Jag sitter på mitt favoritkafe´och väntar på min favoritlunch, lasagne. Jag och katten Gustaf. Sitter och bläddrar i den nya gratistidningen och har det rätt gott. Tills jag slår upp sidan där det står om FN-arbetarna i Liberia och Tahiti som våldtar och tvingar unga flickor, läs barn, till att sälja sig för att få mat och vatten. Vad i helvete är det som händer? Jag blir så förbannad så jag vill slita sönder tidningen i stycken och bara skrika rakt ut. För ett tag sedan var jag inne på tanken att få starta en specialstyrka som skulle få åka runt jorden och förhindra brott mot barn. Jag minns att tanken uppkom i samband med att jag satt och läste om några unga pojkar i Thailand som beskrev sin verklighet. Den innehöll bland annat att tillfredsställa, feta, svettiga medelålders tyska män. Jag minns att jag drömde mig bort i tanken som en slags James Bond med fullständiga rättigheter och inga skyldigheter. Bara att rensa bort avskum som de jag nyss beskrev. För mitt inre kunde jag se mig själv sparka upp dörren till tyskens hotellrum och bara mata på med en Kalashnikov i händerna. Sen går jag ut med pojkens hand i min. Vidare mot nästa uppdrag.
När jag tittar upp från tidningen möter min blick en halvårsgammal flickas glada nuna. Två bord bort har hennes mamma lyft upp henne och hon tyckte nog att jag kunde behöva komma på andra tankar. Mitt sinne spricker upp som himlen efter middagsregnet på Spaniensemestern. Jag gör glada miner och hon skrattar. Jag leker tittut och hon skrattar. Fan vad jag gillar barn. Jag önskar att alla barn fick vara lyckliga. Så är det inte. Så kommer det aldrig bli. För jag vet att även om det skulle bildas 100 sådana specialstyrkor jag fantiserade om, så skulle det ändå aldrig räcka till. För det jävligaste är att de allra flesta övergreppen sker inom familjen. Och då blir det så mycket svårare. Så även om det inte fungerar med den där specialstyrkan, så kan vi hjälpa till ändå. Håll ögon och öron öppna. Barnen är oskyldiga. Barnen är framtiden.
Jag vill bara tillägga att jag är en mycket fredlig och vänlig man. Människor som skadar barn och kvinnor väcker dock primitiva känslor inom mig. Min bästa vän från min uppväxt slog sin fru. Han slog henne så att blodet skvätte flera meter och kletade ut sig på den vita tapeten. Jag vet. Jag såg det. Han är inte min vän längre.
10 comments:
Men käre josses...
Jag läser hela texten och nickar igenkännande. Så känner vi alla om det du skriver.
Så händer något, bara tre rader från slutet som nästan får mina ögon att hoppa ur sina hålor. Det där ser man inte varje dag!
Vad som står i dagstidningarna känner man så väl till och man blir nästan förfärad över att man kan se elände som vardagsmat.
Men det du bara andas om, det är ju en upplevelse som du varit med om. Du har varit i en situation som de flesta av oss inte har upplevt.
Din bäste vän?
Du vet, min hjärna börjar redan författa ihop en historia om vad som kan ha utspelat sig.
Eeehhh... VA!? Vadå, FN-folk? Som... våldtar? Eller utnyttjar sitt övertag? Allvarligt!? Jag trodde att jag hängde med i övergreppen i världen - men detta har jag inte hört... är det sant!? Jäkla skit, varifrån kommer dessa FN-styrkor?? Man får inte utnyttja sitt övertag... var det Bamse som sa att "den som är väldigt stark, måste också vara väldigt snäll"...? Så är det ju! Kalla mig gärna naiv svensk, det struntar jag i, för så MÅSTE det vara!!
Vad fanken, det är ju så... ja, det går ju inte ens att säga hur det är!! Förenta Nationerna!?!? Jag är också rätt fredlig, vapen har jag aldrig tagit i, men jag är med i din styrka! Eller... nä... det är ju inte så man gör... fast man skulle vilja. Sätta stopp.
(Dags att engagera sig i Amnesty igen, det hör jag ju. Jag vill bara svära... det är ju som självaste...!)
JO, SÅ KOMMER DET VISST ATT BLI. Att alla barn får vara lyckliga. Eller åtminstone välmående. Så det så. Det får vi inte sluta tro på! Eller jobba för... det är ju upp till oss. Vi kan göra vad vi kan. Och om jag fattat det rätt, så är det precis det du jobbar för...? Vi kan alla dra vårt strå till stacken. Nu blir jag sådär dogmatisk igen, men det går faktiskt inte att undvika när det är barn det handlar om.
"Den största tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad"... som Martin Luther King sa, ungefär.
På nära håll finns BRIS. Och ungarnas kompisar... som man kan lyssna på, och ge en fristad om det behövs. Det finns så många ungar som behöver att vi ser dem. Det är inte så svårt. På nära håll.
Otroligt äckligt med din barndomsvän. Fast jag tror inte att stigmatisering är lösningen. Kan man, tror jag att man hellre ska gå i närkamp... fast inte med kamp, utan med tjurighet. Visa: "jag ser vad du gör, och eftersom jag känner dig så förväntar jag mig bättre av dig!" Det finns oftast bakgrunder till att man blir misshandlare också, tror jag. Vi är alla människor, på något vis... i grund och botten. En del är psykopater, utan hopp om räddning... men inte de flesta, tror jag. Och de som kan påverka mest, är de som står nära. Som är viktiga människor. Fast det är... otroligt jobbigt att hantera.
Förlåt, nu skriver jag en halv roman hos dig igen... men här rörde du faktiskt vid en känslig nerv hos mig, så du får skylla dig själv! ;-) Jag har fler historier som belyser frågan. Med övergrepp mot barn, i olika former. Och hur inte-lätt det kan vara att veta om man gör rätt eller ej. Men jag får ta det hos mig... ;-)
Problemet är ju som du säger att det inte skulle hjälpa om det så fanns en miljard sådana styrkor. Våra reptilhjärnor hittar på både det ena och det andra. Och ibland är det goda tankar. Men oftast är det onda. Så gör vi oss själva illa. I don't get the big picture.
salt: jo det var en hårresande upplevelse. vi tre var en trio som umgicks jämt. vi åkte på resor, åt middagar, ja det mesta. men något hände med honom. han valde den steroida vägen. men den historien vill jag inte pilla för mycket i, jag har försökt lägga det bakom mig. det var inge rolig tid.
v.soul: läs gårdagens .se så får du alla vidriga fakta i frågan. det smärtar mig att säga att det tyvärr är sant.
visst drömmer jag om en perfekt värld för alla barn, och människor som vi kan alla hjälpas åt att sträva åt det hållet, det har du rätt i.
jag känner honom bättre än någon annan tror jag. och visst, jag vet varför han har sina inre demoner. men rättfärdigar det att misshandla en försvarslös kvinna? när man själv är en supertränad biff på 95 kilo och ens sambo som man har barn med väger 55? självklart nej.
jag uppskattar dina synpunkter, det är bara att skriva på :-)
fredo: jag håller med dig, det gör inte jag heller. oftast inte iallafall.
jorid: vi kan nog göra mer än vad vi oftast tror. vi har så svårt att se att vi ingår i ett stort sammanhang. att inse att våra handlingar kan påverka andra att gå samma väg.
katten jag syftade på är den tecknade katten Gustaf. I norge kanske han heter Garfield? det gör han i originalet. hans favoriträtt är lasagne. annars tror jag inte att katter är vanligt förekommande på kafe´i något land :-)
Pusur och jag hade nog också haft det trevligt:-)
//Jdawg
Ja, det är för ledsamt att höra och läsa om när barn råkar illa ut. För jävligt. Det mesta sker bakom stängda dörrar, det är hemskt att tänka på vilka helveten många går igenom varje dag - i hemmets "trygga" härd. Så visst skall man vara uppmärksam på om någon far illa. Det är det minsta vi kan kräva av oss själva.
Ps. Vad hände med den f.d. vännen?
Steroiderna ger ju en rimlig förklaring till hur en människa kan vända sådär, för jag antar att han inte var våldsam av sig innan. Det är synd om du inte vill skriva om det, för jag har en känsla av att det kan vara upplysande för oss andra att ta del av.
Och jag kommer att tänka på att bland det första jag läst av dej handlade om en komplicerad vän-relation... hur gick det med den? För det handlar väl inte om samma person?
Nu kom jag på vad jag ska blogga om. Invecklade kompisrelationer.
Salt - det är en annan "kompis" (citat Adam&Eva), en jag känner alltför väl.
langri och salt: jag kanske kan skriva hela den nattens begivenheter i bloggen. det är en bisarr historia. men jag hade ärligt talat inte sett några tecken alls innan, jäkligt otäckt.
och som langri så riktigt säger, det är en annan "kompis".
Skriv! Gör det! Jag måste få höra den historien, så är det bara.
Post a Comment