God Jul, kära vänner.

Jag vet inte varför jag fortfarande har kvar bloggen. Eller jo, det gör jag, för det är för att hålla kontakten med er som hälsar på. Jag tycker om Er.

Det är inte så att jag inte har inspiration att skriva. Tvärtom. Sedan i somras har jag skrivit ungefär 190ooo ord. Eller drygt 1 miljon tecken.

Jag säger inte det för att tuta i mitt eget horn, bara det att det kanske förklarar varför lusten att blogga inte riktigt finns. Men å andra sidan känns det skönare att ha en blogg nu, när det bara är ett skönt sätt att kommunicera med goda människor.

I övrigt:

I morgon är det julafton. Gran, ljus och paket är på plats. Bara snögubben kvar. Och han med skägget.

Igår var jag på en otroligt rolig spelkväll. Inte sällskapsspel som jag kan tycka är riktigt tråkigt. Nej, Guitar Hero 3. Med hela bandet, gitarr, bas, trummor och sång. Tillsammans med tre musiker kunde det kännas lite kymigt. Men jag greppade micken och körde Bon Jovi och Lenny Kravitz så svetten stänkte. "Måste ha, ge mig", som det brukar heta på modebloggarna.

I fredags fick jag ett nytt jobb. Efter flera intervjuer och många sökanden var det riktigt, riktigt roligt. En väldigt uppskattad julklapp, kan jag säga. På skola, med gymnasieungdomar.

Så, där har vi det. Jag önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt hår. Kram.

Legenden om cykeln

Hans glada ansikte och upphetsade förtjusning borde jag naturligtvis delat, jag, hans bäste vän. Men trampandes strax bakom och seendes hans lilla rumpa åka från sida till sida, en nödvändighet då det annars är omöjligt att nå tramporna, är jag mest irriterad och störd.

Vi är tio år och min bästis T har precis fått sin nya cykel. Eller cykel, nej det skulle jag nog inte kalla det, framför allt inte då. Det är som om han svängt in och parkerat en Ferrari på vår uppfart; en 10-växlad racercykel med bockstyre. Större kunde det inte bli, inte på den tiden. Att den var minst ett par storlekar för stor kunde vem som helst med någorlunda ögonmått snart räkna ut, men det brydde han sig föga om. Bara han fick lite hjälp att komma upp på sadeln så.

Efter vår lilla tur runt området i den nedåtgående solens skuggor, svängde jag in på min gata och vinkade hej. När jag ställde in min cykel i garaget blängde jag surt på den. Ett par månader tidigare var jag stolt som en tupp, då när jag tog jungfruturen på min blåmetallic Mustang, även den med bockstyre faktiskt. Men bara tre växlar. Jag slängde en föraktfull blick på den och släckte lyset och gick in.

Något senare var vi mer eller mindre tvingade att delta i Tjörn Runt på cykel, fem vidriga mil i konstant motvind. Det hade något med vårt fotbollslag att göra, kanske sponsring eller så. Mr T var segerviss, med all rätt. Med sin tioväxlade racermaskin skulle han antagligen köra skiten ur oss andra. Om hans röv skulle orka med glidandet fram och tillbaka förstås.

Efter knappt femhundra meter blev det klungstopp, och T gick i marken. Hårt. Det blev inget mer cyklande för honom den dagen. Faktiskt inte alls. Ja inte på den cykeln åtminstone. På något mystiskt sett försvann den och sågs aldrig till igen. Ibland har vi andra frågat oss om det bara varit en illusion, något vi drömt. Men nej, för många minns den. Men dess öde vet vi fortfarande inget om.

Och jo, jag kom i mål, till slut. Antagligen var det där min aversion mot cykling föddes. På en karg, bohusländsk stenklump kallad Tjörn.

På en måndag.

Jag vet inte exakt när det hände. Ärligt talat vet jag inte överhuvudtaget. Inte för att jag inte försökt söka mig bakåt i tiden, för att om möjligt landa i känslan som bar henne fram till beslutet.

Det jag funnit mest sannolikt var under resan till Hamburg, då vi befann oss på tåget ner till Helsingborg, och de tunga, blöta molnen hängde likt grå, droppande tvättsvampar som skydd för solen. Men plötsligt bröt strålarna igenom och bländade mina ögon, slickade mina läppar och kinder och avslöjade varje liten vrå av mitt åldrande ansikte.

Kanske var det då hon insåg att tåget inte borde fortsätta längre, att det enda rätta vore att resa sig och hastigt dra i nödbromsen, eller åtminstone kliva av vid nästa hållplats. Utan någon form av bagage vid handen.

Det enklaste vore naturligtvis att fråga henne rakt ut, men svaret vore knappast till mitt gillande, så jag valde att avstå. Då har jag trots allt fortfarande chansen att komma fram till en anledning, som även om den inte förändrar slutresultatet, ändå kan kännas acceptabel för mig, inuti.

Hennes nacke är relativt lång och om inte annat mycket stilig. Håret är uppsatt i en elegant knut, men tillräckligt mycket av det blonda håret har letat sig ur snodden för att lekfullt blända mig. Hennes hållning är som alltid stolt och rak, och jag inser att hon inte kommer att ändra sig, inte ångra sitt beslut. Hon är inte av den sorten som gör förhastade beslut, tänker jag samtidigt som hon stänger dörren bakom sig. Jag hör hennes klackar som klapprar mot stentrappan när hon skyndsamt ger sig av ut ur huset, och ut ur mitt liv.

Tandis och jag.

"Fy fan, det här var mycket värre än vad jag trodde!"

... Vill man inte höra när man ligger i tandläkarstolen med en spiralsug nertryckt i halsen, och bomullstussar som en jätteprilla under överläppen.

"Syster, hämta en bedövningsspruta till, det tar aldrig slut det här hålet" .

... Är en annan fras man inte vill höra sin tandläkare säga.

Man vill inte heller se sin tandläkare stanna upp och klia sig i huvudet, och säga: "Jag får nog lägga ett tillfälligt bandage, han klarar nog inte att göra färdigt det här på en gång."
Varpå jag säger:"Ge jö ja vicht", och han ser skeptisk ut, men fortsätter.

Det första som kommer ur hans mun som gör mig glad, är när han ropar in systern med orden, "kan du komma in och suga här."
Men det visar sig inte alls vara vad jag hoppats på. Hade det varit det, kanske det känts bättre att punga ut med 1200 spänn.

Nu lommar jag hem på darriga ben efter en timmes omild behandling, istället för vad jag minns utlovades förra gången som: "Bara det där lilla kvar då, det gör vi på en kvart."

Så kan det gå.

400.

Hey, 400 inlägg! Det måste firas lite tycker jag.

Här kommer därför två favoriter:

No.1, Jim Carrey som Morrison

No.2 , Jack Black - Dude (Okej, Tenacious D, jag vet, men Jack är ändå leadsinger, så det så:-)

Ja, det var väl det då.

Hej.

Och i julklapp önskar jag mig en ryggmassage.

Helst om man kunde få öppna den i förskott. Säg idag...typ. Vore bra.

Tack.

Sanningens sketprogram

Jag undrar varför, Pontus Gårdinger? Jag skulle kunna förstå det om det vore en ung människa som fick sitt stora brejk och leda ett eget teveprogram. Då skulle man kanske kunna tänka sig att sänka sitt omdöme till den nivån, förneka vad timman i teve leder till för dom som ställer upp.

Men när man är etablerad, hur kan man frivilligt sitta där och utsätta människor för offentlig förnedring? Det är obegripligt. Helt obegripligt.

Att se partners, syskon och föräldrar, vänner och arbetskamrater till den stolsbesuttne, sitta och vrida sig i plågor inför vad som kommer fram när Gårdinger vänder på de allra smutsigaste stenarna, får mig att tvivla på tillståndet i mediavärlden. Finns det inget ansvar alls längre? Handlar allt bara om tittarsiffror och pengar? Till vilket pris som helst?

Svaret är naturligtvis Ja. Och får mig att längta tillbaka till censurerad public serviceteve. Men var det inte dom som startade trenden med reality-teve, med Robinson? Jo, det är ju sant.

Kanske en tevevärld som bara består av UR då? Jättekul.


I övrigt undrar jag vad det var som fick Guns n'Roses platta att dröja så länge?

Och om jag börjar bli gammal, för jag blev gladare av att få fatt i Anna Ternheims nya. (Och tyckte den var bättre.)

Apropå teve, som ändå fick inleda den här posten, så kan jag säga att jag spenderat oförsvarligt många timmar framför den, oftast för att följa någon serie jag fastnat för. Favoriten har varierat genom åren, Seinfeld och Frasier tillsammans med Vänner har alltid sin givna plats. En annan serie jag följde slaviskt var Melrose Place. För att inte tala om Miami Vice.

Men fan vet om inte Californication tar priset. Just nu är det åtminstone min absoluta favorit. Utan tvekan.

Varför?

Det finns stunder i livet då inte solen skiner lika starkt. När dess strålar inte riktigt förmår tränga igenom och värma oss, så som vi behöver. För att kunna fungera, vara människor som ser och hör, känner och ja, lever. Man kan fråga sig varför, men det kanske är nödvändigt. För frågan är, om det alltid vore vackert väder, skulle vi uppskatta det då, på samma sätt? Att känna stark smärta är ett utomordentligt sätt att separera sig, inte bara från solen, utan det mesta av glädje. Tankar blir mörka, energin slutar pulsera och lusten gör sig osynlig. Varför? En berättigad tanke, men som sällan leder till något svar. Bara längre bort från solen.

Grattis pappa.

Jag sitter och skriver iklädd endast mina nya Salmingkalsonger och äter ekologisk choklad. Det är trots allt Fars dag, och ibland har marknaden sina ljusa stunder:-)

(Om inledningen skapade bilder i ditt sinne som får dig att må dåligt ber jag om ursäkt. Jag är mest varm, och du kan prova att tänka på något annat. Det finns bilder på både Brad P och Marcus Schenk om du letar på bloggen:-)

Igår var vi på kalas för att fira min Far. Inte nog med att det är just Fars dag, så är det så att han också fyller 70 år. Det känns obegripligt när jag skriver det, precis som när jag ser honom. Han ser i stort sett ut som jag alltid kan påminna mig att han gjort. Visst, mindre hårstrån, men i övrigt inte så stor skillnad. Faktiskt.

Han jobbar också fysiskt hårt i stort sett på heltid fortfarande, cyklar och sköter om deras eget hus. Den bohuslänska graniten, slipad av stundtals hårda, saltstänkta vindar har skapat en klippa som fortfarande står pall för väldigt mycket.

Min pappa tog inte mycket plats när vi växte upp. Trots att han alltid fanns till hands. Min mamma var en dominerande kvinna och han lät henne vara det. Eller låter. Dom är fortfarande gifta. Något som aldrig skulle fungera utan hans förmåga att låta små saker passera för att se den större vinsten längre fram. Jag gjorde misstaget förr att tro att han hade dåligt självförtroende och var ofta förbannad för att han lät morsan köra med honom. Så är det inte. Han är bara så trygg i sig själv att han inte behöver andras bekräftelse, han följer sina egna känslor och gör det han tror på. Han vet att min mamma inte är sån, och han älskar henne tillräckligt mycket för att ha överseende med det. Respekt.

Vi har färdats hundratals mil, nej tusentals, på väg till eller från matcher runtom i landet. Han missade aldrig en match, om, det så var i Göteborg eller i Guldsmedshyttan. Eller utanför Hamburg i Tyskland för den delen. Han var min evige följeslagare som lyssnade på mitt grinande, skällande eller klagande efter matcherna, alltid beredd att vänta tills jag var klar för att komma med något som gav mig insikt.

Jag har försökt tänka efter om jag någon gång varit rädd när min pappa varit med, men det har aldrig hänt, trots inbrott i Spanien och på andra resor, olyckor mitt i natten på Autobahn, eller att som barn vakna mitt i natten av att segelbåten slitit sig och ligger och håller på att slå upp sidan mot en bergvägg.

Han har aldrig varit den fräcka pappan som köpt en Porsche och snackat brudar eller kört fortast. Tvärtom. Volvo och diesel, tryggt gift och koll på hastighetsgränserna...vilket ibland kan driva en otålig människa (läs jag) till vansinne. Men det har faktiskt aldrig stört mig. Jag har aldrig önskat att min pappa var någon annan.

Jag tror ärligt talat att han är den snällaste människan i världen. Jag har aldrig hört någon säga ett ont ord om honom, tvärtom. Visst har han fått lida lite av det i karriären, men det tror jag faktiskt han struntar högaktningsfullt. Alla som visste något om den verksamheten visste också att hanskompetens var ovärderlig. Vilket bevisas av att det efter sju år sen pensioneringen fortfarande ringer någon varje vecka och ber om hans hjälp att lösa ett akut problem.

Och han gör det med glädje. Osjälvisk. Alltid beredd med en hjälpande hand. Det är ovanligt, och därför underbart att få vara med om.

Jag hoppas du stannar länge hos oss, pappa. Den här världen blir aldrig densamma när du lämnar oss, det finns inte många av din sort. Och vem som ska hjälpa mig med bilen, cykeln eller något annat, det har jag ingen aning om. Eller vem jag ska tänka på när jag blir rädd, och din hand inte längre är nära. Förhoppningsvis räcker det du givit även då. Ialla fall lite.

Jag älskar dig, Pappa.

The Big O.

YES!!!

Tack Amerika. Hope is restored.

Vaknade klockan fem. Det är väldigt tidigt det. Tror jag går och lägger mig lite till. Jo, jag gör det. Herrå.

Sängkamrater

Det finns ganska många kort på mig som barn, vissa med rufsigt hår och sömndruckna ögon. Det finns faktiskt ett sånt från varje år på dagen 14 april, nämligen min födelsedag.

Där finns tårta, kakor, saft, två extremt trötta tonårsbröder, en alltid lika irriterande morgonpigg pappa...och ett paket som alltid innehöll samma sak: fotbollsskor. Visst fanns det några andra paket också, men det där var det som alltid fanns där. Inklusive benskydd.

Eftersom min födelsedag inföll i samklang med den årligt stundande seriepremiären var det väldigt förnämligt att få nya, svarta, läderdoftande dobbskor att beträda den nyklippta gräsytan med. Nya skor, nya förväntningar.

Jag brukade sova med skorna bredvid mig i sängen första natten. Kanske lite konstigt, men det kändes rätt då. Och som barn struntar man ju i vad som anses rätt. Man gör det som känns bra.

Även om det var längesen jag spelade själv tycker jag fortfarande väldigt mycket om att besöka sportaffärerna och plocka ner, vrida och vända på årets modeller av fotbollsskor- Stoppa ner näsan i och känna doften. Sluta ögonen och se sig själv springa ut på den gröna planen, doften av nyklippt gräs och liniment i näsan, det underbara ljudet av vristen som träffar bollen med ett lätt smaskande och se den flyga genom luften och hänga för en kort sekund i nätmaskorna innan den retfullt trillar ner på marken bakom den svärande målvakten...

Idag gick jag dit, vände och vred, och tog ett par. För nu har jag en anledning igen. Visst, jag är tränare, men vadå, man måste visa dem, eller hur? Då krävs bra utrustning så det inte blir fel naturligtvis. Viktiga saker.

Får se om de får sova i dubbelsängen i natt...

Det spelar ingen roll vad vi fått lära oss är rätt eller fel sätt att reagera på,

känslomässigt är vi ändå dom vi är.

Våra sanna känslor går inte att förtränga, lura eller inte låtsas om. Inte utan att vi tar stryk fysiskt.


Så idag har jag varit avundsjuk, bitter och känt mig avvisad. Grinat. Svurit.


Om det känns bättre? Fan vet.

"Burn ticket before buying it"

Jag skulle kunna tänka mig att lista mina tre favoritskådisar på följande sätt:

1. Brad Pitt

2. George Clooney

3. John Malkovich

Okej, jag är inte helt säker, men allihopa finns med i toppen. Ja, jag sa på min lista, så det så.

Så när en cineast som jag med stor förväntan slår sig ner för att se alla tre spela stora roller i bröderna Coens senaste rulle, ett faktum som bara det brukar borga för en helgjuten stund framför vita duken, konstaterar jag tyvärr att högt ställda förväntningar i stort sett alltid innebära att man lämnar filmen ...otillfredsställd

Brad Pitt har garanterat aldrig varit töntigare och blekare, Clooney likaså, och Malkovich...ja han är väl okej. Han kan nog inte vara sämre än okej. Hög lägsta-nivå som töntiga fotbollstyckare brukar uttrycka.

Även i övriga roller finns många kompetenta namn som Frances McDormand och Tilda Swinton. Men det hjälper inte. Tilda är förvisso ganska rolig som stiff, engelsk känslokall bitch. F D spelar över som alla de andra.

Jag vill tillägga att jag var på riktigt gott humör när jag såg den, alltså inget sådant att skylla på. Jag ville nog mest tipsa dig om att det finns bättre saker att slösa bort en hundring på. har du en annan åsikt hör jag gärna den.

Ha en trevlig helg. Oavsett om du ser den här pajasfilmen eller gör något annat kul i höstrusket.

Kiss my big, white ass, biatch!

Nä. Det blev torsk igen. 2-o i baken. Spelet var absolut jämnt, vi hade två målchanser, det andra laget likaså. Men det gäller att sätta dem också. Och att rädda dem. Det är största problemet just nu.


Det var kallt, halv storm, nästan november, mörkt, i en Göteborgs tristaste förorter. Kortedala. På samma plan blev jag nästan idrottsinvalidiserad av ett sjukt gäng som trodde fotboll handlade om att göra mos av dem med randiga tröjor.


Jag tappade lusten idag. Antagligen handlade det till en del om mina känslor efter ett samtal med min före detta under dagen. Vid konflikt=när jag inte håller med, drar hon fram sitt ständiga ess ur den exklusiva rockärmen; Pengakortet. Pinsamt, barnsligt, småaktigt...jag kan komma på många etiketter att klistra på hennes panna. Men vad hjälper det?


Det märkliga är bara att man fortsätter orka bry sig, bli upprörd. Tänka tanken att om situationen var omvänd skulle jag aldrig bete mig så mot dig, det ligger bara inte för mig. Och det gör mig så glad. Det gör mig så rik. Och dig, ja dig behöver jag inte längre bry mig om. Det är jag så obeskrivligt tacksam för.

Rosa.

Klockan är halv två på natten, och jag vaknar av ett barn som gråter och ropar så där hjärtslitande efter sin mamma som bara förtvivlad längtan kan åstadkomma. Jag drar mig ur den koma jag lyckats uppsöka under åtminstone två timmar.

Vi har min dotters femåriga lillasyster på nattbesök. Hon har tjatat i evigheter om att få sova över hos oss, och idag blev det äntligen av. Men som alltid när kvällen övergår till natt och det är dags att sova, då är det inte lika roligt längre. Då längtar man ibland efter mamma. Jag vet.

Jag lägger mig på madrassen bredvid och berättar en historia, som för övrigt finns här på bloggen, om när jag och TP blev mörkrädda mitt i natten och fick sticka hem med båten i månens klara sken. Lillasyster låg bredvid storasyster och storasyster höll sin pappa i handen. Efter en stund hördes tunga, avslappnade andetag igen. Den stora flickan lutade sig lite över sängkanten, kramade min hand, och viskade "du är världens bästa pappa, jag älskar dig mest i världen." Då spelar inte sömnbrist så stor roll.


På morgonen låg vi och pratade lite allihop, jag ville inte att hon skulle känna sig dum eller ha det som ett jobbigt minne den lilla, och då sa hon att "Ja men jag sa så för att jag tycker så mycket om min mamma, och när jag blir rädd vill jag ha henne." Underbar liten flicka, och värmande att höra.


I övrigt lyfter jag på hatten för Marcus Birro. Jag har under åren haft blandade åsikter om honom, men i debatten kring Katrin, Alex x, har jag läst några strålande inlägg av honom. Äntligen någon som tar upp det sjuka faktum att vissa, nämnda Katrin är väl det mest lysande exemplet tillsammans med bröderna S, gjort en karriär på att vara elaka och vidriga mobbare. Deras respektive bloggar har t o m varit störst i Sverige. Inte för att någon av dem kan skriva bra, med undantag för Alex, utan för att de är elaka och spyr galla över andra människor. Vilket arv att lämna efter sig. För första gången har någon sagt ifrån, och det verkar ärligt talat som om hon inte fattat att det varit fel. Förrän nu. Tack Marcus.


Eftersom helgen bestod av prinsessor och Barbies, och en kraftig överdos av färgen rosa, ser bloggen ut som den gör. Åtminstone idag.

Okej, jag fattar.

Jag fick ett refuseringsbrev idag, med följande innehåll;

"Hej, jag har läst ditt manus till "Märkes....". Tyvärr. Sällan har jag önskat mer att jag valt ett annat yrke, att jag spenderat min tid på annat än att läsa sån här skit. Det får mig att åldras i förtid. Jag kunde se hur de antalet grå hårstrån ökade under tiden plågan pågick, rynkorna i ansiktet blev tydligare och jag är tacksam för att jag redan börjat äta antidepressiva.

Det enda som var positivt var att den inte var så överdrivet lång. Det tycker jag du ska ta med dig i din fortsatta skrivarkarriär. Fast skriv då ännu kortare. Helst inte alls. Då kommer du komma till din fulla rätt.

Och om du ändå skulle få för dig att göra det; skicka det inte till mig. Tack.

Med vänliga hälsningar

.....

Eller?

Jag såg Johan Plate på teve. Han är mental tränare, flitigt anlitad bland elitdrottare i Sverige om inte annat.

Han sa en väldigt intressant sak, nämligen ; "Den bästa mentala träningen är den fysiska träningen."

Att när vi är i bra fysisk form mår vi också bättre psykiskt och presterar bättre på alla plan.

Jag vet en läkare som sa till en patient som gick i terapi hos en psykolog för 700 kr i veckan, att "köp dig ett golfset och lägg pengarna på att spela några rundor i veckan. Jag lovar att du får mer för pengarna."

Vad tror du?

Flintis är ju bra. Liksom.

Efter att ha sett två avsnitt av singelmammorna som söker en ny lekkamrat till sig och barnen konstaterar jag två saker:

1. Ett ord har förstört det svenska språket och låter mer obildat och störande än en göteborgare på uppåttjack; Liksom.
Jag försökte räkna hur många gånger ordet användes idag. Det var en chanslös uppgift. Jag har aldrig varit språkpolis eller försökt rätta människor som inte ber om hjälp. Men i stort sett varenda mening avslutas med...liksom. "Han är jättetrevlig och snygg liksom."
"Hon är glad, pigg...sen ser hon ju bra ut liksom." Det låter så förbannat dumt. Vad betyder det? I de flesta meningar ingenting. Bara ett utfyllnadsord. Bara bajs.

2. Det är ett plus att ha så lite hår som möjligt. Måste vara rena drömtiden att leva i för alla män med tidigt håravfall. För alla som säljer peruker och liknande bör det vara tvärtom. Bättre blank än pank.

Proud, I am.

Det är torsdag, och därmed match. Som vanligt nuförtiden. Idag var det bortamatch på Kvibergs konstgräs mot ett lag som vi förlorat rätt rejält mot förut.

Men det är andra tider nu. Sen den där magiska kvällen jag skrev om sist spelar tjejerna fotboll. På riktigt.

Därför ledde vi i halvtid med 1-0 och spelade riktigt bra. Tyvärr bjöd vår målvakt generöst på två gratismål som den värsta After Workbuffe'n, och med fem minuter kvar ligger vi under med 2-1. Då utnyttjar vi den nya regeln och tar time-out. Efter ett bra peptalk går dem ut och gör ett kanonanfall och avslutar med ett vackert mål. 2-2. Ännu en lycklig poäng i ryggsäcken. Underbart. Glädje. Skratt.

Dagens märkligaste: Precis innan matchen ska blåsas igång ropar jag till domaren, en gråhårig gentleman i pensionärsåldern med italiensk brytning, att jag vill springa in med kaptensbindeln till E som glömt den. "Visst, jättebra, gör det" säger han. Inget konstigt i det. Men när jag springer förbi daskar han till mig stenhårt i röven. Så det bränner till ordentligt alltså.

Alla reagerar, utom jag som håller masken stenhårt. Alla tyckte det var fantastiskt roligt. Själv tyckte jag det var alldeles...underbart:-)