Borta, men ändå kvar.

Tjena T P,

ville bara passa på att önska Dig en God Jul så här dan före dan före dopparedan. Eftersom jag inte kan säga det till Dig personligen så hoppas jag du läser det här, var du än må befinna dig. Du vet den där kvällen för tre år sedan när du ringde och frågade om jag kunde hjälpa dig dagen efter, du vet med alla saker och så? Jag insåg aldrig att det antagligen var sista gången vi sågs. Iallafall i det här livet. Efter att jag kom hem den dagen så frågade lill J om jag var ledsen för att du hade åkt. Jag var inte det då. För jag förstod inte. Ville nog inte förstå att vi inte skulle ses mer, ville inte känna det som följde med insikten. För vi hade ju inte kontakt dagligen precis. Det behövdes inte, vi kände varandra på ett sätt som man bara kan när man växer upp ihop. Koder som ingen utomstående kan förstå.

Efter jag fullständigt kraschade efter separationen med M så var du som vanligt den som behandlade mig allra mest naturligt. Jag minns min rädsla inför vår första golfrunda på lång tid. Jag hade gått ner tjugo kilo och kände mig allmänt olustig. Ditt varma sätt sopade bort alla tvivel och snart skrattade vi lika innerligt som vi alltid gjort. Tack för det min vän, det var så viktigt för mig. Speciellt sedan andra "vänner" lämnade min sida för att de inte kunde hantera att jag mådde dåligt. Egentligen mådde jag inte dåligt då, jag hade kommit ur det hela men det tog ett tag att äta upp sig :-) Men det jag ville komma fram till var att vår vänskap sett likadan ut genom tiden, hur våra liv än sett ut. För herregud, du hade det så tufft i många år, ekonomiskt framförallt. Men ditt humör var alltid lika fantastiskt. Du kunde alltid locka fram ett skratt, både hos oss omkring dig, såväl som hos dig själv. Jag högaktar dig för det. För det var alltid äkta, precis som du.

Kommer du ihåg när vi sprang runt på gräset i bara kalsonger, två små killar som inte visste vad som komma skulle? När vi bara några år gamla slängde ut alla dina leksaker genom fönstret för vi tyckte ditt rum var för litet? Inte så populärt hos dina föräldrar! Men vi hade kul. Ja jävlar. Eller när vi drev min mamma till vansinne med vårt kiss och bajssnack. Till slut förbjöd hon oss att säga det, och då kom vi på det genialiska i att säga "kitt och batt" istället! 1-0 till oss.

Eller alla kojjor och hyddor vi byggde i bergen? Alla gånger vi smög där och fantiserade, låtsandes att vi var cowboys och indianer.
Eller alla fotbollsmatcher vi spelade på vår gräsmatta. Du fick alltid vara Öster och jag var Blåvitt. Resultatet kan man ju lista ut :-)
Jag kommer ihåg när jag jagade dig på Jonas baksida och du föll framstupa och begravde tänderna i trappan till deras altan. Har aldrig sett så mycket blod spruta och aldrig hört någon skrika så högt. Otroligt att du fick så grymma gaddar trots det. Kunde man inte tro då.

Ja det finns så mycket jag skulle kunna ta upp. Det skulle med lätthet gå att fylla en bok med alla våra äventyr. Ska fundera på det, tror det skulle bli en bestseller. Trettiotvå års vänskap, så nära släktskap utan att ha samma blod i ådrorna. Därför var det fullständigt naturligt att komma när du bad mig närvara vid din fars begravning för sex år sedan. Hur skulle jag kunna tacka nej? Och om du visste hur hedrad jag var att du ville ha mig där. Jag vet att du sa att min närvaro underlättade det hela för dig, och det kändes bra. Hoppas han har det bättre nu. Jag tyckte mycket om honom, en man med gott hjärta.

Jag var hemma hos din mamma och G för ett tag sedan De visade bilderna från ditt bröllop och jag fick kämpa för att inte börja gråta. Jag insåg hur mycket jag saknade din vänskap, och hur konstigt det var att inte stå där bredvid dig på bilderna. Men Du såg lycklig ut, och hon likaså. Ni verkar passa bra ihop och jag skickar mina hjärtligaste gratulationer. Må det vara i evighet. Din mamma är fantastisk, men det vet du. Vi ringer varandra ibland, det har till och med blivit lunch ett par gånger. Din familj är ju som min extrafamilj, det är så härligt.

Nej, det börjar bli dags att runda av. Jag vet inte var du befinner dig, jag vet att du inte kan komma hem och jag vet varför vi inte kan höras av. Det är så tråkigt ändå. Jag vet att vi antagligen inte kommer ses mer heller. Våra barn kommer inte leka tillsammans som vi gjorde, och du kommer aldrig få mig att brista ut i ett asgarv igen. Jag önskar att jag kunde ringa dig ibland när det känns tungt. Men det går inte, jag vet. Så var rädd om dig käre vän. Må lyckan för alltid vandra i dina fotspår, vart de än må föra Dig.