Ålder: 7
Plats: Under min säng
Känsla: Ångest
-Ja men om du inte vill så ringer vi och säger att du inte kommer. Det är ingen som tvingar dig här, det vet du.
Mammas röst ifrån köket gjorde inte saken lättare. Men jag var inte redo att lämna tryggheten som mörkret under min säng utgjorde. Fast det vore ju för jäkla surt att missa matchen...sakta kröp jag fram ur mitt gömställe.
- Okej, nu åker vi.
Jag tog min väska och gick ut till bilen. Det var dags att göra min allra första match som fotbollsspelare. Jag var rädd. Rädd att göra bort mig.
Jag hade sett fram mot den här dagen så länge. I den klubben jag spelade var man tvungen att vara sju år för att få börja. Jag försökte med alla medel när jag var sex, men det var tvärstopp. Så nu när jag var sju så var det äntligen dags. Matchen skulle spelas mot ett lag som var ett år äldre än vad jag var, ja halva vårt lag var också åttaåringar. Matchen skulle spelas på vad som kändes som ett gigantiskt fält av grus, avdelat med vita linjer. Kungälv. Det var platsen för skådespelet. I halvtidspausen utspelar sig följande:
- Vem i vårat lag har nummer sju? Hallå, vem har nummer sju?
En hög röst gastar fram frågorna. Ove. En riktig tuffing som jag var lite smårädd för. Han var ett år äldre dessutom. Och jag vet ju vem som har nummer sju.
- Det är jag.
Jag håller upp min taniga arm i luften och ser Ove gå fram mot mig. Jag tittar ner i marken.
- Fan va bra du är! Helt grym, gött att se dig!
Han har ett stort flin över hela ansiktet när han delar ut denna fenomenala komplimang.
- Tack.
Det är vad jag får fram. Men inom mig bubblar jag av lycka. Tänk om jag inte vågat mig fram från mitt gömställe under sängen tänker jag.
Ibland tänker jag på den situationen, på vad som kanske hade hänt om jag legat kvar. Om jag inte vågat förlora. För idrotten blev hela mitt liv under många år. Alla vänner jag fått därigenom, alla resor över hela världen. Samtidigt gav den här händelsen mig något att referera till. För jag kan inte påminna mig att jag någonsin tackat nej till någon utmaning efter det, inte ens att sjunga karaoke med grabbarna på herrmiddagen! Inte för att jag inte är skitnervös ibland, jag har rejäl prestationsångest emellanåt, men då kan jag tänka på den lille pojken som besegrade sin rädsla. Då brukar det gå bra.
Och jo, vi vann matchen. Jag gjorde inga mål, men det struntade jag fullständigt i. Jag var lycklig. Det var allt jag drömt om. Ja faktiskt lite till.
12 comments:
Wow. Och du: "resor över hela världen": berätta! vilken sport, vilka resor, varför, slutsatser, lärdomar, anekdoter?!
Härligt historia, J. Gud vad bra!
Härlig historia skall det vara..
Ett "defining moment", uppenbarligen! :-) Själv har jag både vågat och backat, i omgångar, och flera av backandena har jag ångrat bittert efteråt... men när det liksom har låst sig alldeles, då... har jag inte alltid lyckats bryta den låsningen. Kan man det - då kan det bli sådär fantastiskt kanonbra som du beskriver! :-)
Bra anekdot.
Kan inte låta bli att undra hur det hade gått om jag fortsatt med fotbollen. Hade varit kul att ha en Ove i laget, särkilt om han tyckt att jag var jäkligt grym. :)
jorid: det är du inte ensam om, jag lovar. Hoppas den kan hjälpa lite då. Om du inte gillar den så köper jag den av dig :-)
skrivkramp: Fotboll blev den sport som jag valde till slut. Egentligen hade jag enligt andra större talang för hockey, men jag fick ett erbjudande att spela med min favoritklubb i fotboll. Det gjorde valet enklare. Den bästa resan var till Rom där vi spelade en stor turnering. Svennis var tränare i Roma så vi var inbjudna dit. Det var stort! Eller när vi åkte tre veckor till USA, Las Vegas, Dallas,New York och Los Angeles. Ja den var nog bäst. Jag återkommer med svar på övriga frågor. Känns som det får bli ett ämne i sig.
langri: Jag säger bara: tack så oerhört mycket!
v.soul: ja ingen är perfekt, eller hur. ibland lyckas vi, ibland inte. det viktigaste är väl att försöka lära sig något till nästa gång, eller vad tycker du?
ellen: en Ove skulle alla ha! hade varit knasigt om ni spelade i samma lag förvisso....varför slutade du spela då?
skrivkramp: det skulle varit ett : och inte ett , efter USA. Men det förstod du nog :-)
Alla psykologer runt om i världen jublar över din tydliga referenspunkt till dagens handlingar, way to go ;)
Malin, jag vet inte det men det hade ju varit trevligt med lite jubel emellanåt :-)
jdawg: jag slutade nog för att jag tröttnade, vilket jag gör på nästan allt förr eller senare. Tyvärr.
Det hade varit kul om Ove och jag spelade i samma lag. Men jag misstänker att han är ca ett år äldre än dig, så hade vi spelat i samma lag på den tiden så hade det varit minst sagt knasig, för att inte säga omöjligt. :)
Spännande, både för att du varit med om mycket och beskriver det så levande bra att man tycker att man är där, inne i dig, även om det är sjuåringen du skriver om - och för att jag har en son i övre tonåren som själv är elitspelare i fotboll.
ellen: hmmm, vet inte om det du vill komma fram till är att jag är gammal eller...:-)men jag känner igen det där med att tröttna på saker. kan ibland känna en viss avundsjuka på de som inte ställer så stora krav på tillvaron. men vi är de vi är, olika men goa ändå :-)allvarligt talat så tror jag det krävs att det ska hända något positivt i den kritiska åldern, tonåren, som gör att man fortsätter att spela. annars tror jag det är lätt att lägga av, annat blir viktigare. Som det motsatta könet till exempel. eller bara kompisarna.
skrivkramp: jag tackar så oerhört mycket för de orden. jag plockade upp det bland annat i din bok, vikten av att levandegöra texten. Då vet jag var din son befinner sig någonstans i livet. Lite avundsjuk blir jag. Hoppas att han inte glömmer livet utanför planen, det är lätt gjort.
Post a Comment