Kärleken är inte alltid rosa

Jag väcktes ur mina tankar av mobilen som pep till. Ett sms i inkorgen. Det var från dig, och det stod så här:

"Hej gosis, du sitter väl och mediterar nu. Hoppas din resa blir jättefin och jag tänker på dig. Glöm aldrig vilken otroligt fin kille du är. Kram E"

Mina tårar rann i strida strömmar nerför kinderna. Först lite långsamt, men i takt med att alla känslor kom ikapp mig så blev det ett allt ymnigare flöde. Jag försökte sansa mig men det var ingen idè. Jag hade heller ingen bredvid mig så det fanns ingen anledning att kämpa emot.

Två dagar tidigare hade jag suttit på tåget på väg åt motsatta hållet. Jag var full av förväntan och för en gångs skull riktigt nervös. För även om vi haft kontakt ett tag och visste ganska mycket om varandra, så hade vi ändå inte träffats. Inte i verkliga livet. Jag har varit på en del blind dates, men brukar sällan vara nervös för det. Det får bli vad det blir. Och jag har aldrig svårt att fika en stund med vem det än må vara. Men nu åkte jag till en annan stad, det kändes lite vågat, det kan jag erkänna. Men va fan, man måste chansa ibland. Jag hade också säkrat upp med en kompis som bor i staden ifall det skulle kännas för besvärligt, och det var för bådas skull. Ville inte sätta onödig press på henne heller. Men det skulle bli bli bra, det intalade jag mig.

Jag klev av tåget och såg mig omkring. Ingen där som såg ut att vänta på mig. jag väntade lite och gick uppför trapporna mot stora byggnaden. Då kom hon springande!
"Hej, förlåt att jag blev försenad, det blev stopp på min linje på vägen hit". Hon gav mig en kram som var öppen och varm.

"Det gör ingenting, jag kom precis. Och hej själv förresten". Jag log med hela mitt ansikte, hon var så vacker och go, precis som jag föreställt mig. Visst hade jag sett kort och vi hade pratat mycket, men verkligheten kan vara annorlunda ibland. Den här gången var det dock till det bättre.

Vi gick bort mot tunnelbanan och åkte hem till henne. Vi lagade lunch och skrattade och pratade. Jag var lite spänd men det flöt på bra. Vi bestämde oss för en långpromenad in till stan på kvällen för restaurangbesök och ett par öl. Det var landskamp på tv när vi åt middag, men jag brydde mig inte så mycket om fotboll. Inte just då.
Vi bröt upp ganska tidigt och gick hem. Köpte lite godis och satt i soffan och pratade till sent. Jag erbjöd mig som en gentleman att sova på soffan, men den var väldigt liten, så det blev hon som sov där. Jag gick och lade mig med blandade känslor. Okej tänkte jag, vi får se imorgon, behöver ju inte kasta in handduken än.

När jag vaknade på morgonen låg jag och kikade bort mot soffkanten. Jag hade inte sovit många timmar, brukar ta några dagar innan jag känner mig hemma. Men plötsligt vaknade hon och log mot mig över kudden.

"Godmorgon! Har du sovit gott? Hon blinkade mot mig med sina bruna ögon.

"Javisst, jättegott!" Jag ljög förstås, hennes lägenhetsväggar var antagligen gjorda av papp eller liknande, för man hörde precis allting i huset.

"Jag sätter igång med frukosten så kan du duscha om du vill så länge"

"Javisst, låter som en bra deal! Men bara om jag får ta hand om disken efteråt". Jag tänkte att man får ju skärpa sig lite nu.

"Haha, absolut, låter som en bra idè"

Efter en skön dusch och frukost kände jag mig som en ny människa. Vi drog ner på stan för sightseeing och diverse inköp. Jag hade lovat hjälpa henne att fixa lite saker i hennes nya lägenhet efter vi kom hem, så Claes Olsson fick ett besök. Vi gick runt i ett bedårande höstväder, åt glass i Kungsträdgården i t-shirt, och det var i mitten på oktober. Vi hade otroligt mysigt ihop, men inget hände. Inget romantiskt alltså. På eftermiddagen gick vi hem, jag borrade upp gardinstänger och hon kollade om det blev rätt. Jag är inte speciellt praktisk men det gick bra till slut. Vi satte oss i soffan och vilade. Hon skulle iväg en stund på kvällen med sitt jobb, det var någon premiär eller liknande, något mingel. Jag skulle träffa min kompis och äta middag och ta en pilsner. Hon låg i soffan och jag berättade om hypnosjobbet som hon var intresserad av. Jag strök henne på ryggen och talade i lugn ton, och till slut somnade hon med ett leende och en försäkran om hur skönt det var. Tiden kunde stannat ett tag där och då. Allt var perfekt. En halvtimme senare vaknar hon till, tittar på klockan och säger att hon måste skynda sig till jobbet. Jag lade mig ner på soffan själv, tänkte ta igen några timmars sömn från tidigare natten. Strax efter kommer hon in i nya kläder och ställer sig bredvid soffan och tittar konstigt på mig. Jag känner olusten välla upp på en nanosekund. Sen säger hon:

"Jag vet inte hur jag ska säga det här, men.....Du är den finaste kille jag någonsin träffat, men du är inte min typ, jag är så ledsen"

Orden träffade mig med samma kraft som en höger från Mike Tyson kunde gjort.

"Okej. Ja det var en chansning, det sa vi ju innan. Det är inget att göra åt, jag packar ihop mina saker och sover hos Henke inatt, det är lugnt". Det kändes inte lugnt, men det var inte hennes fel. Men just nu ville jag bara springa därifrån, bort från det jobbiga. Att bli avvisad gör alltid ont.

"Nej det behöver du inte alls, det är så roligt att ha dig här...förlåt, förlåt"! Hon började gråta och la sig på mig i soffan och kramade mig hårt. Hon grät mot min kind.

"Du behöver inte be om ursäkt, man känner vad man känner. Det kunde gå såhär, det visste både du och jag." Jag menade vad jag sa.

Sedan händer något. Samtidigt som hon gråter förklarar hon hur mycket hon tycker om mig, att det inte finns så många fina killar därute, och så vidare. Helt plötsligt är hennes mun alldeles ovanför min, jag kan känna värmen från hennes andedräkt. Våra läppar möts och världen exploderar! Hennes gråtande ögon förvandlas till uttryck av lust och åtrå. Jag är inne på samma linje men är fortfarande förvirrad. För några minuter sedan blev jag dumpad, eller? Men just nu skiter jag i vilket. Jag lyfter upp henne och bär henne till sängen. Vi kastar av oss kläderna och våra kroppar är som gjorda för varandra. Tid och rum försvinner, för en stund är det bara vi två.

När vi ligger och pustar ut, svettiga och rödmosiga, säger hon följande:

"Jag menar fortfarande vad jag sa förut. Hoppas att jag inte gjort dig illa nu, det gick bara inte att hejda".

"Nej, jag får skylla mig själv isåfall." Jag kände ett sting av smärta i kroppen. Det som var så fantastiskt alldeles nyss kändes bara smutsigt och dåligt nu.

"Herregud, jag måste rusa till jobbet! Jag skulle redan varit där! Ta mina extranycklar och kom hit ikväll. Snälla gör det, vi kan inte skiljas såhär! Hon rättade till kläderna, gav mig en puss och sprang ut genom dörren.

Där låg jag. Vad fan hände egentligen? Jag fattade ingenting. Skulle jag komma tillbaka hit ikväll och bara ha sex, eller ville hon något mer? Nä, jag bestämde mig för att åka hem. Det var det enda rätta. Hon skulle inte tro att hon kunde utnyttja mig hur som helst. Jag gick upp och bokade biljett hem nästa dag, klockan elva var första tåget med ledig plats. Sen duschade jag och gick för att möta min vän.
Vi käkade jättehamburgare och drack öl, det var skitkul att ses igen. Jag berättade hela storyn och han hade en bra förklaring. Han kände till i vilka kretsar hon umgicks, och jag började inse vad hon menade med "inte min typ". Det kändes skönt, jag fick lite logik i det hela. Vi skrattade och drack några öl till innan vi gick vidare. Någonstans på vägen insåg jag att jag hade bestämt mig för att gå tillbaka till henne. Min vän bara log och sa att det hade han vetat hela tiden. Vad gör det, man lever bara en gång var hans ord. Vi hade under middagen diskuterat varför det är så svårt att bli kär nu när vi blivit äldre. Vågade vi inte släppa ner garden? Jag började inse att det var det som hänt. Min gard var nere, jag var sårbar för första gången på länge.

Några timmar senare öppnar jag hennes dörr och går in i hallen. Jag tar av mig skorna och går in i köket. Hon har inte hört mig och blir jätterädd när jag säger hej precis bakom henne.

"Herregud vad du skräms! Jag höll fan på att dö!" Hon kramar mig hårt och kysser mig, varmt och länge.
Vi sätter oss i soffan och gosar och berättar vad vi haft för oss under kvällen. Just då och där, speciellt när vi stod i köket precis när jag kom in då....då...ja det kändes så starkt, som om vi varit ihop ett tag, som vi kände varandra. Som om det var på riktigt.

Den natten blev sen. Till slut somnade hon på min arm. Jag sov inte en blund på hela natten för jag ville inte väcka henne. Min mage var i uppror efter kvällens begivenheter, men jag ville inte gå upp och väcka henne. Till slut somnade jag med ett leende på läpparna.

Jag vaknade av att jag kände hur hon tittade på mig. När jag öppnade ögonen låg hon fortfarande hopkurad mot mig på min axel. Hon lutade sig mot mig och vi kysstes, och passionen var så stark att den gick att ta på. Vi låg kvar i sängen och pratade och jag sa att mitt tåg gick klockan elva. Jag had självklart önskat att hon skulle be mig stanna kvar. Det gjorde hon inte. Jag sa ingenting. Jag insåg att det var lönlöst. Hon hade inte heller sagt något annat så jag fick skylla mig själv. Hon gick ut i duschen och jag gjorde frukost. Jag var i något slags bedövat tillstånd, lycklig men ändå förtvivlad. Vet inte hur jag ska förklara.

Efter frukost började jag packa mina sista saker och gjorde mig redo att gå. Jag hade bara en kort stund kvar innan jag var tvungen att rusa iväg. Hon satte sig bredvid mig på sängen och drog mig intill sig. Hon kysste mig så innerligt att jag nästan kände mig yr, blodet rusade men jag såg klockan på väggen och var tvungen att ställa mig upp! Jag tog på mig skorna och det var sista chansen för henne att be mig stanna. Jag önskade det av hela mitt hjärta, men det kom aldrig. Jag fick slita mig loss, öppnade dörren och vände mig om. Hon stod där och tittade med ledsna ögon, men det kom inga ord. Jag gick ut och stängde dörren efter mig. Med väskan i handen sprang jag nerför trapporna och ner till t-banan. Jag hann precis innan vagnen gick. Jag var strax framme vid tåget och jag insåg att det skulle bli precis. Med en minuts marginal tillgodo slängde jag mig genomsvettig ner på sätet. Sakta började jag andas normalt igen, samtidigt som tåget rullade ut från stationen. Jag sjönk ihop på sätet.

Tågets dunkande mot rälsen vaggade mig in i en avslappnande känsla. De senaste dagarnas känslomässiga tumult i kombination med brist på sömn började komma ikapp mig. Jag kunde inte värja mig. Jag insåg att jag antagligen aldrig skulle se henne mer. Jag hade tillåtit mig att känna saker som jag inte trodde jag kunde längre, och så blev det så här, det kändes så jävla orättvist. Det var då det pep till i min mobil.....