Reflektion.

"Vet du vad jag önskar Johnny?"
Den gamle mannen tittade på mig från sängen. Hans ansikte var fårigt, huden sådär ständigt bruntonad som den bara blir på människor som vistas utomhus större delen av deras tid.

"Nej, men berätta", svarade jag, nyfiken på vad han låg och funderade på.

"Jag önskar att jag tagit av mig skorna och gått barfota i gräset lite oftare. Det är så underbart att känna sommarvarmt gräs mot fötterna. Jag tror inte vi människor är gjorda för att gå runt med strumpor och varma, klumpiga skor. Vad tror du?"

Han förvånade mig ständigt, inte minst nu. Men eftersom jag också älskar att gå barfota hade jag inte svårt att förstå vad han menade. Särskilt inte nu när han inte längre kunde gå. Vi människor verkar ha en tendens att sakna det där vi inte längre har tillgång till.

"Vet du, jag förstår precis vad du menar", svarade jag. " När jag var liten tjatade jag på mamma varje dag som det började nalkas sommar, får jag gå barfota nu då, snälla mamma, snälla? Hon svarade alltid att det fick jag inte förrän det var tio grader minst på natten. Det var väl ett konstigt svar. Det var ju inte på natten jag ville vara barfota".

Han skrattade högt åt mitt svar. Han skrattade så att det tunna vita skägget guppade upp och ner, för övrigt i samma takt som den väl tilltagna magen. Och som vanligt avslutades alla gapskratt med en rejäl hostattack.

"Tack för den berättelsen, den gjorde gott inuti", sa han när han hämtat sig. "Vet du vad jag önskar mer", fortsatte han. "Att jag ätit mer glass. Jag har alltid älskat glass, men av någon anledning har jag ätit det alldeles för sällan. Tänk en sån där riktigt go mjukglass i ett rån, när man spatserar bland båtarna i hamnen..."

"Ja det är en riktig höjdare, det håller jag med om", svarade jag. Jag gjorde en notering i minnet att vid nästa tillfälle ta med en riktigt krämig mjukglass. "Du är väl inte laktosintolerant?" frågade jag.

"Nä det tror jag inte. Men å andra sidan tror jag inte de skulle märka någon skillnad", svarade han.

Vi brast båda ut i ett gapskratt som ekade ut i korridoren och fick personalen att nyfiket sticka in huvudena för att se vad som stod på. Vi försäkrade dem att allt var som det skulle, vi hade inte smakat något starkt.

Tio minuter senare strök jag honom längs kinden där han hade somnat i sin lilla säng. Jag reste mig upp, tog på mig jackan och steg ut i korridoren. Jag gick de tjugo stegen fram till entrèdörren, tryckte ner handtaget, steg ut, och lämnade honom där.

Vid vägs ände.

Jag är inte bra på att säga hej då. Så förutom det vill jag bara säga tack. Tack för alla fina kommentarer, stöttning, värmande ord, glada tillrop, vänskap...ja det finns mycket mer än så. Och det tar jag med mig.

Ta väl hand om er
//Johnny

Höhmmm...

Det är bara jag som harklar mig. Gör strupen klar för att säga tack för att Ni bryr er. Men jag är här. Skulle kunna skriva något riktigt bra om varför jag varit osynlig.

Men jag hoppar över det. Nöjer mig med att konstatera att ibland behöver vi någon som ruskar om oss och visar hur det egentligen är. Någon gjorde det med mig. Ruskade om mig alltså.

Nej, det var ingen kvinna den här gången. Eller jo, det var det ju. Men inget som hade med romantik att göra. Och sen var det en till faktiskt. Hon var också kvinna. Men det hade inte heller något med romantik att göra. Fast mycket känslor. Så var det.

Tankarna på att sluta blogga har varit starkare än någonsin den senaste veckan. Men det känns så vemodigt. Även om jag inte träffat mer än ett fåtal så känns det ändå som det skulle lämna ett stort tomrum. Eller det skulle det. Utan tvekan.

Så jag låter det bero ett tag. Får se om glöden kommer tillbaka. Lusten att dela med mig. Glädjen att få ta emot.

Tills dess kan jag säga att det blivit varmare här inne. Och det är värt att bloggas om. Jag lovar.

En öppen spis. Eller en braskamin hade varit perfekt. Här är kallt. J-ligt kallt.

300

Rubriken syftar på antalet inlägg, inget annat.

Det får trots allt bli kort. Och jag ville egentligen bara säga att Kay Pollak var precis så bra som jag kunde hoppats. Tre timmar av glädje och energi. Jag är nöjd. Och glad. Och på väg till sängen.

Förväntningar

Det handlar väldigt sällan om enskilda händelser, utan om de förväntningar vi hade med oss in i situationen, som sedan inte infriades.

Du kanske har läst det där förut, i någon annan form. Det är en vedertagen sanning inom psykologin, och risken är stor att du sett eller hört det i samband med Dr.Phil. Det är en av hans grundteser. Att väldigt mycket av människors illamående handlar om förinställda drömmar som sedan inte infrias.

Själv har jag förstått mycket om mig själv sedan jag tog till mig den där meningen. Hur lätt det är att fastna i förväntningar, eller egna önskningar om hur händelser ska bli, eller ännu värre, hur andra människor ska vara. För det är väldigt sällan som den andra personen är medveten eller informerad om dina planer för honom eller henne . Vi gör bara upp pjäsens innehåll och väljer ut ett lämpligt objekt att spela den andra huvudrollen. När vi sedan upptäcker att han eller hon inte fattar vilken roll de spelar, eller egentligen, att de helt enkelt spelar den fel, enligt oss, ja då byter vi bara ut den mot en annan lämpligare motspelare.

Och så där håller vi på. Antagligen tills vi själva inser att vi inte kan styra andra människor, vi kan inte styra livet. Visst kan vi påverka det, men saker kommer hända vare sig vi vill det eller inte, både bra och mindre bra. Människor omkring oss kommer göra saker vi tycker om och saker vi...gillar mindre.

Vad är det som gör att så många förhållanden tar slut idag? Särskilt när barn är inblandade, och ofta när de är små. När påfrestningarna ökar och sömnbristen är konstant, det blir tjafs om vem som ska göra vad, och det är plötsligt inte så romantiskt och puttenuttigt som vi hade föreställt oss. Då blir det problem. När verkligheten inte stämmer överens med våra förväntningar. Naturligtvis beror det på många andra faktorer än barn. Men det är ett bra exempel.

Blanda inte ihop det här med att ha mål och drömmar. Det är snarare så att de som har mål och drömmar lättare kan navigera sig förbi de hinder som kommer i deras väg. Att hitta nya lösningar och stigar när deras förväntningar slås i spillror. Men att ha orealistiska förväntningar på livet och andra människor leder sällan till något bra. Att veta vart man ska, men vara öppen för olika vägar att ta sig dit, brukar vara framgångsrika människors devis.

För mycket potential går förlorad i besvikelse och frustration, för många bra människor slutar att växa på grund av förväntningar som gått i kras.

Ikväll går jag på föreläsning med Kay Pollak. Det ska bli riktigt kul. Och säkert mer än så.

Varför?

"Jag fattar inte varför man ska hålla på och rota i sån där gammal skit, vad spelar det för roll nu?"

Det där har jag hört många gånger när jag pratat med folk om terapi. Själv har jag aldrig sett på det så. Jag har alltid varit nyfiken på att förstå varför jag gör som jag gör. Att hitta de där sakerna som leder framåt, som gör att man kan undvika att hamna där igen. Att utvecklas som människa helt enkelt. Både för sig själv, men också för dem runt omkring, dem som betyder någonting.

Lika kul tycker jag det är att hjälpa andra att hitta de där guldkornen som helt plötsligt öppnar en helt ny dörr, med ett helt annat livsinnehåll bakom. Det är svaret till dem som brukar fråga hur man orkar lyssna på andra människors problem och elände. Att det finns en anledning till att de har de där problemen, men det finns också sätt att bryta mönstren och leva ett bättre och skönare liv. Och det är en fantastisk upplevelse när lampan tänds i huset mitt emot. Jag lovar.

Om barn.

Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg. Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli.

För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klara själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd.

Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det.

Jo, jag ville säga det, att om du eller någon du känner är i behov att prata med någon som är kunnig inom det psykologiska området, då är det ett bra läge nu.

Eftersom jag håller på och vidareutbildar mig tar jag emot klienter mot en lägre kostnad. Lägre än en legitimerad teraputt alltså.

Är du intresserad, maila mig och lämna ett nummer så hör jag av mig.

Underdogs och andra

Över hela världen har folk rörts och berörts av historien om den mobbade mobiltelefonförsäljaren Paul Potts förvandling till fullfjädrad operasångare. Även jag.

Men sedan får man höra att han var inplanterad av programledningen, att de redan visste hur bra han var, och att han inte var den där oupptäckta prinsen som bara inte blivit kysst tidigare.

Men okej, det handlar om pengar, så vem orkar bli riktigt upprörd och känna sig lurad? Vi vet väl hur det fungerar vid det här laget, inte sant?

Jag har Paul Potts skiva. Och det som stör mig nästan mer än det andra, är att de bara verkar ha skrapat ihop Pavarottis, Bocellis och andra stjärnors låtar, och låtit honom sjunga in dem för att omgående kunna kränga skiten över disk.

För ärligt talat, inte är det i den klassen. Och hur kul skulle det vara att jämföras med dessa superstars per omgående? Men på tv hörde jag alldeles nyss att herr Potts kommande Sverigekonsert redan är utsåld, och jag inser att det spelar nog inte så stor roll hur han sjunger. Vi älskar historier om människor som kommer från ingenstans och lyckas. Underdogs. Jag med.

Jag tror det beror på att det ger oss själva hopp. Och det behöver vi så innerligt att vi inte ens bryr oss om historien är sann eller inte. Och det i sig tycker jag är ganska hoppfullt. Att vi vill tro på det goda alltså.

Årets bästa rubrik ?

"Alla bra män heter Johnny"

Ja vad det handlar om kan du läsa här. Och vem är jag att säga emot. Hon verkar ha rätt bra koll :-)

Äventyr

- Hörde du? Vad fan var det?
Tomas röst skar sig där i det lilla tvåmannatältet, i skogen, alldeles för långt från mamma och pappa.

- Jag vet inte. Det måste varit något djur eller så va? Finns det inte kossor här eller?
Jag fick knappt fram mina egna frågor. Kroppen darrade och jag började hacka tänder. Vi var inte särskilt modiga varken jag eller Tomas. Absolut inte efter mörkrets inbrott.

Vi hade övertalat våra föräldrar att vi sjääääälvklart kunde klara oss på egen hand, med tält och spritkök. Och i dagsljus hade det hela tett sig som en strålande idè. Vi hade packat matsäck, sovsäckar, tält, ja det mesta som kunde tänkas behövas för två pojkar som precis börjat mellanstadiet. Vi glömde packa ner modet. Fast det märkte vi inte då.

Vi cyklade oss svettiga, samtidigt som vi sjöng Björn Skifslåtar så högt vi kunde. Vi älskade Björn Skifs. Speciellt "det blir alltid värre framåt natten". Av någon anledning diggade vi allra mest cowboylåten " Like a Rhinestone cowboy". Ja det var ju inte Björn Skifs, men vi gillade den. Och det berodde nog mest på att hans pappa spelade den titt som tätt. Det hade vi ingenting emot, utan sjöng med på vår låtsasengelska. Han med. Fast på riktig engelska då.

Vi hade satt upp tältet, badat, och senare gjort upp en eld och grillat korv. Det sprakade från elden och värmen från den var skön när kvällen svepte in omgivningen i allt dunklare skuggor. Dagens lekfulla glädje började förändras i takt med att omgivningen också gjorde det. Jag rös till, och såg att han gjorde detsamma.

Vi kröp in i tältet och drog igen dragkedjan. På något sätt lyckades vi tydligen somna, för vi vaknade båda två av ett riktigt otäckt ljud. Ungefär som vildvittrorna i Ronja Rövardotter.Det åtföljdes av något som låt som grenar som bröts av. Vi tittade på varandra. I mörkret vågade vi inte säga ett ljud. Hjärtat slog så hårt att det kändes som det skulle gå igenom bröstet, öronen var fyllda av något som kändes som bomull, halsen torr som en gammal knäckemacka...Och vi bara väntade på att någon skulle slita upp tältduken och visa sitt vidriga ansikte. Vi tittade på varandra och plockade på oss det viktigaste. När det var tyst utanför smög vi oss ut, rusade mot cyklarna och kastade oss upp. Vi trampade som galningar på den mörka skogsvägen som om alla mördare och monster i hela världen var oss hack i häl. Grenar slog oss i ansiktet, svetten droppade från pannorna, men vi brydde oss inte. Vi såg oss inte om förrän vi kastade cyklarna på gruset hemma hos mig. Framåtböjda med händerna på knäna stod vi och kämpade för att få luften ner i lungorna. Mamma sa ingenting när hon öppnade dörren.

Nästa dag hämtade vi tältet. Ingenting var rört. Förutom självkänslan lite kanske. Men det kom vi snabbt över. Anledningen till det kommer en annan gång.

Kärlek, rykande het.

Han brukar stå där och hosta. Hosta så det låter som lungorna ska följa med upp. Det låter otäckt. Riktigt otäckt.

"Han" är en man jag inte känner. Men varje gång jag går upp för backen står han där utanför porten. Och hostar.

Jag undrar vad det är som han upplever som positivt. För alla som läst eller hört Dr Phil, vet att vi gör de där sakerna för att vi anser att vi får ut något positivt, annars skulle vi sluta. Vad är hans motiv?

Jag sa till en patient en gång att jag inte trodde att hon var känslomässigt redo att sluta röka. Just då, i den perioden, skulle det göra mer skada än nytta. Det är inte så svårt att förstå att vi suger i oss den kärlek vi inte får någon annanstans.

Så han kanske bara är riktigt ensam. Eller lever i en relation som får honom att uppleva ensamhet tillsammans med någon annan. Jag vet inte vilket som är värst. Vad tycker du?

Svenska mästare. Igen.

Det var länge sedan jag var så blöt, och så lycklig. Men å andra sidan var det också elva år sedan IFK Göteborg blev svenska mästare.

Då är det helt okej att spendera ett antal timmar i hällande regn och Göteborgs karaktäristiska snålblåst.

"För vi som är från Göteborg, åker aldrig hem med sorg, vi som är från Göteborg, hej hej hej", som Glenn Strömberg och gänget skaldade så vackert en gång i tiden. Det funkar idag också. I alla fall om man är just det. Göteborgare alltså.

Utmanad.

Okej Christina, jag ogillar utmaningar och listor, men jag gillar ju dig, så här går vi väl då.

Åtta saker jag inte ger en chans (eller andra chans):

1. Lever.
Jag minns fortfarande första gången jag åt det i skolans matsal. Det var den längsta lunchen i mitt liv. Man fick inte slänga mat man tagit till sig nämligen. Och jag trodde det var vanlig köttgryta...Nu räcker det med att doften når mina näsborrar.

2. Ren Gin.
När jag var betydligt yngre än idag fick jag och en kompis idèn att låna lite från hans pappas barskåp. Efter att ha monterat ner halva bokhyllan insåg vi att det enda som fanns var Gordons gin. Så det drack vi. Fan vet om det hann ner innan det vände.

3. Bungyjump.
Livet innehåller tillräckligt med prövningar. Varför binda en gummisnodd runt sig och hoppa från en alldeles för hög höjd?

4. Ha ett förhållande av fel orsaker.
Förklaring överflödig.

5. Åka buss till Spanien.
Jag är 194 centimeter lång. Avståndet till sätet framför beräknas antagligen efter en mans medellängd. I Kina.

6. Dörrvakt.
Att mitt i natten, när man egentligen vill ligga i sängen och ha det varmt och skönt, alternativt stå på andra sidan repet med danslusten bubblandes i blodet, tvingas stå och förklara varför Herr Knark inte får komma in och leka. Det är inte kul. Tro mig.

7.Använda olivolja som solskydd.
För många år sedan fick jag det intelligenta tipset av en grek på semestern att bara använda olivolja istället för gamla hederliga Hawaiian Tropic. Ung och sugen på att snabbt bli brun tillsammans med det tipset innebar att det kändes som att någon badat mig i saltsyra och stod och kastade salt på. Inte skönt.

8. Facebook.
Inte för att jag inte förstår grejen. Men jag vet också hur jag funkar, och jag har inte möjlighet att engagera mig så som jag vet att jag kommer vilja.

Sådär, det var min lilla lista.

"Kom igen Blåvitt, kom igen!"(klapp,klapp)

Känslan var så stor, och jag var så liten. IFK Göteborg hade precis vunnit semifinalen i UEFA-cupen 1982, och jag var tolv år. Fotboll var mitt liv, IFK var det största. Jag minns hur jag rusig av lycka vällde ut ur Ullevi tillsammans med över 50000 människor, med kinderna hettande av glädje och upphetsning.

Jag minns också hur glädjen för n kort stund förbyttes i skräck när min späda kropp trycktes ihop med de runt omkring och mina fötter plötsligt befann sig en bit ovanför marken. Jag svävade, men inte av lycka. Och jag kände paniken när jag förgäves skrek efter min pappa som försvann längre och längre bort. Men det löste sig. Pappa kom ikapp, och jag fick glass i bilen.

1986 stod jag på läktaren och såg Blåvitt besegra Barcelona på Ullevi med 3-0. Torbjörn Nilsson var utomjordisk, och hade en perfekt sidekick i Johnny Ekström, den vindsnabbe, även kallad "Kallebäcksexpressen". Den gången var jag 194 centimeter och klarade mig betydligt bättre efteråt också. Fast lyckokänslan var nog ungefär densamma.

Jag tror det var 2003 och jag var på derby mellan Blåvitt-ÖIS, och hade med min dotter för första gången. Jag var osäker på vad hon skulle tycka, men när Tomas Rosenkvist sköt in 5-2 minns jag hur jag höll om hennes lilla kropp som darrade av lycka när vi hoppade och gapade och sjöng i ren eufori tillsammans med 40000 andra jublande fans. De övriga tretusen deppade. Och min flicka bubblade och babblade, och påminde mig om mig själv. Både då och nu. Vi somnade båda två med sången från IFK-klacken i våra öron, och de randiga halsdukarna bredvid oss.

På söndag har IFK chansen att bli mästare för första gången sedan 1996. Då tog en fantastisk era slut, där man blev svenska mästare fem år i rad. Sedan dess har Sveriges mest framgångsrika lag inte vunnit en enda titel. Nu räcker det med en seger i sista matchen. Och jag kommer sitta där. Hoppas, hoppas att det blir guld igen. Hoppas. Hoppas.

Att väljas, eller icke väljas, det är frågan.

När det handlar om vanliga människor på teve alltså.

To me, it´s just crazy.

Om min mentor

Med boken ”Kroppen vet mer än huvudet” ställer Robert S. Jerdén många saker vi tar för givet på ända. Han motsätter sig de flesta fakta som den vetenskapliga sjukvården under lång tid ansett vara den enda anledningen till att människan inte mår bra. Att sjukdomar kan bero på inlärda faktorer och beteendemönster, och inte virus eller bakterier är kontroversiellt. Sjukvården bevisar sina teser genom vetenskapliga undersökningar. Robert S. Jerdén gör det genom att redovisa resultaten av 33 års arbete med människor som sökt hans hjälp.

Arbetsrummet på Berzeliigatan i centrala Göteborg ser ut som det gjort sedan han flyttade in där 1974. De gröna väggarna och inslagen av mörkt trä ger hela stället en känsla av lugn. På väggarna hänger fotografier, en del på Robert i hans favoritmiljö; vid vattnet med ett fiskespö i handen.

– Det är där jag finner lugnet och fyller på mina krafter, säger Robert S. Jerdèn.

Hans ansikte avspeglar att det är så han känner. För att möta människor i svåra livskriser under mer än tre decennier kostar på, även om det också ger mycket tillbaka.

– Men jag känner mig faktiskt i bättre form än någonsin. Med åren lär man sig själv att förstå vad som är viktigt och inte. Jag har ju också förmånen att kunna använda mig av mina egna behandlingsmetoder när det behövs, säger han med ett leende.

Robert S Jerdén är både psykolog och psykoterapeut med hypnosbehandling som specialitet. Han var också under flera år ordförande i SFKH (Svenska Föreningen för Klinisk Hypnos). Att just hypnos blev hans specialitet var en slump. Han var en av de allra första i Sverige som fick möjlighet att gå hypnosutbildningen, och därför är han också en av de mest erfarna och respekterade terapeuterna som är aktiva idag.

– Jag vet inte exakt hur många människor jag mött som terapeut, men det handlar om ett stort antal. Det är över 30 år vi pratar om, säger Robert.

Anledningen till att han kände ett behov av att sätta sig och skriva boken var att han ville föra ut sina erfarenheter. Att det skulle bli allmänt känt, det som han själv vetat under lång tid. Att kroppen vet mer än huvudet.

- Trots att jag inte grundar mina teser på vetenskapliga undersökningar, utan mina erfarenheter från arbetet med människorna, så har jag inte fått någon kritik från läkarkåren, säger Robert.

Han har inte heller upplevt någon kritik från kollegor. Det var något som han var lite orolig för innan boken kom ut.

– Ja, framförallt hade jag väntat mig kritik från sjukvården. Det vänder ändå upp och ner på hela deras trossystem. Men det har uteblivit helt och det är skönt, säger han.

Boken beskriver hur vår kropp reagerar när vi inte gör det på annat sätt. Att en sur mage bara kan finnas hos en sur person, eller att ledsjukdomar egentligen är en förkroppsligad depression. Och att vägen till sjukdom handlar om hur vi lever våra liv, på grund av att kroppen reagerar när vi gör saker som vi inte mår bra av. Roberts uppgift är att visa klienterna var i deras liv problemet finns och sedan hjälpa dem göra de förändringar som är nödvändiga för att läkning ska kunna uppstå.

– Jag hade till exempel en kille som sökte upp mig för sin besvärliga psoriasis. När vi började undersöka varför så visade det sig att han hade lärt sig att han inte fick uttrycka vad han kände, tyckte och ville, för då kunde någon bli ledsen. På utsidan log han, men på insidan kokade det. Den naturliga reaktionen om det får fortgå en tid blir att ilskan tränger igenom och visar sig i form av ”irriterad” hud, säger Robert S. Jerdén.

Boken är full av exempel på varför vi utvecklar symtom på olika platser i kroppen. Det skulle kunna anses vara en slump att vi får ont i en arm eller i huvudet, men inte enligt Jerdén.

– Nej, enligt mina och andras erfarenheter så har varje plats på kroppen sin specifika väg till symtomutveckling. Med hjälp av en grundlig utredning, som bland annat innefattar en speciell metod där jag sätter klienten i situationer som hon ska lösa, ger tillvägagångssättet mig en inblick i hur hon agerar i olika livssituationer. Sen har jag en bra bild av hur vi ska arbeta för att hon ska bli frisk, berättar han.

Han har planer på att skriva en fortsättning där han ska förklara och redogöra för behandlingsmetoder som är relaterade till olika symtom. När det blir är inte bestämt. Vad som däremot är aktuellt är att boken nu har blivit översatt till engelska och väntas utges i England i första hand. Vad som händer sedan återstår att se.

– Det skulle vara jätteroligt om den kommer ut i andra länder också. Framförallt tycker jag det är bra att den här kunskapen kommer ut. Människor som gått till läkare i många år och aldrig fått svar på varför de mår som de gör, kan få det i boken. Det känns bra att kunna få bidra med det, avslutar Robert S. Jerdèn.

Adjö

Det var tyst där i hallen. Hennes hand var varm och lite fuktig. Det kändes konstigt.

Inte för att vi inte stått där förut, nej tvärtom, men den här gången var det annorlunda. Hon skulle gå ut genom dörren, fortsätta ner längs korridoren och svänga höger nerför trappan, ta de få återstående stegen fram till porten. Hon skulle öppna dörren och kliva ut i höststormen och det kalla regnet, och dropparna skulle blandas med hennes tårar som rann nerför kinderna. Och vi skulle aldrig ses igen. Det var jag helt säker på. Hon med. Det kändes så.

Jag minns hur det var förut när vi stod där på samma plats, men då skulle hon bara gå för att snart komma tillbaka. Om en vecka eller så. Jag brukade nosa mig fram längs hennes kind, och stanna med munnen mot hennes öra och viska något i stil med "skynda dig tillbaka, jag avskyr att vara utan dig", eller "du gör min värld till en lyckligare och vackrare plats, jag hoppas tiden går fort tills vi ses igen".

Men den senaste tiden hade det inte varit så. Och båda insåg att det var dags att avsluta det som varit. Vad det varit hade vi olika uppfattningar om, men det spelade inte längre någon roll. Och jag visste att det skulle kännas. Och just nu kom jag inte på något sånt där fint att säga. Halsen var grötig och tjock. Det blev inte bättre av att hon strök sin hand mot min kind, och jag kände den intensiva värmen från henne.

Vi sa ingenting. Inte hon, inte jag. Hallen kändes trång och obekväm, ungefär som ett par för trånga skor. Hon kände nog också det, för hon öppnade dörren och det kalla ljuset från korridoren trängde in. "Ha det bra nu", sa hon och backade ut och stängde dörren bakom sig.

Det var slutet på den sagan. Det var inte vackert. Inte på något sätt.

Äntligen måndag igen!

Hur kommer det sig att helgerna går så långsamt och veckorna så fort?