Bite me.

Ah, jag tror du redan vet att det hänt något. Du brukar vara väldigt snabb på att plocka upp det när det varit på gång. Då blir det bråk. Det brukar alltid fungera. Men inte idag. Jag är inte där längre.

"Ja men du ska alltid hålla på att dra upp det som hände förr. Kan du inte skita i det och prata om det som är nu". Rösten på andra sidan mullrar och accelererar som en Formel 1 bil på målrakan.

"Jag hör dig alldeles utmärkt utan att du behöver gapa", säger jag. Det gör inte saken bättre.

"Men nu hade vi bestämt att hon skulle gå dit, och bara för att hon inte vill gå nu så ska du bara ändra det! Typiskt dig att inte kunna stå fast vid något man bestämt"!

"För det första var det J som kom till mig och sa att det blivit för stor grej, och att hon inte ville dra igång det nu. Och för det andra sa jag att jag skulle ringa och prata med dig innan vi bestämde definitivt. För det tredje hann jag inte förklara färdigt förutsättningarna som jag hade glömt, innan du ringer upp igen och kräver att få tala med J", svarar jag utan att gapa tillbaka.

"Jaha", säger hon på andra sidan. Sedan blir det tyst. Innan jag fortsätter med att säga vad jag tycker om hennes beteende, och att det i min värld är vår uppgift som föräldrar att se och lyssna till vårt barns behov, inte se till att genomföra det som vi tycker att de behöver. Det kan vara nödvändigt när barnen är små och vet vad de vill men inte alltid vad de behöver. Med barn i puberteten är det lite annorlunda.

De där sista två meningarna sa jag inte. Även om det är så. Jag pratar inte så om du nu tror det. Privat menar jag. Det skulle ju låta rätt drygt.

Men jag sa rätt mycket annat. Men det får stanna där, mellan två telefoner någonstans i det vackra Göteborg.

Skitkul.

Skrattar högt som vanligt när jag besöker nätets mest underhållande bloggare, Mikebike.

Kom på ett roligt citat som Kay Pollak bjöd på. Apropå att jobba med människor med en pessimistisk inställning:

"Livet är en skitmacka, och man får ta en tugga varje dag".

När jag såg den underbara filmen "The Bucket List" med Jack Nicholson och Morgan Freeman, levererade Jack ett annat skönt när han drog tre saker för sin assistent som han tyckte han skulle lägga på minnet, angående effekter av att bli gammal. Nummer tre:

"Never trust a fart".

Hey, jag skrattade. Men jag är förvisso ganska barnslig. Men det står jag för.

Discofever.

Den gode Smyg diskuterar bästa discolåten, och jag känner att jag vill lämna mitt bidrag. Min första tanke gick till den här truddelutten. För oss som var med redan då, blir det hela komplett tillsammans med det knastrande ljudet av stiftet mot vinyl.

Så på med de höga klackarna, harkla strupen och sjung med. Det tänker jag göra.

BeeGees-Tragedy

Kärlek på riktigt.

Jag vet inte , men just nu har kroglivet ingenting att erbjuda mig. Inte för att jag inte är på humör, tvärtom. Jag klarar bara inte av de där låtsaskonverstionerna, du vet" och vad sysslar du med då", eller "var bor du", "har du barn". Inget fel i det, konversationerna måste ju starta någonstans. Men allt som oftast gör de det på samma ställe, på samma sätt.

För min egen del är jag säker på att det beror på att jag letar efter något äkta. Nu när jag vet vad jag letar efter. Jag letar efter värmen och känslan i den sanna kärleken.

Den finns därute, det är jag säker på. Tills dess nöjer jag mig inte med något annat. Kärlek på riktigt, eller inte alls.

Så det så.

Se mig som den jag är, inte den du önskar jag vore.

Om jag bara fick skriva en sak om barn så vore det följande;

Alla barn är unika. Alla barn har med sig otroligt mycket kunskap och färdigheter redan från födseln. Det är ditt ansvar som förälder att behandla ditt barn efter vem han eller hon är. Det är din uppgift att hjälpa ditt barn att plocka fram hans eller hennes unika egenskaper och hjälpa barnet att bli den som han eller hon innerst inne är. Inte den som du önskar eller tycker att hon eller han ska vara.

Läs gärna igenom det där några gånger. Känn efter hur du reagerar. Tycker du att, ”ja men det är väl självklart”? Eller tycker du att ”vilket trams, barn är tomma kärl som behöver mig som vuxen för att fylla honom/henne med rätt innehåll”?

Oavsett hur du tänker, låt mig konstatera följande, att om alla gick in i föräldrarollen med den här inställningen skulle köerna till BUP och barnläkare drastiskt minska. Oavsett vilka förutsättningarna var när barnet kom till, om föräldrarna lever ihop, om det bara finns en närvarande förälder. Det spelar ingen roll. Barn som möts med respekt och tar sig igenom barndomen med sin integritet bevarad, kommer att komma ut på andra sidan med sin självkänsla intakt.

Självförtroende är något annat, en färskvara som pendlar upp och ner, som kan fyllas på genom att vi är duktiga på att springa fort eller är vackra att se på. Självkänsla är något annat. En inre vetskap om att jag är okej även om jag inte springer fort eller ser ut som Julia Roberts. En stark självkänsla innebär att hur jag mår inte styrs av yttre orsaker.

Självklart påverkas man både positivt och negativt av livets händelser, det vore ju tragiskt annars. Men med en stabil självkänsla kan vi hantera både framgångar och motgångar på ett bättre och sundare sätt.


Father Figure-George Michael

Det var ingenting.

Det är tisdag, höst och kalla vindar. Jag sitter i bilen på väg hem efter en tolvtimmars dag på jobbet, med täppt näsa och trötta ögon. Där och då tar jag beslutet som jag haft inom mig en längre tid. Egentligen redan innan vi flyttade ihop. Jag struntade bara i att lyssna. Som så ofta förut.

Första kvällen jag bodde där gick hon ut med en kompis. Trots att jag stannade hemma. Hon kom hem vid halv fyra, och nästa dag fick jag höra att hennes kompis gått hem strax efter tolv. Helgen efter det jobbade jag till tolv på natten och hon gick ut. Jag pratade med henne innan jag satte mig i bilen, och hon sa att hon snart skulle komma hem, och bad mig vänta uppe på henne. Klockan sex låste hon upp dörren.

Jag klev in i hallen, hängde upp jackan och gick in i lägenheten. Jag hade bara bott här några veckor, men gillade den inte. Hon stod i köket och pratade i telefon. Jag satte mig i soffan och väntade. En liten stund senare kom hon in och satte sig mitt emot.

- Jag har något jag måste prata med dig om, sa jag och tittade henne i ögonen.

- Ja, jag har också något jag måste prata med dig om, svarade hon.

I min hjärna snurrade tankarna på, och jag var säker på att hon skulle säga att hon varit med någon de där kvällarna, hon hade inte kunnat säga vad hon gjorde, och någon hade ringt och lagt på luren. Fan vad bra tänkte jag, här kommer jag lätt undan. Nu blir det ju inga som helst problem att ta sina prylar och sticka. Tänkte jag alltså.

- Varsågod, börja du, sa jag och förberedde mig på att replikera hennes erkännande.

Hon tittade ner i golvet, harklade sig, och såg ut att kämpa efter rätt ord.

- Jag är med barn, sa hon samtidigt som hon tittade upp.

Som om någon dragit ur korken i botten rann all energi ur mig. Det blev tyst.

- Vad var det du ville säga, sa hon till slut.

-Ingenting, svarade jag. Det var ingenting.

Lisa slappnar av

Duffy: Stepping stone

Duffy: Delayed devotion

Duffy: Mercy

Sorry Håkan, jag fattar inte...

Jag sitter i bilen, på väg hem från en skön träningsrunda i den för tillfället vidunderligt vackra Botaniska trädgården, med omkringliggande skogsområden. Radion är inställd på MixMegapol, och i höjd med Slottskogsvallen börjar Håkan Hellström sjunga. Eller ja...

Jag anser mig vara hyfsat orienterad när det gäller musik. Om inte annat blir jag ständigt uppdaterad av min allvetande musikguru Anders (som antagligen säger upp vänskapen efter den här texten). Jag lyssnar på allt möjligt, Metallica, Tom Petty, Winnerbäck, må vara favoriterna, och Duffy just nu, men jag har egentligen bara två krav som inte går att ignorera. För mig alltså. Personligen. Och det är, att även om det är riktigt hårt så måste det finnas givna melodislingor man kan följa, men allra viktigast är att sångaren kan sjunga. Det borde inte vara så konstigt egentligen. En kock förväntas kunna laga mat när han kommer till jobbet. En busschaufför antas ha busskort, en polis...ja du fattar.

Och jag är ledsen, men hur go han än må vara som människa, och hur duktig han än är som musiker, så kan ingen vid sina sinnens fulla bruk påstå att Håkan Hellström kan sjunga. Det gör ont i mig, huden knottrar sig och jag vill slita ut stereon, veva ner rutan och bara kasta ut den och hoppas en lastbil kommer bakom.

Ibland får jag för mig att hela Sveriges musikerkår med Bjurman i spetsen bestämde sig för att utsätta oss för ett prank, som sedan drogs för långt och det var för sent att säga att "hallå, vi skämtade bara".

Men eftersom jag är i klar minoritet, så antar jag att det är något jag inte begriper. Och det är helt okej. Det här är bara min åsikt. Och jag minns min brors dotter som fick en svår gråtattack när jag råkade dryfta det här på något kalas. Och det är ju så musik ska vara. Beröra. Väcka något därinne.

Fast inte hos mig. Jo, något väcker han, den gode Håkan. Och faktiskt är det inte långt till tårar för mig heller ibland. Fast av en helt annan anledning.

Här är ändå en riktigt bra låt. Gårdakvarnar och Skit. Typ Gais.

Ödmjuk och solbränd.

Jag hade verkligen förberett mig inför dagens möte. Jag hade visualiserat hela min plan och gick bara in för att verkställa den.

Men jag glömde en sak. Att vara ödmjuk.

Uppfylld av all den kunskap jag samlat på mig gick jag bara in och körde på, och förväntade mig att de skulle tycka att jag var fullständigt briljant. Något annat än "lysande Johnny, helt superbt, så gör vi såklart" kunde jag inte tänka mig att få höra.

Tänkte inte på att dem inte hade lärt sig det jag lärt mig. Så det var antagligen rena grekiskan. Och ingen av dem hade varit mer än en vecka på Rhodos.

Nåväl, det blev ganska bra ändå. Ödmjukheten hade inte sprungit ur något behov att vinna eller visa mig duktig från min sida. Nej, det var bara så att jag var så entusiastisk och ville delge dem allt lika klart och tydligt som jag kunde se det. Men kompromissa är något som tillhör vuxenlivet. Så det gjorde vi.

Och alla fick vara vinnare.

Möte nummer två var en annan känsla. När man själv lägger sig platt och erkänner att"ja, jag fuckade upp här, jag har gått igenom det hela från början till slut och tar på mig det här och det här. Jag visste helt enkelt inte bättre och kommer göra allt för att det inte ska upprepas igen". Då vill man inte höra personen som sitter bredvid och är lika inblandad ta noll ansvar för det som han gjort, och bara skjuta det som är uppenbart ifrån sig. Och sedan gå ut från mötet och bara säga att "ja det gick ju bra".

Jag svarade vad jag tyckte om det. Sedan gick jag hem och öste på sandsäcken tills armarna hängde slaka. Skönt :-)

Fick några underbara timmar på fotbollsplanen idag, som ledare för min dotters skollag. Strålande sol, glada, sjungande barn. Då spelar såna där möten inte så stor roll.

Reflektion.

"Vet du vad jag önskar Johnny?"
Den gamle mannen tittade på mig från sängen. Hans ansikte var fårigt, huden sådär ständigt bruntonad som den bara blir på människor som vistas utomhus större delen av deras tid.

"Nej, men berätta", svarade jag, nyfiken på vad han låg och funderade på.

"Jag önskar att jag tagit av mig skorna och gått barfota i gräset lite oftare. Det är så underbart att känna sommarvarmt gräs mot fötterna. Jag tror inte vi människor är gjorda för att gå runt med strumpor och varma, klumpiga skor. Vad tror du?"

Han förvånade mig ständigt, inte minst nu. Men eftersom jag också älskar att gå barfota hade jag inte svårt att förstå vad han menade. Särskilt inte nu när han inte längre kunde gå. Vi människor verkar ha en tendens att sakna det där vi inte längre har tillgång till.

"Vet du, jag förstår precis vad du menar", svarade jag. " När jag var liten tjatade jag på mamma varje dag som det började nalkas sommar, får jag gå barfota nu då, snälla mamma, snälla? Hon svarade alltid att det fick jag inte förrän det var tio grader minst på natten. Det var väl ett konstigt svar. Det var ju inte på natten jag ville vara barfota".

Han skrattade högt åt mitt svar. Han skrattade så att det tunna vita skägget guppade upp och ner, för övrigt i samma takt som den väl tilltagna magen. Och som vanligt avslutades alla gapskratt med en rejäl hostattack.

"Tack för den berättelsen, den gjorde gott inuti", sa han när han hämtat sig. "Vet du vad jag önskar mer", fortsatte han. "Att jag ätit mer glass. Jag har alltid älskat glass, men av någon anledning har jag ätit det alldeles för sällan. Tänk en sån där riktigt go mjukglass i ett rån, när man spatserar bland båtarna i hamnen..."

"Ja det är en riktig höjdare, det håller jag med om", svarade jag. Jag gjorde en notering i minnet att vid nästa tillfälle ta med en riktigt krämig mjukglass. "Du är väl inte laktosintolerant?" frågade jag.

"Nä det tror jag inte. Men å andra sidan tror jag inte de skulle märka någon skillnad", svarade han.

Vi brast båda ut i ett gapskratt som ekade ut i korridoren och fick personalen att nyfiket sticka in huvudena för att se vad som stod på. Vi försäkrade dem att allt var som det skulle, vi hade inte smakat något starkt.

Tio minuter senare strök jag honom längs kinden där han hade somnat i sin lilla säng. Jag reste mig upp, tog på mig jackan och steg ut i korridoren. Jag gick de tjugo stegen fram till entrèdörren, tryckte ner handtaget, steg ut, och lämnade honom där.

Vid vägs ände.

Jag är inte bra på att säga hej då. Så förutom det vill jag bara säga tack. Tack för alla fina kommentarer, stöttning, värmande ord, glada tillrop, vänskap...ja det finns mycket mer än så. Och det tar jag med mig.

Ta väl hand om er
//Johnny

Höhmmm...

Det är bara jag som harklar mig. Gör strupen klar för att säga tack för att Ni bryr er. Men jag är här. Skulle kunna skriva något riktigt bra om varför jag varit osynlig.

Men jag hoppar över det. Nöjer mig med att konstatera att ibland behöver vi någon som ruskar om oss och visar hur det egentligen är. Någon gjorde det med mig. Ruskade om mig alltså.

Nej, det var ingen kvinna den här gången. Eller jo, det var det ju. Men inget som hade med romantik att göra. Och sen var det en till faktiskt. Hon var också kvinna. Men det hade inte heller något med romantik att göra. Fast mycket känslor. Så var det.

Tankarna på att sluta blogga har varit starkare än någonsin den senaste veckan. Men det känns så vemodigt. Även om jag inte träffat mer än ett fåtal så känns det ändå som det skulle lämna ett stort tomrum. Eller det skulle det. Utan tvekan.

Så jag låter det bero ett tag. Får se om glöden kommer tillbaka. Lusten att dela med mig. Glädjen att få ta emot.

Tills dess kan jag säga att det blivit varmare här inne. Och det är värt att bloggas om. Jag lovar.

En öppen spis. Eller en braskamin hade varit perfekt. Här är kallt. J-ligt kallt.

300

Rubriken syftar på antalet inlägg, inget annat.

Det får trots allt bli kort. Och jag ville egentligen bara säga att Kay Pollak var precis så bra som jag kunde hoppats. Tre timmar av glädje och energi. Jag är nöjd. Och glad. Och på väg till sängen.

Förväntningar

Det handlar väldigt sällan om enskilda händelser, utan om de förväntningar vi hade med oss in i situationen, som sedan inte infriades.

Du kanske har läst det där förut, i någon annan form. Det är en vedertagen sanning inom psykologin, och risken är stor att du sett eller hört det i samband med Dr.Phil. Det är en av hans grundteser. Att väldigt mycket av människors illamående handlar om förinställda drömmar som sedan inte infrias.

Själv har jag förstått mycket om mig själv sedan jag tog till mig den där meningen. Hur lätt det är att fastna i förväntningar, eller egna önskningar om hur händelser ska bli, eller ännu värre, hur andra människor ska vara. För det är väldigt sällan som den andra personen är medveten eller informerad om dina planer för honom eller henne . Vi gör bara upp pjäsens innehåll och väljer ut ett lämpligt objekt att spela den andra huvudrollen. När vi sedan upptäcker att han eller hon inte fattar vilken roll de spelar, eller egentligen, att de helt enkelt spelar den fel, enligt oss, ja då byter vi bara ut den mot en annan lämpligare motspelare.

Och så där håller vi på. Antagligen tills vi själva inser att vi inte kan styra andra människor, vi kan inte styra livet. Visst kan vi påverka det, men saker kommer hända vare sig vi vill det eller inte, både bra och mindre bra. Människor omkring oss kommer göra saker vi tycker om och saker vi...gillar mindre.

Vad är det som gör att så många förhållanden tar slut idag? Särskilt när barn är inblandade, och ofta när de är små. När påfrestningarna ökar och sömnbristen är konstant, det blir tjafs om vem som ska göra vad, och det är plötsligt inte så romantiskt och puttenuttigt som vi hade föreställt oss. Då blir det problem. När verkligheten inte stämmer överens med våra förväntningar. Naturligtvis beror det på många andra faktorer än barn. Men det är ett bra exempel.

Blanda inte ihop det här med att ha mål och drömmar. Det är snarare så att de som har mål och drömmar lättare kan navigera sig förbi de hinder som kommer i deras väg. Att hitta nya lösningar och stigar när deras förväntningar slås i spillror. Men att ha orealistiska förväntningar på livet och andra människor leder sällan till något bra. Att veta vart man ska, men vara öppen för olika vägar att ta sig dit, brukar vara framgångsrika människors devis.

För mycket potential går förlorad i besvikelse och frustration, för många bra människor slutar att växa på grund av förväntningar som gått i kras.

Ikväll går jag på föreläsning med Kay Pollak. Det ska bli riktigt kul. Och säkert mer än så.

Varför?

"Jag fattar inte varför man ska hålla på och rota i sån där gammal skit, vad spelar det för roll nu?"

Det där har jag hört många gånger när jag pratat med folk om terapi. Själv har jag aldrig sett på det så. Jag har alltid varit nyfiken på att förstå varför jag gör som jag gör. Att hitta de där sakerna som leder framåt, som gör att man kan undvika att hamna där igen. Att utvecklas som människa helt enkelt. Både för sig själv, men också för dem runt omkring, dem som betyder någonting.

Lika kul tycker jag det är att hjälpa andra att hitta de där guldkornen som helt plötsligt öppnar en helt ny dörr, med ett helt annat livsinnehåll bakom. Det är svaret till dem som brukar fråga hur man orkar lyssna på andra människors problem och elände. Att det finns en anledning till att de har de där problemen, men det finns också sätt att bryta mönstren och leva ett bättre och skönare liv. Och det är en fantastisk upplevelse när lampan tänds i huset mitt emot. Jag lovar.

Om barn.

Hon står där vid fönstret, och jag känner mig plötsligt sorgsen. Ingenting har hänt, ändå känner jag hur tårarna tränger sig fram och ut. Eller ja, någonting har hänt, men inte just då. För där och då kommer insikten till mig, att min lilla flicka har blivit stor. Och tanken på att hon aldrig kommer vara den där lilla flickan igen som kryper upp hos mig i knät, som jag får skölja schampot ur håret på, som jag får bära sista biten från bilen på kvällen, som tycker att pappa är den roligaste och bästa killen i hela världen, den tanken kommer över mig som en stor, otäck våg. Och just då känns det okej att gråta. Rättare sagt, jag kan inte låta bli.

För jag har verkligen älskat att vara förälder. Och jag är det och gör det såklart fortfarande. Men det är annorlunda. Som pappa blir det annorlunda när ens dotter hamnar i puberteten, och inte längre är ett barn, utan en tjej. Med attiraljer. Jag vet inte om alla tänker så, men jag gör det. Det blir andra gränser som inte behövdes förut. Och det är väl så det måste vara, tänker jag. Jag kände mig bara mycket tryggare i den andra föräldrarollen. Som småbarnsförälder. För är det något jag är naturligt bra på, så är det att vara med barn. Antagligen för att jag älskade att vara barn själv. Därför är det helt självklart för mig att omgående sätta igång att leka, om det så är med killarnas sjörövarskepp eller tjejernas rosa hästar med tillhörande ryttare.

Men det är många andra bra saker som följer med att barnen blir stora. Att slippa alla de där sakerna som man måste göra, som de inte klara själva när de är små, det är skönt. Att se dem bli självständiga individer är en häftig känsla. Det var bara det att att det kom över mig helt plötsligt. Saknaden av det lilla, det mysiga. Eller kanske behovet av att vara behövd.

Jag hade egentligen tänkt att skriva ett inlägg om hur jag kom fram till att jag länge gick runt med orealistiska förväntningar på det mesta. Men det får bli en annan gång. Men när det gällde att bli pappa hade jag inga förväntningar, för jag kunde aldrig föreställa mig hur det skulle vara. Kanske därför det blivit så underbart som det ändå är. Jag tror det.

Jo, jag ville säga det, att om du eller någon du känner är i behov att prata med någon som är kunnig inom det psykologiska området, då är det ett bra läge nu.

Eftersom jag håller på och vidareutbildar mig tar jag emot klienter mot en lägre kostnad. Lägre än en legitimerad teraputt alltså.

Är du intresserad, maila mig och lämna ett nummer så hör jag av mig.

Underdogs och andra

Över hela världen har folk rörts och berörts av historien om den mobbade mobiltelefonförsäljaren Paul Potts förvandling till fullfjädrad operasångare. Även jag.

Men sedan får man höra att han var inplanterad av programledningen, att de redan visste hur bra han var, och att han inte var den där oupptäckta prinsen som bara inte blivit kysst tidigare.

Men okej, det handlar om pengar, så vem orkar bli riktigt upprörd och känna sig lurad? Vi vet väl hur det fungerar vid det här laget, inte sant?

Jag har Paul Potts skiva. Och det som stör mig nästan mer än det andra, är att de bara verkar ha skrapat ihop Pavarottis, Bocellis och andra stjärnors låtar, och låtit honom sjunga in dem för att omgående kunna kränga skiten över disk.

För ärligt talat, inte är det i den klassen. Och hur kul skulle det vara att jämföras med dessa superstars per omgående? Men på tv hörde jag alldeles nyss att herr Potts kommande Sverigekonsert redan är utsåld, och jag inser att det spelar nog inte så stor roll hur han sjunger. Vi älskar historier om människor som kommer från ingenstans och lyckas. Underdogs. Jag med.

Jag tror det beror på att det ger oss själva hopp. Och det behöver vi så innerligt att vi inte ens bryr oss om historien är sann eller inte. Och det i sig tycker jag är ganska hoppfullt. Att vi vill tro på det goda alltså.

Årets bästa rubrik ?

"Alla bra män heter Johnny"

Ja vad det handlar om kan du läsa här. Och vem är jag att säga emot. Hon verkar ha rätt bra koll :-)