Att inte känna sig som alla andra

En vän kom till mig. Han hade läst vad jag skrivit, och han tyckte om det. Han undrade om jag kunde berätta hans historia. Jag sade att jag skulle göra mitt bästa. Det var allt han begärde.

Jag vet inte om det går att förklara hur det känns när självkänslan monteras ner bit för bit. När det känns som man reduceras till något som egentligen inte är det man är. När världen förvandlas från en lekplats i solsken, till en asfalterad liten gård bakom ett rostigt staket. Jag var ju mitt i den känsligaste åldern, bara femton år, när tjejer och kompisar är allt livet handlar om. Då valde någon högre makt att sparka undan benen på mig, utan att jag bett om det. Läkarens torra besked att jag hade psoriasis innebar inget för mig i det ögonblicket, för jag visste inte vad det var. Jag trodde bara jag skulle få någon salva och sen skulle det bli bra igen. Fast min mammas reaktion, ett högt och tydligt ”åh nej”, kanske borde ha fått mig att inse att det var värre än så. Men på något sätt är jag glad att jag inte fattade vidden av det. Då vet jag inte vad jag hade gjort.

Han sitter mitt emot mig och berättar med stadig röst. Han berättar något som han burit inom sig i hemlighet under många år. För även om vi runtomkring har vetat det länge så har han aldrig velat berätta, och ingen har pressat honom att göra det. Jag lyssnar på en berättelse som rör mig ända in i hjärtat. Jag ska göra mitt bästa att återge den på det sätt han förtjänar.

Jag hade haft ett sår på knäet som aldrig ville läka. Till slut tog mamma med mig till sin läkare på en hudmottagning i stan. Han tog fram något som såg ut som en stor tops, och hukade framför mig. Han petade på såret lite och ställde sig upp.
”Det är psoriasis, ingen tvekan om det.” Han drog av sig gummihandskarna och slängde dem i soptunnan.
”Åh, nej”, ropade min mamma högt.
Själv fattade jag ingenting. Jag bara lyssnade på hans instruktioner om hur man behandlade det. Han sa något om att det var kroniskt, men det uppfattade jag nog inte. Jag ville bara gå hem och bli bra.

Det här blev startskottet på ett liv som i stort sett gått ut på att inte bli sedd. Jag ville inte att någon skulle få veta. Jag insåg att mitt marknadsvärde bland tjejerna skulle sjunka som en sten. Vem ville ta på mig? Det ville jag inte ens själv. Jag blev en mästare på att dölja det. Nästan all min energi gick åt till att framstå som helt vanlig. Du skulle bli förvånad om du visste hur skicklig man blir. Synd att jag inte kunnat använda all den intelligensen till något vettigt istället. Då hade jag varit något helt annat idag, det är jag säker på.

Tänk bara på en sak som du tar som självklar, att när sommarvärmen kommer så längtar du efter att gå hem och ta på dig t-shirt och kortbyxor. Du och alla andra går till affären och köper saker som håller er svala i sommarvärmen. Jag köper saker som döljer, men drar så lite uppmärksamhet till sig som möjligt. Svala, men heltäckande, som inte ska inbjuda till frågan ” är du inte varm i de kläderna?” Fan, jag gick ju alltid i shorts från maj till september innan. Nu gör jag det bara när jag är riktigt bra. I mina ögon.

Jag började på gå på ett behandlingsställe där man solade solarium, badade bastu och låg i salta bad. Tre gånger i veckan smög jag dit, ständigt rädd att någon från skolan skulle se mig. Jag var 17 år, de flesta andra runt femtio. Jag hade fortfarande förhoppningen att bli frisk. Än var jag inte så skadad. Jag minns att jag satt i bastun en dag. Två gubbar satt nedanför och pratade. Jag minns samtalet fortfarande.
– Konstigt att de inte kan hitta något botemedel, det forskas ju som tusan om det här.

- Jo men det är ju så, det är ju ingen farlig sjukdom, den smittar ju inte, och man dör inte av den heller.

- Fan vet om det är sant. Jag vet många som inte pallat med det och gjort slut på skiten. Själv har jag haft det i 30 år och har tänkt tanken många gånger.

Jag reste mig och gick ut. När jag stod i duschen så skakade jag i hela kroppen. Tänk om jag själv skulle sitta där om 30 år och säga samma sak.

Bästa botemedlet är solen. Jag har jagat den ända sedan dess. Timme in och timme ut, i ensamhet på en undangömd plats. Att gå till offentliga badplatser och möta allas blickar har varit plågsamt. Jag har gjort det mer och mer på senare år, men det gör lika ont ännu. Att känna sig som ett monster som alla andra stirrar på, det är ingen balsam för själen. Vi brukade åka till Italien varje sommar för min skull. Jag låg på helspänn dagarna i ända ifall någon jag kände skulle dyka upp. Alltid beredd att skyla mig. Jag var ju ung och rätt snygg, så på kvällarna var det party, med kläderna på var jag kung igen. Att träffa tjejer var inget problem för mig. Men jag var tvungen att hitta på ursäkter varje dag för att inte behöva ses på stranden dagen efter, fast jag egentligen ville det. Fan vad tungt det var!

Men visst har jag haft relationer, flera långa till och med, och ingen har någonsin sagt något om mina utslag. Det är jag själv och mitt dåliga självförtroende som förstört det varje gång. I min värld har jag alltid trott att de skulle lämna mig om de hittade någon som var frisk. Fattar du hur sjukt man kan tänka?

Han reser sig upp och jag ser att han gråter. Jag kramar honom och känner hur han skakar i kroppen. Jag säger inget, inte han heller. Vi bara står där. Det är tyst i rummet, och det enda som hörs är hans tunga andhämtning och snyftanden. Jag hör klockan på väggen som tickar, men det känns som tiden står stilla. Jag är glad att han berättar för mig, och jag säger det till honom. Han nickar med huvudet mot min axel.

Han har läst det här och tycker det blev så som han ville och hoppades. Tack för att jag fick ta del av ditt innersta, och kanske är det någon som känner igen sig. Det var ju en av anledningarna till att du ville berätta. Att inte känna sig som alla andra kan ha många ansikten, psoriasis är bara ett av dem.