade mig ner på soffan själv, tänkte ta igen några timmars sömn från tidigare natten. Strax efter kommer hon in i nya kläder och ställer sig bredvid soffan och tittar konstigt på mig. Jag känner olusten välla upp på en nanosekund. Sen säger hon:

"Jag vet inte hur jag ska säga det här, men.....Du är den finaste kille jag någonsin träffat, men du är inte min typ, jag är så ledsen"

Orden träffade mig med samma kraft som en höger från Mike Tyson kunde gjort.

"Okej. Ja det var en chansning, det sa vi ju innan. Det är inget att göra åt, jag packar ihop mina saker och sover hos Henke inatt, det är lugnt". Det kändes inte lugnt, men det var inte hennes fel. Men just nu ville jag bara springa därifrån, bort från det jobbiga. Att bli avvisad gör alltid ont.

"Nej det behöver du inte alls, det är så roligt att ha dig här...förlåt, förlåt"! Hon började gråta och la sig på mig i soffan och kramade mig hårt. Hon grät mot min kind.

"Du behöver inte be om ursäkt, man känner vad man känner. Det kunde gå såhär, det visste både du och jag." Jag menade vad jag sa.

Sedan händer något. Samtidigt som hon gråter förklarar hon hur mycket hon tycker om mig, att det inte finns så många fina killar därute, och så vidare. Helt plötsligt är hennes mun alldeles ovanför min, jag kan känna värmen från hennes andedräkt. Våra läppar möts och världen exploderar! Hennes gråtande ögon förvandlas till uttryck av lust och åtrå. Jag är inne på samma linje men är fortfarande förvirrad. För några minuter sedan blev jag dumpad, eller? Men just nu skiter jag i vilket. Jag lyfter upp henne och bär henne till sängen. Vi kastar av oss kläderna och våra kroppar är som gjorda för varandra. Tid och rum försvinner, för en stund är det bara vi två.

När vi ligger och pustar ut, svettiga och rödmosiga, säger hon följande:

"Jag menar fortfarande vad jag sa förut. Hoppas att jag inte gjort dig illa nu, det gick bara inte att hejda".

"Nej, jag får skylla mig själv isåfall." Jag kände ett sting av smärta i kroppen. Det som var så fantastiskt alldeles nyss kändes bara smutsigt och dåligt nu.

"Herregud, jag måste rusa till jobbet! Jag skulle redan varit där! Ta mina extranycklar och kom hit ikväll. Snälla gör det, vi kan inte skiljas såhär! Hon rättade till kläderna, gav mig en puss och sprang ut genom dörren.

Där låg jag. Vad fan hände egentligen? Jag fattade ingenting. Skulle jag komma tillbaka hit ikväll och bara ha sex, eller ville hon något mer? Nä, jag bestämde mig för att åka hem. Det var det enda rätta. Hon skulle inte tro att hon kunde utnyttja mig hur som helst. Jag gick upp och bokade biljett hem nästa dag, klockan elva var första tåget med ledig plats. Sen duschade jag och gick för att möta min vän.
Vi käkade jättehamburgare och drack öl, det var skitkul att ses igen. Jag berättade hela storyn och han hade en bra förklaring. Han kände till i vilka kretsar hon umgicks, och jag började inse vad hon menade med "inte min typ". Det kändes skönt, jag fick lite logik i det hela. Vi skrattade och drack några öl till innan vi gick vidare. Någonstans på vägen insåg jag att jag hade bestämt mig för att gå tillbaka till henne. Min vän bara log och sa att det hade han vetat hela tiden. Vad gör det, man lever bara en gång var hans ord. Vi hade under middagen diskuterat varför det är så svårt att bli kär nu när vi blivit äldre. Vågade vi inte släppa ner garden? Jag började inse att det var det som hänt. Min gard var nere, jag var sårbar för första gången på länge.

Några timmar senare öppnar jag hennes dörr och går in i hallen. Jag tar av mig skorna och går in i köket. Hon har inte hört mig och blir jätterädd när jag säger hej precis bakom henne.

"Herregud vad du skräms! Jag höll fan på att dö!" Hon kramar mig hårt och kysser mig, varmt och länge.
Vi sätter oss i soffan och gosar och berättar vad vi haft för oss under kvällen. Just då och där, speciellt när vi stod i köket precis när jag kom in då....då...ja det kändes så starkt, som om vi varit ihop ett tag, som vi kände varandra. Som om det var på riktigt.

Den natten blev sen. Till slut somnade hon på min arm. Jag sov inte en blund på hela natten för jag ville inte väcka henne. Min mage var i uppror efter kvällens begivenheter, men jag ville inte gå upp och väcka henne. Till slut somnade jag med ett leende på läpparna.

Jag vaknade av att jag kände hur hon tittade på mig. När jag öppnade ögonen låg hon fortfarande hopkurad mot mig på min axel. Hon lutade sig mot mig och vi kysstes, och passionen var så stark att den gick att ta på. Vi låg kvar i sängen och pratade och jag sa att mitt tåg gick klockan elva. Jag had självklart önskat att hon skulle be mig stanna kvar. Det gjorde hon inte. Jag sa ingenting. Jag insåg att det var lönlöst. Hon hade inte heller sagt något annat så jag fick skylla mig själv. Hon gick ut i duschen och jag gjorde frukost. Jag var i något slags bedövat tillstånd, lycklig men ändå förtvivlad. Vet inte hur jag ska förklara.

Efter frukost började jag packa mina sista saker och gjorde mig redo att gå. Jag hade bara en kort stund kvar innan jag var tvungen att rusa iväg. Hon satte sig bredvid mig på sängen och drog mig intill sig. Hon kysste mig så innerligt att jag nästan kände mig yr, blodet rusade men jag såg klockan på väggen och var tvungen att ställa mig upp! Jag tog på mig skorna och det var sista chansen för henne att be mig stanna. Jag önskade det av hela mitt hjärta, men det kom aldrig. Jag fick slita mig loss, öppnade dörren och vände mig om. Hon stod där och tittade med ledsna ögon, men det kom inga ord. Jag gick ut och stängde dörren efter mig. Med väskan i handen sprang jag nerför trapporna och ner till t-banan. Jag hann precis innan vagnen gick. Jag var strax framme vid tåget och jag insåg att det skulle bli precis. Med en minuts marginal tillgodo slängde jag mig genomsvettig ner på sätet. Sakta började jag andas normalt igen, samtidigt som tåget rullade ut från stationen. Jag sjönk ihop på sätet.

Tågets dunkande mot rälsen vaggade mig in i en avslappnande känsla. De senaste dagarnas känslomässiga tumult i kombination med brist på sömn började komma ikapp mig. Jag kunde inte värja mig. Jag insåg att jag antagligen aldrig skulle se henne mer. Jag hade tillåtit mig att känna saker som jag inte trodde jag kunde längre, och så blev det så här, det kändes så jävla orättvist. Det var då det pep till i min mobil.....

Lunch med langri

Det är skönt att träffa min länk mellan verkligheten och bloggandets universum. Langri och jag möttes upp för en skön långlunch, vi fick diskuterat både det ena och det andra. Vi har känt varandra i....jättemånga år, men av olika....nja, egentligen bara en anledning, så har vi inte umgåtts bara vi två. Men de senaste åren har vi fått upp farten rejält, och inte bara för att langri sökte min expertis som förälder när han gick i väntans tider :-) Och på något sätt är det häftigt att få nya vänner när man är vuxen. De gamla från uppväxt och skola har sin självklara plats, men kompisar i vuxen ålder förvärvar man ju som ett bevis på att man fungerar relativt väl i samhället. Eller kanske inte. Känner mig lite osäker på den formuleringen. Kul är det med vänner iallafall.

Det är kul att sitta och diskutera känslor och tankar kring sitt skrivande, speciellt när man har tur som jag att ha någon som man själv tycker skriver så bra, som bollplank. Jag tror vi hjälper varandra, iallafall hoppas jag det. Jag är ganska säker på att det är så. Langri, du är en stor man. Jag högaktar dig för din ödmjukhet, du kunde varit en riktig gris, om du fattar vad jag menar. Du är så långt ifrån det som går att komma. Jag är inte kär, men jag gillar dig som fan :-)

Tyvärr fick jag ett telefonsamtal som tvingade mig att abrupt avbryta vår trevliga samvaro. En språngmarsch uppför avenyn, in i bilen och full fart hemåt. För samtal av mindre glädjefull karaktär. Det är tufft i skolvärlden, jag säger bara det. När jag ett par timmar senare kom hem så blev en dags lyssnande till andra människors problem och sorger övermäktigt. Framförallt det sista givetvis. Jag grät som ett barn. Länge, innerligt.
Förut jobbade jag som skolkurator. Det gick bara inte. Inte när man har barn i samma ålder, det är ingen bra idè. Inte för mig i allafall.

Nu ska jag stänga av datorn, lägga mig i soffan och se på Munchen, Spielbergs drama om OS i Munchen 1972. Kuddar, täcke och julmust får bli mitt sällskap. Ibland är det trist att vara singel. Idag är en sådan dag. Fast jag fick välja film själv, det är ju bra.

"Sluta tjöta där bak, filmen har börjat"

Okej, okej! Lights out.

Nu är det jul igen, nu...

" Vi vill ha ett bättre Sverige, åh fan?"

Lars Winnerbäck sjunger på min bilstereo om hur trött han är på all valpropaganda. Jag ler åt hans fyndiga texter samtidigt som regnet smattrar mot rutan. Göteborg har den senaste veckan förvandlats till ett enda gigantiskt Skara sommarland. Skillnaden är att vattnet är kallt och att det inte på något sätt är kul. Jag är glad att jag tog bilen, glad att jag bestämde mig för att inte dricka något. Jag har nämligen varit på julbord. En företeelse som inte ligger långt från grisfesten på Kanarieöarna. Vet inte vad det är som får oss svenskar att gå igång så förbannat på ett bord dukat med saker vi äter i stort sett hela året? Köttbullar, korv, sill, ja janssons frestelse kanske man inte äter varje vecka, men potatis är ju basen. Mat som står på värmning i timmar, där alla hänger över grytorna för att se vad för spännande som ryms här i då! Jaha, det var den lilla köttbullen! Åh fan. Nä, jag tror att det som vanligt är en anledning att dricka snaps och bli full. Likheten med midsommarfesten är slående. Plockmat och snaps. Dyngrak och magsjuk. Och aldrig skiljas de två. Jo sen är det ju gratis, det får man inte glömma! Då stiger helt plötsligt värdet med orkanstyrka. Ta dig till något av ställena i stan på fredag eftermiddag när det är After Work, och se folket köa för att äta kycklingvingar och tacobuffe på minimala papperstallrikar. Eller utmana ödet och träng dig i kön. Då är chansen stor att du får prova på Sahlgrenska sjukhusets matsedel istället. Förvisso inte helt gratis, men det serveras på en liten vagn direkt till din säng, vad sägs om det?

Det blev en tidig sorti från spektaklet. Jag har heller aldrig känt mig hemma bland den typen av människor som tillhör den här kretsen. Men jag är en väluppfostrad kille och vet vikten av att vara socialt kompatibel. Eftersom min bäste vän var där så hade vi som vanligt riktigt kul ändå. Ända tills coverbandet började spela. Det var signalen att kvällens belevade uppträdande officiellt hade upphört att existera. Jag tänker på killen som jag sett tidigare under kvällen så artigt sitta och konversera med några kvinnor vid sitt bord, men när coverbandet börjar spela så flyger han ut på dansgolvet med en öl i näven och går fullständigt i spinn! Han vrålar och hoppar till en trött Gyllene Tiderlåt. Själv så slås jag av tanken att det är antagligen första spelningen för dessa killar. De står som stenstoder och stirrar i marken medans händerna gör sitt mekaniska arbete på strängar och trummor. Publikens spritglada kärleksbemötande får dock sångaren att inte riktigt veta hur han ska bete sig. Han är så glad att han inte vet till sig, han drar en Ledinklassiker och den går också hem! Han är så glad att han nästan kissar på sig, han skuttar och svänger okontrollerat. Allt flyter på tills han blir övermodig och skriker åt publiken att vifta med armarna i luften. Inga armar kommer upp. Han försöker igen, men resultatet blir detsamma. Han byter taktik och drar igång en Beatleslåt. Publiken är lycklig, sångaren är lycklig. Jag är lycklig för hans skull. Jag tycker det är jobbigt att se folk hamna i såna situationer, när det inte funkar. Nu kan jag gå hem i lugn och ro, det känns tryggt.

Det är modigt ändå tänker jag. Att gå upp på scenen och spela inför en massa okända människor. Fast å andra sidan har jag trängt mig i kön på After Worken en gång. Sug på den Herr coverband!

Det hade jag inte trott

Jag startade mitt bloggande för några månader sedan. Min gode vän langri inspirerade mig, tyckte jag skulle sätta igång med mitt skrivande. Jag var tveksam, kände mig osäker. Hade ju ingen erfarenhet av att skriva. Tänk om ingen ville läsa? Eller om de som läste tyckte att det var kasst. Som jag skrivit tidigare har jag närt en dröm om att någon gång få mina ord på pränt och kanske rentav publicerade. Det vore riktigt kul. Jag tänker på att det vore häftigt att lämna något efter mig. En bok som kommer tas ut ur hyllan långt efter jag tagits ut på min sista promenad. Jag har börjat flera gånger, men det har inte blivit något riktigt. Jag kommer ihåg när vi hade besök på skolan av Marianne Fredriksson. Hon beskrev hur hon bara lät alla bilder komma till sig inför sitt inre och rinna ner på pappret. Historierna berättade sig själva. Inget krystat eller på något sätt ansträngt. Så jag väntar på det. Under tiden övar jag mig här. Och vilken fantastisk plats det är. Jag har på något underligt sätt fått flera nya vänner som jag förvisso aldrig träffat, men de känns som mina gamla vänner.

Här kommer de mest underbara kommentarer från Norge, Stockholm, Malmö, Götet, ja till och med USA. Helt fantastiskt. Vill bara passa på att säga att jag uppskattar det oerhört, och det är så roligt att läsa alla suveräna kommentarer. Jag kommer ihåg att jag läste på bullshit bulletin om hur några bloggare träffats däruppe och tagit en krogrunda. Det måste varit skitkul! Att se ansiktena bakom alla tankar och åsikter. För det är väl det som saknas här. Det har såklart både för och nackdelar. Kan vara skönt att vara lite anonym ibland. Men vi människor är nyfikna av naturen, iallafall jag. Jag älskar möten. Möten med nya människor, att känna sig fram och hitta gemensamma beröringspunkter. Möten med gamla vänner, hitta nya saker hos varandra. Men jag har behov av att vara med mig själv också. Det var svårare förr. Men om man inte kan umgås med sig själv i ensamhet, ja då har man nog problem att vara med sig själv tillsammans med andra också.

Det börjar bli sent och min dotter har till slut somnat. Vi skrattade ända fram till hon somnade, alldeles för sent. Hon låg och läste i sin kalender och hittade vem som har namnsdag på min födelsedag: Tiburtius! Det var riktigt roligt tydligen....Jag blev retad av min granne för det när jag var liten, det har jag inte glömt, grrrr :-) Sedan var jag hund och hon råtta i de kinesiska tecknen, och jag hade betydligt lättare att hitta på roliga rimverser på råtta, så nu känns det lite bättre!

Jag säger godnatt fellow bloggers, och önskar er alla en god natt, var Ni än må befinna Er.

Thanks, but no thanks

För ett par år sedan hände något som skakade om släkten lite. Min morbrors son, min kusin med andra ord, flyttade ihop med en annan kille. Inget konstigt med det, tyckte inte jag iallafall. Men det ringde andra kusiner och "undrade om jag hört"! Precis som det var någon världsnyhet. Ja jag hade hört, och jag kunde inte bry mig mindre. Jag har till och med jobbat i dörr/garderob på en gayklubb under skoltiden. Har aldrig varit attraherad av män så varför skulle det vara konstigare än att jobba på en vanlig klubb? Men min morbror hade jobbigt med detta. Han är en ganska macho man som jobbat på byggen i hela sitt liv. Ni kan ju tänka hur jargongen går där. Inte precis lätt att berätta på morgonfikat att sonen köpt en villa ihop med en annan kille. Men nu har allt lagt sig, och den här mannen som bor med deras son visade sig vara en riktigt underbar människa. Och varför skulle han inte vara det? Precis som om de sexuella preferenserna skulle bestämma ens människovärde. Sjuk tanke.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta var att vi träffades hela gänget igår, min mamma fyllde pensionär och hade kalas. Jag är alltid ansvarig för de roliga talen, och den här gången hade jag lyckats få med ett bögskämt. Presenten bestod nämligen av biljetter till Cabaret med Peter Jöback och däromkring hade jag skojat till det. Men det här är människor med underbar humor. Det blev kanon.

Jag har genom åren vid ett antal tillfällen haft förmånen att få avböja inviter från homosexuella män. Tydligen har jag något de gillar. Speciellt en historia kommer till ytan:

1992 sitter jag på min favoritstrand på jorden. Den ligger i norra Spanien, 45 minuter utanför Barcelona. Jag har rest tillbaka för andra gången denna sommar, var bara hemma några dagar och packade om. Det är olympiska spel i Barcelona, och det tänker jag inte missa för alla pengar i världen. Det var en fantastisk upplevelse, två otroliga veckor. Vädret, människorna, tävlingarna, partajen. Men okej, det var inte det den här historian handlade om. Den handlar om en liten, obehaglig man som inte var van vid att folk sa nej.

Jag sitter på min handduk med fötterna i sanden. Svettpärlorna droppar från min näsa, ner på min mage. Det är över 35 grader och jag funderar precis på att hoppa i vattnet när någon sätter sig bredvid mig. Alldeles för nära. Jag tittar upp och ser en man med ett brett leende. Min första tanke är: fan, det är Danny de Vito! I stort sett en kopia. Och han bara sitter där. Det tar en stund innan han säger:
- Its very warm today.
-Yes, very warm.
Jag tycker det känns konstigt och har ingen lust att prata. Han ger mig dåliga vibbar.

Det blir tyst en stund igen. Det börjar kännas konstigt. Han sitter fortfarande för nära. Och den närmaste kvarten vrider han igång samtalet, och börjar leda det mot sin ursprungliga avsikt med att slå sig ner alldeles för nära en intet ont anandes ung svensk man. Slutbudet handlade om att jag skulle komma hem till honom i hans jättevilla han ägde längre bort på stranden. Där han bodde med sin allt-i-allo, Hans från Tyskland. Hans var två meter lång och bodybuilder. Om jag var intresserad så var jag bjuden på pålkransfestival senare på kvällen. Med Danny de Vito och Hans. Detta trots att jag redan flera gånger försäkrat honom om att jag inte var intresserad av män på det sättet. Och nej, jag hade inte provat, och hade inte för avsikt att göra det heller. Jag tackade vänligt men bestämt nej tack till inbjudan. Nu började stämningen bli hotfull. Jag reste mig upp, sa att det var dags att bada och adjö. Jag tog några snabba steg ner till vattnet och kastade mig raklång i havet. Likt Lars Frölander simmade jag med kraftfulla tag en bit ut i vattnet. Efter en stund vänder jag mig om. Då står Danny boy där vid strandkanten med armarna i kors och en bister uppsyn! Jag simmar snabbt åt höger, jag börjar bli riktigt rädd. När jag tittar inåt så går han längs strandkanten och följer efter mig.... Nu börjar det bli obehagligt. Men till slut ger han upp och går därifrån efter några mindre vackra ord.

Jag bor ensam i en liten stuga som jag hyr av en gammal tant. Det enda som finns runtomkring är en gammal åker. I Spanien blir det kolsvart klockan tio. Jag var rädd. Resten av veckan var jag rädd för att jag skulle vakna och se Danny de Vitos svettiga ansikte, och samtidigt se hur den blonderade jättetysken Hans skramlar med handbojor och mumlar otydligt på Schwartzeneggerdialekt. Ingen skulle komma och hjälpa mig, tanten jag hyrde av hade inte hört om det landat en jumbojet på gräsmattan. Men jag klarade mig. Har dock fortfarande svårt att se filmer där Danny de Vito är med i rollistan.

Vad vi lämnar efter oss

Jag funderar på en frågeställning som poppade upp när jag läste någon bok för ett tag sedan.
Vad vill du att folk ska säga om dig när du inte är kvar här?
Eftersom jag alltid fått höra att jag är så snäll, tänkte jag att det skulle nog bli det. Om det tog slut nu alltså. Men är det vad jag egentligen vill?

"Ja han va la snäll, men annars hade han väl inte så mycket att komma med".

Nä, det känns inte bra. Jag vill att folk ska säga att:

"Ja han var en man som lyssnade på sitt hjärta och följde sina drömmar. Sen var han en riktigt schysst snubbe också. Och världens bäste älskare". (vadå, man måste väl få drömma lite :-)

Morfar, Mormor och den"lelle goe"

Idag var det födelsedagskalas. Min dotters mormor fyllde år och vi gick dit med lite väldoftande blommor. Min mamma, alltså farmor, hade varit och hälsat på oss precis innan, och kontrasterna blev så tydliga att det gjorde ont i ögonen. Min mamma är varm, omtänksam och... ja vafan, en sån där farmor som man kan se på tv ibland, när de gör en utstuderad önskefarmor med nybakta bullar i varje hand. Mormor är inte sån. Men det är helt okej, vi gillar henne ändå. Hennes kramar är så stela och komplicerade att det brukar sluta med att man skallar ihop, alternativt ger upp och klappar varandra på axeln med ett milt leende. Ändå gillar jag den här lilla damen så otroligt mycket. Hon är som ingen annan jag någonsin träffat. Det jag gillar är att hon är äkta, försöker inte förställa sig och hon är medveten om vem hon är. Att sätta gränser är något hon är riktigt bra på. Och att få saker och ting gjorda. Ja sen att hon älskat mig från första gången vi träffades, det gör ju inte henne till en sämre person! Trots att vi är så otroligt olika. Hon tycker min familj har det så underbart med all värme, och hon har flera gånger ringt och tackat mig för allt jag ger till min dotter, hennes barnbarn. Sånt värmer. Hon är också medveten om att min dotter väljer farmors sällskap framför hennes sju dagar i veckan, men hon tycker det är helt okej. Hon hade gjort samma val som hon själv säger. Skön inställning. Att veta vem man är. Det är inte så vanligt.
Det kanske är konstigt att vara vän med sin x mamma? Jag tänker inte så. Hon är min vän, och alla tycker det är bra. Basta.

Men vad som egentligen hände idag var att jag började tänka på min egen mormor och morfar. Jag önskar du kunde fått glädjen att träffa dem. Jag pratade med min morfar varje dag tills han dog, nästan 80 år gammal. Han var en fantastisk människa. Mormor var för mig vad min mamma är för min dotter. Tänk dig känslan av att kliva in i en lägenhet och dessa två personer lyser upp och säger hur mycket de längtat efter dig. Sen du åkte imorse! När jag flyttade till Göteborg när jag var sexton så bodde jag där hos dem. På soffan i vardagsrummet. I två år. Trots att jag levde ett ganska rumlande liv hörde jag aldrig något gnäll, aldrig ett negativt ord. Visst var jag favoriten, de hade ju ändå tolv barnbarn till. Tro inte att de försummade dem, inte alls. Men jag var deras lille pojke. Ända tills de dog.

Det sista min morfar sa till sina rumskompisar på sjukhuset innan han föll i koma var att jag, hans favoritpojke, skulle komma sen och allt skulle ordna sig. Det gjorde det inte. Hela släkten följde hans sista kamp mot liemannen och det var hemskt. När han drog sitt sista andetag hade jag gått ut en liten stund. Sen var han borta. Och jag grät i dagar. Min mormor grät sig till döds. För ett halvår senare väckte hon mig när jag sov där en natt. Jag brukade besöka henne så ofta jag kunde, jag förstod hur jobbigt hon hade det. Tänk att leva ihop i sextio år och sedan bli ensam kvar. Hon fick en hjärnblödning och dog strax efter på ett sjukhus. På mindre än ett halvår var båda borta. Mitt andningshål i tillvaron, min bästa vänner. Aldrig mer skulle jag få höra mormors berömda "jävla lille goe Johnny , kom hit ska jag krama dig"!

Nuförtiden kan jag tänka på hur svårt det är att värdesätta de man älskar. Framförallt att uttrycka det. Jag försöker verkligen göra det. Jag var värdelös på att ge komplimanger förut, men gör det så ofta jag kan nu. Det kändes lite fånigt i början, men det släpper med lite övning. Jag önskar som du förstår att jag sagt lite oftare till mormor och morfar hur viktiga de var för mig, hur mycket jag tyckte om dem och vilka de var. Men jag tror de visste det. Jo, jag är nästan säker på det.

Av alla underbara minnen av dessa underbara personer, så går mina tankar till den avskedsscen som alltid utspelade sig på Kvilletorget 21, våning två. Min morfar som gick med kryckor, följde mig alltid ut i hallen och höll mig sällskap under påklädningen. Oavsett hur länge jag varit där var alltid hans avslutningsfras:
- När kommer du nästa gång då? Du vet att du alltid är välkommen."
Jo morfar, jag visste det. Men jag förstod inte hur mycket jag skulle sakna att inte få stå där med dig igen.

Om Du bara kunde se mig

Jag knackar på din dörr, men du vill inte släppa in mig. Jag ringer på din telefon, men du vill inte prata med mig. Jag skriver brev till dig, men du vill inte läsa dem. Jag sträcker min hand mot din, men du låtsas inte se den. Jag gör allt du önskar i hopp om att du ska tycka att jag är bra. Men det hjälper inte. Du märker det inte. Jag böjer mitt huvud och går min väg. Jag vet att jag borde vänja mig, men det gör man nog aldrig. Tänk om du bara förstod en bråkdel av hur viktig du är i mitt liv. Kanske skulle du tycka att det var värt att avstå från det du anser vara viktigare än mig? Jag börjar tro att det inte kommer ske. Och jag vet att det finns andra som älskar mig, som kämpar för att kompensera det du inte vill ge. Du låter dem göra det, trots att det sliter på dem, och jag kommer längre och längre ifrån dig. För varje gång jag upplever att du sviker mig så blir avståndet större. Men du har fortfarande chansen. Chansen att vinna mitt förtroende tillbaka. Jag kräver så lite, bara din kärlek, vetskapen om att jag är lika viktig som alla andra.

Jag behöver Dig. Snälla, putta inte bort mig mer. Om du visste hur jag drömmer om att du ska ta mig i din varma famn och bara hålla mig. För en stund i Universum så skulle det bara vara du och jag. Det skulle göra mig så lycklig. Inga krav, inga hårda ord, inget skrikande och ingen gråt.
Bara kärlek. Om så bara för en liten stund. Hoppas du ser mig snart.


Orden är mina, men det handlar inte om mina känslor. Istället handlar det om ett barns längtan efter sin mor. En mor som är fysiskt närvarande, men har svårt att känslomässigt knyta an. Det här är min tolkning av barnets uttryck i sin längtan efter vad som borde vara alla barns naturliga rättighet. Tyvärr ser inte alltid verkligheten ut som på filmen. Då hade jag ändrat i manus.

Come fly with me

Ahh, igår fick jag äntligen hämta min älskling på flygplatsen igen! Hade bara pratat med henne i cirka 45 sekunder under vistelsen på Kanarieöarna, vilket är betydligt mindre än normalt kan jag säga. Hennes mor är...hur ska jag uttrycka det...ekonomisk. Skitsamma, det var kul att se dem allihop. Min f.d:s man hade åkt på ryggskott och legat på hotellet fyra dagar, inte kul. Men det blir ju ofta så när man lever ett superhektiskt liv och sen plötsligt landar. Med ett brak.

Men vad jag egentligen ville skriva om var känslan som infinner sig när man besöker en flygplats. Jag erbjuder mig alltid att köra när någon ska iväg. Det är jättebra, för alla tycker man är så snäll och hjälpsam, fast egentligen är det en egotripp. Nej, självklart är det en kombination. En win-win situation som man populärt säger nuförtiden. Men iallafall, jag har ibland funderat på att söka något arbete på Landvetter flygplats. För varje gång jag är där så fylls jag av så mycket känslor. Det händer så mycket om man bara ser sig omkring. Speciellet när man inte ska iväg själv, då är man så fokuserad på att hitta vart man ska, om man har passet m.m. När man bara är där som besökare kan man beskåda allt som utspelar sig runtomkring. Paret som kysser varandra så innerligt med tårar som ber den andre att inte åka, stanna kvar annars brister mitt hjärta! Eller föräldrarna som skickar iväg sin tonårsdotter på språkresa till England som för en hård kamp med sig själva att inte uttrycka sin ångest till flickan. Affärskillen som världsvant för sig i alla moment inför ännu en rutinresa för att kamma hem ännu ett par miljoner, i en deal på en annan kontinent. Eller lumpargänget som varit fulla sedan frukost, på väg mot Cypern och en vecka på Aiya napa.

Om man går till andra sidan är det helt andra känslor som utspelar sig. Ankomsthallen är full av förväntansfulla människor den med, men en helt annan sorts förväntan. Här står alla som väntar på att få återse sina nära och kära. Där jag befann mig igår. Ibland kan man känna vilka känslor folk kämpar med på den här platsen. Den ensamma tjejen som väntar på att sin partner ska komma hem efter två veckor i Magaluf med "grabbarna", ett långt förhör väntar efter de första kyssarna! Barnen som ivrigt väntar på att se sina föräldrar komma ut genom dörrarna och få sina presenter som de egentligen längtar mest efter. Och så jag. Som längtar så det gör ont i kroppen. Aldrig är man så nära som efter att ha varit isär.

Om Du som jag har en kärlek till flygplatsen, eller snarare vad den symboliserar, kan jag rekommendera dig att se "The Terminal" med Tom Hanks. Underbar historia.

Nej nu ska jag sätta mig och drömma lite. Drömma om vart nästa resa ska bära hän. Jag hoppas och tror det blir Barcelona, så är det iallafall tänkt. Om Barcelona drömmer jag gärna. Om Du inte varit där så rekommenderar jag ett besök. Sen ska jag fila lite på min önskelista. Hade visst glömt att skriva regnställ och sydväst.

bra information

Fick tips av min gode vän om en bra sida. Kolla in själv på det här stället .

Jag, som är en snäll man?

Jag sitter på mitt favoritkafe´och väntar på min favoritlunch, lasagne. Jag och katten Gustaf. Sitter och bläddrar i den nya gratistidningen och har det rätt gott. Tills jag slår upp sidan där det står om FN-arbetarna i Liberia och Tahiti som våldtar och tvingar unga flickor, läs barn, till att sälja sig för att få mat och vatten. Vad i helvete är det som händer? Jag blir så förbannad så jag vill slita sönder tidningen i stycken och bara skrika rakt ut. För ett tag sedan var jag inne på tanken att få starta en specialstyrka som skulle få åka runt jorden och förhindra brott mot barn. Jag minns att tanken uppkom i samband med att jag satt och läste om några unga pojkar i Thailand som beskrev sin verklighet. Den innehöll bland annat att tillfredsställa, feta, svettiga medelålders tyska män. Jag minns att jag drömde mig bort i tanken som en slags James Bond med fullständiga rättigheter och inga skyldigheter. Bara att rensa bort avskum som de jag nyss beskrev. För mitt inre kunde jag se mig själv sparka upp dörren till tyskens hotellrum och bara mata på med en Kalashnikov i händerna. Sen går jag ut med pojkens hand i min. Vidare mot nästa uppdrag.

När jag tittar upp från tidningen möter min blick en halvårsgammal flickas glada nuna. Två bord bort har hennes mamma lyft upp henne och hon tyckte nog att jag kunde behöva komma på andra tankar. Mitt sinne spricker upp som himlen efter middagsregnet på Spaniensemestern. Jag gör glada miner och hon skrattar. Jag leker tittut och hon skrattar. Fan vad jag gillar barn. Jag önskar att alla barn fick vara lyckliga. Så är det inte. Så kommer det aldrig bli. För jag vet att även om det skulle bildas 100 sådana specialstyrkor jag fantiserade om, så skulle det ändå aldrig räcka till. För det jävligaste är att de allra flesta övergreppen sker inom familjen. Och då blir det så mycket svårare. Så även om det inte fungerar med den där specialstyrkan, så kan vi hjälpa till ändå. Håll ögon och öron öppna. Barnen är oskyldiga. Barnen är framtiden.

Jag vill bara tillägga att jag är en mycket fredlig och vänlig man. Människor som skadar barn och kvinnor väcker dock primitiva känslor inom mig. Min bästa vän från min uppväxt slog sin fru. Han slog henne så att blodet skvätte flera meter och kletade ut sig på den vita tapeten. Jag vet. Jag såg det. Han är inte min vän längre.

Sluta inte drömma

"Makarov, till Larionov, Larionov håller i pucken, hittar Krutov som klappar till direkt! Ett underbart mål, helt otagbart för Pecka Lindmark i det svenska målet. Nu blir det tufft för Sverige att hinna ikapp. Tre noll i baken, och bara minuter kvar av VM-finalen!"

I dunklet på vändplatsen står en ensam pojke och skjuter en tennisboll med sin hockeyklubba in i det hemmagjorda målets trasiga nät. Samtidigt refererar han med glöd och inlevelse, det som i hans livliga fantasi utspelar sig på en fullsatt arena. Hans kompisar har för längesedan gått hem till värmen och teven. Men han tänker spela färdigt matchen. Sverige ska inom kort svara för en makalös vändning och välta den ryska björnen. Sverige blir världsmästare och vinner med fem-fyra. Ljublet vet inga gränser. Sedan är det läggdags.

Pojken med hockeyklubban är såklart jag. Otaliga timmar tillbringade jag såhär, med en hockeklubba eller en fotboll, i jakten på att bli bättre. Tillsammans med kompisarna tills de tröttnade, sedan fortsatte jag själv. Fråga min pappa, han fick agera bollkastare under en längre period när jag skulle lära mig att dämpa en boll på bästa sätt. Fast det som var det roligaste var det jag gjorde ovan. Jag refererade mina aktiviteter. Det blev så levande att jag inte ens märkte när de andra gick hem. Mammas väninna hade gått förbi och hört mig en kväll. Det var pinsamt. Men det var min dröm. Att bli sportjournalist.

När jag var 28 år så ringde telefonen hemma. En röst på andra sidan meddelade att jag blivit framlottad som första reserv att få komma och göra intagningsprovet på journalisthögskolan.
Jag tackade ja, slängde på luren och danasde och skrek i högan sky! Min dröm skulle bli verklighet! Jag hade ju klarat 1,5 på högskoleprovet precis, det här blir inga problem. Trodde jag. Drömmen krossades, gick upp i ett moln av alldeles för svåra frågor. Med hängande huvud återvände jag till socionomprogrammet. Men jag fick chansen igen, redan nästa termin. Nu vore det väl f-n om det inte skulle fungera! Och det gjorde det....inte. Jag gav upp där. Jag vet att jag tänkte att det var nog inte för mig. Jag var nog inte så bra på det här trots allt. Mina lärare hade haft fel. Så var det.

Jag kom att tänka på det här när jag läste en annan blogg. Var det såhär livet skulle bli? Och jag kan lova att det är en av de allra vanligaste frågeställningarna när folk kommer till mottagningen och funderar över sina liv. Framförallt när korten kommer fram! Allt för många drömmar sätts på vänt. Andra saker kommer emellan, partners, jobb, barn. Men kanske är det så att allting har sin tid? Det där som stod emellan förut kanske inte gör det vid ett senare tillfälle. Ett tillfälle att följa dina innersta drömmar, att bli det som alla dina talanger adderas ihop till. Vågar du ta chansen när den kommer? Har du modet att göra det, även om din omgivning tycker du behöver en rask färd till akuten för sinnesundersökning?
Jag var och klippte mig igår. Hon som klipper mig är en underbar kvinna som varit med om massor. Hon jobbar måndag-lördag, morgon till kväll. Det går otroligt bra för henne. Igår berättade hon att hon sålt salongen. Hon håller på att utbilda sig till medium. Vad tror ni hennes omgivning tycker om det?

Jag hoppas att om/när min chans att följa min dröm dyker upp, att jag är lika modig som hon, hårklipperskan. För det är lite skrämmande också att uttömma vår sista reträttväg. Den där som vi alltid kunnat använda att rymma från verkligheten och säga , att egentligen så ville jag ju bli......Om jag bara fått chansen så skulle jag.....Måtte jag vara modig nog.

Börjar tröttna på singellivet. Funderar på att bli bonde....

And the truth shall set you free

Oj! Vissa dagar får man höra sanningar. Saker som du omedelbart när du hör dem vet att de är sanna. Saker som Du behöver höra för att komma vidare. Svaren på gåtorna du gått runt och försökt att lösa på egen hand. Tyvärr är det alldeles för få som har modet att vara så ärliga. För sanningen kan göra ont att höra ibland. Och inte många vänner har modet det krävs, att riskera att göra sin vän ledsen eller förbannad, kanske båda två. Bara få har också förmågan att känna när det är rätt läge att delge sin syn på situationen. För en sanning som levereras i fel läge kommer bara viftas bort eller tas emot på ett sätt som inte leder framåt. Jag har en vän som har allt det där. Idag överträffade han sig själv.Tack för din klokhet. Tack för din vänskap. Tack för att du finns.

Professor Kalkyl

Det ringer på dörren. Eftersom jag av naturen är lite avigt inställd till oanmälda besökare så måste jag kika i titthålet en stund. Kan ju vara en av tvåtusen jultidningsförsäljare, och jag orkar inte se ett besviket ansikte till. Men det är min favoritgranne med sin lilla bebis. Hon ville bara tala om att mina nycklar sitter i dörren. Jag tackar för hjälpen och går in igen. Lustigt tänker jag. Det har nog aldrig hänt förut. Går ut i köket och undrar varför aldrig pastavattnet börjar koka. Men luktar gör det! Skit! Har satt på fel platta och där står en annan kastrull och det ryker i botten. Tar av den stackars brända och sätter på rätt platta den här gången. Efter en stund luktar det fortfarande bränt. Har förvisso satt på rätt platta, men inte stängt av den andra. Ska aldrig gå upp 4.30 mer, det lovar jag mig själv. Måste kolla så batteriet i brandvarnaren fungerar...

Jag gillar inte avsked. Ja, jag vet att det beror på att min mamma hade svårt att lämna mig när jag var liten och ledsen. Skit samma, det suger som det heter idag. Jag bryr mig inte lika mycket när det är jag själv som ska iväg, gillar mindre när jag står kvar och ser den andre gå iväg. Det handlar såklart om kontroll, att man inte vet vad som händer när man inte är med. När mina förhållanden tagit slut har det blivit långa, utdragna processer som sliter så hårt på känslolivet att man tar helt slut. . Min första riktigt stora kärlek var jag ihop med i fyra år innan det tog slut. Men det tog två år till innan vi slutade träffas helt. Snacka om att köra en relation ner i skiten. För man hinner ju göra varandra ganska illa under tiden. Det handlar väl egentligen om rädsla, att vetskapen om att när man släpper taget helt, då är fältet fritt för vem som helst att bli ihop med den som du fortfarande har känslor för. Egoistiskt ja, men känslomässig smärta är det vi fruktar mest. Och i mitt fall var vi lika goda kålsupare. Det är värre när den ene blir utnyttjad för att den andre inte vågar släppa taget. DET är elakt, och det gör ont. Jävligt ont.

Fast jag gled ifrån ämnet lite. För idag var det ett sånt där annat auf wiedersehen. Min dotter flög imorse på semester med sin "andra familj". Därför klev jag upp 4.30 , det var inte skönt! Men jag erbjöd mig att köra så jag får skylla mig själv. Men en anledning till att jag alltid tyckt det varit jobbigt med avsked är att min mamma alltid stod där med gråten som bara önskade välla fram, och man själv kände en stor, konstig klump som trängdes i halsen när man skulle iväg. Därför försöker jag göra tvärtom. Inte gå med in, ett glatt humör med fokus på hur kul det ska bli, puss o kram och sen iväg. Gråta får man göra i bilen på väg hem. Hoppas det fungerade.

I hemmets lugna vrå

Här sitter man i godan ro och ser en finstämd film, xxx med karaktärsskådespelaren Vin Diesel, när plötsligt en kaskad av ljud kastas mot mig! Reklamen! I panik kastar jag mig efter fjärrkontrollen för att få ner ljudvolymen till en mänsklig nivå. Trycker frenetiskt på knappsatsen som strejkar efter att skiten fallit i golvet ett obestämt antal gånger. Så, äntligen, ljudet normalt igen. Smyger in i dotterns rum och lyssnar, men det är tyst. Sjunker ner i soffan och pustar ut. Men allvarligt talat, tror man att det ska öka lusten att köpa deras förbannade deodorant eller dricka mer Gevalia kaffe bara för att ljudet är dubbelt så högt? Aldrig i livet! Skulle hellre stinka svett och ha koffeinabstinens resten av decenniet än att gynna dem efter det här. Ha! Där fick ni era fridstörare! Jag gillar till och med att se reklam, ja jag är lite störd, jag vet. Men jag behöver inte ha dubbelt så högt ljud på för att förstå budskapet. Det här borde bli en fråga att gå till val på nästa gång. Ska ringa sossarna imorgon. De hade förvisso behövt dubbel volym. Fast mest en annan budbärare.

Lite hjälp på traven..

Funderar du ibland på om du verkligen håller på med rätt saker? Kanske du skulle jobba med något helt annat, du som alltid velat bli lastbilschaufför och köra ner på kontinenten utan att någon stör. Eller pilot, ja det hade ju varit underbart! Du är inte ensam kan jag säga. Nästan alla känner ibland av dessa gnagande känslor men slår bort dem. Vi måste trots allt sköta våra förpliktelser. Och det är ju riktigt, men hur tar vi hand om själens önskningar? Om inte detta sammanstrålar så brukar framgången utebli.

På mottagningen där jag jobbar använder vi oss av olika symbolövningar när vi träffar klienter. Hypnos är inte nödvändigt, för när du slappnar av och börjar använda ditt bildseende så går du automatiskt ner en nivå i medvetande. Där finns bilderna, på förmedveten nivå. När det gäller just det här med att utröna om man är på rätt plats eller inte, då använder vi oss av en övning som kallas "de tre korten". Det går till på följande sätt:
Sätt dig så skönt som möjligt och ta några djupa andetag. Låt dig själv slappna av så mycket det är möjligt just nu. Blunda om du vill, och föreställ dig sedan att det framför dig på bordet eller golvet ligger tre kort med baksidan uppåt. När du sedan vänder upp dem så föreställer du dig att du ser det yrke du önskar, antingen i ord eller kan vara i bild. Notera varje kort vad det är för yrke. Skriv upp/kom ihåg det vänstra kortets yrke, det i mitten och det högra. Det är viktigt att du kommer ihåg just vilket yrke som låg placerat var.

(Obs! Efter att ha läst de första kommentarerna så ber jag dig göra övningen färdigt innan du läser vidare!)









Anledningen till det är nämligen:

Det vänstra kortet/yrket är det som tilltalar dig allra mest rent känslomässigt.
Det högra är det yrket som lockar dig på ett mer logiskt/rationellt plan.
Det i mitten är en kombination av de båda, och borde ju fungera rätt så bra. För vi behöver ju stimulera båda bitarna, inte sant? Men om du har ett jobb som ligger till höger eller vänster så är det säkert helt okej, då kanske du stimulerar den andra halvan utanför ditt jobbområde. Det är väl snarare när ens befintliga arbete inte dyker upp någonstans som man kan börja fundera.

Har du ett jobb du trivs med trots att det inte dök upp här, ja då är det bara att gratulera. Det här är som sagt ett instrument som används när man letar efter orsaken till att någon inte riktigt trivs med tillvaron. Det hoppas jag att du gör! Men jag vet av egen erfarenhet att det mellan varven dyker upp tankar som säger att, blä, ska jag verkligen hålla på med detta? Jag som egentligen skulle vilja...då kan det vara bra att kolla av med den här metoden.

Jo, jag kollade vad mina yrken blev när jag gjorde den här första gången för snart åtta år sedan:

Vänster: Fotbollsproffs
Höger: Läkare
Mitten: Reklam/Media

Stämde precis. Vad jag ville alltså. Men det är ju en annan sak.

Grunden är viktig!

Sitter i bilen och hör hur killen på radion fullkomligt vrålar ur sig en fantastisk historia om tillståndet i Sverige idag. Jag skrattar, men inte hånfullt, tvärtom. För sångaren kommer från Grunden, en förening till för människor med intellektuella funktionshinder. Helt utan hämningar eller rädsla brakar han lös i en furiös klagosång över hur vi beteer oss och en undran hur det ska bli. Jag blir lite avundsjuk. Vet inte om jag vågat sjunga live i radion. Jo kanske, om jag haft något så bra att säga.

Jag har varit på studiebesök hos Grunden. Det var en härlig upplevelse som jag kan rekommendera. Men mitt bästa minne är när jag såg dokumentären om Grunden Bois. Kjelle Kjellman på tv-sporten gjorde sitt livs insats när han följde dessa underbara individer och deras liv. Fantastiska karaktärer. Jag satt med tårarna rinnande nästan hela tiden, men det var tårar av glädje. För deras livsglädje och ofejkade kärlek till fotbollen var så smittande. Se den om Du får chansen. Vill Du veta mer hittar Du information här : http://www.grundenbois.com

Gnällig idag. Inte i form, ingen lust. Jag gillar inte det. Har varit lite mycket det sista, jag har så lätt att ryckas med. När allting tar fart, när kemikalierna i kroppen är inställda på full fart framåt, full av kortisol och endorfiner( kroppens egna kemikalier alltså, några andra har aldrig intresserat mig :-) och...ja, då är det dags att ta ett djupt andetag och sätta sig ner en stund. Pusta ut och känna efter hur det står till egentligen. För många av oss har en förmåga att flytta fram gränserna hela tiden. Som idrottsman var det nödvändigt. Än idag är det så att om jag går till gymmet så är det lätt att se vem som är vem. Den "normala" som tränar för lite motion och allmänt välbefinnande, han/hon slutar när det börjar kännas obehagligt och vilar lite. De som är som jag gör inte så. Nej det är då vi sätter fart! Plågar oss så att vi nästan kräks, bara en omgång till.....följt av en lång stunds flämtande efter luft och försök att fokusera blicken igen. Den personligheten kan ta en långt om man lär sig förstå hur man fungerar, och framförallt, när det är dags att sätta ner foten och bromsa. Lär man sig inte det är risken stor att få starta längst bak i ledet nästa gång, och vägen tillbaka blir väldigt lång. För vissa förblir den bara en suddig prick i horisonten, så långt bort att den aldrig går att nå.

Året var 1986. Det var en tid då Don Johnsson var kung och Miami Vice var hot! Pastellfärger, ljusa sommarkostymer, linnen och skor utan strumpor var det som gällde. Det var något jag tog fasta på när det samma år var dags att för skolavslutning i nian. Vit matiniquekostym, mintgrönt linne och vita loafers utan strumpor. Ja jag vet, det låter obehagligt men då kändes allt så rätt. Jag älskade inledningen av Miami Vice, musiken och bilderna på ett pastellglättigt Miami, pelikaner och annat. Det är kanske anledningen till att jag hittils undvikit den nyinspelning serien som nyligen gick på bio. Colin Farrel som Sonny Crocket. Nä, svårt att tänka mig det. Och Jamie Foxx som Tubbs, aldrig i livet! Tubbs är ju en mes som håller sig i bakgrunden, Foxx är ju i mina ögon en grymt bra skådis som syns vare sig han vill eller inte. I vilket fall somhelst såg jag filmen häromdagen. Colin Farrel med raggar mustach och en alldeles för cool Foxx såklart. Bomber, granater och ett fyrverkeri av skjutande i dryga två timmar. En helt vanlig actionfilm med andra ord. Kunde lika gärna varit Vin Diesel eller något liknande namn som dragit denna drullerulle. Borta var alla sköna karaktärer, Zwitek och Zito, eller Edward James Olmos som den buttre bossen Castillo. Kanske skulle filmen gjorts för 10 år sedan?

Det verkar vara en trend i filmvärlden just nu. Recycling. Återanvända gamla fungerande recept. Hulken, Starsky&Hutch, alla serietidningshjältar, film nummer 149 med James Bond, ja det är bara några exempel. Det finns ju så otroligt många kreativa människor, se på alla underbara bloggar, alla finurliga hemsidor och andra sätt att yttrycka sig idag. Det måste väl finnas plats för mer utveckling?

Men vi människor älskar saker vi känner igen. Det behöver inte ens vara bra minnen, bara det känns tryggt. Hur skulle det annars vara möjligt att människor stannar kvar i eller återvänder till destruktiva förhållanden. Bättre med ett helvete vi känner till och kan hantera än, att riskera att möta något nytt och okänt, som kanske skulle kunna leda till något bra om vi bara vågade ge det en chans. Hur många har inte upplevt att en tid efter en relation tagit slut, då kan man bara komma ihåg bra saker i den där relationen, och kanske skulle man ringa och se hur hon/han mår? En fika kanske inte hade varit så farligt...och sen när du sitter där så börjar du plötsligt komma ihåg. Just det ja, det var ju därför vi inte skulle ses mer...ännu värre om du vaknar upp hos ditt ex dagen efter och då kommer ihåg varför.

Är det inte så att vi återanvänder vårt beteende hela tiden? Om du kunde sätta dig och studera din släkts beteende på film, skulle du se att historien upprepar sig gång på gång. Och även om du inte vill kännas vid det så kommer du garanterat känna igen dina föräldrars beteende hos dig själv vid vissa tillfällen i livet. Du som svor att aldrig bli sån! Men tänk på att vid 20 års ålder har du gått ca 120000 lektionstimmar i livets hårda skola, och de som varit dina lärare är dina föräldrar. (behöver naturlitgvis inte vara biologiska, utan de som varit dig närmast under din uppväxt).
Naturligtvis har vi plockat upp många bra saker, men också många mindre bra. Som vi i vår tur för vidare till nästa generation, som i sin tur... ja du fattar. Den som är intresserad hur man kan bryta destruktiva beteendemönster inom familjen kan gärna läsa vidare om den tyske psykologen Bert Hellinger och hans arbete, familjekonstellationer.

Vi recyclar inom konsten, litteraturen, musiken. Reklam är väl också ett bra exempel på hur vi återförpackar i en ny kostym. Vad som slår mig mitt upp i allt funderande kring detta ämne är: hur vi kan vara så dåliga på att lämna in saker för recycling som vår planets fortlevnad hänger på, att det måste satsas miljoner på att påminna oss om det? "Panta, panta panta mera" känner de flesta igen. Det påminner oss om något så simpelt som att lämna tillbaka flaskor och burkar. Trots att vi får betalt för det så orkar vi inte. Inte förrän någon kommer att säga att det är kris, att jorden går under om vi inte tar vårt ansvar. Rädsla är vår största motivationsfaktor.

Långt från Miami Vice blev det. Fast ändå inte. I slutändan brukar det mesta hänga ihop.

Den ljusnande framtid är vår

Vi sitter och lyssnar på en gammal ljudupptagning från 70-talet. Ämnet är socialpolitik och dagens tema är genusperspektivet. Ungefär 30 vuxna människor på termin sex, socionomprogrammet vid Göteborgs universitet,skrattar gott åt det absurda som strömmar ut ur högtalarna. Kvinnan som intervjuas ger en sån syn på sin roll i hemmet att det är svårt att hålla sig för skratt. I korthet går det ut på att hennes uppgift är att se till barnen, laga all mat och sköta resten av hushållet. Just det, att ha klar middagen åt mannen tills han kom hem från jobbet också! I hennes värld var det så det skulle vara. Mannen skulle vara på jobbet och försörja sin familj. När han sen kom hem hade han all rätt att få sig ett varmt mål mat, och efter det ta sin pipa, tidningen och vila sig lite.

När jag sitter där och småkluckar så inser jag att det skulle kunna vara min mamma där på bandet. För så såg det ut när jag växte upp i ett småputtrigt villasamhälle fyra mil utanför stan. Inga barn gick på dagis, i stort sett alla mammor var hemma tills skolan började vid sju års ålder. Min pappa var verkligen ingen höginkomsttagare, han var servicereparatör på Toyota, åkte runt och lagade truckar. Ändå hade vi en normalstor villa, åkte på semester på somrarna. Tre pojkar. Tänk vilka matkostnader. Plus farsan, åtta mackor till frukost bara, jag lovar! Han kunde äta. Men iallafall, hur f-n gick det till? Idag räcker inte pengarna även om båda heltidsarbetar. Vad hände? Och blev det bättre för barnen? Det här ställde jag inte så mycket som en fråga, utan jag tänkte snarare högt. Det skulle jag inte gjort! Jag kunde lika gärna tagit fram en bensindunk, tömt innehållet på golvet och tänt på.

Läraren i kursen socialpolitik var en kvinna, kanske 45, från USA . Jag ska säga att kursen fram tills denna lektion varit bra (speciellt redovisningen om USA:s socialpolitik :-). Men där och då spårade det ur i expressfart. Av de 30 personer som var närvarande så var bara en man. Det var jag. Tyvärr. Hon gick ut med 100 procent och bara ökade. Hon ondgjorde sig över hela den manliga delen av befolkningen, hur vi förtrycker kvinnan och kedjar henne vid spisen genom att se till att hålla nere lönerna och därmed vidmakthålla orättvisorna mellan könen. Att fråga om hon inte tyckte att det skett väldigt stora förändringar i samhället, även om det finns massor kvar att göra, om man jämför med bandet vi just hört var inte heller rätt medicin. Ett tag tyckte vi att det började ryka ur näsborrar och öron, men vi kan inte svära på det. En kvinna i klassen, trebarnsmamma och drygt 40 sa att hon hade valt att vara hemma med barnen tills den minste var tre. För att hon tyckte om det och hade möjlighet till det. Jag trodde hon skulle explodera där och då.
"Lilla flicka, det är 2000-talet nu! Väx upp för helvete och ta ditt ansvar!"
En annan mening hon leverade var följande:
"Är de tillräckligt mogna för att gå ut och knulla runt ska de fan också ta ansvar för det"
Könsord och svordomar haglade under resten av föreläsningen. Ända tills jag gick därifrån. Efteråt satt vi i smärre chock. Alla var upprörda och kände att något måste göras så inte fler råkar ut för henne. Vi satte ihop en gemensam skrivelse som alla skrev under på och lämnade in till skolledningen.
Efter ett tag fick jag ett brev från studierektorn. Efter samtal med föreläsaren i fråga hade det framkommit att inget av det som vi angett överhuvudtaget förekommit. Allt måste varit ett stort missförstånd. Case closed! Ja jag kanske skulle nämna att vår vän och studierektorn var väninnor. Vet inte om det spelade någon roll.

På olika ställen så bloggas det om kvinnor och män, våra roller och trygghet i vad som förväntas av oss. Jag har någonstans dryftat att jag tror det råder en osäkerhet i vad som ingår i att vara man respektive kvinna i dagens samhälle. Det gör jag delvis för att många män som jag känner har uttryckt det så, men också eftersom så många föräldrar idag mår dåligt av att deras barn växer upp på institution i form av förskola från ett års ålder där de tillbringar tio timmar om dagen, fem dagar i veckan. För att många av de ungdomar jag möter i jobbet, speciellt tonårstjejer, inte har en aning hur de ska kunna leva upp till de krav som ställs på dem, inte minst sexuellt. En press som gör att de väljer att skada sig själva, en epidemi som växer lavinartat. Eller alla män som tror att de måste se ut som Brad Pitt, dofta som en rosbuske samtidigt som de steker oformliga köttbullar och bekräftar sin partner genom att lyssna intresserat på hur hon upplever sin situation på arbetet. Detsamma gäller givetvis för alla kvinnor, som förutom att de ska heltidsarbeta fortfarande ska ha huvudansvaret för att hushållsarbetet fungerar och att barnen gör sina läxor. Och den som inte har medlemskort på SATS ses med suspekta ögon. För hålla sig i form det måste man. Tv och tidningar basunerar ut sina budskap med megafon. Smal, snygg och framgångsrik. Med vita tänder och stora bröst. Där är mallen för 2000-talets kvinna. För männens del känns kravbilden annorlunda. Ibland verkar det som att vi kan komma undan med ett lagom skitigt blåställ. Iallafall under parningsdansen. När familjen väl är etablerad så åker kraven i taket. Åt båda håll.

Ja mycket kan sägas om det här. I slutändan är vi ju alla människor som jag läst här i bloggvärlden. Visst är det så. Men vi kan inte komma ifrån att samhället genomgått oerhörda förändringar på kort tid. Är det något vi människor har svårt för så är det förändringar. Det skapar oehörda påfrestningar då vi tvingas lämna det trygga, invanda och ge oss ut på otrampad mark. Och om någon skulle läsa in i det här att jag tyckte det var bättre förr, med den norm som var rådande i samhället med sina stereotypiska könsroller, då vill jag bara säga att det vill jag absolut inte. Jag tror bara vi behöver lite tid att växa in i kläderna. Kvinna som man. Man som kvinna.

gametime!

Ålder: 7
Plats: Under min säng
Känsla: Ångest

-Ja men om du inte vill så ringer vi och säger att du inte kommer. Det är ingen som tvingar dig här, det vet du.
Mammas röst ifrån köket gjorde inte saken lättare. Men jag var inte redo att lämna tryggheten som mörkret under min säng utgjorde. Fast det vore ju för jäkla surt att missa matchen...sakta kröp jag fram ur mitt gömställe.
- Okej, nu åker vi.
Jag tog min väska och gick ut till bilen. Det var dags att göra min allra första match som fotbollsspelare. Jag var rädd. Rädd att göra bort mig.

Jag hade sett fram mot den här dagen så länge. I den klubben jag spelade var man tvungen att vara sju år för att få börja. Jag försökte med alla medel när jag var sex, men det var tvärstopp. Så nu när jag var sju så var det äntligen dags. Matchen skulle spelas mot ett lag som var ett år äldre än vad jag var, ja halva vårt lag var också åttaåringar. Matchen skulle spelas på vad som kändes som ett gigantiskt fält av grus, avdelat med vita linjer. Kungälv. Det var platsen för skådespelet. I halvtidspausen utspelar sig följande:
- Vem i vårat lag har nummer sju? Hallå, vem har nummer sju?
En hög röst gastar fram frågorna. Ove. En riktig tuffing som jag var lite smårädd för. Han var ett år äldre dessutom. Och jag vet ju vem som har nummer sju.
- Det är jag.
Jag håller upp min taniga arm i luften och ser Ove gå fram mot mig. Jag tittar ner i marken.
- Fan va bra du är! Helt grym, gött att se dig!
Han har ett stort flin över hela ansiktet när han delar ut denna fenomenala komplimang.
- Tack.
Det är vad jag får fram. Men inom mig bubblar jag av lycka. Tänk om jag inte vågat mig fram från mitt gömställe under sängen tänker jag.

Ibland tänker jag på den situationen, på vad som kanske hade hänt om jag legat kvar. Om jag inte vågat förlora. För idrotten blev hela mitt liv under många år. Alla vänner jag fått därigenom, alla resor över hela världen. Samtidigt gav den här händelsen mig något att referera till. För jag kan inte påminna mig att jag någonsin tackat nej till någon utmaning efter det, inte ens att sjunga karaoke med grabbarna på herrmiddagen! Inte för att jag inte är skitnervös ibland, jag har rejäl prestationsångest emellanåt, men då kan jag tänka på den lille pojken som besegrade sin rädsla. Då brukar det gå bra.

Och jo, vi vann matchen. Jag gjorde inga mål, men det struntade jag fullständigt i. Jag var lycklig. Det var allt jag drömt om. Ja faktiskt lite till.

Ibland blir det fel...

Bla, vaknade tidigt idag. Alldeles för tidigt. Har en konflikt som dragit ut på tiden, och i morse knackade den mig på hjässan. Bara att gå upp och skriva det där brevet. Det gjorde mig inte sådär på gott humör, men okej, så är det ibland. Men min gode vän skickade mig en liten historia som fick mig att skratta igen. Här är den:


Ägaren till en kinesrestaurang har precis gift sig. Och bruden är oskuld.Sanningen är den att han inte är så väldigt erfaren han heller. På bröllopsnatten kryper hon ner naken mellan lakanen medans hennes make klär av sig. Så kommer även han till sängen och lägger sig jämte sin nyblivna fru."My dalling" säger han, "I know dis yo föst time and you velly, velly flighten.I plomise you, I give you anyting you want, I do anyting, just anyting you want, you say.Whatchou want?" frågar han och försöker låta erfaren, vilket han hoppas skall imponera på hans jungfruliga brud.En eftertänksam tystnad följer och han väntar tålmodigt och med spänning på hennes önskemål.Hon svarar slutligen lite blygt och osäkert:" I would like ........ "nummbel 69" Mer eftertänksam tystnad, denna gången från hans sida: Do you want ....... biff with bloccoli?"


Have a nice day!

RAS-ande...

Antagligen tänkte jag att jag behövde bevisa RASteorin för mig själv. Hela vägen hem från jobbet satt jag och tänkte på att inte glömma handla smör i affären. Samtidigt som jag svänger in på parkeringen framför ICA så kommer jag att tänka på hur gott det skulle vara med risgrynsgröt. Ja jag vet inte varför, men så var det. Jag började fantisera om en stor skål med varm gröt,kanel, socker, kanske julmust..eller nja, kanske inte. När jag går in i butiken är jag helt radarstyrd, går fram till hyllan och plockar ner risgryn och fortsätter fram till kyldisken. Där lägger jag ner mjölk i korgen. Bara mjölk. Passerar brödhyllan och kommer plötsligt ihåg att brödet är slut. Går till kassan och betalar, sätter mig i bilen och åker hem. Halvvägs upp till lägenheten kommer jag på det. Smöret! Fan också tänker jag högt. Det ösregnar, jag är hungrig...nej, det blir inget smör. Förbannade risgrynsgröt!

The world´s fastest Indian.

Årets bästa filmupplevelse. En sann historia om att aldrig ge upp sin dröm. Hopkins är fullkomligt lysande. Har inte blivit så berörd på länge. Ja jag grät också. Men det var tårar av lycka.

RAS- det retikulära aktiveringssystemet. Kan låta helt obegripligt eller hur? Men om du tänker på hur mycket våra hjärnor bombarderas med dygnet runt, hela livet, så inser man att det skulle inte fungera utan någon slags filtreringsfunktion. Lite hjälp att välja ut det som är viktigt för oss just nu. RAS är just det filtret som gör att vi lägger märke till sådan information som är relevant, viktig, av intresse eller bara annorlunda. Ta som exempel att du ska köpa bil. Säg en röd Volvo V70. Helt plötsligt ser du röda Volvo V70 över allt. Eller du och din partner ska få barn. Barnvagnar, kompisar som ska få barn, ja helt plötsligt handlar allting om barn. Eller om din älskade gör slut. Alla filmer du ser, allt du läser innehåller saker som påminner dig om honom/henne.

Det här blir särskilt viktigt när vi inser hur mycket fel vi tänker om oss själva. Du vet självuppfyllande profetior. Inre frågor som "varför har jag alltid sån otur", eller "varför är jag så förbannat klantig jämt", ställer in RAS på att söka information om varför det är just så. Men att ändra på frågan innebär att man ändrar fokus. När du börjar ge dig själv frågor som leder dig framåt istället så ändrar RAS inställning. Bort från martyr och offertänk. Om du lyssnar till dig själv någon gång och du inser att det låter som en hackig skiva, då är det dags att ändra fokus. Gör det genom att ställa andra frågor. Om det rör sig om en speciell situation som du inte kommer vidare ur, som påverkar dig negativt, kan du ställa frågor som:
Var hamnar det här på en skala från 1-10? Få perspektiv på problemet.
Hur viktigt kommer det här vara om ett halvår?
Hanterar jag det här på ett vettigt sätt? Vad kan jag göra för att förbättra eller påverka situationen?

När du kommer ur det och hittat en positiv lösning, inte bara för dig, utan för helheten, kan du ställa andra frågor för att slippa hamna där igen. Exempelvis :
Vad kommer jag göra annorlunda nästa gång?
Kan jag hitta något som är positivt med den här situationen?

Jag vet att det här är svårt när man mår dåligt, men ibland kan det vara nyttigt att stanna upp och lyssna efter vad för budskap man ger sig själv. Om man inte själv ger sig en kram då och då, är risken stor att ingen annan gör det heller. Om du inte själv kan höra din inre dialog, fråga din omgivning. De vet garanterat hur det står till.

Kalas!

Idag blev jag väckt med frukost på sängen. Vem gillar inte det? Jag tyckte iallafall det var riktigt gott att ligga i sängen och se Tilde de Paula stressa en stackars Triss-skrapare halvt fördärvad, samtidigt som jag åt mackor och drack the. Senare på dagen bar det iväg mot lantligare trakter, min far skulle ju firas, gårdagens födelsedag och Fars dag kunde lämpligen läggas i samma presentkartong. Jag och pappa hann dessutom lägga på vinterdäcken, så nu är man redo kung Bore!

Vi är en tight familj. Vi träffas ganska mycket och de flesta kommer när någon fyller år. Ibland är man inte lika sugen, men det brukar vara kul när man väl är där. Idag var det kul. Det är lustigt med familjer, alla har sina givna roller. Jag är den rolige. Toastmaster på livstid. Missförstå nu inte det här, jag är ingen fånig clown som knäcker putslustiga skämt till höger och vänster. Som slänger snabba kommentarer som alla skrattar åt...eller vänta nu...precis så är det ju...eller ja, jag vet inte. Ibland kan det kännas så. Du vet, när man inte är på humör och partajet tappar tempo, folk sitter och hummar och harklar sig. Och värden tittar på dig..(Gör något för fan, please, det här går åt h-vete med sjumilakliv!) Nä jag är ingen clown eller joker, det är jag inte. Men jag tycker om när folk har roligt, att skapa en trevlig stämning. Och jag tror ingen annan har några sådana förväntningar på mig, isåfall bara jag själv.

Min mamma är som den italienska stormamman. Lagar god mat i stora portioner, sitter inte ner själv förrän alla andra ätit, alltid på gott humör. Mina bröder och deras respektive har redan minst 20 år tillsammans, lever sina familjeliv på landet. De passar så bra ihop. Har aldrig hört någon av dem någonsin säga att de skulle vilja lämna den andre och dra, hitta något annat. Tvärtom. Mina föräldrar har varit gifta över 45 år. Respekt! Har säkert influerat oss barn. Eller iallafall de andra två. Jag missade hela grejen tydligen. Nädå, jag har bara inte träffat rätt, vänta bara!

Min pappa är nog en kandidat till världens snällaste man. Har aldrig hört ett ont ord om honom, men massor av gott. Och vi har ändå jobbat på samma ställe flera år. Han var chef där, men så omtyckt. En god, god man.

Min bröders barn skrattar ihop med min dotter, de är riktigt goda vänner. Skönt att se.

Tårtan kommer fram och vi sjunger för el padre. Kul tårta idag, vit marsipan med en blå slips på. Barnen blir ovänner över vem som fick mest slips, men så är det. Själv fick jag ingen slips alls när jag tänker efter. Efter sången kommer jag med min standardfråga, om vi inte ska hissa honom också? Ingen ställer upp. Som vanligt det med. Hursomhelst så slås jag av vilken värme det är där i köket. Och det beror inte bara på att vi sitter 16 stycken hopklämda runt bordet och ugnen inte svalnat ännu. Nej, det här är en annan värme. En som inte går att köpa för pengar eller ladda ner på nätet.
Åker hemåt med en skön känsla i magen.

Väl hemma har min dotter förberett min present. Den består av en egenkomponerad sånguppvisning, ett fantastiskt kort hon gjort själv där texten kan sammanfattas i att jag är bäst i världen, och som grädde på moset, en Twistpåse! Vad mer kan man begära? Jag är lycklig idag. En kalasdag, från morgon till kväll.

11 november

Ibland sker märkliga ting. Idag är min pappas födelsedag. Inget konstigt med det. Nej, men om jag säger att min farfars födelsedag också är idag, då blir det lite bättre. Och om jag säger att min dotters morfar också fyller år idag, ja då blir det riktigt bra! Tänk att både farfar, gammelfarfar och morfar fyller på samma dag. Det är lite fräckt. Tyvärr har både gammelfarfar och morfar lämnat oss. Gammelfarfar blev 93 år. Morfar tragiskt nog inte ens 65. Två fantastiska män. Ni är saknade, men lever i våra hjärtan. Vi tänker på Er idag.

Kalsonger

Läste på peter madisons blog att han hade råkat färga sina kalsonger ljusblå, och det var inte bra.
Kom att tänka på ett oerhört roligt avsnitt av Spin city. Michael J.Fox diskuterar med sin flickvän när kalsonger bör kasseras. Svaret blir:
" As long as they have a waistband they stay in the rotation".
Jag gillar Michael J Fox. Trist öde.

Rickard Olsson, släng dig i väggen!

Ja för att uppfylla drömmar och önskningar, det har du inte patent på! By the way, hur svårt är det att stå med en snuskigt hög lön och dela ut vinster som någon annan pröjsat? Ja jag pratar om Bingolotto-Rickard såklart. Låt mig berätta hur min eftermiddag såg ut...

Min tioåriga dotter hade bönat och bett om att vi skulle åka och shoppa i stan. Speciellt en affär var det som lockade, Glow.Hennes kompisar hade varit där och köpt hur coola kläder som helst. Så självklart gjorde vi det. Hittade affären ganska snabbt och in vi gick. Min dotter blev helt överlycklig! Och jag med. Nja, kanske inte, men det var en skön affär, coola kläder, mycket lampor, bra musik, trevliga...eller hjälpsamma tjejer som jobbade där.. I vilket fall som helst så följde en orgie i klädprovning. I stort sett alla plagg provades, och i olika storlekar...som Man kan man inte låta bli att imponeras! Det måste vara genetiskt. När vi till slut betalat, det blev några tröjor och t-shirtar, insåg jag att det allra bästa var den absolut stencoola bagen man fick att ha kläderna i! Det var den som var det primära målet. Ingen sketen plastpåse där inte. När vi kom ut tittade jag på klockan. Två timmar. Två timmar i en affär mindre än min lägenhet! Jaja, vad är det man säger, tiden går fort när man har roligt.....för det hade vi. Och det har vi, alltid. Jag och Du. Du och jag. Det finns ingen jag hellre spenderar min tid med. Ditt skarpa sinne förbluffar mig ständigt, dina kommentarer som får mig att brista ut i gapskratt. Eller alla gånger det varit avslutning eller uppträdande av något slag, ja då sitter jag där. Med en klump i halsen och bröstet så fyllt av kärlek, av stolthet. Alla gånger jag fått höra vilken vacker flicka Du är. Men minst lika många gånger vilken underbar person Du är. Så god, så väluppfostrad och omtänksam. Att Du skulle bli så lik pappa ändå....

Nu ligger Du där och sover på soffan med klädbagen bredvid dig. Jag vet att du kommer vara besviken att du missade slutet av Idol, och Heybaberiba! Men hey, shopping har sitt pris. Ofta när Du somnat sådär fridfullt så tänker jag på hur allt blev. Inte så som jag planerat, jag lovar. Men jag har gjort så gott jag kunnat. Och mer därtill oftast. Men det vet jag att du vet, Du är så klok. Och Du, tack för allt jag lärt mig tack vare dig. Förr betydde tallriksmodellen för mig att man la upp sin pizza eller kebab på densamma. Nu kan jag ju laga mat. Tydligen godare än din mamma, hehe! (Undrar vad du säger när du är där...) Men det här med delad vårdnad suger, som ungdomarna säger. Men vad gör man. Så gott man kan.

Nej, jag får väl försöka väcka dig så du kan gå in och lägga dig...låter skumt. Orkar inte bära in dig längre. Eller jo det gör jag väl, men risken för ryggskott är för stor. Annat var det förr. När jag flyttade ifrån din mamma till den där lägenheten. Som låg högst upp på tredje våningen, utan hiss. Kanske inte låter så farligt, men eftersom enda lediga parkeringen på kvällar låg 500 meter bort och man inte gärna väckte dig efter klockan 20, så innebar det att bära en treåring i famnen 500 meter innan man skulle upp för trapporna! Inte sällan hade man också ett antal kassar i ena handen medans man försökte låsa upp ytterdörren. Ibland var jag så trött att jag bara grät. Ibland grät jag för att jag saknade dig när jag lämnat dig och visste att vi inte skulle ses på en vecka. Men jag har många minnen, och de flesta är ren glädje. För det är vad du är för mig. Lycka i dess vackraste form. Jag älskar Dig. Av hela mitt hjärta.

Slaget om köket är över...

Den sista lilla flugan har lämnat köket. Trots alla mina ansträngningar höll de ut lika furiöst som Vietcong en gång gjorde. Jag sänder en tanke till de som inte kom med de andra tillbaka.
Special thanks to: ellen, cdhyllankillen, nader och tommy. Er hjälp var avgörande.

Tänk på...

"Det är inte spegeln som ger den sanna bilden av vilka vi är - det är våra liv."
Alvin Law

Snäll, men inte alltid

Jag kände hur någon slog mig på hälsenorna, flera hugg rakt på mina oskyddade baksidor av benen. Jag saktade farten och lät honom åka förbi. Sen satte jag fart efter honom och när jag kom ikapp svingade jag min klubba och träffade honom mitt i hjälmen. Utan att se efter hur det gick så åkte jag snabbt vidare åt andra hållet, dit pucken var på väg. Domaren blåste för icing och jag åkte mot båset för att byta. Tröttkörd känner jag hur någon knackar mig på ryggen. Jag vänder mig om. Pang! En stenhård höger träffar mig rakt i ansiktet. Eftersom jag har galler som ansiktsskydd så trycks det in i näsroten. Den första smällen följs av tre tunga till. Sen faller jag. Jag ligger där på isen och och blodet färgar isen röd. Det rinner både från näsan och munnen. Jag får hjälp att komma upp på knä, skakar på huvudet och försöker fokusera men allt snurrar. Framför mig ser jag domaren stå och gestikulera mot mig. Två minuter, slashing! Jag blev visst utvisad för den där smällen med klubban. Jag leds av två kompisar till utvisningsbåset. När jag börjar kvickna till så ser jag åt höger. Där sitter han som är ansvarig för blodet som rinner i min mun. Han flinar åt mig och sträcker sakta upp långfingret. Orkar inte bry mig.

Jag var femton år och spelade i tv-puckslaget. Kan bäst beskrivas som landskapslagen, Göteborg, Värmland, ja du förstår principen. Det här var ju drygt tjugo år sedan, men den senaste tiden har jag haft anledning att reflektera över den här tiden i mitt liv. Det som slår mig är hur våldsam sporten är, vilka primitiva krafter som sätts i rörelse när adrenalinet pumpar. Till tonerna av Iron Maiden hetsade vi varandra till stordåd! nåja, ibland. Jag är allmänt ansedd som en mycket vänlig själ. Men på hockeyrinken var det legitimt att leva ut allt det där som stoppades undan annars. Kan inte säga att jag är stolt över just det, men det ingick. Jag slutade med ishockeyn för att satsa på fotbollskarriären istället. Men jag slutade tidigt, hade alltid ont och kroppen pallade inte idrott sju dagar i veckan. Inte längre än till nitton års ålder. Nu vet jag varför.

Strax innan jag slutade med hockeyn råkade jag ut för en olycka. Det var i slutet på en match, och det var helt jämnt. Jag kom i full fart, hade chansen att avgöra matchen. Hade bara en kille mellan mig och målet. Fintade honom och trampade förbi i maxfart. I hjärnan började jag förbereda mig för att skjuta. Då slänger sig killen jag precis åkt förbi och slår undan mina skridskor. Jag flyger i maxfart helt handlöst framåt, landar och får båda armarna under kroppen. Hinner bara se sargen komma emot mig i expressfart, innan det smäller och allt blir svart. De som var där säger att det blev helt knäpptyst i hela hallen. Jag var en stor kille, 193 och 85 kilo tung och huvudet tog hela smällen. Efter flera minuter kom jag upp på darriga ben. Ingen förlamning iallafall. Men på sjukhuset sa de att det kan komma efter flera timmar, bara att vänta. Tack för den! Kul att sitta och vänta på det...Men det gick bra. Stödkrage i flera veckor sen fick det vara bra med det. Jag lämnade ishockeyn och flyttade till stan och skrev på för mitt favoritlag i fotboll.

Nu visar det sig vid trettiosex att den där händelsen för över tjugo år sedan inte alls gick omärkt förbi. Det har inneburit svaret på så många frågor. Vem vill inte ha det? Svar på frågor menar jag. Särskilt sådana som rör din hälsa. Samtidigt undrar jag hur lång jag kunde blivit om inte det där hade hänt...nu stannade det vid 194 cm. Det räcker mer än väl.

Anna Ternheim/Separation Road

En av årets vackraste.

Bruce Willis. Sliten. Alkad. I högform.

Mer hypnos

Då gårdagens hypnosinslag väckte ett visst intresse skulle jag vilja slå ett slag för en skön bok som handlar om hur kroppen fungerar, eller snarare inte fungerar ibland. Varför symtom uppstår och var de tenderar att sätta sig. Den är fylld av värme och humor, inget fack/fikonspråk. Författaren har över 30 års erfarenhet av att arbeta som psykolog/terapeut med hypnos som sitt främsta verktyg. I den här boken delar han med sig av de erfarenheter och slutsatser han dragit under arbetets gång. Tror den finns på bibliotek och bokhandlar.

Han har också förfinat vad som kallas Psykoimaginativ terapi, vars "fader" heter Dr. Joseph E. Shorr. Kortfattat kan det beskrivas som att man låter klienten befatta sig med olika situationer och uppgifter att lösa, och samtidigt ställer man olika frågor, frågor som är ologiska och som syftar till att leda bort ifrån rationellt tänkande och möjliggöra att man kommer fram till känslan. Det här är fantastiskt att jobba med och resultaten brukar komma fort. Som redskap när man letar efter källan till det som gör ont är det oslagbart.

Dagens boktips: Kroppen vet mer än huvudet

Hoppsan

Min underbara flickvän och jag hade varit tillsammans i över ett år och vi beslöt oss för att gifta oss. Det var bara en liten grej som störde mig. Det var hennes vackra lillasyster. Hon var 22, bar tajta shorts och var ofta utan bh. Hon böjde sig ofta fram när hon var nära mig, och jag fick alltid se mer än jag önskade av hennes privata delar. Det måste varit medvetet, hon gjorde det aldrig i närheten av någon annan. En dag ringde lillasystern och bad mig komma över för att se över bröllopsinbjudningarna. Hon var ensam när jag kom dit, och hon viskade till mig att hon hade känslor och en längtan för mig som hon inte kunde komma över. Hon sa att hon ville älska med mig bara en gång innan jag gifte mig och tillägnade mitt liv till hennes syster. Jag var i chock, och kunde inte säga ett ord. Hon sa "Jag går upp till sovrummet, och om du vill ha en sista vild svängom, bara kom upp och ta mig." Jag var som förstenad när jag såg henne gå uppför trapporna. När hon kom ända upp drog hon av sig trosorna och kastade dem nedför trapporna mot mig. Jag stod där en stund, sen vände jag om och gick rakt mot ytterdörren. Jag öppnade dörren och gick mot min bil. Men ser man på, hela min blivande familj stod där ute och klappade händerna. Med tårar i ögonen kramade min styvfar mig och sa "Vi är verkligen glada att du har klarat vårt lilla test... vi kunde inte önska en bättre man till vår dotter. Välkommen till familjen!"

Och moralen i den här historien är: Förvara alltid dina kondomer i bilen...............................

Glöm inte att...

"Var försiktig med vad du säger till barn. Om de får höra något tillräckligt ofta börjar de tro på det". Paul McGee

Hypnotiserande..

För ungefär tio år sen läste jag en bok som heter Många liv, många mästare. Den är skriven av en amerikansk psykiatriker som heter Brian L.Weiss, och handlar om hur han behandlar en patient med hypnos och hon kommer då i kontakt med tidigare liv. Den var så spännande att jag läste den nästan från pärm till pärm. Det är ganska ovanligt för att vara mig, för trots att jag har ca 200 högskolepoäng är jag inte någon läsfantast. Iallafall väckte det ett intresse inom mig. Av någon anledning jag aldrig förstod så började jag läsa på socionomprogrammet. Trivdes inget vidare men körde på ett tag innan jag bestämde mig för att hoppa av. Det var i samband med att jag hade en kris. Jag och min sambo separerade och vår dotter var bara två år. Jag behövde hjälp. Så jag sökte upp en psykolog och började där. Efter två gånger kände jag att nä, det här är helt värdelöst. Jag betalade, sa att tyvärr kommer jag inte tillbaka och tack för mig. Gick ut därifrån och lite längre fram på gatan låg en bokhandel. Jag gick in där och klev fram till en hylla med böcker. Pillade lite och drog ut en bok. Den hette "Din undermedvetna tankecentral" och var skriven av en tysk psykoterapeut som jobbade med hypnos. Köpte den, gick hem och läste den från pärm till pärm!(Igen!) Det var ju det här jag ville göra! Lite action, inte bara sitta och tjöta. Så jag slog upp Gula Sidorna och ringde de tre psykologer som angav att de jobbade med hypnos. Ingen hade lediga tider. Men den mest meriterade lovade återkomma om han fick ett återbud. Och det fick han! Vi jobbade ihop under ett halvår och det var lika magnifikt som jag föreställt mig. Nåväl, efteråt kände jag att det här ville jag jobba med själv. Så jag började på socionomprogrammet igen och började vid sidan läsa privat inom Svenska föreningen för klinisk hypnos. Så nu är jag själv hypnosterapeut. Och socionom förstås. Men det som är så intressant är folks reaktion när man säger att man jobbar med hypnos. För det sätter igång tankar hos människor. Tankar som när professor Kalkyl står med sin pendel i Tintin, eller när folk på tv har sex med kvastskaft eller springer runt och skriker att dom är en kyckling. Något mystiskt, magiskt. Så är det inte. Att hypnotisera någon är världens enklaste sak. Men det gäller att handskas med det på rätt sätt. Det är synd att den bild folk får upp är skrämmande vid tanken på hypnos. För man kan verkligen uppnå fantastiska resultat.

Jo jag ville också nämna att när jag följde min känsla av att det var det jag ville göra så hände flera saker. Dels hamnade jag på rätt ställe och uppnådde precis det jag ville. Men jag fick också en vän för livet. Inte bara en vän, utan också en mentor och handledare, landets bäste dessutom. Tänk om man gjorde det lite oftare. Följde känslan alltså.

Må vi aldrig glömma

Jag såg ett morgonprogram med Oprah den här veckan. Hon reste tillsammans med Elie Wiesel till det koncentrationsläger han anlände till 1944 med sin familj. Femton år gammal skildes han omgående åt från sin mor och sina systrar där på tågperrongen. Det var också sista gången han såg sin mamma. Birkenau. Det var namnet på platsen som bara ofantlig grymhet kunde skapa. Hans berättelse under deras besök på platsen fick mina tårar att trilla. När jag ser det här och liknande program, så tänker jag på det faktum att dessa människor fortfarande är i livet, men de är gamla nu. Elie Wiesel är född 1928 och således har han inte så många år kvar. Vad händer när han och alla andra överlevare inte finns kvar och kan hålla minnet av människans grymhet vid liv? Ja iallafall kan de inte vara de levande bevis de är idag. Frågan känns väldigt aktuell i ett samhällsklimat som alltmer präglas av främlingsfientlighet och egoism. Må vi aldrig glömma.

Solen. Igen!

Jösses! Solen skiner och det är rätt skönt ute igen. Nu bär det av ut i solen, ladda på med d-vitamin och bättra på den falnande brännan. Okej, kanske inte sånt solväder, men ändå. Jag gillar när solen lyser.

Hörde en historia häromdagen: En man dör och ska transporteras till himlen. En ängel hämtar honom och de flyger iväg. Plötsligt flyger de över en plats som ängeln vänligt talar om att här ska du vara glad att du inte hamnade. Mannen tittar ner och får syn på Göran Persson som befinner sig i full älskog med Jennifer Lopes. Han rycker i ängeln och skriker att det måste vara hit han ska! Hur kan det här vara ett dåligt ställe när Göran Persson blir så rikligt belönad? Ängeln tittar på honom och säger: Vem är det som har sagt att det är Göran Persson som blir belönad?

Lobba för anything!

Det här var däremot en bra film. William H.Macy, Robert Duvall, Aaron Eckhart, Sam Elliot. Och Katie Holmes på köpet! Go C!

Babel

Jag var på gott humör och utvilad och skärpt. Hade ätit ordentligt till middag. Hade gott sällskap av min gode vän Langri. Platserna var perfekta, sätena bredvid mig var lediga så jag kunde breda ut mig. Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna och bara femmor och fyror i betyg av kritikerkåren. Allt var upplagt för en filmupplevelse som skulle räcka länge. Så blev det inte. Visst, den var helt okej och hade sina goda stunder. Men den var alldeles för lång och Langri slog huvudet på spiken. Pretentiös. Det var ordet. En stilla undran...när bestämde man att alla filmer måste var över två timmar? Var det samtidigt som man tyckte att 90 spänn är lagom för en biobiljett? I sanning är det inte många filmer som klarar att behålla greppet om tittarna i över två timmar. Den här gjorde det inte. Men hey, nog med gnällande nu! Det var en riktigt bra kväll, god fika, bra sällskap och bio är alltid kul. Så det så!

another helg

Så var det söndag kväll, ännu en helg till ända. Det börjar bli kallt ute, undrar om det blir vinter som förra året? Igår var det lördag och min far och jag fick äntligen lagat bilen. Eller ja, mest pappa såklart. Men jag hjälpte till! Fläkten surrar så tyst och fint igen! Det var värt 800 spänn.
De senaste gångerna jag varit hemma hos mina föräldrar har jag blivit ledsen när jag åkt hem. Jag visste inte riktigt vad det var. Men när jag fick chansen att varva ner och känna efter så insåg jag att det beror på tiden. Tiden som gått, tiden som är kvar. Mina föräldrar är pensionärer helt plötsligt. De bor kvar i samma hus jag växte upp i. Tanken på att åka upp och hälsa på mina bröder som bor på samma ort när inte mina föräldrar finns kvar...vill inte ens tänka tanken. Men kanske att man behöver stanna upp och tänka och känna efter ibland. Annars är det lätt att man bara tar saker och ting för givet. Hoppas att jag aldrig tagit er för givet kära föräldrar. Och tack för att Ni är de ni är. Tack för att ni fyllt mitt mitt liv med glädje och kärlek. Tack för att ni hjälpt mig bli den jag är.

Det är också viktigt att se till att lämna saker som får oss att gå långsammare framåt. Kasta av det som vi inte mår bra av. Jag tänker i första hand på relationer. Relationer som tar mer än de ger. Har fått kämpa med en svår fråga hela helgen. Hur gör man slut med en vän? En vän som inte vill förstå att du behöver gå vidare, utan kräver att du ska förklara varför. Eller vän, det vet jag inte om jag ska kalla det egentligen. En person som man umgicks med för många år sedan men som behandlat dig illa, som man i vuxen ålder insett att man inte har plats för i sitt liv. Vad gör man när det inte räcker att inte höra av sig, tacka nej till alla inviter, ja helt enkelt dra sig undan. När personen som en grym plåsterlapp vägrar att släppa taget. För om du har en kärleksrelation och kärleken tar slut, ja då gör man slut och sörjer ett tag och sedan går man vidare. Men hur gör man slut med en vän? Då det är emot allting i min natur att göra någon ledsen har det varit så jobbigt. Speciellt när inte personen i fråga ger sig utan fortsätter utkräva ett svar. Ett svar som 99% av befolkningen hade förstått för x antal år sedan. Hur jag själv reagerar om någon gjort så mot mig? Självklart har det hänt att folk försvunnit ur mitt liv pga att jag varit dålig på att höra av mig som exempel. Ibland har det varit tråkigt såklart. Men saker händer och folk får bestämma själva över sina liv. De som försvunnit är välkomna tillbaka när det passar bättre i deras liv. Passar det i mitt också, ja då kommer vi ha skitkul igen. Men den här personen kan inte tänka så. Antingen är man kompisar och har kontakt hela tiden, eller så är man inte med i hans liv överhuvudtaget. Sorgligt, eller hur? För honom alltså. Många har genom åren frågat om han är gay, kär i mig. På grund av hans överdrivna intresse av mig. Han är den siste jag skulle tänka på som gay förvisso. Men eftersom jag själv inte är det har jag aldrig funderat i de banorna, det har varit oviktigt. Nej, jag tror inte han är det. Men han är en väldigt speciell människa. Känns konstigt att bestämma med någon man känt i 20 år att man inte ska höras mer. Men i det här fallet känns det skönt. Faktum är att jag borde gjort det tidigare. Jag önskar honom allt gott. God natt!

En kompis till mig.

Bilar är dyra leksaker

Det lät som om min bil ätit upp en gräsklippare när jag satte på fläkten i bilen. Min dotter fick sitta och hålla för öronen hela vägen till skolan. Själv blev jag lite lomhörd, var ju tvungen att hålla i ratten. Visade sig att fläktmotorn lagt av. Volvo ville ha 2600 för en sådan. No way! Snokade upp en helt ny original för 800. Ha! Och eftersom jag har sådan tur att min bror har egen verkstad så kommer jag billigt undan ändå. Men ändå, 800 för en sketen fläkt. Roligare kan man ha för pengarna. Funderade på att skita i det och köpa hörselskydd istället. Såna där pluppar som finns på apoteket för 25 spänn. fast det skulle bli jobbigt om folk åker med...Nej det får bli fläktbyte, det blir nog bäst.

Depp does the carribean

När jag såg Pirates of the carribean första gången var jag grymt besviken. Trodde det skulle vara en hederlig piratfilm, ja lite macho sådär. Men efter att ha sett den en andra gång ändrade jag uppfattning, kunde se humorn i det hela. Och även om det är lite tramsigt så är det ju många bra skådespelare med. Men i stort sett är det ju en enmans show. Johnny Depp äger hela filmen med sin tolkning av Captain Jack Sparrow, vilket blir ännu tydligare i tvåan. Känns lite absurt att se honom i den rollen, det kanske är därför det blir så bra. I like him anyway. Snyggt namn har han också.

Varför?

Har du ibland funderat över vilken funktion vissa människor har i ditt liv? De där som du så många gånger funderat över varför du fortsätter att umgås med. Energitjuvar. Vi kallar dem så, för det är ju vad de är. Även om du inte vistas i samma rum, för då blir det ju så påtagligt, så kan du känna varje gång de gör sig påminda hur hela ditt jag känns...annorlunda, konstigt. Och jösses vad mycket svårare det är att "göra slut" med en vän, än vad det är att lämna ett förhållande. Men när någon konstant utnyttjar dig och din godhet, använder vad du berättat i förtroende i eget syfte, försöker manipulera ditt umgänge...ja vad ska man kalla det? En vän? Kan inte tänka mig att det skulle finnas med i någons definition av begreppet vän. Någon som försöker inskränka ens frihet. Pyttsan!

Vidrigt!

Av någon anledning har jag fått hela köket fullt av vidriga bananflugor. I slutet av oktober! Hittar inget gammalt som ligger gömt, har ingen disk framme...vet inte vad jag ska hitta på. Någon som har ettt bra tips? Tacksam i så fall.

Magisk rätt

Spagetti och köttfärssås. Jag tror det skulle gå att leva på bara det. Länge iallafall. Hur många portioner har man inte satt i sig genom åren, utan att någonsin tröttna? Kan inte påminna mig att jag någon gång tänkt, "nej, fan inte spagetti och köttfärssås"...Nope, har aldrig hänt. Har en ny favoritpasta också. Det är en hjälte på paketen. Glenn Strömberg. Vet inte om det är därför den är så god, men det kan ha med det att göra.

När tiden står stilla

Hörde till min förtjusning att en av 80-talets ikoner, Kim Wilde, hade gjort en ny platta. På MTV kunde man också konstatera att hon inte bara sjöng likadant, nej hon såg precis likadan ut! Född 1960 men ser inte en dag äldre ut än 25. Som hon var när det senast begav sig. Vi lever i en fantastisk tid...Undrar om hon använder såndär Q10 anti-skrynkelkräm....kanske ska prova det...

Bara sådär

Efter att ha sett Walk the line, har jag spelat Johnny Cash i stort sett...hela tiden. Mina föräldrar var tydligen på en Cash-konsert när han var här i slutet av 60-talet. Så tydligen är jag döpt efter honom fick jag reda på. Det, har jag inget emot!

Hi, my name is Johnny Cash...

Har precis sett Walk the line, filmen om Johnny Cash och hans livs kärlek June Carter. Har velat se den länge och missade den tyvärr på bio. Men attans va bra den va! Att både J Phoenix och Witherspoon sjunger själva ger ju också det en extra dimension. Bra musik, bra skådisar, drama, smärta, glädje och kärlek. Jag är nöjd. Har en känsla av att "the man in black" kommer spelas en del här framöver...

Vill jag resa bakåt i tiden?

Fick ett brev i guld och svart en dag. Brevet var skickat från något som hette Klassfesten eller något liknande. Innehållet handlade om att det var dags att sammanstråla med mina klasskamrater från 9:an. Det skulle vi göra på Stenungsbaden( kommer från Stenungsund) och vi skulle kalasa på en riktigt festlig buffe´, till det facila priset av ca.400 spänn. Kontaktperson var den enda person jag någonsin verkligen velat ge en smäll, Kricke. Så allt kändes fel redan där! Nej, jag smällde aldrig till honom, ingen annan heller för den delen pga min fredliga natur, men han var ett riktigt ass. Skitsamma, det var inte det som var grejen. Men allt kändes så tillrättalagt, bara betala in 400 spänn och gå dit och gör bort dig. Ingen gammal klasskamrat som jobbat sig för att få ihop namn och telefon nummer, fixat ett bra ställe att träffas, inget hjärta, ingen själ...det var nog det som fattades. För jag har bara positiva minnen från skoltiden, Kricke och jag hade våra duster utanför, vi spelade i samma hockeylag och slogs om vem som var herre på täppan där.

Till saken hör att vi redan haft två träffar med klassen sedan vi slutade 1986. Den senaste arrangerade jag med mina två bästa vänner i klassen och vi la ner ett jäkla jobb, även om det var kul. Vi skulle ordnat en fest igen för två år sedan, men vi insåg när vi höll på, att egentligen så träffade vi ju redan de vi gillade från klassen. Hade vi något behov av att se samma personer som vanligt spy ner sig, spilla ut sina öl, bete sig allmänt kass? Vi kom fram till nej, vi lägger ner projektet. För om man tänker på alla klasser man gått i under livet så vet man ju nu att det i varje klass är max två-tre stycken som man kommer nära, som blir ens vänner. Bara för att det står 9b på avgångsbetyget innebär ju inte att man har ett livslångt kontrakt att man måste komma om någon från denna grupp kallar. Eller? Så jag avstår från denna resa bakåt i tiden. Fast lite sugen är jag. Tänk om de får jättekul!? Jag hoppas det.

Milda makter!

Går genom Vasaparken och vad får man se? Jo krokusen blommar! Det var längesedan man läste naturkunskap, men skulle inte de små blå komma upp på våren? Och igår var jag på landet hos mina föräldrar och då blommar fanimej jordgubbsplantorna! De sista åt vi ju upp till midsommar! De ska inte komma förrän nästa sommar... vad händer kompis? Får börja spana efter shorts som funkar året runt snart. Glöm mössa och vantar, satsa på solskärm och flip-flops!

Skulle egentligen skriva om något helt annat...var på bio i lördags. En för barn, animerad, På andra sidan häcken. Bredvid mig och min dotter sitter två par, jag gissar femton år. Tjejerna skulle konstigt nog vara de fräcka och gapa roliga kommentarer till reklamen, kasta en colaflaska i väggen, prata i mobilen högt....Jag var på ganska gott humör eftersom jag hittat ett par skor som kostat 800 för 200 spänn precis innan, så jag beslöt mig för att hålla käft. Iallafall en stund. För tredje gången i rad jag är på bio så inträffar något som jag tycker är helt sjukt. Någon har på sin mobil under filmen. Och svarar....hur jävla viktig kan man vara? Och när man hör: "nä jag sitter på bio med Micke och Jullan o Pelle, ja den är helt okej. själv då? aha, ja vi kan väl höras sen. Puss puss" En lång förklaring för polarna vem det var och vad de ville följer, vilket innebär ingenting. Hade det varit Fredrik R som behövde ha på mobilen, eller en läkare på kirurgen som hade jour, fine, helt begripligt. Men helt vanliga människor, i det här fallet femton-sextonåriga snorungar, kan det vara så otroligt viktigt att vi går att nå hela tiden? Skulle inte tro det. Inte konstigt att vi är stressade och mår dåligt. Kan vi inte ens njuta av 100 minuter i biomörkret med fokus på oss själva, att bli underhållna, uppfyllda, tillfredsställda? Sjukt. Precis som att man går i t-shirt när det snart är november. Fast på ett annat sätt.

Jackass, tidens melodi

Jag såg att Jackass 2 låg etta på biotoppen i USA. Därför var jag tvungen att kolla in vad som roade amerikanerna så till den milda grad att de vallfärdar (nåja) till biograferna. Och hey, don´t get me wrong, jag är en av dem som romantiserar bilden av USA, har alltid drömt om att bo där en längre period. Men det här... Okej, jag vet att det är ett gäng killar i vuxen ålder som gjort karriär på att slå sig så mycket som möjligt, eller att rent generellt vara så vidriga som det bara går. I en och en halv timma passerar en orgie i att ramla och slå sig blodig, äta och dricka vidriga saker, utsätta sina kompisar för de mest bisarra övergrepp...Och det fascinerar mig nog mest. I en scen kommer tre killar åkande i en limo, i tron att de är på väg till en fotograf. Under tiden står filmens två huvudrollsinnehavare, iklädda kompletta bi-odlarmunderingar, och förklarar ploten: När limon kommer fram ska de rusa dit, kasta in varsin bikupa genom takluckan och dra igen den. Dörrarna har de naturligtvis riggat så att de inte kan komma ut. Som grädde på moset häller de ut varsin stor påse med kulor på marken utanför bildörrarna....en filmkamera inne i bilen visar hur killarna i panik försöker sparka ut rutorna, allt medans det fullkomligt krälar av bin på deras kroppar. Då öppnar de dörrarna från utsidan och de kastar sig ut från bilen i panik och...ramlar på kulorna såklart! Under tiden de sliter av sig kläderna och försöker bli rena från bin, skrattar de andra två så de nästan kräks.

Såhär fortsätter det. Och det var det jag som sagt fascinerades av. Att de fortfarande var vänner efteråt. Måste bero på pengarna. Så mycket stryk som vissa får så måste det vara otroligt mycket pengar inblandade. Och överstemobbarna Johnny Knoxville och Bam Margera är stora som hus i USA. För det är ju det vi vill se idag. Vanliga människor som är så elaka som möjligt mot varandra. Gärna vuxna som mobbar väldigt unga människor som inte fattar vilken genomslagskraft tv har. Tänker såklart på Idol som är oerhört populärt i nästan hela världen. Jag kommer ihåg när Expedition Robinson kom. Svenska folket rasade och media skrek "mobbnings-tv"! En deltagare tog livet av sig om jag inte minns fel, när han blev utröstad av de andra. Då tyckte jag det var så typiskt svenskt. Det var ju kul, spännande och kittlande. Föga anade man i vilken utsträckning liknande program likt en asiatisk jättevåg skulle skölja över oss i vad som känns som en evighet i teves tideräkning. Bilda pakter, snacka skit, stänga ute icke önskvärda...

Vissa fnyser och tycker att fan, människor får väl se på vad de vill. Det är bara mesigt bullshit att påstå att det som visas på tv skulle påverka beteendet i samhället. Då vill jag säga, ta och kolla upp hur många timmar dagens barn och ungdomar tillbringar framför teven. Ta samtidigt reda på vad de helst tittar på. Om Du ändå inte tror att det påverkar, ring då någon av alla de som jobbar inom skolan, t.ex. lärare, kuratorer eller rektorer. Eller prata med en förälder, men då får det vara en som tar sig tid att prata med sina barn. Fast det enklaste är väl att köpa en kvällstidning. Om man nu vill se förstås. Det är ju en förutsättning.