Nu jävlar

Har du funderat på hur det skulle vara att göra det där som du drömt om? Du som egentligen skulle köra långtradare nere på kontinenten, med Kiss på stereon och håret fladdrande i vinddraget från den nedvevade rutan. Eller att byta ditt stillasittande stirrande på en dataskärm mot att öppna eget gym, med proteindrinkar serverade i frostade papperskorgar av rostfritt stål. Dina drömmar om att starta ett hunddagis, istället för ditt prestationstvingande säljjobb, vad hände med det? Stress mot självförverkligande. Vågar du? De flesta av oss stannar vid vår läst. Vi har trots allt räkningar att betala, barn att försörja, hundar som behöver foder. Eller något annat. Jag har skrivit om det här förut, men nu har det plötsligt blivit högaktuellt. En lian har kastats till mig, vågar jag ta den och slänga mig ut? Utan att veta var jag ska hamna. Tänk om jag likt Djungel-George kraschar rakt in i en trädstam? Fast jag kan också landa på andra sidan, mjukt och elegant, med svikt i knäna. Jag kan landa på den sidan där jag äntligen känner igen mig, det jag hört andra kallat hemma. Där dofter och smaker får mig att minnas. Minnas vem jag är innanför den där yttre fasaden.

Jag fann mig aldrig tillrätta i den nya klubben. För mig var det ett nerköp. Ja allt annat än min förra klubb var ett nerköp. Ett gigantiskt. Jag kunde lika gärna ha slutat direkt, men jag ville se om jag kunde hitta glädjen i spelet utan att ränderna var blåa och vita. Efter en intensiv övertalningskampanj valde jag inte efter hjärtat. Jag valde den klubb som låg fem minuters promenad hemifrån, framför den där spårvagn i 45 minuter var alternativet. Jag valde bort en klubb som ville satsa på mig som fotbollsspelare, mot en som ville nå snabba framgångar i eget syfte. En treveckors resa till USA blev avgörande för att jag satte min namnteckning på kontraktet.

Jag kom omgående på kant med tränaren. Jag kom från en klubb där det var högt i tak vad det gällde skämtnivån. I rummet på Gamla Ullevi kunde det låta så här när jag stod mitt på golvet och pratade med någon kompis:

- Sluta tjöta nu din långe sketränna! Byt om nu så vi kan komma ut och köra. Det var vår tränare, Tony, som klev in i rummet med ett stort flin.
- Nämen tjänare lillen! Fan va tjock du blivit sen sist! Vad säger frugan om det? Ingen hit va? Så ungefär kunde jag svara honom. Eller någon av de andra tre. Precis som mina lagkompisar gjorde såklart. Kärlek mellan män.

I Häcken fick vi besked om att kalla honom tränaren. Eller Roger. Vi kallade honom oftast något annat, men inte så han hörde. Hans ambitioner att skapa ett storlag hade lett honom att värva ihop ett helt nytt lag. Han hade också lagt ut massor av "hemliga" pengar på att köpa två forwards. Alltså samma position som jag. Mig och några andra fick han gratis då våra kontrakt hade gått ut. Jag stod oförstående vid sidan och undrade varför jag inte fick spela, trots att vi inte gjorde mål och var allmänt värdelösa. Senare fick jag reda på att han var tvungen att låta de andra två spela, de hade kostat pengar, inte jag. Idrott är inte alltid vacker.

Under de tre veckorna i USA kom vi längre och längre ifrån varandra. Eller, alla i laget hatade honom, utan att överdriva. Tänk såhär: 25 man, hotell på Manhattan, New York. I Dallas bodde vi hos familjer, ingen större utgift. Las Vegas, Flamingo Hilton. Los Angeles, Beverly Hills Hilton. Vad tror ni notan slutade på?

När vi kom hem slutade 15 killar. Rakt av. Två veckor kvar till seriestart. Tror du han var populär? Inte hos oss, säkert inte hos styrelsen. Pajas. Jag spelade ett tag till, innan jag tog ledigt över sommaren med en knäskada. Jag och min tjej åkte till Grekland och jag började fundera på att lägga av. Det fanns ingen glädje kvar.

Med en vecka kvar till Gothia Cup klev jag in på Häckens träningsanläggning med väskan på axeln. Brun som en pepparkaka, sugen på att spela. Sista chansen att spela världens största ungdomscup lockade. Han hade inget annat val än att ta mig tillbaka, fick knappt ihop fullt lag. Han körde skiten ur mig på träningarna inför cupen. Jag bet ihop och bara löpte. Det gick svinbra, och jag kände mig stark. Jag skulle visa honom.

När han drog laguppställningen inför första matchen var jag inte med. Han visade sin makt och satte mig på bänken. Jag sa ingenting.

Matchen var dålig och jag satt som en frustande tjur vid sidan, ville bara in och köra. Vi ledde med ett- noll, men de andra låg på. Vi var illa ute flera gånger. Med knappt fem minuter kvar säger han åt mig att hoppa in. Jag hade lust att be honom fara och flyga, men jag knöt skorna istället. Jag byttes in i samband med att vi hade hörna. Jag hann ta plats utanför straffområdet innan hörnan slogs. Jag löpte in mot straffpunkten som vanligt, men till min förvåning ser jag att han för en gångs skull slagit den dit. Jag ser bollen komma mot mig, hoppar upp i full fart, träffar bollen mitt på pannan. Medans jag faller mot marken ser jag hur bollen borrar sig in stenhårt i målvaktens högra kryss. Han rör sig inte. Jag flyger upp, jagad av mina lagkamrater vrålar jag ut min glädje. Jag avslutar segerruschen med att kasta mig raklång framför tränaren, samtidigt som kompisarna hinner ifatt mig och jag hamnar underst i högen. Strax efter blåser domaren av matchen. Game over.

Jag tog efter det målet tillbaka min ordinarie plats i laget. Men glädjen var borta. Vi tog oss ända till semifinal och var bara en missad straff (inte av mig) från att nå finalen på Ullevi. Jag löpte i 90 minuter upp och ner på vänsterkanten utan att knappt röra bollen. Mitt hjärta var inte med. Kärleken var över. Utan den kan man inte motivera sig att träna på skitiga grusplaner varje dag i veckan. Man kan inte löpa mil efter mil, inte rusa gång på gång upp för backen i skogen. Inte tycka att det är livet att duscha med skitiga lagkompisar istället för sin tjej på en fredagskväll.

Inget i livet har gett mig samma tillfredställelse som att befinna mig på fotbollsplanen. Ja kanske när jag spelade hockey, men det är ju nästan samma sak. Att vara förälder är väl det närmaste. Du vet, när tiden försvinner och man förlorar sig en stund i evigheten. Under 90 minuter på planen fanns det inget annat än där och då. Inget av alla jobb jag haft har gett mig samma känsla, att inte vilja att matchen ska ta slut. Att springa ikapp domaren och fråga efter tiden, bara för att man önskar att det inte ska vara slut, inte än, bara lite till, det är ju så kul!

När jag började skriva här insåg jag att känslan var tillbaka. Hur tiden inte var viktig, läggdags sköts fram, tröttheten försvann med glädjen att skriva. Därför är jag inte rädd att greppa den där lianen jag började med. Jag tänker ta den, hoppa med ett glädjetjut och fullständigt skita i om jag skulle ramma en klippa! Jag har fått en underbar chans och tänker inte fundera på om jag klarar det eller inte. Jag tänker bara göra mitt allra bästa.

Sagan om ringen

Det hade redan gått ett år sedan gymnasiet var avklarat, och det skulle firas. Alla avgångsklasser var inbjudna, många skulle komma. Jag var på kanonhumör. Min sambo, tillika fästmö, hade lyckats tjata sig med trots att hon aldrig gick färdigt skolan. Hon kände å andra sidan lika många som jag, men saken var den att jag hellre gick utan henne. Det slutade alltid med att hon blev asförbannad och svartsjuk, antagligen för att hon aldrig drack alkohol. Det gjorde jag. Vi hade en stund in på kvällen alltid olika referensramar angående vad som var roligt och inte. Den här kvällen blev inget undantag.

Vi hade oerhört roligt, det var ett kalasparty med massor av drinkar och god mat. Vi dansade, sjöng och drog upp gamla pinsamheter. På festen fanns en tjej som hade ett gott öga till mig, Elisabeth. Hon var jättesöt med sitt mörka, lockiga hår och vackra leende. Men jag var inte intresserad. Jag älskade min flickvän och var mer än nöjd som det var. Men min tjej hatade den här Elisabeth! Bara hon såg henne sköt det blixtar ur ögonen och började ryka i näsborrarna. Eftersom vi alla tre befann oss på samma fest var det upplagt för trubbel.

Ganska sent på natten stod jag och dansade med några kompisar mitt på dansgolvet. Jag känner hur någon lägger sin hand på min axel, och jag vänder mig om. Elisabeth! Hon ler mot mig och börjar dansa precis framför mig, lägger huvudet bakåt samtidigt som hon roterar höftpartiet. Jag känner hur svettpärlorna börja bryta fram i pannan, jag letar efter en reträttväg, men det är försent. När jag vänder mig om står min flickvän där, hennes blick är så våldsam att jag känner hur knäna vill ge vika.

- Men älskl......jag hinner inte längre innan hon rusar ut ur rummet.
Jag löper efter och hinner ikapp henne på utsidan. Hon är vansinnig och vägrar köpa min historia, som också är sann, att vi inte alls dansade, att det var hon som kom fram till mig.

- Tror du jag är dum i huvudet eller? Jag såg ju hur ni stod och flinade och höll på. Synd att jag kom just då va? Hon stirrar på mig och väntar på svar.
Ja det var det verkligen. Fan om du varit hemma istället så hade det kunnat bli en kanonkväll! Ville jag säga.
- Men älskling kom igen, jag bryr mig inte om henne, det vet du. Hon kom fram precis innan du dök upp. Jag hann inte ens säga till henne att jag inte ville dansa. Så svarade jag istället. Mes, jag vet.

En lång diskussion som eskalerade i aggressivitet och elakheter. Till slut orkade jag bara inte mer. Jag drog av förlovningsringen och höll fram den.
- Nu får det för fan vara nog! Du är inte klok någonstans, man kan fan aldrig ha kul utan att du ska förstöra det. Lägg för fan av nu, annars kan du ta ringjäveln och gå hem!

- Jag vill inte ha den. Men kasta den då om du vill, det vågar du inte ändå. Hon flinade åt mig, så äckligt självsäker.
- Gör inte jag? Jag tog ringen i högerhanden, tog sats och kastade den allt vad jag orkade rakt ut i skogen. Jag hörde hur det klingade till i muren som gick runt tomten.
- Vad fan gör du? Nu är det slut, det ska du ha klart för dig! Hon var lika delar förvånad som förbannad.
- Skönt! Jag går hem nu. Jag vände mig om och gick hemåt i natten.

Dagen efter ångrade jag mig. Hon utnyttjade min bakisångest och meddelade att om jag hittade ringen skulle vi kunna diskutera saken. Jag skyndade mig till brottsplatsen och började leta. Och jag letade. Och letade. Med tårar i ögonen började jag inse att det inte skulle gå. Löven täckte hela marken, snacka om nål i höstack. När jag precis bestämt för att ge upp så bryter solen igenom molnen. En solstrimma tränger igenom molnen, trädkronor och löven, för att slutligen landa på en ring av guld. Det är sant! Den låg där, alldeles bredvid muren som den studsat mot. Triumferande åkte jag hem till min flickvän, klev in med vänsterhanden framför mig och ett leende på läpparna. Hon såg mest förvånad ut. Så kunde vi fortsätta ett tag till. Varför? Ja du, det har jag frågat mig många gånger.

Flyttkarlar

Måste lägga mig nu. Jag vet, det är fredag, men imorgon ska jag flytta. Inte själv, men hjälpa en kompis. Och han har varit med mig på mina sex senaste flyttar och slitit häcken av sig. Inte så att jag funderar på att säga "tackar som frågar, men jag tror jag hoppar det". Lite spännande är det. För två år sedan flyttade han från sin före detta och deras gemensamma hus. När vi har fyllt det första lasset och hoppat in i bilen, så frågar jag när resten av gänget kommer?
- Det blir inga fler. Du och jag får köra själva. Hans blick säger att han talar sanning.

Jag räknade den flytten som fyra. Hade gjort en innan, med morgondagens är vi kvitt. Men man vet aldrig. Med lite oflyt kan det vara jag som ligger på plus.

Inget tjafs

Efter att en tid studerat litteratur i ämnet "att skriva", framstår det tydligaste rådet i orden: skriv kort. Lägg inte till, ta bort istället. Ska tänka på det.

En annan sida

Naket, blodfyllt och ärligt. Det handlar om svek, smärta och andra känslor som ingår när en relation tar slut på fel sätt. Jag blev tagen av mitt besök. Tag dig dit och se själv.

Att inte känna sig som alla andra

En vän kom till mig. Han hade läst vad jag skrivit, och han tyckte om det. Han undrade om jag kunde berätta hans historia. Jag sade att jag skulle göra mitt bästa. Det var allt han begärde.

Jag vet inte om det går att förklara hur det känns när självkänslan monteras ner bit för bit. När det känns som man reduceras till något som egentligen inte är det man är. När världen förvandlas från en lekplats i solsken, till en asfalterad liten gård bakom ett rostigt staket. Jag var ju mitt i den känsligaste åldern, bara femton år, när tjejer och kompisar är allt livet handlar om. Då valde någon högre makt att sparka undan benen på mig, utan att jag bett om det. Läkarens torra besked att jag hade psoriasis innebar inget för mig i det ögonblicket, för jag visste inte vad det var. Jag trodde bara jag skulle få någon salva och sen skulle det bli bra igen. Fast min mammas reaktion, ett högt och tydligt ”åh nej”, kanske borde ha fått mig att inse att det var värre än så. Men på något sätt är jag glad att jag inte fattade vidden av det. Då vet jag inte vad jag hade gjort.

Han sitter mitt emot mig och berättar med stadig röst. Han berättar något som han burit inom sig i hemlighet under många år. För även om vi runtomkring har vetat det länge så har han aldrig velat berätta, och ingen har pressat honom att göra det. Jag lyssnar på en berättelse som rör mig ända in i hjärtat. Jag ska göra mitt bästa att återge den på det sätt han förtjänar.

Jag hade haft ett sår på knäet som aldrig ville läka. Till slut tog mamma med mig till sin läkare på en hudmottagning i stan. Han tog fram något som såg ut som en stor tops, och hukade framför mig. Han petade på såret lite och ställde sig upp.
”Det är psoriasis, ingen tvekan om det.” Han drog av sig gummihandskarna och slängde dem i soptunnan.
”Åh, nej”, ropade min mamma högt.
Själv fattade jag ingenting. Jag bara lyssnade på hans instruktioner om hur man behandlade det. Han sa något om att det var kroniskt, men det uppfattade jag nog inte. Jag ville bara gå hem och bli bra.

Det här blev startskottet på ett liv som i stort sett gått ut på att inte bli sedd. Jag ville inte att någon skulle få veta. Jag insåg att mitt marknadsvärde bland tjejerna skulle sjunka som en sten. Vem ville ta på mig? Det ville jag inte ens själv. Jag blev en mästare på att dölja det. Nästan all min energi gick åt till att framstå som helt vanlig. Du skulle bli förvånad om du visste hur skicklig man blir. Synd att jag inte kunnat använda all den intelligensen till något vettigt istället. Då hade jag varit något helt annat idag, det är jag säker på.

Tänk bara på en sak som du tar som självklar, att när sommarvärmen kommer så längtar du efter att gå hem och ta på dig t-shirt och kortbyxor. Du och alla andra går till affären och köper saker som håller er svala i sommarvärmen. Jag köper saker som döljer, men drar så lite uppmärksamhet till sig som möjligt. Svala, men heltäckande, som inte ska inbjuda till frågan ” är du inte varm i de kläderna?” Fan, jag gick ju alltid i shorts från maj till september innan. Nu gör jag det bara när jag är riktigt bra. I mina ögon.

Jag började på gå på ett behandlingsställe där man solade solarium, badade bastu och låg i salta bad. Tre gånger i veckan smög jag dit, ständigt rädd att någon från skolan skulle se mig. Jag var 17 år, de flesta andra runt femtio. Jag hade fortfarande förhoppningen att bli frisk. Än var jag inte så skadad. Jag minns att jag satt i bastun en dag. Två gubbar satt nedanför och pratade. Jag minns samtalet fortfarande.
– Konstigt att de inte kan hitta något botemedel, det forskas ju som tusan om det här.

- Jo men det är ju så, det är ju ingen farlig sjukdom, den smittar ju inte, och man dör inte av den heller.

- Fan vet om det är sant. Jag vet många som inte pallat med det och gjort slut på skiten. Själv har jag haft det i 30 år och har tänkt tanken många gånger.

Jag reste mig och gick ut. När jag stod i duschen så skakade jag i hela kroppen. Tänk om jag själv skulle sitta där om 30 år och säga samma sak.

Bästa botemedlet är solen. Jag har jagat den ända sedan dess. Timme in och timme ut, i ensamhet på en undangömd plats. Att gå till offentliga badplatser och möta allas blickar har varit plågsamt. Jag har gjort det mer och mer på senare år, men det gör lika ont ännu. Att känna sig som ett monster som alla andra stirrar på, det är ingen balsam för själen. Vi brukade åka till Italien varje sommar för min skull. Jag låg på helspänn dagarna i ända ifall någon jag kände skulle dyka upp. Alltid beredd att skyla mig. Jag var ju ung och rätt snygg, så på kvällarna var det party, med kläderna på var jag kung igen. Att träffa tjejer var inget problem för mig. Men jag var tvungen att hitta på ursäkter varje dag för att inte behöva ses på stranden dagen efter, fast jag egentligen ville det. Fan vad tungt det var!

Men visst har jag haft relationer, flera långa till och med, och ingen har någonsin sagt något om mina utslag. Det är jag själv och mitt dåliga självförtroende som förstört det varje gång. I min värld har jag alltid trott att de skulle lämna mig om de hittade någon som var frisk. Fattar du hur sjukt man kan tänka?

Han reser sig upp och jag ser att han gråter. Jag kramar honom och känner hur han skakar i kroppen. Jag säger inget, inte han heller. Vi bara står där. Det är tyst i rummet, och det enda som hörs är hans tunga andhämtning och snyftanden. Jag hör klockan på väggen som tickar, men det känns som tiden står stilla. Jag är glad att han berättar för mig, och jag säger det till honom. Han nickar med huvudet mot min axel.

Han har läst det här och tycker det blev så som han ville och hoppades. Tack för att jag fick ta del av ditt innersta, och kanske är det någon som känner igen sig. Det var ju en av anledningarna till att du ville berätta. Att inte känna sig som alla andra kan ha många ansikten, psoriasis är bara ett av dem.

Nya tider

Läser på text-tv att regeringen vill införa betyg redan från lågstadiet. Är det rätt väg att gå? Att öka prestationskraven och utslagningen redan från sju års ålder. Borde man inte satsa resurser på att få ner antalet elever i varje klass för att alla ska kunna få den hjälp de behöver? Och vad säger lärarna, är det här vad de vill? Är det någon som överhuvudtaget har frågat dem?

Personligen tycker jag det känns helt galet, men skulle gärna höra vad Ni andra tycker. Själv gick jag i en skola där vi var elva! elever under hela lågstadiet. Vi hade inte en enda läxa under de tre åren, men vi har klarat oss rätt bra ändå. Kan skillnaden verkligen vara så stor idag?

Läget kompis?

"Hallå igen TP,

tänkte skriva en rad igen, kom att tänka på dig förut när jag var på gymmet. Satt och drog i roddmaskinen när mina tankar vandrade iväg. Kommer du ihåg den där gången när vi lånade våran eka och skulle iväg och tälta på den där ön, ja du vet den där som vi alltid hade snackat om? Vi packade våra ryggsäckar, sovsäckar, tält, ja allt som kunde behövas. Vi drog iväg ut på havet med motorn puttrandes så tryggt och solen i ögonen. Vi skrattade och stimmade som vanligt, du drog dina gamla dåliga vitsar som jag skrattade så svårt åt. Väl framme på ön så satte vi igång och slog upp tältet, gjorde iordning en grillplats för kvällen. Det var lycka i liten förpackning, men lyxigt innehåll. Vi badade, solade och snackade tjejer. Livet lekte för två pojkar på väg ut i livet. Efter korvgrillning, mer skratt och lite allvar så kröp vi in i tältet för att sova.

Mitt i natten bröts lugnet av ett hemskt skrik och vi flög upp båda två! Ingen av oss vågade gå ut, vi satt och darrade därinne i tältet. Det knakade och brakade ute i skogen. Vi sa inget, men båda reste sig samtidigt, och utan ett ord slängde vi ihop alla saker och vräkte ner det i båten. I kolmörkret var chansen stor att det låg en del prylar kvar, men det intresserade oss inte just då. Vi knuffade ut båten från land och slängde oss i. Jag drog i snöret, men inget hände. Jag höll på att ge upp, men då startade motorn och med ett vrål drog vi iväg ut på havet. Mot säkerheten. Andningen började just återgå till det normala, när motorn med ett hostande stendog. Alla försök att återuppväcka den var lönlösa. Årorna fram och jag började ro. Efter ett tag var jag rejält trött och ville byta med dig. "Men jag kan inte ro", var inget jag ville höra då. Men du höll fast vid det, så jag fick fortsätta ro. Det var inte ett av de tillfällen då jag gillade dig som mest.

Månen var otroligt vacker, den låg som en strålkastare riktad rakt på den lilla båten med två unga pojkar som var mitt ute på havet, mitt i natten. Det kändes inte så fräckt då, som det gör nu. Men hem kom vi. Väl hemma fick vi upp mamma som bara skrattade och satte på varm choklad. Några Hönökakor med hushållsost senare kunde vi skratta lite vi med. Även om jag visste att jag skulle få höra det här av mina bröder lång tid framåt.

Nu när jag sitter här kommer jag ihåg en annan rolig grej, såg precis tennisen från Australiska. Kommer du ihåg när jag köpt det första aluminiumracket? Vi ville så gärna spela, och din farsa var så schysst att han klippte gräset, målade linjer och satte upp ett nät på er gräsmatta. Han agerade domare också, helt underbart. Kommer du ihåg hur det slutade? Det gör jag! Efter en jämn kamp stod jag som vinnare, och du tog ditt nästan nya träracket och kastade det allt vad du orkade in i den vita garageväggen av mexitegel. Det splittrades i molekyler samtidigt som du skrek alla fula ord du kunde komma på. Men du skulle ju alltid vara McEnroe också, Borg gick ju inte att besegra på den tiden. Jag vet att du alltid spöade mig när vi spelade som vuxna, men det räknas inte. Där och då var jag Wimbledonmästare.

Hoppas du har det gott min vän, var du nu är. Och Du, tack för alla minnen. De är ovärderliga."

En farmor som få

Vi satt i det trista rummet på vårdcentralen och väntade på läkaren. Vi pratade som vanligt, jag och min äldsta bror. Vi var inte oroliga, vi väntade bara på besked om vi kunde ta med henne hem. Men det fick vi inte. Min bror mötte läkarens torra konstaterande, att det inte funnits något att göra, utan hon var avliden vid ankomst, med att rusa ut ur rummet och gråta hejdlöst. Jag satt kvar, antagligen chockad, och fick lite mer torr information av den stela doktorn. Han förklarade att hon fått en hjärtinfarkt och antagligen aldrig förstod vad som hände.
- Hon hade inte ont om det kan trösta er, sa han.
Ja det kunde det kanske senare, men inte just nu. Vi ringde pappa som var mitt uppe i en föreläsning när han fick beskedet. Vi satte oss ner och väntade på att han skulle komma. Jag lade armarna om min gråtande bror.

När jag vaknade den morgonen så hade jag ingen lust att gå till skolan. Jag hade redan börjat spela fotboll i Blåvitt och åkte buss fram och tillbaka fem dagar i veckan. Skolan hade ingen högre prioritet med två veckor kvar av nian. Jag ringde farmor och sade att jag inte skulle komma idag.

- Åh vad synd svarade hon. Jag har redan gjort maten, men jag får ställa den i kylen då. För du kommer väl på måndag igen?
Jag drabbades av dåligt samvete, men det var redan försent nu.
- Klart jag gör. Jag var bara så trött idag, kom inte hem förrän efter tolv igår. Men jag kanske kommer förbi i helgen.

Jag var så lyckligt lottad att min farmor bodde bara några hundra meter från skolan. Hon hade jobbat som kock på herrgårdar och älskade att laga mat. God mat. Och hon älskade att laga mat till oss, hennes barnbarn. Mina bröder hade ätit där hela högstadiet innan mig, och nu var det bara två veckor kvar innan jag, den siste i ledet av matgäster, skulle äta den sista av antagligen världens bästa skolluncher. Varje dag gick jag till det lilla vita trähuset som min farfar byggt på 30-talet, öppnade grinden och gick uppför grusgången och in i det lilla varma köket med sin speciella lukt. Där satte man sig till bords med mat uppdukad som antagligen hade räckt för att mätta halva min klass. Men den var bara till mig. Det var ryggbiff med potatismos, stuvade makaroner med falukorv, köttbullar med mer mos, ja jag kan inte komma ihåg någon gång jag inte tyckte det var gott. Det var istället gudomligt, underbart. Samma sak utspelade sig varje måltid: jag åt så jag höll på att sprängas, och min farmor undrade om jag inte skulle ha mer? Mitt "nej tack, jag är proppmätt", följdes alltid av "nähä, du kanske inte tyckte om det?" Efter att ha övertygat henne om att så icke var fallet, då ställde hon fram efterrätten! Chokladpudding med vispgrädde, ostkaka, ja allt gott man kan tänka sig. Vad som alltid ingick var dock vispgrädde. Till allt. Tur att jag tränade som jag gjorde. När jag klädde på mig och skulle gå, så stack hon alltid till mig ett gäng kolor att äta på vägen till skolan. Sedan vinkade hon till mig från trappan när jag styrde mina steg tillbaka mot skolan. Där möttes jag varje dag av frågan:

" Vad fick du idag då?" Mina klasskamrater suckade och kallade mig fula saker när de hörde matsedeln för dagen. Goda tider var det. För mig.

När jag hade lagt på luren efter samtalet med farmor knackade det på dörren. Min äldste bror ville fika, han var ledig en stund från jobbet. Vi drack kaffe och åt mackor. Då ringer telefonen och jag svarar. Det är min farmors granne som undrar om pappa är hemma. Hon berättar att ambulansen varit och hämtat farmor. De hade sett henne ligga i trädgården och ringt. Hon hade hängt tvätt och bara fallit ihop. Men det var nog ingen fara trodde hon, Svea var ju en tuffing. På henne verkade det inte så allvarligt, så jag och min bror hade inget annat i tankarna än att vi skulle hämta henne på vårdcentralen och köra hem henne igen. Det var vad vi trodde.

Min pappa svängde in på parkeringen. Jag mötte hans blick, han försökte att le, men det höll inte. Jag kramade honom och vi grät hejdlöst där vi stod. Jag, pappa och min bror. När vi samlat oss lite gick han in och pratade med läkaren. Jag och min bror åkte före ner till huset. Det kändes som om jag var med i en film, allt var som en hemsk dröm. Dörren stod öppen och ett öppet fönster gjorde att det var tvärdrag i hela huset. Gardinerna fladdrade när vi klev in i hallen. Tårarna rann konstant och jag bara väntade på att farmor skulle komma ut ur något av rummen. I köket stod maten kvar på bordet. Hon hann inte ställa in den tänkte jag. Tänk om jag hade gått dit och ätit, då kanske det aldrig hade hänt? Jag grät ännu mer vid den tanken. Jag rusade ut ur huset och satte mig i trädgården. Jag hoppades pappa skulle komma snart, jag ville bara åka hem.

Förra veckan åkte jag förbi min farmors hus. Det bor någon annan där nu, men huset ser exakt likadant ut som det gjorde då. Jag svänger förbi, och åker den korta vägen ner till skolan som jag gick varje dag. Många minnen trängs inom mig när jag sitter där i bilen och tänker på hur lyckligt lottad jag var. Jag önskar att alla kunde få en sådan farmor som jag hade. Och jag önskar att jag hade fått säga till henne hur mycket jag tyckte om henne, och att det var synd att hon inte fick se mig i min vita kostym på avslutningen. Men det gjorde hon nog. Fast hon undrade antagligen om jag verkligen hade ätit ordentligt.

Sista dansen

Tillåt mig bli personlig en liten stund . Jag har haft, och har, en privat angelägenhet i mitt liv som tagit i stort sett all min kraft, energi och tid. Det har satt sina spår, och har inneburit att jag den senaste tiden bara kunnat arbeta till viss del. Det som jag lagt ner i engagemang har inneburit att jag tackat nej till flera bra erbjudanden, både inom yrkeslivet och privatlivet. Jag ser det inte som ett offer och fick jag leva om mitt liv hade jag med glädje gjort samma sak igen.

När jag började blogga så gjorde jag det till stor del för att se om jag kunde skriva, om jag kunde beröra. Till min stora glädje så har det visat sig att jag kunde det. Det har givit mig energi och många lyckliga stunder. Nu känns det inte så. Jag känner mig för tillfället inte tillräckligt stark för att bara skaka av mig saker av det slag som jag mött den senaste tiden. Jag har läst Birros blogg där han funderat på att lägga ner att blogga för att han får så mycket skit från otrevliga människor. Han är ändå en kändis, en som vissa anser sig ha rätt att skriva ner bara därför. Jag är en vanlig kille med en dator och med något på hjärtat. En småhandlare i bloggbranschen. I fortsättningen kommer jag förmedla det jag har inom mig i något annat forum. Så känner jag nu i vilket fall. Med största säkerhet kommer jag dyka upp hos Er som jag tycker om för att lämna en och annan munter kommentar. Ta hand om Er.

Blää

För en stund så lämnade jag mitt trygga område där jag vanligtvis berättar historier ur livet, med mina eller andras känslor som utgångspunkt. Eftersom jag känner mig så trygg här så dristade jag mig att uttrycka något som jag tänkte på, som var viktigt för mig. Det här är också min blogg, här skriver jag som alla andra om saker som berör mig. Om någon vill tycka till är man självklart välkommen, men här som i verkliga livet tycker jag att man bör hålla en hövlig ton. Jag läser massor som inte faller mig i smaken, men jag skulle inte få för mig att gå in och pissa på deras blogg. Alla äger rätt att säga vad man vill, men det handlar väl om tonen och sättet man gör det på, inte sant?

Jag tog upp ett ämne som är viktigt för mig, vad min dotter exponeras för i samhället. Jag tyckte, och tycker, att det är för mycket sex som väller över barnen som jag som förälder inte kan ha chans att kontrollera eller alltid kunna bemöta. Jag är en oerhört engagerad far som gör allt jag kan för att finnas till hands för min dotter. Jag är också mycket stolt över det sätt jag tagit mig an föräldrarollen med glöd och engagemang. Framförallt tycker jag det är så otroligt roligt! Jag är den som står och gråter av stolthet när jag ser min dotter spela på skolavslutningen, eller tar emot sitt nya bälte på judoträningen. Fan, jag älskar att vara pappa. Det måste vara min rättighet att uttrycka min oro inför att dagligen läsa om unga flickor som utsätts för övergrepp av pedofiler, men också unga pojkar som utför gruppvåldtäkter på ensamma flickor. Tidningarnas söndagsbilagor är inte långt ifrån vad herrtidningarna var när jag växte upp. Skillnaden är att då stod de inte längst framme vid kassan. Då var inte löpsedlarna fulla av dess budskap. Så är det nu. Vem som helst må tycka att jag har helt fel. Jag har hela tiden varit tydlig i kommentarerna, som jag alltid bemöter, att tala om att det är mina känslor och åsikter. Inget annat. Jag hävdar inte rätt eller fel. Jag bara säger hur jag upplever det.

Jag skrev för ett tag sedan en post om att det varit så häftigt att träffa nya vänner såhär genom bloggandet. Jag känner mig ledsen och illa berörd över hur en av dem som jag tyckt allra mest om, går på i sitt kommenterande. Trots att jag försöker förklara de begrepp som misstolkats, från båda håll. Jag ber också själv om ursäkt för det som jag missuppfattat. Såhär lyder sista kommentaren:

salt said...
"Du viftar verkligen med röda flaggan för mej nu!Först påståendet: barn är inga sexuella varlser.Sen utbrottet: När ska folk begripa det.Och sen det vetenskapliga belägget: jag har minsann den och den utbildningen.När folk kommer till dej för att få hjälp och berättar om sexuella känslor i barndomen måste det vara en fullkomligt hårresande upplevelse för dej?Jag tycker det är påfallande ofta man ser den här typen av övermoraliserande hos män som talar om sina döttrar - inte ett ord yttras av fäder till söner, eller att du som man känner dej kränkt att barn pratar om sina trosor inför din åsyn. Nej, du påverkas naturligtvis inte negativt, du kan ta det, du kan se det i timmar... men din dotter, hon ska inte få lära sig något om sin egen njutning, sina orgasmer. Hon ska skyddas från din sexualitet - för du är väl ändå den vuxne i sammanhanget?Du var tvungen att sätta på din pince-nez och tala om för mej att du vet vad du snackar om? Du föll just rejält i trovärdighet som yrkesman i mina ögon. "
12:18 PM

Jag uttalar mig inte som yrkesman i bloggen, om jag inte uppenbarligen markerar det. I det här fallet är jag förälder. Pappa. Man. Människa. Men jag kan ju inte heller bortse från både teoretisk och empirisk förvärvad erfarenhet inom området. Hur skulle jag göra då? Det sista som bemötande av påhoppet att jag var tvungen att ta till det för att vinna.

Du är hjärtligt välkommen in att läsa resten av kommentarerna för att bilda dig en egen uppfattning.
Den här diskussionen, som tog en vändning jag aldrig kunde drömma om, har fått sin fortsättning hos visionary soul. Denna person är också någon jag haft en lång "bloggrelation" med, en av få i min länklista ( även just nämda salt!). Att det är dessa två som uttrycker allt detta gör mycket ondare än om någon anonym stuckit in trynet och tyckt att jag var en idiot.

Dåligt omdöme

Ville bara säga att en av anledningarna till att jag skrev det senaste inlägget var att jag gick på Göta Kanal 2 med min dotter. Innan filmen kördes det reklam för kommande filmer som vanligt, inget konstigt med det. Men när det visas klipp ur en kommande svensk film, jag tror det var från regissören till Masjävlars nya film (inte säker på det), så är det en scen som får mig att undra hur fan det står till med folk? Det sitter en flicka i nio-tioårsåldern på en somrig badbrygga och pratar med en pojke hon uppenbarligen är lite kär i. Han ser ut att vara några år äldre. Pojken har bara badbyxor på sig och den lilla flickan har kläder. Då säger flickan till pojken, efter några försök att väcka hans intresse:

- Jag har inga trosor på mig!

Pojken tittar generat på henne och hoppar i vattnet. Själv sitter jag och undrar hur fan min dotter som är i exakt samma ålder tänker. Jaha, är det så man får en kille intresserad? Fattade hon överhuvudtaget vad det innebar? Men framförallt undrar jag hur en vuxen människa kan vara så förbannat korkad och inplantera sådana idèer hos barn, särskilt med tanke på hur samhället ser ut idag. Något sors ansvar måste man väl ändå ha när man skapar film som är riktad till en publik bestående av familjekategorin. Barn är inte sexuella varelser, fatta det någon gång! Låt dem få vara ifred tills de är stora nog att välja själva.

6

Jag måste bara få undra en sak....jag är 36 år och har trots allt hunnit träffa en del kvinnor genom åren. Ja det faktum att jag är far backar ju upp sanningsgraden till några procent i vilket fall. Men det känns ibland som jag inte fattar någonting. Satt igår kväll och läste runt lite bland bloggar som jag inte sett tidigare. Jag hamnar på en där självaste silverfisken har utnämnt vederbörande till 2006 års bästa blogg. Vilket betyg va? Vad handlar den om då? Jo om en kille i Stockholm som berättar om sitt vardagsliv, och det består till stor del om hans uteliv och att han sätter på tjejer kända från teve. Han beskriver sina sexuella eskapader ganska grafiskt om man säger så...Nåväl, i kommentarerna så slås jag av det faktum att det är mest tjejer (förutom silverfisken) som skrivit, och de älskar honom. Han skriver förbannat bra, absolut, men innehållet? Varför vill vi läsa om hur andra har sex, är det så spännande? Jo, notera, det här är ingen kritik mot personen som har bloggen, han får såklart skriva om vad han vill, och han gör det bra. Jag ska komma fram till något, vänta bara! Har nämligen läst flera andra som handlat om samma sak, fast där det varit riktigt hårdhänt och väldigt detaljerat. Speciellt en. Jag var tvungen att läsa kommentarerna för jag trodde folk skulle vilja göra mos av killen. Knappast! Alla kommentarer var i stort sett från tjejer som ville att han skulle komma hem till dem och göra det som han beskrev. Bisarrt. Jag är långt ifrån pryd, men det var så jag mådde lite illa och lämnade sidan med osköna känslor.

Det fick mig att tänka på att människor som sitter i fängelse för de mest vidriga brott, mördare, våldtäktsmän, dagligen får ta emot massor av beundrarbrev. Senast var det ju herr Knutby själv som förlovade sig. Man förstår logiken från hennes sida, här har vi en kille som mördat sina två tidigare fruar och sitter inne på livstid....fan vilken kille! Honom ska jag ha! Han borde också bli den perfekta bonuspappan till mitt lilla barn jag har. Nä jag fattar ingenting. Men så är jag å andra sidan singel också.

Kanske är det med småbarnsförälderns fokus som jag reagerar på att allting i samhället kretsar kring sex idag. Att man inte kan skicka ner sin dotter och köpa söndagstidningen utan att riskera att hon får en lektion i hur man uppnår flest orgasmer på tio minuter, eller vilka samlagspositioner som funkar bäst i respektive åldersintervaller. Eller det faktum att alla hormonstinna tonåringar bara är ett knapptryck bort från en porrupplevelse på internet som de inte kan förankra i någon verklighet. Ge mig en annan förklaring till att 14-15 åriga grabbar i grupper om fem eller fler våldtar tjejer i deras egen ålder. Eller flickor i den åldern som sitter på ungdomsmottagningarna och gråter för att de känner sig tvingade att ställa upp på analsex för deras killar vill det. När jag var i den åldern tyckte man det var otroligt spännande om man hittade en porrtidning i skogen som fyll- Arne hade tappat. Nakna bröst var det mest spännande som erbjöds, men det räckte långt.

Eller se ett humorprogram på teve och håll koll på hur många procent av skämten som håller sig ovanför bältet. Parlamentet är väl den ultimata snuskskämtspropagandan. Det var mitt favoritprogram förut, men nu är det bara ett trött program som plockar billiga poäng. Har någon sett Robert Gustafsson dra ett skämt de senaste 15 åren som inte anspelat på sex? Eller hela Killinggänget förresten. Mina gamla idoler. Henrik S och Johan Rheborg turas om att sitta och skrika fitta och knulla i teve. Måste väl finnas fler än jag som tröttnat? Inte på sex, men på att ständigt matas från alla håll om vem som gör vad, med vem och varför.

Me, myself and I

"Hej hej, det är jag. Jo, jag ville bara fråga hur fan det står till egentligen? Nämen jag började bara undra förut när jag hörde lite saker här....för vi pratade ju om en del saker för ett par veckor sedan och vi var ju överrens då, eller? Jag kanske minns helt fel? Det verkar så iallafall. För det verkar som det passerade in genom ena örat och ut genom det andra. Det kan inte ha fastnat på någonting alls på sin väg genom dina tankar eller känslor. Ville du skulle veta att jag orkar inte försvara dig längre, du får ta det själv. Du får reda upp din egen skit sedan. Vi andra har fått stå där och ta din uppspydda galla, och gått hem och analyserat och vänt ut och in på oss för att kunna göra situationen bättre. Men du, du bara skiter i det, som vanligt. Hänvisar till din gamla regel att "du måste göra det och det för att du ska må bra". Sen att alla andra runtomkring mår skit av ditt beteende det är inte så viktigt. Måste vara rätt skönt. För dig alltså. Att alltid kunna hävda att man måste göra vissa saker för annars fungerar man inte. För de flesta slutar den regeln att vara hundraprocentig när man blir vuxen. Tydligen inte för dig. Synd för oss."

I nattens hetta

Det var en stekhet sommarnatt strax utanför Orlando,Florida. Jag var 23 år och vid tillfället en aning berusad. Jag hade varit på en partyrunda med mina två tjejkompisar, Jenny och Jennifer. Vi hade fått tips om en klubb som skulle vara riktigt bra och var laddade till tänderna. Det visade sig att det var ett ställe dit inga vita människor gick. Ja förutom vi då. Men det var riktigt kul, vi hade en helkväll där. Glada i hågen satte vi oss i bilen vid tretiden på natten för färd hemåt. USA har ju inte samma promillerestriktioner som vi, iallafall inte då. Jenny fick köra, hon hade bara smuttat på en öl. Det hade jag med, fast några fler. I vilket fall som helst så upptäcker vi att vi inte har någon bensin kvar, och Jenny svänger in på en mack för att fixa det. Jag går in och betalar mannen bakom fönstret och går sedan tillbaka och glider in på min plats. Jenny tankar klart bilen under tiden jag hoppar in i baksätet, och när hon är färdig kliver hon in och börjar vrida om nyckeln.

Samtidigt rullar en stor, brun, tung Dodge sakta in på bensinstationen och stannar tio meter till vänster om oss. Innan föraren hunnit stänga av motorn brakar hela helvetet löst. Med påslagna sirener och i hög fart kommer en polisbil insladdande och tvärnitar en bit bakom bilen! Båda dörrarna öppnas och poliserna hukar bakom dem med pistolerna dragna och riktade mot den bruna Dodgen. Polisen på förarsidan har mikrofonen i handen och skriker i högtalaren på taket:

- Come out with your hands above your head! Now! Hans röst blir hård och metallisk genom högtalarens burkiga förvrängning.
Men ingenting händer. Allting på stationen stannar av och vi är så stilla av rädsla att man kan höra varje hjärtslag som dunkar i bröstet.
- I said come out with your hands above your head, and I mean now! This is your last chance! Han vrålar ännu högre och man känner intensiteten i hans röst. Nu är det allvar.
Alla som är på plats håller andan. Polismännen gör sig redo för vad som eventuellt kan hända. Sakta, sakta öppnas dörren på passagerarsidan. Gångjärnen gnisslar i ljudlösheten och vi halvligger i bilen ifall det brakar löst. Ut ur bilen kliver en gammal, gammal dam, på darriga, darriga ben. Hon tar sig ut på asfalten och står där skakandes som ett asplöv. Polismännen ställer sig upp och stoppar tillbaka pistolerna i sina hölster.

- Excuse me M àm, wrong car! Det är allt han säger innan de hoppar in i bilen igen och med skrikande däck och tjutande sirener lämnar stället.

Tanten står kvar som en saltstod, fast en som darrar likt en elektrisk ål. Till slut är det någon som förbarmar sig över henne och hjälper henne in på stationen för lite kaffe. Vi startar bilen och rullar ut på motorvägen. Det är tyst i bilen. Jag tänker på hur fort det kan gå att bli nykter. Vi rullar vidare mot vår lilla håla. Apopka, ett gammalt indiannamn. Tror det betyder ungefär "Gösta Petter vilken håla kom och rädda mig innan jag blir galen", men jag är inte säker. Ja herregud vilken sommar det var. Många roliga minnen blev det, får se om det blir fler som hamnar här. Nu är det i alla fall dags för John Blund. Over and out!

På väg, igen.

Det var när solen stod som högst och stämningen befann sig på samma nivå, som han reste sig upp ackompanjerad av skedens klingande mot vinglaset i handen. Allas blickar vände sig mot honom och sorlet stannade av. Han bara stod där med ett leende, väntandes på rätt tillfälle att ta till orda. Han harklade sig och sträckte upp sin rygg.

- Kära vänner, började han. Jag är så oerhört glad att se er alla samlade här idag. Och vilken underbar dag, inte sant?
Ett unisont "jaaaa" hördes runt borden. Han fortsatte:
- Om jag så hade haft direktkontakt med gudomligheten hade jag inte kunnat ordna fram bättre väder än vi har här idag. Se er omkring och tänk på hur lyckligt lottade vi är när vi sitter här vid dukade bord, bord som dignar av överflöd. Se er omkring i denna fantastiska miljö, med havet bakom oss, blankt som en spegel, inte en krusning på ytan. Eller titta runt på denna fantastiska trädgård där allting blommar, och dofterna är så underbara att man nästan berusas av dem. Om inte det är nog, så ber jag er att se på alla er underbara människor som kommit hit idag. Jag är glad, stolt, ja rörd till tårar. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro något sådant när jag kom hit till er första gången. Visst hade jag förhoppningar om att kunna uppnå en del saker, men....det här överträffar allt jag någonsin kunnat föreställa mig. Och jag vill att ni ska veta att min tid här med er är den lyckligaste i mitt liv. Jo, det är så, tro mig. Därför smärtar det mig så, att säga att....
Han tystnade och den tidigare så säkra och trygga rösten vacklade och skar sig. Orden verkade inte ha kraft att nå upp till ytan. Människorna runt borden skruvade på sig i spänd förväntan. Han tog ett djupt andetag och alla kunde se hur han samlade kraft för att orka fortsätta.

- Det är med tungt hjärta jag måste meddela er mitt beslut här idag. Denna underbara dag här i solnedgångens vackra ljus, blir min sista tillsammans med er. Jag kommer resa härifrån, och jag kommer göra det redan i kväll. Min tid hos er är fullgjord och jag har nya uppdrag som väntar. Men jag vill att ni ska veta att ni alltid finns i mitt hjärta, och jag hoppas och ber om förståelse. Och jag vill också säga tack! Tack av hela mitt hjärta. Ni är underbara människor, glöm aldrig det. Så nu vill jag skåla för er, för vår tid tillsammans, och för framtiden. Skål, mina vänner!

Han höjde sitt glas, drack en stor klunk ur det innan han ställde ner det på bordet. Tystnaden var total. Över hundra människor satt med gapande munnar och ingen kom sig för att säga någonting. Han reste sig upp, sköt in stolen till bordet och tog sin väska som stod bredvid. Han tittade åt höger, bockade sitt huvud mot människorna där, med handen på framkanten av brättet på sin vita hatt. Han upprepade proceduren riktad rakt framåt, och sedan också snett åt vänster. Sedan tog han väskan i höger hand och gick i rask takt upp mot en väntande bil. Han öppnade bakdörren och lade sin väska på sätet och stängde dörren. Han klev in på passagerarsidan, och utan att vända sig om stängde han dörren bakom sig. Han gjorde en viftande gest åt chauffören att köra. Den stora bilen rullade ut från den lilla parkeringen bakom herrgården. Han tittade i backspegeln. Han kunde även på avstånd se deras chockade och bestörta anletsdrag. Fortfarande hade ingen rört sig ur fläcken. Bra. Det hade blivit precis som han ville.

Han hade aldrig varit en man som stannade upp. Känslan av att vara på väg mot något nytt var det som drev honom framåt i livet, hans rastlösa själ skulle aldrig kunna tvingas att stanna på en plats. Det skulle förgöra honom och det visste han. Visst var det påfrestande ibland, men det var bara att acceptera att det var så. Han visste sin väg och det vara bara att följa den. Om han någonsin tvivlat så hade han fått allting bekräftat under den här perioden han just brutit sig loss ifrån. Hade det bara handlat om kärlek och bekräftelse, ja då skulle han stannat där. För alltid. Men som vanligt hade blodet börjat koka. Signalen på att det var dags att gå vidare. Strax efter fick han också samtalet med erbjudandet som han inte kunde motstå. Han hade ganska omgående börjat packa. Sentimentalitet var inte hans kännetecken. Visst, han var känslig och empatisk, men han visste också när det var dags att skjuta det åt sidan. När viktigare saker inte fick hindras på grund av sådana känslor. Just nu var ett sådant tillfälle. Han fällde ner sätet och drog ner hatten över ögonen.

- Väck mig när vi närmar oss flygplatsen är du snäll, sa han till mannen som körde.
Han fick ett hummande till svar och nöjde sig med det. Solen hade nu försvunnit och mörkret låg som en omslutande filt omkring bilen där den rullade fram i stadig hastighet. Han kände sig trygg i mörkret. Så hade det inte alltid varit, men det spelade ingen roll nu. Han slöt sina ögon och lät ljudet av motorn vagga honom in i drömmarnas land. Han tänkte på hur lugnt och skönt det var. Antagligen lugnet före stormen, men det tänkte han inte fundera över nu. Sedan blev tyngden i ögonlocken övermäktig, han släppte taget och sömnen tog honom i handen och blev hans sällskap för stunden.

Kärleken var på besök

- Jag vet precis när det vände för mig. Det var i Grekland i somras. Vi satt på var sin ö i den grekiska övärlden. Våra resor var planerade för länge sedan, du med dina vänner, jag med mina. Jag tyckte också det var en bra idè när vi bestämde det, att umgås med andra och få lite tid ifrån varandra. Att få längta lite. Men när det började dra ihop sig till avfärd så ångrade jag mig, jag ville vara med dig. Men du tyckte det var fel, principfast som vanligt. Hade vi sagt att vi skulle åka med de andra så skulle vi göra det också. Men jag hade onda aningar, och det visade sig att jag hade rätt. Det gick åt helvete.

Rummet kändes trångt. Jag satt där som stormvakt och såg två människor montera ner vad som varit en vacker kärlekshistoria. Mannen som precis hade inlett sin historia såg på mig med trötta ögon, som om han bad om min tillåtelse att fortsätta. Jag såg på hans plågade ansikte att han behövde få ur sig det han hade påbörjat. Några svettpärlor letade sig fram i hans hårfäste och drog sig ner längs hans väl tilltagna polisonger. Han såg plågad ut, ansiktsfärgen var lika blek som väggarna i mitt mottagningsrum. Jag nickade åt honom att fortsätta. Jag lät blicken glida vidare till kvinnan som satt bredvid. Hon stirrade i golvet, musklerna i hennes kropp så spända att det syntes genom hennes tunna klänning. Hon var en stark kvinna, det hade jag kunnat säga även om jag inte kände henne. Även om hon var mitt i stormens öga, på väg att lämna mannen hon älskade på ett sätt hon aldrig upplevt tidigare, så utstrålade hon en styrka som signalerade att hon skulle klara vilken prövning som än lades på henne. Hon kanske skulle knäckas för en tid, men hon skulle aldrig brytas av helt, och hon skulle definitivt läka ihop igen. När mannen tog till orda igen lyfte hon på huvudet och sökte hans blick. Han öppnade munnen och lät orden komma:

- Jag satt där med telefonen i min hand och väntade på att du skulle svara på mitt sms. Jag hade skrivit hur mycket jag längtade efter dig, hur jag önskade du var där. Jag skrev "godnatt min ängel, jag älskar dig". Du svarade att" du var ingen ängel, att det fan inte finns några änglar. Det är bara trams!" Jag satt länge och stirrade på telefonen, läste om och om igen. Då insåg jag att jag gjort det igen. Jag hade satt dig på en piedestal. Jag började gå igenom vår relation och insåg att det var sant. Jag älskade inte dig. Jag älskade det som du representerade. Den rena, oförvanskade kärleken, livets största belöning. Du hade inga fel, inga brister. Du var perfekt i mina ögon. Tills du skickade det där sms:et, och drog undan ridån och avslöjade sanningen. Det var så svindlande att jag fick hålla mig i sängen. Insikten. Jag har kämpat sedan dess med att försöka hitta tillbaka till där vi var, men det går inte. Jag känner inte det jag gjorde. Och det känns för jävligt för du är en så underbar människa. Jag hoppades att jag skulle ändra mig, att det skulle kännas annorlunda igen. Men det gör inte det. Förlåt. Jag vet inte vad jag ska säga. Förlåt.

Han sjönk ihop och drog efter luft. Tårarna droppade ner på golvet där han satt med huvudet i sina händer. Det var tyst förutom hans snyftande och tunga andhämtning. Jag kunde höra ljudet av tårarna som träffade hans för dagen polerade svarta läderskor. Hon sade ingenting. Jag vände mig mot henne, men fick ingen reaktion.

- Hur känner du när han berättar det här?
Jag kunde bara komma på mina torra frågor, det var inte lätt att inte känna för dem båda. Han hade precis berättat att han inte älskade henne. Att han inte gjort det på ganska länge. Hur stark man än är så är det inget man bara tar emot och går vidare. Det svider och gör ont. Jag räckte dem var sin näsduk, men båda viftade ett nej tack. Tårarna fortsatte droppa ner på hans skor och bildade en liten sjö i den lilla håla som fanns ovanpå vristen. Efter en stund harklade hon sig och tittade på mig.

- Jag har vetat hela tiden att han inte älskade mig längre. Jag vet också att han önskar att jag skulle vara hans lilla perfekta ängel. Någon som aldrig ställer krav och alltid är glad och tar hand om honom. Den dagen var jag ledsen och mådde inte bra, när jag skickade sms:et alltså. Jag hade bråkat med min bästa vän och längtade efter honom. Jag önskar ofta att jag aldrig skickat det, att jag inte trott att han kände mig bättre. Då kanske vi hade kunnat leva den här lögnen lite längre. Men förr eller senare hade det uppdagats ändå. Kanske var det tur att det hände nu, innan vi skaffade barn och flyttade. Alla de där sakerna vi pratade om.

Hennes röst var klar, hennes blick var stadig. Men jag kände den enorma sorgen hon hade inom sig. Den skulle ta lång tid för henne att bearbeta, men hon skulle klara det, och hon skulle komma ut på andra sidan. Ett ärr skulle alltid finnas där som en påminnelse, men det skulle inte skada henne. Hon var för klok för det. Hon vände blicken mot mannen hon älskade, om än med blandade känslor nu.

- Jag älskar dig. Jag har älskat dig sedan första dagen vi möttes. Jag älskar dig på ett sätt som jag aldrig upplevt förut. Men jag har en längre tid känt att det vi hade tillsammans förut inte längre existerar. Jag vet att du älskade mig så intensivt förut, du har gett mig mer än någon annan i mitt liv varit i närheten av. Det vet du. Och jag vet nu att det är sant, att du inte älskar mig längre. Det känns som en mardröm, jag tror inte jag fattat riktigt vad det innebär. Men jag kan inte vara arg på dig. Och någonstans har jag alltid trott att det skulle bli så här. Jag förtjänar inte att bli så älskad. Det har varit min sanning sedan jag var liten Det har säkert hjälpt till att förstöra det här. Mina egna demoner. Jag hoppas du förstår att det här innebär att vi inte kommer ses eller höras mer. Jag vill inte vara vänner, inte ha kontakt. Du har krossat mitt hjärta.

Hon vände sig mot mig igen.
- Jag kommer nästa vecka som vi bestämt tidigare. Tack för idag, jag måste hem nu, jag orkar inte vara kvar längre.
Hon reste sig upp och tog sin väska i handen.

- Sätt dig ner lite bara, jag vill bara avsluta det här. Det tar inte lång tid, jag lovar.
Jag tittade på henne och hon satte sig ner igen, längst fram på stolsdynan. När vi sammanfattat dagen var båda eniga om att de inte skulle komma tillbaka som par. Båda skulle komma minst en gång själva för att kunna gå vidare. Det kändes som båda tyckte det var sorgligt, men också lite skönt. Han hade fått komma ut med sanningen och hon hade fått bekräftat vad hon länge misstänkt. Kärleken var över, den hade kommit och gått, förändrat två människor för alltid. Minnena skulle vara deras gemensamma album över det som varit. Fast hans bilder ser lite annorlunda ut än hennes.

Rätt kurs?

När du växte upp så fick du en karta och kompass som blev din vägvisare på färden genom livet. Med det i din hand så skulle du kunna navigera dig fram på en lycklig färd mot framgång och glädje. Om du fick rätt saker med dig alltså. Om du fick det, grattis! Då har du antagligen kunnat följa ditt hjärta och gjort det som ditt innersta önskat, rest dit du velat och umgåtts med de som fört dig framåt. Så lyckligt blev det inte för alla. Det visade sig att vissa fick fel riktning, vilket istället innebar att de gjorde tvärtom. Lyssnade på andras önskningar och såg till att förverkliga dem, och umgicks med människor som hindrade dem istället för att lyfta dem framåt. Den sociala inlärningens makt är stor. Många är de som gjort sig en förmögenhet på att utnyttja detta. Jag tänker på alla "självhjälpsböcker". Jag har själv läst många, många, och visst plockar man upp goda saker från en del. Men de skapar också ett stort, tungt dåligt samvete hos många människor.
" Herregud, nu när jag vet bättre, hur kan jag fortfarande göra så då?"
Om du tänker på att det kanske tagit dig 30-40 år, ibland mer, ibland mindre, att lära dig ditt sätt att möta världen, tror du då att det är rimligt att tro att du kan ändra dig totalt på en dag bara för att du läst en bok? Visst, det händer ibland. Men det räknas snarare in i kategorin mirakel och är något helt annat. Nej oftare är det så att det börjar med insikten, sedan börjar grovjobbet. Det hårda arbetet med att lära om. Och det kommer innebära besvikelser när du trillar på ändan och går tillbaka till ditt gamla mönster. Men det kommer också innebära glädje och stolthet när du inser att du gjorde precis tvärtom mot förut, ett kvitto på att det nya börjar ta plats och form.

Vad jag vill säga är att det är så lätt att sparka på sig själv och tycka att man är värdelös. Men ofta beror det på att vi sätter upp för höga mål. Berget blir så högt att bestiga att det halvvägs dit känns som en omöjlighet att kunna nå ända upp. Då ger vi upp, klättrar ner igen och går tillbaka längs den vägen vi känner igen. Det må vara en väg vi inte tycker speciellt mycket om, men vi vet ändå vart den leder oss.

Om du bestämmer dig för att ändra ditt liv och bli den du borde vara, se då till att ta hjälp. För när du börjar vackla och det känns som du kommer trilla ner från berget, då behöver du någon som stöttar dig och håller i dig tills du är redo att ta nästa steg igen. Det kan vara en vän, förälder, partner eller terapeut. Om du inte kan eller vill ta hjälp av någon annan, använd då en dagbok som stöd. När det känns som det blåser extra snålt kan du bläddra tillbaka till de kapitel då solen sken och du kände dig extra stark. Glöm heller inte bort att det går att förändra! Lite hårt arbete i din egen tjänst, javisst. Men att ha sig själv som arbetsgivare, det är väl kanon? Påminn honom/henne att du föredrar ett demokratiskt ledarskap. Hårda, klandrande diktatorer kan vi vara utan. Ledare med tydliga budskap men hjärtat på rätt ställe, det för oss framåt.

Nya vänner på nytt sätt

När man läser runt bland favoritbloggar såväl som nya glädjeupptäckter, ja då inser man hur mycket godhet det finns kvar hos människan. Människor som aldrig träffats eller ens pratat på telefon stöttar och uppmuntrar varandra på ett fantastiskt sätt. När man pratar med folk som inte ännu tagit del av denna cybergalaktiska gemenskap så har de svårt att förstå. Det är något jag själv kan förstå, för jag tänkte likadant själv innan jag tog mig in här. Ibland kan jag tänka så att det inte är på riktigt, jag menar, ingen av alla de som läser min sida som jag inte känner på utsidan skulle ju veta varför, om jag bara försvann, slutade skriva. De skulle hitta någon annan sida med någon annan som skriver liknande eller oliknande sidor. Men jag tror också att det är fullt möjligt att hitta både djup vänskap och säkert lika djup kärlek på nätet. Chansen är nog minst lika stor som i verkliga livet. För jag tror att de flesta man fastnar för är de som reflekterar sin sanna personlighet.

Jag har flera personer som jag skulle vilja träffa på riktigt, och jag är säker på att det kommer ske i framtiden. Fredo kanske om det blir en stockholmstripp framöver, och där finns också vanja som verkar vara en härlig typ. jorid och katrine k ska jag fika med i Norge hoppas jag. Langri träffar jag ju regelbundet och det är jag glad för, men vi kände ju varandra sen innan. Ellen bor i samma stad och det kanske blir att vi stöter på varandra, vem vet? Hennes kusin kanske jag kan krocka med i det stora landet på andra sidan. Troligast på isen isåfall. Ja sen finns det många, många jag skulle vilja träffa. Salt är jag säker på att jag skulle komma mycket bra överrens med. Hermann känner jag att vi skulle skulle ha mycket att prata om, även om det är en ganska ny gemenskap. Ja det finns många, många spännande människor här, det är absolut så. Och jag önskar det fanns mer tid att besöka och skriva kommentarer. Det är det negativa för min del. Att inte hinna ge tillbaka. Jag svarar på alla kommentarer, men jag önskar jag hann kommentera mer. Kanske ska byta taktik?

Nåväl, en person som jag är säker på att jag kommer träffa är Erik, eller skrivkramp som han heter i den här världen. En person som jag aldrig träffat, men som helt osjälviskt hjälper mig och stöttar mig. Jag är så glad och tacksam för det. Jag trodde inte det fanns människor som hade tid och intresse för det längre. Kul att din matblogg går så bra! Ska testa hummerreceptet när/om jag får till en dejt framöver :-) Erik inspirerar också med både sin kärlek till sitt hjärtas dam samt finurliga inlägg med knorr. Hitta gärna dit. Själv ska jag dit nu för att se vad det blir till middag ikväll. Om jag har tur så blir det hummer :-)

Fri som en fågel

Som en docka hölls jag fram mot världen. Beskåda detta underverk! Jag minns det så. Jag har kämpat mot den bilden i hela mitt liv. Tron att jag bara duger om jag är just sådär bäst. Men det blir svårare och svårare ju äldre man blir. Konkurrensen blir hårdare och mamma kan inte skydda en från världen utanför som hotar att spräcka bilden av det perfekta. Inga bråk, inga hårda ord, ingen som hotade min plats som nummer ett. Så var min uppväxt. Uppvaknandet blev kallt och hårt. Att inse att man inte är perfekt är svårt. Allt annat är ett steg ner på stegen. Uppåt finns inte när man startar på toppen. Klart att man blir nere då. Vilken annan väg skulle jag kunnat gå?

Att som vuxen försöka förstå vad det är för negativa inprogrammeringar som gör att man ständigt går runt och känner sig missnöjd är inte lätt. En rädsla att någon ska komma på att man inte är sådär bra som alla tycks tro. Bäst att fly till nästa grej innan någon kan ställa en mot väggen. Mönstret går igen, i relationer, i yrkesliv. En ständig rastlöshet, en klåda som gör sig påmind när det känns instängt. En ständig jakt på sin egen svans. En skuggbild som bara försvinner precis när man jagat ikapp.

Den eviga talangen. Han som aldrig blommade ut. Är det så man ska bli ihågkommen? Killen som hade alla möjligheter men inte vågade riskera att hoppa. Vågade inte bli avslöjad som något mindre än bäst. Han som bara gjorde saker han visste att han kunde behärska. Som aldrig vågade vara sårbar, aldrig klev ut på scenen utan blev kvar bakom ridån. Fy fan, det skulle vara så hemskt. Vilket slöseri. Det får inte bli så, det får det inte.

Tyvärr har jag ställt samma krav på världen. Jag har velat kontrollera den, kämpat för att allt ska bli som jag vill. Mina relationer har sett likadana ut. Mina flickvänner har älskat mig och gett mig så mycket kärlek och uppmärksamhet jag någonsin kunnat önska. Men det har inte varit tillräckligt. För det har inte varit perfekt. När kraven börjat komma och diskussionerna blossat upp, då har jag bara velat ta min väska och gå. Så tragiskt. Jag menar, det var ju bara av välvilja min världsbild skapades. Istället blev det som en kvarnsten runt halsen. Jag kan inte vara arg för det. Jag vet att det var med endast goda avsikter. Jag vet det.

Vilken tur att jag hamnade här, att jag kunde komma fram till alla dessa svar. Det kunde ha tagit mig en evighet att hitta lösningarna på alla mina frågor. Eller ja, lösningarna kanske är lite tidigt att säga. Men det känns skönt att få veta. Det är nog det värsta. Att läsa, fundera, analysera och ändå inte komma någonstans. Nu vet jag i alla fall. Nu kan jag börja gå åt rätt håll igen. Det känns så otroligt befriande. Nu kan jag leva. På riktigt den här gången.

Bussen saktade in framför oss och stannade med sanden virvlande runt däcken. Han sträckte fram sin hand och jag tog den. Hans hand var varm och torr. Han tackade för pratstunden och jag log tillbaka. Han tog sin väska och klev ombord. Halvvägs in i bussen hejdade han sig och kom ut igen. Han tog upp en bit papper och skrev ner sitt namn och telefonnummer, och gav den till mig. Jag tog den, tackade och lovade höra av mig om jag var i närheten. Sedan vände han om och klev på bussen. Jag såg den köra iväg och försvinna bakom nästa krök.

Jag hade aldrig sett människan förut. Han började prata med mig när jag satt och väntade på bussen och läste en bok om psykoterapi. Jag skulle till Göteborg, han till andra ändan av Sverige. Han hade varit på retreat, en sån där ”hitta-dig-själv kurs”. Tydligen hade det fungerat för honom i alla fall. Han var frälst. Bra tänkte jag. Han lyckades på en helg vad andra kan gå på terapi i flera år för, vecka in och vecka ut. Om han var nöjd, vem var jag att ifrågasätta det då? Jag tittade på lappen och läste hans namn och telefonnummer. Skulle nog aldrig höra av mig till honom, det kändes inte så. Men något hindrade mig från att slänga den. Jag vek ihop den och la den i innerfickan. Bussen kom och jag gick ombord. Jag satte mig längst bak och tittade ut genom fönstret. Jag tänkte på vad han berättat. Det lät ganska bra faktiskt. Landskapet passerade utanför rutan, regndroppar började falla och gjorde sikten sämre. Jag fick allt svårare att hålla ögonen öppna, jag ville bara sova nu. Jag slöt mina ögon och tankarna slutade snurra. Sömnen kom och tog mig till en annan plats.

Vad hindrar dig?

- Har du växel på en hundralapp?

Jag frågar den luggslitne mannen med det yviga skägget, och han börjar genast leta genom sina fickor. Efter en stunds rotande får han upp några skrynkliga tjugor och räcker mig tre av dem.

– Jag visste att jag hade dem liggande någonstans. Har så mycket bråte i fickorna bara, ibland tar det en stund. Ursäkta att du fick vänta.

– Inga problem. Jag har ingen brådska. Jag hoppas du får en bra jul nu.

- Tack så mycket, hoppas du får det med.

Det är några dagar innan jul och jag står utanför dörrarna till Coop Forum med ett antal kassar fyllda med mat, dryck och annat nödvändigt i juletid. Jag fick syn på Faktumförsäljaren på väg till min bil. Tänkte att jag kunde i alla fall bidra med något. Jag hoppas att jag gjorde det.

Jag sätter mig i bilen och tittar i backspegeln, ser hur människor bara passerar förbi mannen som visar fram sina tidningar och mycket vänligt talar om namnet på dem. Inget påstridigt, inte högljutt. Ändå ser jag hur människor tittar i marken och skyndar förbi, som om de sett en rånare eller ett spöke. Jag tänker att det är ju dessa människor som borde köpa tidningen. Jag är socionom och redan engagerad i människor, jag behöver knappast bevisas om människors utsatthet i samhället. Om jag vinner på Lotto så ska jag åka hit och köpa alla hans tidningar och dela ut dem till de som skyndar snabbast och gömmer sig mest. Fast å andra sidan så vet jag att de är svårast att få delaktiga. Men man måste ju börja någonstans, alltid fastnar något. Jag tror på att det går att förbättra tillvaron för de som hamnat lite på sidan av, jag gör det. Jag vägrar tro något annat. Jag startar bilen och börjar rulla ut från parkeringen. Bort från mannen, men med tankarna kvar. Jag tänker på att jag själv var lite rädd förut, rädd för det som är annorlunda. Tänk vad man skulle missa mycket då, om man inte vågade trotsa rädslan.

Min bäste vän kommer från Iran. Jag tänker att det måste ha hänt honom ibland, att folk tittat i marken och gått förbi. Stackars dem tänker jag. För de missade en fantastisk människa. Jag hittade honom. Eller om han hittade mig, det är ju egentligen helt oviktigt. Vänner blev vi, vänner är vi. Jag tänker att det har nog med min uppfostran att göra, att jag vågar vara öppen och ta in människor. Måste påminna mig att tacka mamma och pappa för det. Kommer att tänka på hur min mormor berättade om sin rädsla för invandrare. Men det fanns inga här när hon växte upp. Att hela byn gick ut för att se på ”negern”, den första färgade människan de någonsin sett. Det är obegripligt för oss, men världen ser så annorlunda ut nu mot då. Kommer ihåg när jag åkte spårvagn med min koreanska flickvän för många år sedan. Eftersom hon var adopterad hit innan hon fyllde ett år så tänkte jag aldrig på att hon såg annorlunda ut. Inte annat än att hon var ovanligt vacker. Men när vi går inåt i femmans spårvagn tar en äldre man tag i min arm och drar mig till sig. Min flickvän gick en bit före.

– Du ska ge fan i att blanda dig med såna där. Det passar sig inte.

Gubben väste sina ord med en oerhört obehaglig ton. Jag stod först helt oförstående, fattade inte vad han menade. Men när polletten trillade ner så blev jag rasande. Jag tryckte upp gubben mot rutan och skällde som en bandhund. Min tjej brydde sig mindre.

Hemma i min lägenhet så slår jag upp min tidning. Ett antal personer har blivit intervjuade angående deras julplaner. Jag blir ledsen, svårt att inte gripas av människor som på grund av olika omständigheter hamnat så snett att de inte längre har vare sig bostad eller kontakt med sina anhöriga. Men det är inte farligt att bli berörd. Jag tror det är det som skrämmer de där som tittar i marken och skyndar förbi när de ser en människa i nöd. De vill inte se, de vill inte känna, inte veta, inte bli berörda. Fega jävlar kan man tänka. Men gör inte det, för det hjälper inte. Om vi alla blev lite bättre på att vänta med att döma människor runt omkring oss, ja då skulle vi vara en bit på väg. På väg mot något bättre. Vad var det socialdemokraterna sa, ”alla ska med”, var det inte så? En bra tanke. Men vad innebär det? Vad det betyder för sossarna fick vi aldrig veta. Jag tyckte det var en bra slogan, men ord räcker inte alltid till. Ibland behövs det handling. Det kan innebära att som den här dagen handla en tidning. Imorgon kanske du får chansen att hjälpa en främling. Hoppas Du tar den.

Tänk om jag bara...

Jag minns första gången det hände. Jag var femton år och befann mig på en campingplats på Öland. Jag var ung, vältränad och stilig. Jag var framgångsrik inom idrotten och hade bra betyg i skolan. Jag hade många vänner, och att träffa tjejer var inget problem alls. Ändå var jag inte tillräckligt bra. Inte i mina egna ögon. Inte tillräckligt bra för att tro att jag skulle duga bara som jag var. Jag var tvungen att krydda anrättningen lite. Men det är en svår balansgång det där, smaksättningen alltså. Det är lätt att slå på lite för mycket, sedan får man kasta hela skiten i soporna. Det går helt enkelt inte att få ordning på det igen, priset blir för högt. Förloraren blir Du. Eller jag i det här fallet.

Vi hade suttit hela dagen utanför tältet och druckit öl. Vädret var fantastiskt, strålande sol och vindstilla. Våra grannar var från norrland och tio år äldre. De tyckte vi var lite roliga tror jag, vi tyckte nog mer att de var rätt häftiga. Både jag och min kompis var ganska brådmogna, ingen hade trott annat än att vi var arton eller så. Men det var vi inte. Inte tålde vi så mycket heller. Vi hade varit där ett par dagar och allt var toppen. Men när vi står utanför tältet och pratar en kväll så kommer hon cyklandes där. Ja det var så att hela tältgången vände sig efter henne och bara gapade. I alla fall de som var av samma kön som jag och Lars. På ren instinkt rusar jag efter och ropar på henne. Till min förvåning stannar hon! Och jag går fram med Lars i släptåg. Hon heter Linda visar det sig och är sjutton år. Hon bor på campingen med sina föräldrar och storasyster. Jag tror hon sa det i alla fall, för det mesta bara passerade genom mina öron och ut igen. Jag var som förtrollad. Hon var inte bara vacker, hon var jättesnäll också. Det är inte oviktigt när man är femton. Inte senare heller förvisso. Vi bestämde att ses nästa dag. Både jag och Lars gick hem med huvudet fullt av fantasier.

Sedan följde några dagar av sol, bad och disco, frisbee, ja sådant man gör som tonåring på sommaren. Hon var med oss hela tiden. Det var omöjligt att avgöra vem av oss hon var intresserad av, eller kanske ingen alls. Hon tyckte kanske bara det var roligt att hänga med oss. Vi försökte nog både Lars och jag, men ingenting hände som kunde visa vart det lutade. Inte förrän sista kvällen. Vi hade ätit, badat och tagit en promenad. Det var dags att säga adjö. Lars kramade henne först. Jag stod bredvid och väntade, otåligt. När hon kramade mig så höll hon mig hårt, sedan viskade hon i mitt öra:

- Så här skulle jag kunna stå hur länge som helst.

Jag blev så lycklig att blodet stockade sig i hela kroppen, och jag lyckades nog bara mumla något till svar. När vi gick till vårt tält så funderade jag på om hon sagt samma till honom. Men jag bestämde mig för att det var bättre att inte veta isåfall. Det var svårt att somna sedan, tankarna snurrade och for.

Nästa dag åkte vi hem och jag och Lars satt tysta hela vägen, upptagna av våra egna tankar. Konstigt kändes det. Båda var lite kära, men ingen visste. Jag tyckte det var skönt när vi var framme och jag kunde gå in till mig. Jag gick in på mitt rum och satte mig på sängen. Jag tänkte att det var nog bara en sån där sommargrej. Det var okej. Jag var glad ändå. Då ringer telefonen.

Jag gick ut i hallen och svarade. Det var hon. Jag kände hur marken började gunga, yrsel och svettningar. Hon var så glad på andra sidan luren, hon frågade om det var okej att ringa. Självklart svarade jag! Vi pratade en lång, lång stund och hon berättade att det varit så jobbigt att inte kunna säga att hon gillade mig mest. Hon ville inte göra Lars ledsen, eller att vi skulle bli ovänner. Jag tyckte det var så fint av henne. Nåväl, vi bestämde att jag skulle komma och hälsa på. Hon bodde i Ulricehamn, jag skulle ta bussen dit. Jag trodde knappt det var sant när jag vi lagt på. Men det var det. Ibland är livet underbart.

Knappt en vecka senare sitter jag på bussen och är så fullproppad av förväntningar som man kan vara som tonåring. Inga bittra minnen som förhärdat lusten och gjort glädjens källa mindre tillgänglig. Inga ärr som minnen för att livet lärt oss läxor. Bara glädje och tillförsikt. Då kommer jag på det! När vi träffades på Öland så berättade hon hur gammal hon var. Eftersom hon var sjutton så antog jag att en femtonåring inte var mycket att hänga i granen. Så jag bestämde mig för att jag var arton istället. Jag gick på gymnasiet och läste till elektriker, el-telelinjen. Min bror hade precis gjort det, så det låg väl längst framme i pipen antar jag. Jag spelade också i Blåvitts juniorer. Det gjorde jag såklart inte. Inte då i alla fall. Jag blev helt iskall! Fan, det hade jag inte berättat för henne. Hur skulle jag säga det nu? Tänk om hon blev vansinnig och kastade ut mig, så pinsamt! Men jag bestämde mig för att berätta det så fort det gick. Om hon verkligen gillade mig så skulle hon förstå. Ja så måste det vara tänkte jag. Nu kändes det inte lika bra i magen längre.

Hon mötte mig på stationen och vi gick hem till deras hus. Och vilket hus! Omgärdat av murar låg en jättekåk, jag undrade var jag hamnat. Vi klev in och möttes av hennes föräldrar. Hennes far var en riktig sköning med guldtänder, det tyckte jag var lite speciellt. Han visade oss ut på baksidan och fram till verandan. Där stod middagen uppdukad. Det var bara att sätta sig till bords och se glad ut. Vi slår oss ner och börjar ta för oss. Pappan inleder konversationen såhär:

– Jaha du Johnny, du läser el-tele du? Det gjorde jag också i min ungdom. Vad tycker du om det? Ja plugget alltså.

Jag kippade efter andan, visste inte vad jag skulle säga. Hjärnan tickade på i superfart efter något att säga.

– Jo det är okej. Kanske lite mycket matte för min del. Men det funkar. Vad tyckte du själv om det?

Det var en fullträff! Han satte igång att berätta om det med liv och lust. Jag var av kroken för tillfället, men egentligen hade jag bara borrat in hullingarna ännu djupare. Hur skulle jag kunna ta mig ur det nu? Nu var jag tvungen att berätta för hennes föräldrar att jag ljugit också. Fan! Jag kunde lika gärna åka hem. Speciellt sedan han fortsatte med att fråga hur det gick i Blåvitt. Blä. Så kändes det.

Jag fick aldrig sagt det till henne. Jag var där några dagar innan jag reste hem. Hon ringde ganska många gånger, ville komma hem till mig och hälsa på. Men det hade ju inte fungerat om jag inte talat om sanningen. Jag tog den enkla vägen och gjorde slut. Feg jag vet. Men jag ville hellre lämna henne med den bilden hon hade av mig, istället för att hon skulle minnas mig som en idiot som ljög för henne. Det kändes rätt då.

Flera år senare sitter jag och pratar med en kompis flickvän som var mycket aktiv inom ridsport. Det var även Linda. De hade vid något tillfälle, på någon fest, börjat prata om var de kom ifrån. Linda hade frågat om hon kände mig då. När hon hörde att vi var goda vänner så berättade hon hur ledsen hon varit efter det tog slut. Hur hon hade undrat varför jag inte ville fortsätta, vad som gick fel. Min kompis berättade för henne, och hon såg först häpen ut. Sedan började hon skratta. Hon sa att hon hade misstänkt det, men ville inte fråga för att jag kanske skulle känna mig dum. Hon hade inte blivit arg om jag berättat. Hon tyckte det var synd att det tog slut på grund av det. Jag med när jag fick höra det.


Jag kom att tänka på den här historien under ett samtal med en god vän. Det jag inledningsvis menade med "första gången det hände", var att jag inte tyckte att jag dög som jag var, att jag var tvungen att spela en roll. Jag tror att de flesta gör det i olika sammanhang. Men jag vill inte göra det längre. Jag är den jag är, varken mer eller mindre. Ibland tittar jag mig i spegeln och ler lite förtjust. Andra dagar släcker jag ljuset och går därifrån fort som f-n. Men det är ändå jag. Hela tiden.

Önskar alla ett gott nytt år!


Ps. Flickan i berättelsen heter egentligen något helt annat.

Now boarding at gate...

Yes! Sommarens tripp till min favoritplats utanför Barcelona är bokad och klar! Det blir midsommar i Spanien, och det är något jag längtar efter. Nu känns vinterns regn och dimma ganska obetydligt. Att ha kul saker att se fram emot är viktigt. Nu kommer jag visualisera mig själv med en kall öl och lite tapas på en skön bar...efter en lång dag med sol och bad. Bara shorts, t-shirt och sandaler, sand mellan tårna och en konstant doft av cocos från sololjan. Rosa engelsmän och skräniga tyskar. Parasoller så långt ögat når. Paella och vin. Konversationer med människor där ingen kan den andres språk, men det funkar ändå. Handla i den lokala affären där de bara kan spanska, i vissa fall bara katalanska. Vattenmelon på stranden. En kall öl och en toast på strandbaren mitt på dagen. Ta den långa promenaden till världens vackraste strand. En sen, sen natt på en av alla nattklubbar där det är tomt innan klockan två.

När jag var betydligt yngre än jag är nu, då upplevde jag några av mitt livs höjdpunkter på den här platsen. Vid några tillfällen innebar det att komma hem vid sjutiden på morgonen efter en lång, lång natt och möta människor på väg till affären för att köpa frukost.
Ibland handlade det om att uppleva saker som under OS -92. Eller glädjen att få visa upp det underbara stället för någon som var ny i gänget. Kunde vara flickvän, kompis eller släkting.
Hade många vänner där eftersom vi återkom år efter år. Får se om de finns kvar. Och om de minns mig? Får väl dra igång lite sång och dans annars. Det är nog så de minns mig bäst. Inte som den trevlige familjefadern jag är idag :-) Men ibland går ju även Fantomen på gatorna som en vanlig man...

Tomten kommer!

"Bank, bank, bank"

Tunga knackningar hörs mot dörren. Innanför hörs röster, fotsteg som tar sig ut i hallen. Spänningen och förväntan är så uppskruvad att det känns genom trävirket. Det börjar ryckas i dörrhandtaget och mixtras med låset. Det går inte upp och förtvivlan hörs därinne. Så går dörren upp, och ett kollektivt leende breder ut sig. Mannen för dagen står på trappan med säcken fylld till bredden. Iklädd en mycket varm dräkt, stövlar, halsduk, vantar samt en mycket tät ansiktsmask med skägg och röd luva. Inuti denna utstyrsel finns jag. Redo att byta behagliga minus en mot mindre behagliga plus tjugofyra.

- Finns det några snälla barn här?

- Jaaaa det gör det. Kom in snälla tomten!

Glada barn som vet att det är snälle farbror Johnny, men som tycker det är förbannat kul att någon vuxen orkar vara tomte.
Jag bjuds in i vardagsrummet där stolen står framställd och under muntra kommentarer tar jag mig fram till platsen, och slår mig ner.

- Jaha, då ska vi se vad som gömmer sig i säcken här då...

Jag bullrar på med hög röst med dialekt från Skåne. Sedan sätter jag igång och delar ut ett berg av klappar. Svetten droppar innanför masken, skägget åker in i munnen och jag önskar att jag druckit en öl till. Men det går bra. Alla klappar hamnar i rätta händer och stämningen är på topp. Jag reser mig upp, tackar för mig och drar mig snabbt undan. Nu är det inte lika noga, nu när alla fått sina klappar. Precis som det ska vara. Jag kommer ut ur huset och får av mig masken. Svetten rinner och jag är blöt i håret. Till saken hör att jag lovat min bror att vara tomte hos dem också. Fan att man ska vara så snäll! Eftersom jag druckit får jag cykla också. Som tur är bor han ganska nära så det är en lagom tur. Den kalla vinterkvällen kyler min kropp och det är skönt. För det nalkas varmare stunder!

Samma procedur utspelar sig hos brorsan innan jag sitter i rummet med alla klappar. Bredvid kaminen! Det gjorde han med flit tänker jag. Lika bra att sparka igång.

- Jaha, då ska vi se....God Jul till Matilda från mormor. Varsågod!

Jag sträcker paketet mot flickan och börjar ta upp en ny ur påsen. Det är då det händer!

- Nej nej, tomten måste läsa rimmet också! Det står där på lappen.

Min brors svärmor säger något som gör min julafton mindre angenäm. För under en alldeles för lång, alldeles för varm stund, tvingas jag läsa det ena rimmet efter det andra. Alla av mycket tvivelaktig karaktär. Alla utan rim eller reson. Jag svettas allt ymnigare och börjar nästan få yrsel. Så äntligen tar det slut. Jag reser mig hastigt och på ingen tid alls står jag utanför dörren med masken i handen. Den är pisseblöt. Jag är....inte helt glad. Nästa år kan kärringen sitta där själv med masken och läsa rim som inte rimmar. Jag sätter mig på cykeln och rullar hemåt.

Stjärnorna glittrar mot mig i den sena kvällen. Jag är ensam ute, möter ingen. Det har varit en härlig dag. Mycket glädje, god mat och trångt runt bordet. Jag vet att jag är lyckligt lottad, och jag försöker verkligen känna det. Och det gör jag, inga svårigheter alls. Lite svett och dåliga rim får man kosta på sig. Nu återstår bara julgröten innan den här dagen är till ända. Kanske det är min tur att få mandeln i år. Jag ägnar resten av cykelturen till att fundera ut vad jag ska önska mig isåfall. Ny digitalkamera eller världsfred.....

God Jul!

Ville bara passa på att önska Er alla en riktigt God Jul.
Tack för alla underbara kommentarer, det har värmt gott i hjärtat! Nu blir det lite vila i familjens trygga näste, jag känner att det kan behövas. Jag önskar Er alla en skön helg med uppladdning och avkoppling. Och god mat.

Borta, men ändå kvar.

Tjena T P,

ville bara passa på att önska Dig en God Jul så här dan före dan före dopparedan. Eftersom jag inte kan säga det till Dig personligen så hoppas jag du läser det här, var du än må befinna dig. Du vet den där kvällen för tre år sedan när du ringde och frågade om jag kunde hjälpa dig dagen efter, du vet med alla saker och så? Jag insåg aldrig att det antagligen var sista gången vi sågs. Iallafall i det här livet. Efter att jag kom hem den dagen så frågade lill J om jag var ledsen för att du hade åkt. Jag var inte det då. För jag förstod inte. Ville nog inte förstå att vi inte skulle ses mer, ville inte känna det som följde med insikten. För vi hade ju inte kontakt dagligen precis. Det behövdes inte, vi kände varandra på ett sätt som man bara kan när man växer upp ihop. Koder som ingen utomstående kan förstå.

Efter jag fullständigt kraschade efter separationen med M så var du som vanligt den som behandlade mig allra mest naturligt. Jag minns min rädsla inför vår första golfrunda på lång tid. Jag hade gått ner tjugo kilo och kände mig allmänt olustig. Ditt varma sätt sopade bort alla tvivel och snart skrattade vi lika innerligt som vi alltid gjort. Tack för det min vän, det var så viktigt för mig. Speciellt sedan andra "vänner" lämnade min sida för att de inte kunde hantera att jag mådde dåligt. Egentligen mådde jag inte dåligt då, jag hade kommit ur det hela men det tog ett tag att äta upp sig :-) Men det jag ville komma fram till var att vår vänskap sett likadan ut genom tiden, hur våra liv än sett ut. För herregud, du hade det så tufft i många år, ekonomiskt framförallt. Men ditt humör var alltid lika fantastiskt. Du kunde alltid locka fram ett skratt, både hos oss omkring dig, såväl som hos dig själv. Jag högaktar dig för det. För det var alltid äkta, precis som du.

Kommer du ihåg när vi sprang runt på gräset i bara kalsonger, två små killar som inte visste vad som komma skulle? När vi bara några år gamla slängde ut alla dina leksaker genom fönstret för vi tyckte ditt rum var för litet? Inte så populärt hos dina föräldrar! Men vi hade kul. Ja jävlar. Eller när vi drev min mamma till vansinne med vårt kiss och bajssnack. Till slut förbjöd hon oss att säga det, och då kom vi på det genialiska i att säga "kitt och batt" istället! 1-0 till oss.

Eller alla kojjor och hyddor vi byggde i bergen? Alla gånger vi smög där och fantiserade, låtsandes att vi var cowboys och indianer.
Eller alla fotbollsmatcher vi spelade på vår gräsmatta. Du fick alltid vara Öster och jag var Blåvitt. Resultatet kan man ju lista ut :-)
Jag kommer ihåg när jag jagade dig på Jonas baksida och du föll framstupa och begravde tänderna i trappan till deras altan. Har aldrig sett så mycket blod spruta och aldrig hört någon skrika så högt. Otroligt att du fick så grymma gaddar trots det. Kunde man inte tro då.

Ja det finns så mycket jag skulle kunna ta upp. Det skulle med lätthet gå att fylla en bok med alla våra äventyr. Ska fundera på det, tror det skulle bli en bestseller. Trettiotvå års vänskap, så nära släktskap utan att ha samma blod i ådrorna. Därför var det fullständigt naturligt att komma när du bad mig närvara vid din fars begravning för sex år sedan. Hur skulle jag kunna tacka nej? Och om du visste hur hedrad jag var att du ville ha mig där. Jag vet att du sa att min närvaro underlättade det hela för dig, och det kändes bra. Hoppas han har det bättre nu. Jag tyckte mycket om honom, en man med gott hjärta.

Jag var hemma hos din mamma och G för ett tag sedan De visade bilderna från ditt bröllop och jag fick kämpa för att inte börja gråta. Jag insåg hur mycket jag saknade din vänskap, och hur konstigt det var att inte stå där bredvid dig på bilderna. Men Du såg lycklig ut, och hon likaså. Ni verkar passa bra ihop och jag skickar mina hjärtligaste gratulationer. Må det vara i evighet. Din mamma är fantastisk, men det vet du. Vi ringer varandra ibland, det har till och med blivit lunch ett par gånger. Din familj är ju som min extrafamilj, det är så härligt.

Nej, det börjar bli dags att runda av. Jag vet inte var du befinner dig, jag vet att du inte kan komma hem och jag vet varför vi inte kan höras av. Det är så tråkigt ändå. Jag vet att vi antagligen inte kommer ses mer heller. Våra barn kommer inte leka tillsammans som vi gjorde, och du kommer aldrig få mig att brista ut i ett asgarv igen. Jag önskar att jag kunde ringa dig ibland när det känns tungt. Men det går inte, jag vet. Så var rädd om dig käre vän. Må lyckan för alltid vandra i dina fotspår, vart de än må föra Dig.

I signad juletid

Det har varit lite mycket de senaste dagarna. Det insåg jag när jag kom ut till bilen i morse och det inte gick att låsa upp. Fick låsa upp manuellt eftersom centrallåset inte ville vara med. När jag hoppar in och vrider om nyckeln så händer....ingenting! Då inser jag att jag igår kväll hade glömt att sätta tillbaka ljusknappen efter att jag stannade vid vägkanten och satte på parkeringsljuset. Parkeringsljuset stängs nämligen inte av när bilen stängs av. Förbannat också!

Bredvid bilen står min dotter i sin underbara julklänning vi köpte igår, med håret uppsatt och tvärflöjten i handen. Vi är på väg till skolavslutningen och repetition för klassorkestern, första framträdandet. Man vill inte komma försent då. Jag är en rådig man, ser mig omkring och där kommer en man som har bilen bara två rutor bort från mig. Följande utspelar sig:

- Ursäkta mig, skulle du kunna hjälpa oss, batterit har laddat ur men jag har kablar och det tar bara en minut. Min dotter är sen till skolavslutningen så det skulle vara kanon.

Jag tittar på honom med mina snällaste ögon och dottern likaså.

- Nej jag har inte tid!

Det är det enda han säger innan han öppnar dörren, hoppar in, startar och kör iväg. Jag och min dotter tittar på varandra, vi tror inte våra ögon. Vilken jävla tölp! Det ska jag komma ihåg din förbannade gris, tänker jag. Nu börjar goda råd bli dyra. Då dyker äntligen en gubbe upp. Han backar i godan ro ut sin bil från garaget. När han kliver ut går jag fram och frågar vänligt:

- Ursäkta mig, men skulle du kunna hjälpa oss? Mitt batteri har laddat ur och min dotter är sen till skolavslutningen. Jag har kablar så det går på en minut bara.

Han tittar på mig och min dotter.

- Du behöver väl inte puttas eller så, ja bogsera menar jag.

- Nej nej, jag har kablar, det går jättefort.

- Nä jag är ledsen men jag har inte tid.

Sedan sätter han sig i bilen, tar av sig sina handskar och börjar rulla iväg i sakta mak. Jag tror inte mina ögon! Nu börjar min dotter bli ledsen och och jag med, men mest på medmänskligheten i det här jävla överklassområdet. Har aldrig varit med om något liknande. Jag får ta till den sista utvägen och ringer min före dettas man. Inte för det, vi är jättegoda vänner, men han har ryggskott och kan knappt gå. Han kommer på fem minuter! Fan vilken kille han är. Säga vad man vill om mitt ex, men välja bra karlar, det kan hon :-)

Så min dotter kom iväg till slut, om än rejält försenad. Men jag vet att hon kan spela det hon ska, jag kan låtarna själv vid det här laget, så det var nog inte så farligt. Men det är ju alltid lite "pinigt" att komma in försent. Nu ska jag koppla av lite innan jag åker till kyrkan om en timme. Hoppas bilen startar då. Annars kanske man be en granne om hjälp....eller inte. Nej, jag vågar inte chansa. Det får bli cykel.

Må julefriden komma över Er alla i ofantliga mängder!

String i skolan, funkar det?

Igår hämtade jag min dotter efter skolan. Med i bilen var en annan tjej och hennes bäste vän i klassen. Han är kille och störtskön. Han är klassens tuffing med en rustning som består av idel märkeskläder, Replay, Diesel, D&G, och Lacoste, men inuti bankar ett hjärta så ömt och vackert. Det vet han att jag vet, därför spelar han inte någon annan roll när han är med oss. Tror han tycker det är skönt.

Men det var inte det jag skulle berätta. Det var nämligen tre fnissande förpubertala ungar som hoppade in i bilen. Jag frågade vad som var anledningen till denna munterhet.

- Vad tycker du om att lärare har stringtrosor i skolan?

Hans fråga utlöste en skrattsymfoni i bilen. De berättade i munnen på varandra hur den kvinnliga bildläraren kommit in under sista lektionen, gått längst fram till ett skåp för att stoppa in silverpapper där. Skåpet var i markhöjd, och när hon böjer sig fram visar det sig att hon har extremt lågt skurna jeans på sig. Och stringtrosor!

- Fan man såg hela röven på henne! Hon är ju fan sjuk ju!

Hans kommentar fick oss allihop att bryta ihop av skratt! Jag kunde för mitt inre se situationen och har svårt att förstå att hon inte skulle vara medveten om vad hon visade upp. Men det tänker jag inte ens försöka analysera. Vi hade förbaskat roligt åt det iallafall. Det får räcka så.

Ciao, ciao Italia

Jag stod ensam vid mittlinjen och såg hur mina lagkamrater kämpade frenetiskt för att stå emot den våldsamma anstormningen. De kom i våg efter våg, vår backlinje hann knappt slå ut bollen ur eget straffområde innan den var där igen. Vi ledde fortfarande med 1-0 och det var bara minuter kvar. Jag var ensam forward kvar däruppe, ifall det skulle komma någon förlupen boll att jaga på. Klockan tickade sakta, sakta.

Året är 1987 och jag är i Tyskland med IFK Göteborg och spelar en internationell cup för juniorer. Vi hade gått fram som ångvältar och hade utan problem nått semifinal. Vi mötte Verona från Italien, ett riktigt bra lag med ett massivt stöd från läktarplats. De hade många ungdomslag med, och alla italienare hade samlats för att se vår match. Stämningen var mycket hätsk från början. Efterslängar, fula tacklingar och ständiga könsord mötte oss hela matchen. Allt med fanatiskt understöd av publiken. Domaren var en mes som inte pallade trycket. En bit in i matchen gör min anfallskollega Alberto 1-0. Det blev kaos! Folk rusade in på plan och det gapades och skreks. Aberto var en jagad man resten av den matchen! Vid varje tillfälle gav de honom en eftersläng kombinerat med en rasistisk kommentar. Alberto kom från Brasilien. Pressen ökade och Verona tryckte på med alla spelare, bollen skulle bara in. Nu var det bara minuter kvar.

Plötsligt ser jag hur vår mittback slår en lång, hård boll upp mot mig där jag står. Jag bara vänder mig om och börjar springa. Jag får ner bollen och löper i maxfart mot målet. Vrålet från högra långsidan som bara består av italienare växer till ett dånande oväsen, men jag bara springer. I högra ögonvrån ser jag i sista stund den italienska backen som hunnit ikapp mig och vräker sig mot mina ben. Jag hoppar i sista stund och snubblar till, men återfår balansen. Jag är precis framme vid straffområdsgränsen när näste man kommer ikapp mig. Honom hinner jag aldrig se, jag märker det först när han begraver alla sin dobbar i mina hälsenor, och jag faller omkull. Smärtan får mig nästan att kräkas och jag skriker rakt ut! Jag rullar fram och tillbaka tills smärtan börjar avta. Då känner jag någon som klappar mig på axeln. Jag vänder mig om och det är han, nedsparkaren själv. Han sträcker ut en hand mot mig, gör en gest att han ska hjälpa mig upp. Jag tar hans hand och han börjar dra mig upp. Halvvägs upp från marken, när vi möts ansikte mot ansikte, flinar han mot mig och spottar. Loskan träffar mig över hela ansiktet. Jag flyger på honom och vi brottas en stund innan mina lagkamrater lyckas slita mig loss. Vilket svin! Jag tar upp bollen och lägger den på platsen som domaren visar. Han vågade inte blåsa straff, men frispark passade mig bättre. Idioten ställde sig nämligen i muren.

Jag stod vid bollen och pekade på honom. Med gester visade jag var jag tänkte placera den. I ansiktet ! Mål eller inte kändes relativt oviktigt, men om jag satte den skulle matchen vara över. Jag tog fem meters sats, kropp och sinne var i total koncentration. Jag stirrade på honom där han stod med sitt dumma flin och sen tog jag fart. Jag träffade bollen med våldsam kraft, och den gick spikrakt mot honom. Han kastade sig rakt ner och bollen snuddade vid hans hårfäste,i sin bana på väg rakt upp i målvaktens högra kryss. Det var så vackert och så rättvist. Jag blev galen av lycka, jag sprang längs hela högra långsidan framför italienarna och viftade och vrålade. Mina lagkompisar stämde in i kören. Stämningen var uppretad för att uttrycka det milt. Strax efter blåste domaren av matchen och vi skyndade oss av planen, in i säkerheten i bussen. En underbar seger, så förbannat gött!

Dagen efter kom mina föräldrar på besök, de hade rest dit för att se finalen. Alla lagen hade gemensam matsal och det kändes lite kymigt att gå in där med mina föräldrar efter gårdagens drabbning. När vi kommer in händer följande: Alla italienare ställer sig upp och applåderar! Jag fattar först inte varför, men sedan visar det sig att det är mig de applåderar för. Stort ögonblick i mitt liv, lita på det. Jag blev videofilmad, fick skriva autografer och blev intervjuad. Jösses, vem hade kunnat tro det dagen innan!

Min tanke blir att det är inte långt mellan kärlek och hat. Idrotten kan för den oinvigde te sig som ett fånigt spektakel, men i många stycken kan den innehålla många av livets ingredienser. Jag har iallafall lärt mig oerhört mycket genom mitt sportande. Om inte annat att lära sig att fungera i grupp. Eller hur man fortast möjligt avreagerar sig på en spottande italienare (vilken nationalitet som helst funkar!) Viktiga saker båda två.

Jo, för de som undrar: vi förlorade dagen efter. Jag missade den avgörande straffen. Ena dagen hjälte, andra dagen...inte hjälte. Precis som livet är.

utan avsändare

Innan jag somnade igår så kom jag på en kul grej jag hade tänkt skriva om idag. Så när jag vaknade låg orden redan klara på kudden bredvid mig, skulle bara ta och lägga dem på plats här. När jag tar mig ut i hallen för att först uppsöka toaletten så ser jag att det ligger något precis innanför dörren. Jag gnuggar sömnen ur mina morgontrötta ögon och plockar upp ett julkort. Eftresom det inte låg där igår när jag gick och la mig vid halv ett, så tänkte jag att nu jävlar kör posten hårt! Skicka ut sina stackars brevbärare innan halv åtta, det är lite väl grymt.
Jag vänder på kortet, och där står följande:

God Jul&Gott Nytt År, från huset mittemot! / M.

Inget mer. Ingen ledtråd.
Eftersom jag har en tendens att glömma av att jag har full insyn från just huset mittemot, börjar hjärnan ticka igång rejält! Jag känner bara en person i det huset och hon är en gammal tant som med 100 procents säkerhet skulle skriva ut sitt namn, om hon mot förmodan skulle gå över och lägga ett julkort i min brevlåda klockan sju på morgonen. Det har hon heller aldrig gjort tidigare. Ja jag känner en till, en mamma vars dotter min flicka lekt med några gånger. Men jag har ingen aning om vad hon heter...

Får väl helt enkelt vänta och se. Det kan ju vara den gamla damen som tycker att jag behöver lite juluppmuntran. Men jag tänker fantisera om något helt annat tills motsatsen bevisats.

vad vill jag egentligen?

Hur skall andra människor kunna förhålla sig till Dig om Du inte själv vet vad Du vill? Om Du inte talar om för världen vad som är viktigt för Dig, vad Du behöver för att må bra, hur skall någon kunna veta och respektera det då?
För många är det en fråga som är livsfarlig att ställa sig själv. För om man blir medveten om vad man själv behöver, då måste man kliva fram och ta plats. Stå för sina behov och känslor. Det är fruktansvärt skrämmande för många. Men om man avstår från det kommer det garanterat att innebära lidande i form av fysiskt och psykiskt illamående. Någon framgång i vare sig yrkesliv eller privatliv finns inte heller i sikte. Snarare en känsla av att aldrig bli lyssnad på, eller ibland helt enkelt känna sig överkörd. Det här är förödande för självbilden.

Vi ställer oss ofta frågan hur vissa i vår omgivning, oftast män, som har en väldigt tuff och rättfram attityd, ibland till och med lite farliga, kan vara så populära bland kvinnor? Kan det vara för att de är just tydliga? Man behöver inte gå runt och undra över vad de tycker, om de inte gillar det så lär de tala om det. Jag säger inte att det är såhär, men det är en tanke att fundera över.

Jag tror att det är en förutsättning för att ett förhållande ska fungera. Att våga känna efter vad som är viktigt för mig, och att den jag är tillsammans med tar reda på vad som är viktigt för henne. Ett förhållande innebär alltid att kompromissa, men man får akta sig så att man inte kompromissar så mycket att man tappar det som är viktigast för sitt eget välmående. Det är väldigt lätt hänt, speciellt i början. Men det kommer i slutändan bara leda till bitterhet och anklagelser. Stå för vad du anser viktigt. Och gör det när allt är bra och vackert , för sedan blir det så mycket svårare. Det kan till och med innebära att det är försent, och det är ju onödigt.