"Makarov, till Larionov, Larionov håller i pucken, hittar Krutov som klappar till direkt! Ett underbart mål, helt otagbart för Pecka Lindmark i det svenska målet. Nu blir det tufft för Sverige att hinna ikapp. Tre noll i baken, och bara minuter kvar av VM-finalen!"
I dunklet på vändplatsen står en ensam pojke och skjuter en tennisboll med sin hockeyklubba in i det hemmagjorda målets trasiga nät. Samtidigt refererar han med glöd och inlevelse, det som i hans livliga fantasi utspelar sig på en fullsatt arena. Hans kompisar har för längesedan gått hem till värmen och teven. Men han tänker spela färdigt matchen. Sverige ska inom kort svara för en makalös vändning och välta den ryska björnen. Sverige blir världsmästare och vinner med fem-fyra. Ljublet vet inga gränser. Sedan är det läggdags.
Pojken med hockeyklubban är såklart jag. Otaliga timmar tillbringade jag såhär, med en hockeklubba eller en fotboll, i jakten på att bli bättre. Tillsammans med kompisarna tills de tröttnade, sedan fortsatte jag själv. Fråga min pappa, han fick agera bollkastare under en längre period när jag skulle lära mig att dämpa en boll på bästa sätt. Fast det som var det roligaste var det jag gjorde ovan. Jag refererade mina aktiviteter. Det blev så levande att jag inte ens märkte när de andra gick hem. Mammas väninna hade gått förbi och hört mig en kväll. Det var pinsamt. Men det var min dröm. Att bli sportjournalist.
När jag var 28 år så ringde telefonen hemma. En röst på andra sidan meddelade att jag blivit framlottad som första reserv att få komma och göra intagningsprovet på journalisthögskolan.
Jag tackade ja, slängde på luren och danasde och skrek i högan sky! Min dröm skulle bli verklighet! Jag hade ju klarat 1,5 på högskoleprovet precis, det här blir inga problem. Trodde jag. Drömmen krossades, gick upp i ett moln av alldeles för svåra frågor. Med hängande huvud återvände jag till socionomprogrammet. Men jag fick chansen igen, redan nästa termin. Nu vore det väl f-n om det inte skulle fungera! Och det gjorde det....inte. Jag gav upp där. Jag vet att jag tänkte att det var nog inte för mig. Jag var nog inte så bra på det här trots allt. Mina lärare hade haft fel. Så var det.
Jag kom att tänka på det här när jag läste en annan blogg. Var det såhär livet skulle bli? Och jag kan lova att det är en av de allra vanligaste frågeställningarna när folk kommer till mottagningen och funderar över sina liv. Framförallt när korten kommer fram! Allt för många drömmar sätts på vänt. Andra saker kommer emellan, partners, jobb, barn. Men kanske är det så att allting har sin tid? Det där som stod emellan förut kanske inte gör det vid ett senare tillfälle. Ett tillfälle att följa dina innersta drömmar, att bli det som alla dina talanger adderas ihop till. Vågar du ta chansen när den kommer? Har du modet att göra det, även om din omgivning tycker du behöver en rask färd till akuten för sinnesundersökning?
Jag var och klippte mig igår. Hon som klipper mig är en underbar kvinna som varit med om massor. Hon jobbar måndag-lördag, morgon till kväll. Det går otroligt bra för henne. Igår berättade hon att hon sålt salongen. Hon håller på att utbilda sig till medium. Vad tror ni hennes omgivning tycker om det?
Jag hoppas att om/när min chans att följa min dröm dyker upp, att jag är lika modig som hon, hårklipperskan. För det är lite skrämmande också att uttömma vår sista reträttväg. Den där som vi alltid kunnat använda att rymma från verkligheten och säga , att egentligen så ville jag ju bli......Om jag bara fått chansen så skulle jag.....Måtte jag vara modig nog.
11 comments:
Jdawg - Snacka om mitt favoritämne: att våga drömma, att våga agera och att inte låta sig nedslås av motgångar. Utan istället justera det som inte fungerade, ändra metod och ha tålamodet att vänta in framgången. Så enkelt men samtidigt sååå in i bomben krävande. Den avgörande skillnaden. Måste blogga om det någon dag.
Just nu nöjer jag mig med att säga att jag gjorde EXAKT som du när jag var liten. Jag stod tills det blev mörkt och tricksade med bollar, spelade tennis mot garageväggen. Och refererade matcher som var högst verkliga i min fantasi.Precis som du. Att man sedan blev ganska duktig är inte konstigt. Det intressanta är omgivningens tolkning: att detta var medfött. Visst till viss del stämde det, men främst handlade det om passion, svett och tålamod. Jag tror verkligen på att alla kan göra nästan allt om man har passionen och tålamodet. (Fan nu blev det ett blogginlägg..) Av samma orsak som att alla en gång lär sig gå. Om du förstår hur jag menar..
Med andra ord så är det i min värld självklart att du kunde/kan bli sportjournalist.
jorid: tack så mycket för dina ord. kommer stärka mig när chansen kommer! och jo, det blev jag faktiskt. tycker jag själv iallafall:-)
langri: ser fram emot att läsa ditt blogginlägg(som vanligt). och jag håller med dig, talangen är en grundförutsättning. hårt arbete och beslutsamhet att lyckas är det som tar en ända fram.
tack för att du tror på mig. men nu när jag blivit äldre så vet jag inte om sporten lockar mig mest. jag skulle gärna "journalista" om samhällsfrågor eller så. ja vi får se vad det blir.
Har hørt av en klok gammel mann at det trengs 10 %talent, og 90% hardt arbeid. Så det er bare å begynne arbeide mot målet!
Kanon!
Själv hänger jag i grenen men har fortfarande en fot kvar mot stammen. Men den andra dinglar fritt, och där ute på grenen hänger frukten jag vill åt. Stammen känns stabil och trygg. Och där frukten hänger är grenen skör och skulle säkert gå av om jag tog den. Eller?
Jag jobbar som Art Director och har gjort det i 15 år. Men vad jag egentligen vill göra är att skriva copywriting. Ibland gungar jag fram och tillbaka på grenen och ser frukten komma närmare. Ibland hänger jag där, helt stilla och ser vildhundarna på marken nedanför. Snart måste jag göra något. Annars faller frukten. Sen jag.
katrine: låter som en klok man!
fredo: känns som grenen skulle hålla utan problem. du är ju så nära också. har du fått någon förfrågan? har chansen dinglats framför näsan på dig? om du missat den tidigare så kanske det är rätt läge nästa gång. vad är det värsta som kan hända?
Jag är avundsjuk. Jag har aldrig haft en Dröm. Jag har varit intresserad och nyfiken på en massa saker, men inget har kallat på mej och jag har heller aldrig gjort något val. Tagit ett stort beslut. Jag önskar att jag hade velat något sådär starkt att jag drömt om det, längtat efter det. Det känns som om jag gått miste om något fundamentalt.
Har du nån färsk dröm då? Ett mål du vill uppnå så som livet ter sig idag?
Men om man inte har någon "den enda" tydliga drömmen, då...? Om man är lite halvbra på allt möjligt, och tycker att en massa olika saker är kul... är det bara fantasin och modet det är fel på då, eller...? Det funderar jag på ibland. Kanske är det bara modet som saknas? Eller kan det vara så att inte alla människor har en sådär tydlig dröm?
Rätt skönt att i alla fall veta att just hockey, eller annan sport, DET är i alla fall inte min dröm! :-) Det är kanske så man ska göra - börja med att utesluta de saker som INTE är ens dröm, så blir det kanske bara... en handfull saker kvar till slut? ;-)
salt: det där är nog olika för alla. man kanske lever i sitt liv så att man inte behöver gå och drömma om annat? det kanske du gör? isåfall är det jag som är avundsjuk. annars kanske det dyker upp en dröm längre fram. vi vet så lite om framtiden.
v.soul: se salt:s kommentar, tyckte det passade på er båda. men jag känner igen känslan av att vilja göra en massa olika saker. då tycker jag du ska göra det! precis som du skriver, beta av lite tills man kanske kommer till det viktiga. men jag tror att i en del fall så är det meningen att man ska göra olika saker. du verkar vara en sådan person.
Tack för din åsikt! :-) Verkligen! Det behöver jag, alldeles precis just nu... input. För jag är just där. Ska välja. Kan man välja flera saker? Ja, det är väl klart att man kan, så knasig undring... frågan är hur. Har du fler reflektioner... får du otroligt gärna dela med dig. Jag är på väg, så mycket är klart.
Hmmm... djup meditation... parat med surrande med så många människor som möjligt... kanske är det så man hittar svaren? Vill du surra med mig? Du verkar vara en observant människa... hör av dig, i så fall. Jag tror att jag behöver surra med... andra sorters människor än de jag har omkring mig, fysiskt... och det är inte en hypotetisk fråga längre, utan en högst reell. *gulp*... och *yippeee*... samtidigt... :-)
v. soul: tack för inbjudan, jag kanske tackar ja till surrandet snart:-) men jag håller nog inte med om att surra med så många som möjligt. det är nog bättre att välja några man litar på. kan bli lite mycket att sortera annars.
//Jdawg
Ja gör det, när du känner för det! :-) Tror absolut att du kan ge... tankar, som jag inte redan tänkt. Jag tycker nog ändå att så många som möjligt kan vara bra... bara man är medveten om att ens lyssnande ligger på lite olika djup, beroende på hur mycket man litar på personen... ;-) Man kan få den mest oväntade input från människor som inte känner en så väl - och det kan slumpa sig så att det är just den som visar sig vara alldeles rätt... Ja, det finns mycket att säga om lyssnande. Och det ska jag inte göra nu! :-)
Post a Comment