Gnällig idag. Inte i form, ingen lust. Jag gillar inte det. Har varit lite mycket det sista, jag har så lätt att ryckas med. När allting tar fart, när kemikalierna i kroppen är inställda på full fart framåt, full av kortisol och endorfiner( kroppens egna kemikalier alltså, några andra har aldrig intresserat mig :-) och...ja, då är det dags att ta ett djupt andetag och sätta sig ner en stund. Pusta ut och känna efter hur det står till egentligen. För många av oss har en förmåga att flytta fram gränserna hela tiden. Som idrottsman var det nödvändigt. Än idag är det så att om jag går till gymmet så är det lätt att se vem som är vem. Den "normala" som tränar för lite motion och allmänt välbefinnande, han/hon slutar när det börjar kännas obehagligt och vilar lite. De som är som jag gör inte så. Nej det är då vi sätter fart! Plågar oss så att vi nästan kräks, bara en omgång till.....följt av en lång stunds flämtande efter luft och försök att fokusera blicken igen. Den personligheten kan ta en långt om man lär sig förstå hur man fungerar, och framförallt, när det är dags att sätta ner foten och bromsa. Lär man sig inte det är risken stor att få starta längst bak i ledet nästa gång, och vägen tillbaka blir väldigt lång. För vissa förblir den bara en suddig prick i horisonten, så långt bort att den aldrig går att nå.