Wednesday, February 28, 2007

De e bar å åk

" Vi är aldrig så kreativa som när vi tillåter oss att vara sårbara."

De här orden bär jag med mig. Jag träffade en klok man för några år sedan. Han verkade se rakt genom mig, för vi hade aldrig träffats tidigare. Han såg att jag blivit feg. Att jag låtit livet skrämma mig och välja vägar som var trygga, men inte så utvecklande. Den modige pojken som aldrig tackade nej att slå den avgörande straffen, hade valt att sitta kvar på bänken när tränaren ropade hans namn. Men nu står jag där igen. Jag känner adrenalinet pumpa genom kroppen, sinnena fyllas och koncentrationen blandas med glädje. Förväntan. För även om jag avskyr känslan av att inte kunna, att behöva fråga andra hela tiden, så är det ändå då jag känner att jag lever. Ute på den bräckliga isen. Ska den hålla när jag sätter ner min tyngd? Kommer jag våga fortsätta framåt när det börjar knaka? Inte vet jag, men just nu så bara njuter jag. Om jag tvekar kan jag alltid tänka på den här historien.

Sunday, February 25, 2007

Måste.På.Toa.NU.

Jag minns inte riktigt, men förmodligen var det någon lärare som blev sjuk eller så. För vi skolkade inte, det är jag säker på. Men vi fick iallafall en möjlighet att gå ner på torget och hamna i något som satte spår som aldrig skulle suddas ut.

När jag började på mellanstadiet innebar det att vi fick åka skolbuss in till det större samhället sju kilometer bort. Där jag bodde fanns bara lågstadie och knappt det. Så det var spännande, kändes som att vi växte en halvmeter bara vi klev av bussen första dagen på Koppersskolan. Jag kände några redan från ishockeyn, det var skönt. Därför fick jag ganska snabbt nytt umgänge och stilen var annorlunda. Väldigt annorlunda. Den här speciella dagen blev ett bevis på det.

Krille, Ronny och jag hade dragit runt på torget och besökt ett antal affärer. Med oss ut från dessa hade vi tagit med oss diverse prylar, ficklampor, batterier och andra användbara saker. Faktum är att vi hade fått ihop en hel påse, den hade vi gömt nere vid hamnen. Jag fattade nog inte på hela dagen vad vi höll på med, tyckte bara det var kul att hänga med grabbarna. Spännande. Mina gamla kompisar var så töntiga och bleka helt plötsligt. Här hände det ju saker! Men nu tyckte jag det började kännas bra för dagen och föreslog att vi skulle ge oss. Men Krille sa att vi inte hade fixat något godis, det måste vi ha innan vi drog hem. Vi tog sikte på Fruktkällaren.

Vi nickade åt tanten i kassan och gick in butiken. Vi spred ut oss och började stoppa fickorna fulla med chokladkakor, lakritssnören och annat. Fruktkällaren var nog bara ett namn för föräldrarna, det fanns bara godis där, och vi ville ha det. Som bin vill ha honung. När vi var klara drog vi oss mot utgången. Tanten log mot oss och vi kände den bubblande känslan inuti, yes, vi klarade oss igen! Trodde vi. För utanför stod en man som inte sa så mycket, men han öppnade en sidodörr och knuffade in oss ganska bryskt. När dörren slog igen bakom oss blev det mörkt. Jag ville bara bort men det gick inte. Han knuffade oss in till ett litet rum med teveapparater och vi kunde själva se butikens innandömen på skärmarna. Han hade sett allt. Jag hörde Ronny gråta bakom mig. Allvaret kom fort och hårt.

- Jag heter Göran Fruk. Jag har sett allt och jag har bara en sak att säga, att..

- Får man gå på toaletten? Ronny snyftade fram sin fråga och avbröt mannen mitt i meningen.

- Tror du jag är dum i huvudet eller? Så du kan gömma allt du snott och säga att du är oskyldig. Nä du gosse, glöm det, jag har varit med förr. Han stirrade på oss med hårda ögon.

- Men jag måste, det, det...Ronnys röst sprack i förtvivlan.

- Men håll nu käften, röt mannen. Du får pissa sen, fattar du?

Butiksvakt Göran Fruk fortsatte sin förklaring om att vi fick en chans att ringa våra föräldrar innan han tog kontakt med polisen, om vi skötte det kunde det hela lösa sig utan myndighetsinblandning. Han kom ungefär halvvägs innan jag hörde Ronnys gråt öka och jag vände mig om. Hans byxor var genomblöta och det började droppa ner på golvet. En liten pöl bildades mellan hans vita gymnastikskor, och lukten var frän. Butiksvakt Fruk sa ingenting om det. Han fortsatte sin föreläsning om våra föräldrars medverkan, annars jävlar skulle vi till snuten! Var det uppfattat? Vi nickade till svar.

Jag och Krille skyndade oss hem till honom. Vi planerade att rymma till skogs innan våra föräldrar fick reda på något. Vi plockade ihop ryggsäckar, mat och ficklampor och...då kommer Krilles mamma in. Ronny hade rusat hem och lipande berättat hela storyn för sin mamma. Nu var min mamma på väg med bilen. Hon visste allt. Fan. Det här blir inte kul tänkte jag. Jävla piss-Ronny.

Min mamma svängde in på parkeringen. Hon sa ingenting, klev bara ur och tog cykeln och slängde in den i bagaget. Jag satte mig i baksätet. Det blev en resa i tystnad. Tänk att femton minuter kan vara så lång tid.
När vi stannade på framsidan av huset stod pappa på andra sidan häcken bredvid sin bil. Uppenbarligen visste han inte vad som hänt.

- Hallå grabben! Pappa vinkade glatt mot mig.
Jag svarade inte utan skyndade in på framsidan och in i mitt rum. Jag kröp upp i min säng och önskade att det bara var en dröm. En sån där man vaknar ur och sen är allt bra. Men det var ingen sån dröm. Jag väcktes ur mina tankar av att pappa öppnade dörren och klev in i mitt rum. Världens snällaste man såg riktigt förbannad ut när han gick fram till mig. Hans stora händer lyfte mig rakt upp ur sängen och tryckte mig mot väggen.

- Det här gör du aldrig om igen, fattar du det! Han röt åt mig där jag hängde likt en trasdocka i hans starka armar.

- Nej jag lovar, jag lovar. Jag grät och kände mig så dålig, så usel.

- Bra! Han släppte ner mig i sängen och gick ut.

Jag skämdes som en hund. Först nu fattade jag vad jag gjort, det hade bara varit en spännande lek för mig. Jag som aldrig ställt till med något, det kändes overkligt. Mest ont gjorde det att mina föräldrar var så ledsna och besvikna. Så kändes det då.

Jag stal aldrig något mer efter det. Många kompisar snattade, men jag gjorde aldrig om det. Ibland när vi gick förbi Fruktkällaren ställde vi oss och skrek ramsor till butiksvakten. Han hade ett tacksamt namn att rimma på, om du förstår vad jag menar. Göran Fruk är en jätte...Typ. Men egentligen är jag tacksam. Det var bra att jag åkte fast innan det blev fler gånger. Undrar om Ronny kommer ihåg den här incidenten. Antagligen minst likaväl som jag. Kissa i brallan är inget man glömmer i första taget.

Saturday, February 24, 2007

Tankar som motor

Det var ett tag sedan jag skrev något som hade med psykologi att göra. Jag passar på att rekommendera min favoritbok i ämnet : att välja Glädje, av Kay Pollak. En favoritbok hos mig alltså, som jag tycker innefattar allt det som en mängd coacher översvämmar oss med i en aldrig sinande ström. Många meningar att ta till sig som kan göra lika mycket för ens personliga utveckling som en hel säsongs oavbrutet tittande på Dr Phil.


I boken finns också en text skriven av Nelson Mandela. Fundera gärna på den en stund.

"Vår djupaste rädsla är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste fruktan är att vi är omåttligt kraftfulla.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss själva: Vem är jag som tror mig vara briljant, storslagen och talangfull?

Egentligen, om du inte är det, vad är du då?

Du är ett barn av Gud.
Att Du leker liten förbättrar inte världen.
Det är ingenting upplyst att förminska dig, så att andra inte ska känna sig osäkra omkring dig.
Vi föddes till att manifestera Guds härlighet som är i oss.
Den är inte bara i några av oss, den är i oss alla.

Och när vi låter vårt eget ljus skina, ger vi omedvetet andra människor tillåtelse att göra det samma.

När vi är frigjorda från vår egen rädsla, frigör vår närvaro automatiskt andra."


Nelson Mandela,1994

Höhmm....får be om ursäkt här för att så fåraktigt litat på herr Pollack. Borde såklart kollat upp det här, men var lat och litade på att han gjort det innan han publicerade en bok som sålt i x antal tusen exemplar. Mandela använde förvisso sig av texten 1994, men den heter i originalet Our Deepest Fear och är skriven av Marianne Williamson. Underbar är den i vilket fall, men äras den som äras bör. Och tack kära langri för din hjälp att rätta till detta missförhållande, och även till dig baby, som också kände till ursprunget. Ni är kloka människor.

Friday, February 23, 2007

Slow newsday?

"ELFSBORG I CHOCK!

Hela laget såg med fasa hur den stora stjärnan Anders Svensson haltade av planen i matchen mot norska Stabaek under träningslägret i spanska La Manga, med en stukad fot."

Det här var en av huvudrubrikerna från GT/Expressen i lokal-tv i morse. Hua, en stukad fot!

Tuesday, February 20, 2007

Kärleken som aldrig blev

- Gå inte! Snälla, lämna mig inte. Jag älskar dig. Hör du det? Jag älskar dig!
Hon tittade på mig genom tårarna som rann ner längs hennes kinder. Det salta vattnet blandades med den mörka mascaran, och mot hennes ljusa hy blev ränderna tydliga.

- Jag är ledsen, men du måste gå vidare nu. Vi har dragit det här fram och tillbaka så många gånger. Jag orkar inte mer, jag har sagt det förut. Vi har redan gjort varandra mer illa än vad någon förtjänar. Jag älskar dig också. Men ibland räcker inte ens det.
Jag kände den kalla vinden som slet och ryckte i mina byxben. Tunna snöflingor trängde in förbi lagren av halsduk och jacka, ända in till nacken och nerför ryggen. Jag fick rysningar i hela kroppen, vet inte om det var av snön eller situationen. Att göra slut måste vara en av de svåraste sakerna vi människor ställs inför. Särskilt om det är någon man älskar.

- Du är så jävla feg! Hör du det? Du vågar inte ge det en chans till. Du säger att du älskar mig, men du kan inte ens ge mig en chans till. Du kan inte ha en jävla aning om vad det innebär att älska någon.
Den lilla späda kroppen skakade av alla känslor. Hon hade verkligen en imponerande hållning trots hennes litenhet. Nästan så att folk ryggade lite inför henne, hennes sätt att tackla världen. Rätt på. Ingen tvekan. Bra ibland, men inte alltid.

- Men snälla du, vi har försökt tre gånger nu. Jag orkar inte mer. Jag är helt slut. Vi måste ge upp nu, inse det. Jag går nu, vi kommer inte komma någonstans. Jag håller på att frysa ihjäl, säkert du med. Vi kan höras på telefon senare om du vill. Okej?
Jag ville bara ta mina kassar och springa, men som vanligt väntade jag på hennes reaktion. Det kom ingen.

Efter några minuters tystnad lutade jag mig fram och pussade henne på kinden. Hon var tyst och stel som en pinne. Jag tog mina kassar och vände mig om och började gå. Bort från kvinnan jag aldrig skulle förstå, men antagligen heller inte kunna sluta älska. Förhoppningsvis kunde tiden göra det mer uthärdligt. Att inte känslorna skulle fortsätta vara så starka, mattas och suddas ut. Just nu kändes det som en utopi.

Inuti hoppades jag att hon skulle komma springande efter mig. Vi skulle kyssas och kramas, lova varandra att allt skulle bli bra nu. Den här gången skulle vi lyssna och förstå varandra. Inga mer bråk, inget gapande och skrikande. Jag skulle lämna kassarna med mat där på marken, lyfta upp henne i mina armar, och bära henne hela vägen hem. Vi skulle stänga in oss och dra ur telefonjacket, strunta i jobbet och bara beställa hämtpizza när vi blev hungriga. Kanske kebab någon gång, fast båda måste äta vitlökssåsen. Hon hatar när jag ätit det och inte hon. Då vill hon inte kyssas, och det skulle ju inte gå. Jag skulle stryka henne över ryggen tills hon somnade, jag skulle dra henne intill mig så att hon somnade på min arm. Jag skulle själv somna med mina läppar mot hennes nacke, med hennes långa hår över mitt ansikte. Jag kunde känna doften från hennes hud och hår när jag tänkte på det. Jag kände en lyckovåg skölja genom kroppen i det ögonblicket.

Det blev aldrig så. Hon kom aldrig efter mig. Det blev ingen pizza, inte kebab heller, ingen urdragen telefon, inga undrande meddelande på mobilen vart vi tagit vägen. Framförallt blev det inte allt det där underbara som vi kunde ha blivit. Tillsammans. Jag fick aldrig mer somna med näsan mot hennes hud, inte känna hennes varma kropp mot min på morgonen. Inte se hennes glada mun när jag vaknade. Hon brukade ligga där och titta på mig, bara le och glittra tills jag inte kunde hålla ögonen stängda.

Jag träffade henne idag, och trots att tiden gått kan jag inte säga att alla känslor suddats ut. Inte än iallafall. Hon har en annan nu, de är lyckliga, och jag är lyckligare än när vi var tillsammans. Så det blev väl rätt ändå. Men jag kan inte låta bli att undra ibland. Och hoppas att det suddas ut en aning till. Ibland tänker jag tanken: Om det inte räcker att älska varandra, vad krävs då?

Så kan det gå

Min nya karriär har tillfälligt skjutits upp. Hela redaktionen har influensa, starten framflyttad till nästa vecka. Bara det inte blir som Fuglesang...nej, bort med de tankarna!

Sitter istället och skriver en trepoängstenta i sociologi. Den som jag skulle gjort för några år sedan, precis. Men nu är den på gång. Och det är jättekul!( läser precis en bok om tankens makt) Men oj, det är ju fettisdagen! Dags för rast, mandelmassa och grädde brukar ha en positiv effekt på kreativiteten. För att inte tala om tvättbrädan! ( jag sa ju att det gäller att tänka rätt)

Monday, February 19, 2007

De stora pojkarna

Jag står innanför och tittar ut på skolgården. Det är fredag och jag är på mitt första högstadiedisco. Vi i sjuan är minst och därför är man inte så kaxig. Inte för att jag är det annars heller, men nu ville man inte riskera att dra på sig onåd från de äldre.
Jag har mina nya cowboyboots på mig, bruna och spetsiga. Det var inne då med boots, så jag kände mig cool. Jeans och t-shirt fick ackompanjera tidigare nämnda attribut. Kläderna skulle inte vara någon anledning att någon skulle titta snett på mig, det kändes bra.

Det var varmt, svettigt och rökigt därinne i skolsalen. Röken kom från rökmaskinen, inget annat. Jag var något av en dansmaskin , därför stod jag nu och drog in lite frisk luft vid det öppna fönstret. Eller öppet, ja sådär som skolfönster är, kanske tio-femton centimeter max. Utanför står några betydligt äldre killar, de har druckit sprit. Några är ihop med tjejer i nian, därför är de här. Jag är lite rädd för dem. Någon inifrån ropar att jag ska stänga fönstret, och jag ser mig noga för innan jag gör det. En av tuffingarna står precis utanför, men hans hand är långt ifrån fönstret. Jag drar igen det och vrider upp handtaget. Travolta intar dansgolvet igen.

Senare på kvällen när discot är slut och skolan stängd, är jag på väg hem till min storebror för att sova där. Mina föräldrar bor i ett litet samhälle en bit därifrån, och bussarna slutar gå ungefär när solen går ner. Jag slår följe med några klasskompisar, vi är ett helt gäng faktiskt som går tillsammans i den sköna höstkvällen. Några av de äldre, berusade killarna är också med. Men det stör inte mig där jag går och snackar med mina kompisar.

- Du klämde mitt finger din jävel!
Han som stod utanför fönstret när jag stängde det står plötsligt framför mig. Han är arg. Eller asförbannad stämmer nog bättre.

- Nej det gjorde jag inte. Du stod ju minst en meter ifrån, jag minns det.
Jag försöker förklara, men han lyssnar inte. Han är aspackad.

- Du klämde mig din lille jävel, det ska du ge fan i!
Trots att han är så full rör han sig snabbt. Jag ser aldrig högerkroken som träffar mig stenhårt strax under höger öga. Jag flyger baklänges och landar på marken. Omtumlad tar jag mig snabbt upp på fötter. Sedan springer jag. Jag hör mina vänner skrika efter mig, men jag bara springer. Hela vägen hem till min bror, utan att se mig om. Inte ens cowboybootsen saktade ner mig.

Det här var ungefär så illa det blev när jag växte upp. Någon som fick ett "fyllespel" och slog till någon, inte så bra, men oftast inte speciellt allvarligt heller. Hade planer på att skriva om hur jag upplever att samhället har förändrats, vilka annorlunda villkor barn och ungdomar möter idag. Men det sparar jag till ett annat tillfälle.

Tiden och jag

Svårt att somna, många tankar i huvudet, samt en fjärdeklassare som haft lov en vecka och vänt upp och ner på dygnet och inte kan somna. Det blir med andra ord inte så mycket sova. Men när klockan ringer är jag inte trött, bara laddad! Duschar, väcker den lille trötte( min dotter alltså), gör frukost, äter frukost. Allt känns kanon och det flyter. Säger till fröken att det är tjugo minuter kvar, sedan måste vi gå ut genom dörren. Hon meddelar att hon bara har tandborstning kvar. Perfekt. Går ut i badrummet och ser två lappar jag hittade i hennes jeans jag tvättade igår. Lämnar dem till henne för inspektion. Hör ett "nej"!

- Vad är det ? Jag frågar samtidigt som jag känner pulsen öka.
- Vi skulle ha skrivit upp vad vi äter till frukost och hur det tillverkas och var det kommer ifrån och så....

- Ja men det finns ingen chans att du hinner det nu. Vi ska gå om mindre än en kvart. Du får säga att du glömde helt enkelt. Jag vill inte bli arg eftersom vi inte ska ses på en vecka. Men just idag, min första dag på nya jobbet vill jag inte komma försent.

- Men jag måste skriva det, hon blir asarg annars, du fattar inte! Hon börjar skriva i rasande tempo om the, gröt och mackor. Var kommer the ifrån?

- Ja menvafan, jag hinner inte hjälpa dig nu! Snälla. vi måste gå nu, du får helt enkelt ta det som en läxa, att hålla reda på sådana saker bättre. Jag hjälper dig alltid det vet du, men nu hinner vi bara inte. Det där kommer ta en evighet, att redogöra för alla matvaror och deras ursprung.

Hon tittar på mig med sina ledsna ögon, och min puls ligger på samma nivå som på upploppet av Göteborgsvarvet. Jag lovar hjälpa henne ikväll. Så kan vi åter sätta fart mot verkligheten.

Femton minuter försenade sitter vi i bilen på väg till skolan. Hon tycker att jag ska gå upp tidigare, jag tycker man ska hålla sig till uppgjorda planer, annars blir morgonen ett kaos. Till saken hör att jag är tidsoptimist, något jag kämpar med att förändra, men med barn har tiden blivit en ekvation som är omöjlig att få ihop. Nästan alltid är det något på morgonen som dyker upp från ingenstans, fem minuter innebär alltid minst femton. Jag är alltid stressad på morgonen, jag mår inte bra av det, vad gör jag inte då mot henne? Drabbas av dåligt samvete. Bestämmer mig för att gå upp en halvtimme tidigare på morgonen.

Hon hoppar ur bilen och vi kramas länge. Hon ser glad ut när hennes kompis möter upp och de går tillsammans in i skolan. Jag startar bilen, svänger runt och ut på vägen igen. Tittar på klockan. Jo, det kommer gå, även om det blir precis. Då ringer mobilen. Båda kollegorna som ska visa mig tillrätta är sjuka. Ingen idè att jag kommer in, vi kör imorgon istället. Där ser man. Kanske var det lika bra. Men jag var ju så laddad! Som en Mike Tyson anno nittiotal på .....tre Red Bull! Jaja, får väl skriva på bloggen då tänker jag. Och här sitter jag.
Jo,jag åkte tillbaka till skolan och berättade för min dotter, ville inte hon skulle ha eventuellt dåligt samvete för att det blev stressigt. Vi skrattade gott åt hur knasigt det kan bli. Stress gör hjärnan dum. Jag vet.

Thursday, February 15, 2007

då var det dags

Jag har insett att jag under lång tid varit mätt. Fullproppad, slö och tung. Inte haft några spännande utmaningar, ingen direkt stimulans. Visst har vi väl alla våra dagliga utmaningar, men jag snackar om den där känslan som inträffar när vi står inför något okänt. När vi måste bestämma oss om vi ska hoppa. Jag har fällt ut mina vingar, jag är redo att hoppa.

Jag har nämnt tidigare att jag har fått en chans att prova något som jag drömt om. Det är dags nu. Det innebär att jag antagligen kommer vara dålig på att uppdatera bloggen. Ha tålamod med mig. För jag är så tacksam att jag började blogga, så tacksam för alla som dyker in och kommenterar. Det är också anledningen till att jag fått min chans. Nederbird var visst inte så dumt namnval iallafall.

Från och med nästa vecka sitter jag på en redaktion och skriver. Med proffs. Ska bli otroligt kul. Spännande. Stimulerande. Pirrigt. Mer roligt än läskigt. Det är bra. Håll en tumme för mig.

Tuesday, February 13, 2007

När vänner kallar...

Klockan var kvart över åtta när telefonen ringde. Johan hade tänkt sig en lugn hemmakväll trots att det var lördag. När han sträckte sig efter telefonen kände han på sig att det inte skulle bli så. Mitt i femte signalen lyfte han luren.

– Ja det är Johan. Han försökte låta upptagen ifall det var någon som ville hitta på något.
­- Hej. Det är jag, Gabriella. Jag… kan du komma hit? Snälla, kom så fort du kan. Sedan la hon på.
Han satt med luren i handen tills felsignalens obehagliga tutande väckte honom.
Fan, hon har gjort det, tänkte han. Hon måste ha gjort det.

Bara minuter senare satt han i bilen på väg mot deras lägenhet. Livrädd inför tanken på vad han kanske skulle komma att möta. Hans äldste väns fru ringer och säger att han måste komma dit. Genast. Han visste att hon fått stryk några gånger. Han hade själv sett resultatet förra helgen. Tomas hade tagit droger och slagit henne i ansiktet flera gånger. Hennes högra ansiktshalva var blå och rejält svullen. Hon hade bett honom följa med in i sovrummet. Där visade och berättade hon hur Tomas slagit henne så att blodet stänkt från näsan över på den vita tapeten. Johan bönade och bad henne att polisanmäla svinet, han skulle till och med köra henne dit. Hon vågade inte.

Han svängde in på parkeringsplatsen och stängde av motorn. Det var mörkt ute, inte en människa syntes till. Det enda som hördes var vinden som ryckte och slet i träden utanför. Han darrade i kroppen. Han samlade sig och sköt upp bildörren och steg ut, låste och stoppade nycklarna i fickan. Han funderade på om han skulle ringa polisen, men beslöt sig för att vänta. Han fällde upp kragen på jackan och började gå upp mot huset.

Han följde gångvägen upp mot deras hus. Det låg sist i raden och vette ut mot skogen. Typiskt. Han kände sig illa till mods. Ingen visste var han befann sig heller. Fan, det var korkat, kunde ju ringt någon. Nu var det försent.

– Johan! Hon klev fram ur mörkret och överrumplade honom totalt.
– Helvete vad du skräms! Vad gör du härute? Vad har hänt? Han tittade på henne. Hon stod där i shorts, inget på fötterna, och upptill en vit skjorta. Skjortärmarna var röda av blod.

– Vad har du gjort? Han skrek ut sin fråga samtidigt som han slet upp skjortärmarna på henne. Blodet rann ur djupa jack på båda handlederna.
Han slet av sig sin jacka, och sedan tröjan. Han använde den till att knyta runt hennes högra handled i ett försök att stoppa blodflödet. Han drog av sig t-shirten och knöt den hårt runt vänster handled.

Hon stod som förstenad hela tiden han arbetade frenetiskt för att försöka rädda hennes liv. Tårarna rann nerför hennes bleka kinder. Han tog tag i hennes axlar och skakade henne i ett försök att väcka henne ur chocken.

– Gabriella! Lyssna nu! Jag måste ringa efter ambulans till dig, fattar du? Jag måste upp i lägenheten och ringa. Men jag måste veta vad som finns därinne. Är Tomas hemma?
Han höll henne hårt i axlarna och fixerade hennes undflyende blick.

– Kom igen nu, är han där? Hon nickade till slut.
– Okej, bra Gabi. Hur mår han? Är han skadad också?

– Ja det är han. Hon viskade fram sitt svar, men orden fick honom att rysa.
– Vad har du gjort? Gabriella, vad har hänt däruppe? Han försökte att få henne att fokusera bara lite till. Det var lönlöst, och han måste få hit en ambulans. Han ledde in henne i trapphuset och svepte in henne i jackan. Han satte henne ner på det första trappsteget och viskade i hennes öra att allt skulle bli bra. Han pussade henne på kinden, strök med handen på samma ställe innan han reste sig upp. Han började gå upp för trapporna. Hjärtat bultade så hårt att det kändes som öronen skulle sprängas.

Med handen på dörrhandtaget hejdade han sig. Risken var stor att han skulle finna sin vän därinne. Skadad, eller kanske ännu värre. Även om de inte var så goda vänner just nu hade de en lång historia tillsammans. Innan han blev den han varit på senare tid. Johan var den enda som inte lämnat honom helt. Men det var mest för Gabriellas skull om han skulle vara ärlig.

Han tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Han tog ett steg in i hallen. Herregud! Det såg för jävligt ut, allt låg huller om buller. Möbler och prylar var omkullvräkta, hela golvet var täckt av krossat glas. Försiktigt kryssade han sig fram till badrummet. Han mådde illa när han tittade in. Det vita helkaklade badrummet var fullt av blod, på väggar, golv och kläder som låg runtomkring. Hans vän låg på magen bredvid toalettstolen. En halvmeter ifrån låg en stor kökskniv. Johan kände igen den, han hade köpt den till dem i julklapp. Han ville inte bli mer insyltad så han tog sig ut i vardagsrummet, och lyfte telefonen. Han kände den söta lukten av blod. Han såg Gabriellas spår hon lämnat när hon ringde honom förut. Telefonisten svarade och han förklarade så gott han kunde. Hur säger man att ens vän antagligen var död, och hans fru satt i trappan med sönderskurna handleder? Han lyckades i alla fall få dem att skicka ambulanser innan han slängde telefonen i soffan. Han suckade djupt, och i samma andetag tyckte han det rörde sig bakom honom. Han snurrade runt men ingen var där. Han var helt slut, inte konstigt att hans nerver bråkade med honom. Han hörde sirenerna på håll och började slappna av. Ljudet av glasskärvor som krossades mot marken väckte honom ur lugnet….

Saturday, February 10, 2007

"Kom igen brorsan"

- Kom igen då! Nähä, du vågar inte, han är en liten, liten kyckling kanske?
Jag står där på mina föräldrars gräsmatta och flinar åt min bror. Han är fem år äldre än mig, vi har aldrig varit inblandade i brodersfighter som han och min äldste bror. Men lite sådär på skoj kan vi ibland brottas och boxas.
- Lägg av, jag har inte tid med dig nu. Vill ju inte skada dig heller. Då kanske du springer in till mamma och lipar. Han skrattar gott åt sin egen lustighet.

Han försöker gå förbi, men jag ställer mig ivägen. Han försöker gå på andra sidan men jag täcker där också.

- Okej lillebror, nu jävlar är det kört för dig, bara så du vet.
Han går till attack samtidigt som han pratar. Jag fångar upp den och vi står låsta i ett grepp ingen vill släppa. Han är 186 och väger 110 kilo. Jag är längre, 194, men har femton kilo minus. Räckvid plus, vikt minus. Vi dansar runt, runt, ingen vågar lämna en lucka. Prestige. Han är storebror, ska inte förlora en sån här match. Spelar ingen roll att vi är vuxna. Storebror är storebror. Fingrarna börjar slinta av svetten, det är varmt som i en bastu. Jag tänker inte ge mig, inte han heller. Nytt grepp.

Helt plötsligt får jag min chans. Han halkar till, jag får in mitt ben framför hans samtidigt som jag får loss hans grepp. Jag får till det perfekta kastet. Han flyger i en vid båge över min högra höft, stannar länge i luften innan han landar med en dov duns med mig över sig.

- Ett, två, tre! You´re out! Jag ligger över honom och räknar.
Jag hoppar upp på gräsmattan och kör en segerdans i ren eufori. Jag gör moonwalk samtidigt som jag sjunger en sång jag precis kommit på. Den handlar om en bror som är starkare än sin storebror.

När jag vänder mig om ligger han kvar. Rör sig inte. Jag tror han skämtar så jag går fram och knuffar på honom. Han rör sig inte.

- Fan kom igen nu brorsan. Det är inte kul. Du vet att jag inte gillar sånt där, sluta fåna dig!
Jag går fram och sätter mig på huk. Jag knuffar till honom igen, men inget händer. Jag lägger mig på knä och känner på hans bröstkorg. Han andas inte. Jag känner efter pulsen. Det finns ingen. Jag börjar med hjärtmassage och konstgjord andning samtidigt som jag skriker efter mamma. Tårarna forsar nerför mina kinder samtidigt som jag bankar på hans bröst. Ingenting hjälper.

- Mamma, hjälp, hjälp för fan! Han dör ju, hjälp mig! Jag ropar men ingen kommer. Jag ligger på gräset med min brors huvud livlöst tryckt mot mitt bröst.

Jag gråter när jag flyger upp ur sängen med ett skrik! Jag ligger i en pöl av svett, kudden är dränkt av tårar. Jag skakar i hela kroppen, det tar en lång stund innan jag fattar att det var en dröm. Jag går ut och sätter mig i vardagsrummet, måste komma till sans igen. Det dröjer länge innan jag somnar igen den natten. Vet inte om jag sov alls.

Min bror ringde mig idag. Han är lycklig igen, har haft en kämpig period. Han ringer för att säga att han och familjen bokat biljetterna till Spanien, de ska hänga med ändå. Jag blir så otroligt glad! Han är världens bästa bror. Vet inte hur jag skulle tagit mig igenom vissa perioder utan honom. Han är också länken till framtiden, sedan när vi är den äldsta generationen. Vet inte om han vet hur viktig han är för mig....jo det vet han, det måste han göra.. Ska tala om det för honom i morgon. Bara för att vara på den säkra sidan.

Friday, February 09, 2007



Trodde det var en liten val. Eller en säl iallafall. Hade glömt brillorna hemma, okej?

Thursday, February 08, 2007

"Släpp in mig då, snälla, kom igen nu!"

Ligger i den varma sanden och känner en våg av olust skölja genom kroppen. Jag svettas och fryser samtidigt, magen mullrar som ett ilsket lejon. Tre veckors rumlande med sena nätter, lite sömn och frukost på eftermiddagen har satt sina spår. Eller så var det den där paellan igår, tyckte den smakade lite suspekt... Skit samma, nu är det allvar! Alla lampor blinkor, sirenerna går igång, jag får tunnelseende där toalett är ljuset i slutet av densamma. I framåtlutande läge styr jag kosan till restaurangen som ligger vid stranden. Med sanden knastrande mot stengolvet vräker jag mig in på toaletten. Blir kvar en stund. Lycklig men på matta ben tar jag mig ner till min plats på stranden igen. Hinner precis lägga mig tillrätta innan mullret i magen växer till ett dån och jag rusar mot räddningen, samma toalett som förut. Stapplar tillbaka ut i solen och sätter mig på filten. Oh oh, dags igen! Men den här gången är glasentrèn in till toaletterna låst. I panik bankar jag på glaset och skriker på svenska. Innanför står chefen och skakar på huvudet och viftar med händerna. I en helt annan riktning. Mitt lilla hus ligger en kvart bort, inte en chans. Jag tar sikte på Supermercadon, den ligger halvvägs. Där måste hjälpen finnas!

Men jag hinner inte till Supermercadon. Mitt emellan de två vägarna vid stranden finns ett parti med höga buskar och högt gräs. Jag kastar mig ner där. När jag sitter där ser jag bilarna köra förbi, jag ser dem, men de kan inte se mig. Tror jag inte iallafall. Jag funderar på hur jag ska göra med ...ja....själva torkandet om ni fattar. Det här låter kanske påhittat, men jag svär på att det är sant. För när jag tittar åt höger ligger där en halv rulle dasspapper. Någon har uppenbarligen varit där innan mig! Jag tittar uppåt och tackar allra hjärtligast.

Fick senare lära mig av mina favoritsvenskar därnere att Fernet-branca var bästa botemedlet. Provade trots förfärlig doft, och se, det funkade! Obs! Bara för nödläge så som beskrivits.

Kom att tänka på denna lilla episod då jag har legat i stort sett sedan jag fick gå hem efter lunch. Här står iallafall ingen spanjor och viftar in mig till grannen. Är det så, då har jag överdoserat min Fernet.

Wednesday, February 07, 2007

En onsdag

Ibland blir det stilla. Inte ofta, men ibland kan det vara skönt. Tackar nej till fika. Väljer hemma med tv och bok. Bara nöjd. Bara jag. Bara skönt.

Tuesday, February 06, 2007

Nu jävlar

Har du funderat på hur det skulle vara att göra det där som du drömt om? Du som egentligen skulle köra långtradare nere på kontinenten, med Kiss på stereon och håret fladdrande i vinddraget från den nedvevade rutan. Eller att byta ditt stillasittande stirrande på en dataskärm mot att öppna eget gym, med proteindrinkar serverade i frostade papperskorgar av rostfritt stål. Dina drömmar om att starta ett hunddagis, istället för ditt prestationstvingande säljjobb, vad hände med det? Stress mot självförverkligande. Vågar du? De flesta av oss stannar vid vår läst. Vi har trots allt räkningar att betala, barn att försörja, hundar som behöver foder. Eller något annat. Jag har skrivit om det här förut, men nu har det plötsligt blivit högaktuellt. En lian har kastats till mig, vågar jag ta den och slänga mig ut? Utan att veta var jag ska hamna. Tänk om jag likt Djungel-George kraschar rakt in i en trädstam? Fast jag kan också landa på andra sidan, mjukt och elegant, med svikt i knäna. Jag kan landa på den sidan där jag äntligen känner igen mig, det jag hört andra kallat hemma. Där dofter och smaker får mig att minnas. Minnas vem jag är innanför den där yttre fasaden.

Jag fann mig aldrig tillrätta i den nya klubben. För mig var det ett nerköp. Ja allt annat än min förra klubb var ett nerköp. Ett gigantiskt. Jag kunde lika gärna ha slutat direkt, men jag ville se om jag kunde hitta glädjen i spelet utan att ränderna var blåa och vita. Efter en intensiv övertalningskampanj valde jag inte efter hjärtat. Jag valde den klubb som låg fem minuters promenad hemifrån, framför den där spårvagn i 45 minuter var alternativet. Jag valde bort en klubb som ville satsa på mig som fotbollsspelare, mot en som ville nå snabba framgångar i eget syfte. En treveckors resa till USA blev avgörande för att jag satte min namnteckning på kontraktet.

Jag kom omgående på kant med tränaren. Jag kom från en klubb där det var högt i tak vad det gällde skämtnivån. I rummet på Gamla Ullevi kunde det låta så här när jag stod mitt på golvet och pratade med någon kompis:

- Sluta tjöta nu din långe sketränna! Byt om nu så vi kan komma ut och köra. Det var vår tränare, Tony, som klev in i rummet med ett stort flin.
- Nämen tjänare lillen! Fan va tjock du blivit sen sist! Vad säger frugan om det? Ingen hit va? Så ungefär kunde jag svara honom. Eller någon av de andra tre. Precis som mina lagkompisar gjorde såklart. Kärlek mellan män.

I Häcken fick vi besked om att kalla honom tränaren. Eller Roger. Vi kallade honom oftast något annat, men inte så han hörde. Hans ambitioner att skapa ett storlag hade lett honom att värva ihop ett helt nytt lag. Han hade också lagt ut massor av "hemliga" pengar på att köpa två forwards. Alltså samma position som jag. Mig och några andra fick han gratis då våra kontrakt hade gått ut. Jag stod oförstående vid sidan och undrade varför jag inte fick spela, trots att vi inte gjorde mål och var allmänt värdelösa. Senare fick jag reda på att han var tvungen att låta de andra två spela, de hade kostat pengar, inte jag. Idrott är inte alltid vacker.

Under de tre veckorna i USA kom vi längre och längre ifrån varandra. Eller, alla i laget hatade honom, utan att överdriva. Tänk såhär: 25 man, hotell på Manhattan, New York. I Dallas bodde vi hos familjer, ingen större utgift. Las Vegas, Flamingo Hilton. Los Angeles, Beverly Hills Hilton. Vad tror ni notan slutade på?

När vi kom hem slutade 15 killar. Rakt av. Två veckor kvar till seriestart. Tror du han var populär? Inte hos oss, säkert inte hos styrelsen. Pajas. Jag spelade ett tag till, innan jag tog ledigt över sommaren med en knäskada. Jag och min tjej åkte till Grekland och jag började fundera på att lägga av. Det fanns ingen glädje kvar.

Med en vecka kvar till Gothia Cup klev jag in på Häckens träningsanläggning med väskan på axeln. Brun som en pepparkaka, sugen på att spela. Sista chansen att spela världens största ungdomscup lockade. Han hade inget annat val än att ta mig tillbaka, fick knappt ihop fullt lag. Han körde skiten ur mig på träningarna inför cupen. Jag bet ihop och bara löpte. Det gick svinbra, och jag kände mig stark. Jag skulle visa honom.

När han drog laguppställningen inför första matchen var jag inte med. Han visade sin makt och satte mig på bänken. Jag sa ingenting.

Matchen var dålig och jag satt som en frustande tjur vid sidan, ville bara in och köra. Vi ledde med ett- noll, men de andra låg på. Vi var illa ute flera gånger. Med knappt fem minuter kvar säger han åt mig att hoppa in. Jag hade lust att be honom fara och flyga, men jag knöt skorna istället. Jag byttes in i samband med att vi hade hörna. Jag hann ta plats utanför straffområdet innan hörnan slogs. Jag löpte in mot straffpunkten som vanligt, men till min förvåning ser jag att han för en gångs skull slagit den dit. Jag ser bollen komma mot mig, hoppar upp i full fart, träffar bollen mitt på pannan. Medans jag faller mot marken ser jag hur bollen borrar sig in stenhårt i målvaktens högra kryss. Han rör sig inte. Jag flyger upp, jagad av mina lagkamrater vrålar jag ut min glädje. Jag avslutar segerruschen med att kasta mig raklång framför tränaren, samtidigt som kompisarna hinner ifatt mig och jag hamnar underst i högen. Strax efter blåser domaren av matchen. Game over.

Jag tog efter det målet tillbaka min ordinarie plats i laget. Men glädjen var borta. Vi tog oss ända till semifinal och var bara en missad straff (inte av mig) från att nå finalen på Ullevi. Jag löpte i 90 minuter upp och ner på vänsterkanten utan att knappt röra bollen. Mitt hjärta var inte med. Kärleken var över. Utan den kan man inte motivera sig att träna på skitiga grusplaner varje dag i veckan. Man kan inte löpa mil efter mil, inte rusa gång på gång upp för backen i skogen. Inte tycka att det är livet att duscha med skitiga lagkompisar istället för sin tjej på en fredagskväll.

Inget i livet har gett mig samma tillfredställelse som att befinna mig på fotbollsplanen. Ja kanske när jag spelade hockey, men det är ju nästan samma sak. Att vara förälder är väl det närmaste. Du vet, när tiden försvinner och man förlorar sig en stund i evigheten. Under 90 minuter på planen fanns det inget annat än där och då. Inget av alla jobb jag haft har gett mig samma känsla, att inte vilja att matchen ska ta slut. Att springa ikapp domaren och fråga efter tiden, bara för att man önskar att det inte ska vara slut, inte än, bara lite till, det är ju så kul!

När jag började skriva här insåg jag att känslan var tillbaka. Hur tiden inte var viktig, läggdags sköts fram, tröttheten försvann med glädjen att skriva. Därför är jag inte rädd att greppa den där lianen jag började med. Jag tänker ta den, hoppa med ett glädjetjut och fullständigt skita i om jag skulle ramma en klippa! Jag har fått en underbar chans och tänker inte fundera på om jag klarar det eller inte. Jag tänker bara göra mitt allra bästa.

Monday, February 05, 2007

Sagan om ringen

Det hade redan gått ett år sedan gymnasiet var avklarat, och det skulle firas. Alla avgångsklasser var inbjudna, många skulle komma. Jag var på kanonhumör. Min sambo, tillika fästmö, hade lyckats tjata sig med trots att hon aldrig gick färdigt skolan. Hon kände å andra sidan lika många som jag, men saken var den att jag hellre gick utan henne. Det slutade alltid med att hon blev asförbannad och svartsjuk, antagligen för att hon aldrig drack alkohol. Det gjorde jag. Vi hade en stund in på kvällen alltid olika referensramar angående vad som var roligt och inte. Den här kvällen blev inget undantag.

Vi hade oerhört roligt, det var ett kalasparty med massor av drinkar och god mat. Vi dansade, sjöng och drog upp gamla pinsamheter. På festen fanns en tjej som hade ett gott öga till mig, Elisabeth. Hon var jättesöt med sitt mörka, lockiga hår och vackra leende. Men jag var inte intresserad. Jag älskade min flickvän och var mer än nöjd som det var. Men min tjej hatade den här Elisabeth! Bara hon såg henne sköt det blixtar ur ögonen och började ryka i näsborrarna. Eftersom vi alla tre befann oss på samma fest var det upplagt för trubbel.

Ganska sent på natten stod jag och dansade med några kompisar mitt på dansgolvet. Jag känner hur någon lägger sin hand på min axel, och jag vänder mig om. Elisabeth! Hon ler mot mig och börjar dansa precis framför mig, lägger huvudet bakåt samtidigt som hon roterar höftpartiet. Jag känner hur svettpärlorna börja bryta fram i pannan, jag letar efter en reträttväg, men det är försent. När jag vänder mig om står min flickvän där, hennes blick är så våldsam att jag känner hur knäna vill ge vika.

- Men älskl......jag hinner inte längre innan hon rusar ut ur rummet.
Jag löper efter och hinner ikapp henne på utsidan. Hon är vansinnig och vägrar köpa min historia, som också är sann, att vi inte alls dansade, att det var hon som kom fram till mig.

- Tror du jag är dum i huvudet eller? Jag såg ju hur ni stod och flinade och höll på. Synd att jag kom just då va? Hon stirrar på mig och väntar på svar.
Ja det var det verkligen. Fan om du varit hemma istället så hade det kunnat bli en kanonkväll! Ville jag säga.
- Men älskling kom igen, jag bryr mig inte om henne, det vet du. Hon kom fram precis innan du dök upp. Jag hann inte ens säga till henne att jag inte ville dansa. Så svarade jag istället. Mes, jag vet.

En lång diskussion som eskalerade i aggressivitet och elakheter. Till slut orkade jag bara inte mer. Jag drog av förlovningsringen och höll fram den.
- Nu får det för fan vara nog! Du är inte klok någonstans, man kan fan aldrig ha kul utan att du ska förstöra det. Lägg för fan av nu, annars kan du ta ringjäveln och gå hem!

- Jag vill inte ha den. Men kasta den då om du vill, det vågar du inte ändå. Hon flinade åt mig, så äckligt självsäker.
- Gör inte jag? Jag tog ringen i högerhanden, tog sats och kastade den allt vad jag orkade rakt ut i skogen. Jag hörde hur det klingade till i muren som gick runt tomten.
- Vad fan gör du? Nu är det slut, det ska du ha klart för dig! Hon var lika delar förvånad som förbannad.
- Skönt! Jag går hem nu. Jag vände mig om och gick hemåt i natten.

Dagen efter ångrade jag mig. Hon utnyttjade min bakisångest och meddelade att om jag hittade ringen skulle vi kunna diskutera saken. Jag skyndade mig till brottsplatsen och började leta. Och jag letade. Och letade. Med tårar i ögonen började jag inse att det inte skulle gå. Löven täckte hela marken, snacka om nål i höstack. När jag precis bestämt för att ge upp så bryter solen igenom molnen. En solstrimma tränger igenom molnen, trädkronor och löven, för att slutligen landa på en ring av guld. Det är sant! Den låg där, alldeles bredvid muren som den studsat mot. Triumferande åkte jag hem till min flickvän, klev in med vänsterhanden framför mig och ett leende på läpparna. Hon såg mest förvånad ut. Så kunde vi fortsätta ett tag till. Varför? Ja du, det har jag frågat mig många gånger.

Friday, February 02, 2007

Flyttkarlar

Måste lägga mig nu. Jag vet, det är fredag, men imorgon ska jag flytta. Inte själv, men hjälpa en kompis. Och han har varit med mig på mina sex senaste flyttar och slitit häcken av sig. Inte så att jag funderar på att säga "tackar som frågar, men jag tror jag hoppar det". Lite spännande är det. För två år sedan flyttade han från sin före detta och deras gemensamma hus. När vi har fyllt det första lasset och hoppat in i bilen, så frågar jag när resten av gänget kommer?
- Det blir inga fler. Du och jag får köra själva. Hans blick säger att han talar sanning.

Jag räknade den flytten som fyra. Hade gjort en innan, med morgondagens är vi kvitt. Men man vet aldrig. Med lite oflyt kan det vara jag som ligger på plus.

Inget tjafs

Efter att en tid studerat litteratur i ämnet "att skriva", framstår det tydligaste rådet i orden: skriv kort. Lägg inte till, ta bort istället. Ska tänka på det.

Thursday, February 01, 2007

En annan sida

Naket, blodfyllt och ärligt. Det handlar om svek, smärta och andra känslor som ingår när en relation tar slut på fel sätt. Jag blev tagen av mitt besök. Tag dig dit och se själv.