Thanks, but no thanks

För ett par år sedan hände något som skakade om släkten lite. Min morbrors son, min kusin med andra ord, flyttade ihop med en annan kille. Inget konstigt med det, tyckte inte jag iallafall. Men det ringde andra kusiner och "undrade om jag hört"! Precis som det var någon världsnyhet. Ja jag hade hört, och jag kunde inte bry mig mindre. Jag har till och med jobbat i dörr/garderob på en gayklubb under skoltiden. Har aldrig varit attraherad av män så varför skulle det vara konstigare än att jobba på en vanlig klubb? Men min morbror hade jobbigt med detta. Han är en ganska macho man som jobbat på byggen i hela sitt liv. Ni kan ju tänka hur jargongen går där. Inte precis lätt att berätta på morgonfikat att sonen köpt en villa ihop med en annan kille. Men nu har allt lagt sig, och den här mannen som bor med deras son visade sig vara en riktigt underbar människa. Och varför skulle han inte vara det? Precis som om de sexuella preferenserna skulle bestämma ens människovärde. Sjuk tanke.

Anledningen till att jag kom att tänka på detta var att vi träffades hela gänget igår, min mamma fyllde pensionär och hade kalas. Jag är alltid ansvarig för de roliga talen, och den här gången hade jag lyckats få med ett bögskämt. Presenten bestod nämligen av biljetter till Cabaret med Peter Jöback och däromkring hade jag skojat till det. Men det här är människor med underbar humor. Det blev kanon.

Jag har genom åren vid ett antal tillfällen haft förmånen att få avböja inviter från homosexuella män. Tydligen har jag något de gillar. Speciellt en historia kommer till ytan:

1992 sitter jag på min favoritstrand på jorden. Den ligger i norra Spanien, 45 minuter utanför Barcelona. Jag har rest tillbaka för andra gången denna sommar, var bara hemma några dagar och packade om. Det är olympiska spel i Barcelona, och det tänker jag inte missa för alla pengar i världen. Det var en fantastisk upplevelse, två otroliga veckor. Vädret, människorna, tävlingarna, partajen. Men okej, det var inte det den här historian handlade om. Den handlar om en liten, obehaglig man som inte var van vid att folk sa nej.

Jag sitter på min handduk med fötterna i sanden. Svettpärlorna droppar från min näsa, ner på min mage. Det är över 35 grader och jag funderar precis på att hoppa i vattnet när någon sätter sig bredvid mig. Alldeles för nära. Jag tittar upp och ser en man med ett brett leende. Min första tanke är: fan, det är Danny de Vito! I stort sett en kopia. Och han bara sitter där. Det tar en stund innan han säger:
- Its very warm today.
-Yes, very warm.
Jag tycker det känns konstigt och har ingen lust att prata. Han ger mig dåliga vibbar.

Det blir tyst en stund igen. Det börjar kännas konstigt. Han sitter fortfarande för nära. Och den närmaste kvarten vrider han igång samtalet, och börjar leda det mot sin ursprungliga avsikt med att slå sig ner alldeles för nära en intet ont anandes ung svensk man. Slutbudet handlade om att jag skulle komma hem till honom i hans jättevilla han ägde längre bort på stranden. Där han bodde med sin allt-i-allo, Hans från Tyskland. Hans var två meter lång och bodybuilder. Om jag var intresserad så var jag bjuden på pålkransfestival senare på kvällen. Med Danny de Vito och Hans. Detta trots att jag redan flera gånger försäkrat honom om att jag inte var intresserad av män på det sättet. Och nej, jag hade inte provat, och hade inte för avsikt att göra det heller. Jag tackade vänligt men bestämt nej tack till inbjudan. Nu började stämningen bli hotfull. Jag reste mig upp, sa att det var dags att bada och adjö. Jag tog några snabba steg ner till vattnet och kastade mig raklång i havet. Likt Lars Frölander simmade jag med kraftfulla tag en bit ut i vattnet. Efter en stund vänder jag mig om. Då står Danny boy där vid strandkanten med armarna i kors och en bister uppsyn! Jag simmar snabbt åt höger, jag börjar bli riktigt rädd. När jag tittar inåt så går han längs strandkanten och följer efter mig.... Nu börjar det bli obehagligt. Men till slut ger han upp och går därifrån efter några mindre vackra ord.

Jag bor ensam i en liten stuga som jag hyr av en gammal tant. Det enda som finns runtomkring är en gammal åker. I Spanien blir det kolsvart klockan tio. Jag var rädd. Resten av veckan var jag rädd för att jag skulle vakna och se Danny de Vitos svettiga ansikte, och samtidigt se hur den blonderade jättetysken Hans skramlar med handbojor och mumlar otydligt på Schwartzeneggerdialekt. Ingen skulle komma och hjälpa mig, tanten jag hyrde av hade inte hört om det landat en jumbojet på gräsmattan. Men jag klarade mig. Har dock fortfarande svårt att se filmer där Danny de Vito är med i rollistan.