Tuesday, October 30, 2007

Kärlek, rykande het.

Han brukar stå där och hosta. Hosta så det låter som lungorna ska följa med upp. Det låter otäckt. Riktigt otäckt.

"Han" är en man jag inte känner. Men varje gång jag går upp för backen står han där utanför porten. Och hostar.

Jag undrar vad det är som han upplever som positivt. För alla som läst eller hört Dr Phil, vet att vi gör de där sakerna för att vi anser att vi får ut något positivt, annars skulle vi sluta. Vad är hans motiv?

Jag sa till en patient en gång att jag inte trodde att hon var känslomässigt redo att sluta röka. Just då, i den perioden, skulle det göra mer skada än nytta. Det är inte så svårt att förstå att vi suger i oss den kärlek vi inte får någon annanstans.

Så han kanske bara är riktigt ensam. Eller lever i en relation som får honom att uppleva ensamhet tillsammans med någon annan. Jag vet inte vilket som är värst. Vad tycker du?

Sunday, October 28, 2007

Svenska mästare. Igen.


Det var länge sedan jag var så blöt, och så lycklig. Men å andra sidan var det också elva år sedan IFK Göteborg blev svenska mästare.


Då är det helt okej att spendera ett antal timmar i hällande regn och Göteborgs karaktäristiska snålblåst.


"För vi som är från Göteborg, åker aldrig hem med sorg, vi som är från Göteborg, hej hej hej", som Glenn Strömberg och gänget skaldade så vackert en gång i tiden. Det funkar idag också. I alla fall om man är just det. Göteborgare alltså.

Thursday, October 25, 2007

Utmanad.

Okej Christina, jag ogillar utmaningar och listor, men jag gillar ju dig, så här går vi väl då.

Åtta saker jag inte ger en chans (eller andra chans):

1. Lever.
Jag minns fortfarande första gången jag åt det i skolans matsal. Det var den längsta lunchen i mitt liv. Man fick inte slänga mat man tagit till sig nämligen. Och jag trodde det var vanlig köttgryta...Nu räcker det med att doften når mina näsborrar.

2. Ren Gin.
När jag var betydligt yngre än idag fick jag och en kompis idèn att låna lite från hans pappas barskåp. Efter att ha monterat ner halva bokhyllan insåg vi att det enda som fanns var Gordons gin. Så det drack vi. Fan vet om det hann ner innan det vände.

3. Bungyjump.
Livet innehåller tillräckligt med prövningar. Varför binda en gummisnodd runt sig och hoppa från en alldeles för hög höjd?

4. Ha ett förhållande av fel orsaker.
Förklaring överflödig.

5. Åka buss till Spanien.
Jag är 194 centimeter lång. Avståndet till sätet framför beräknas antagligen efter en mans medellängd. I Kina.

6. Dörrvakt.
Att mitt i natten, när man egentligen vill ligga i sängen och ha det varmt och skönt, alternativt stå på andra sidan repet med danslusten bubblandes i blodet, tvingas stå och förklara varför Herr Knark inte får komma in och leka. Det är inte kul. Tro mig.

7.Använda olivolja som solskydd.
För många år sedan fick jag det intelligenta tipset av en grek på semestern att bara använda olivolja istället för gamla hederliga Hawaiian Tropic. Ung och sugen på att snabbt bli brun tillsammans med det tipset innebar att det kändes som att någon badat mig i saltsyra och stod och kastade salt på. Inte skönt.

8. Facebook.
Inte för att jag inte förstår grejen. Men jag vet också hur jag funkar, och jag har inte möjlighet att engagera mig så som jag vet att jag kommer vilja.

Sådär, det var min lilla lista.

Wednesday, October 24, 2007

"Kom igen Blåvitt, kom igen!"(klapp,klapp)

Känslan var så stor, och jag var så liten. IFK Göteborg hade precis vunnit semifinalen i UEFA-cupen 1982, och jag var tolv år. Fotboll var mitt liv, IFK var det största. Jag minns hur jag rusig av lycka vällde ut ur Ullevi tillsammans med över 50000 människor, med kinderna hettande av glädje och upphetsning.

Jag minns också hur glädjen för n kort stund förbyttes i skräck när min späda kropp trycktes ihop med de runt omkring och mina fötter plötsligt befann sig en bit ovanför marken. Jag svävade, men inte av lycka. Och jag kände paniken när jag förgäves skrek efter min pappa som försvann längre och längre bort. Men det löste sig. Pappa kom ikapp, och jag fick glass i bilen.

1986 stod jag på läktaren och såg Blåvitt besegra BarcelonaUllevi med 3-0. Torbjörn Nilsson var utomjordisk, och hade en perfekt sidekick i Johnny Ekström, den vindsnabbe, även kallad "Kallebäcksexpressen". Den gången var jag 194 centimeter och klarade mig betydligt bättre efteråt också. Fast lyckokänslan var nog ungefär densamma.

Jag tror det var 2003 och jag var på derby mellan Blåvitt-ÖIS, och hade med min dotter för första gången. Jag var osäker på vad hon skulle tycka, men när Tomas Rosenkvist sköt in 5-2 minns jag hur jag höll om hennes lilla kropp som darrade av lycka när vi hoppade och gapade och sjöng i ren eufori tillsammans med 40000 andra jublande fans. De övriga tretusen deppade. Och min flicka bubblade och babblade, och påminde mig om mig själv. Både då och nu. Vi somnade båda två med sången från IFK-klacken i våra öron, och de randiga halsdukarna bredvid oss.

På söndag har IFK chansen att bli mästare för första gången sedan 1996. Då tog en fantastisk era slut, där man blev svenska mästare fem år i rad. Sedan dess har Sveriges mest framgångsrika lag inte vunnit en enda titel. Nu räcker det med en seger i sista matchen. Och jag kommer sitta där. Hoppas, hoppas att det blir guld igen. Hoppas. Hoppas.

Sunday, October 21, 2007

Att väljas, eller icke väljas, det är frågan.

När det handlar om vanliga människor på teve alltså.

To me, it´s just crazy.

Thursday, October 18, 2007

Om min mentor

Med boken ”Kroppen vet mer än huvudet” ställer Robert S. Jerdén många saker vi tar för givet på ända. Han motsätter sig de flesta fakta som den vetenskapliga sjukvården under lång tid ansett vara den enda anledningen till att människan inte mår bra. Att sjukdomar kan bero på inlärda faktorer och beteendemönster, och inte virus eller bakterier är kontroversiellt. Sjukvården bevisar sina teser genom vetenskapliga undersökningar. Robert S. Jerdén gör det genom att redovisa resultaten av 33 års arbete med människor som sökt hans hjälp.

Arbetsrummet på Berzeliigatan i centrala Göteborg ser ut som det gjort sedan han flyttade in där 1974. De gröna väggarna och inslagen av mörkt trä ger hela stället en känsla av lugn. På väggarna hänger fotografier, en del på Robert i hans favoritmiljö; vid vattnet med ett fiskespö i handen.

– Det är där jag finner lugnet och fyller på mina krafter, säger Robert S. Jerdèn.

Hans ansikte avspeglar att det är så han känner. För att möta människor i svåra livskriser under mer än tre decennier kostar på, även om det också ger mycket tillbaka.

– Men jag känner mig faktiskt i bättre form än någonsin. Med åren lär man sig själv att förstå vad som är viktigt och inte. Jag har ju också förmånen att kunna använda mig av mina egna behandlingsmetoder när det behövs, säger han med ett leende.

Robert S Jerdén är både psykolog och psykoterapeut med hypnosbehandling som specialitet. Han var också under flera år ordförande i SFKH (Svenska Föreningen för Klinisk Hypnos). Att just hypnos blev hans specialitet var en slump. Han var en av de allra första i Sverige som fick möjlighet att gå hypnosutbildningen, och därför är han också en av de mest erfarna och respekterade terapeuterna som är aktiva idag.

– Jag vet inte exakt hur många människor jag mött som terapeut, men det handlar om ett stort antal. Det är över 30 år vi pratar om, säger Robert.

Anledningen till att han kände ett behov av att sätta sig och skriva boken var att han ville föra ut sina erfarenheter. Att det skulle bli allmänt känt, det som han själv vetat under lång tid. Att kroppen vet mer än huvudet.

- Trots att jag inte grundar mina teser på vetenskapliga undersökningar, utan mina erfarenheter från arbetet med människorna, så har jag inte fått någon kritik från läkarkåren, säger Robert.

Han har inte heller upplevt någon kritik från kollegor. Det var något som han var lite orolig för innan boken kom ut.

– Ja, framförallt hade jag väntat mig kritik från sjukvården. Det vänder ändå upp och ner på hela deras trossystem. Men det har uteblivit helt och det är skönt, säger han.

Boken beskriver hur vår kropp reagerar när vi inte gör det på annat sätt. Att en sur mage bara kan finnas hos en sur person, eller att ledsjukdomar egentligen är en förkroppsligad depression. Och att vägen till sjukdom handlar om hur vi lever våra liv, på grund av att kroppen reagerar när vi gör saker som vi inte mår bra av. Roberts uppgift är att visa klienterna var i deras liv problemet finns och sedan hjälpa dem göra de förändringar som är nödvändiga för att läkning ska kunna uppstå.

– Jag hade till exempel en kille som sökte upp mig för sin besvärliga psoriasis. När vi började undersöka varför så visade det sig att han hade lärt sig att han inte fick uttrycka vad han kände, tyckte och ville, för då kunde någon bli ledsen. På utsidan log han, men på insidan kokade det. Den naturliga reaktionen om det får fortgå en tid blir att ilskan tränger igenom och visar sig i form av ”irriterad” hud, säger Robert S. Jerdén.

Boken är full av exempel på varför vi utvecklar symtom på olika platser i kroppen. Det skulle kunna anses vara en slump att vi får ont i en arm eller i huvudet, men inte enligt Jerdén.

– Nej, enligt mina och andras erfarenheter så har varje plats på kroppen sin specifika väg till symtomutveckling. Med hjälp av en grundlig utredning, som bland annat innefattar en speciell metod där jag sätter klienten i situationer som hon ska lösa, ger tillvägagångssättet mig en inblick i hur hon agerar i olika livssituationer. Sen har jag en bra bild av hur vi ska arbeta för att hon ska bli frisk, berättar han.

Han har planer på att skriva en fortsättning där han ska förklara och redogöra för behandlingsmetoder som är relaterade till olika symtom. När det blir är inte bestämt. Vad som däremot är aktuellt är att boken nu har blivit översatt till engelska och väntas utges i England i första hand. Vad som händer sedan återstår att se.

– Det skulle vara jätteroligt om den kommer ut i andra länder också. Framförallt tycker jag det är bra att den här kunskapen kommer ut. Människor som gått till läkare i många år och aldrig fått svar på varför de mår som de gör, kan få det i boken. Det känns bra att kunna få bidra med det, avslutar Robert S. Jerdèn.

Tuesday, October 16, 2007

Adjö

Det var tyst där i hallen. Hennes hand var varm och lite fuktig. Det kändes konstigt.

Inte för att vi inte stått där förut, nej tvärtom, men den här gången var det annorlunda. Hon skulle gå ut genom dörren, fortsätta ner längs korridoren och svänga höger nerför trappan, ta de få återstående stegen fram till porten. Hon skulle öppna dörren och kliva ut i höststormen och det kalla regnet, och dropparna skulle blandas med hennes tårar som rann nerför kinderna. Och vi skulle aldrig ses igen. Det var jag helt säker på. Hon med. Det kändes så.

Jag minns hur det var förut när vi stod där på samma plats, men då skulle hon bara gå för att snart komma tillbaka. Om en vecka eller så. Jag brukade nosa mig fram längs hennes kind, och stanna med munnen mot hennes öra och viska något i stil med "skynda dig tillbaka, jag avskyr att vara utan dig", eller "du gör min värld till en lyckligare och vackrare plats, jag hoppas tiden går fort tills vi ses igen".

Men den senaste tiden hade det inte varit så. Och båda insåg att det var dags att avsluta det som varit. Vad det varit hade vi olika uppfattningar om, men det spelade inte längre någon roll. Och jag visste att det skulle kännas. Och just nu kom jag inte på något sånt där fint att säga. Halsen var grötig och tjock. Det blev inte bättre av att hon strök sin hand mot min kind, och jag kände den intensiva värmen från henne.

Vi sa ingenting. Inte hon, inte jag. Hallen kändes trång och obekväm, ungefär som ett par för trånga skor. Hon kände nog också det, för hon öppnade dörren och det kalla ljuset från korridoren trängde in. "Ha det bra nu", sa hon och backade ut och stängde dörren bakom sig.

Det var slutet på den sagan. Det var inte vackert. Inte på något sätt.

Monday, October 15, 2007

Äntligen måndag igen!

Hur kommer det sig att helgerna går så långsamt och veckorna så fort?

Thursday, October 11, 2007

?

Om du lägger dig ner och sluter din ögon
Ser du mig då?

Om dina öron stänger ute bruset från vardagen
Kan du höra min röst då?

Om du vaknar på natten och kylan biter ditt skinn
Känner du min kropp flytta sig intill din då?

När allt hopp är ute och förtvivlan bor i ditt bröst
Är det mig du ringer då?

Om allt vore på riktigt och tvivlet inte fanns
Skulle dessa ord inte behövas, inga frågor ta upp mer plats.

Sanningen är aldrig långt borta
Egentligen.

Eller hur?

Wednesday, October 10, 2007

Mitt i verkligheten.

Om du någonsin åker till Göteborg och har tillgång till bil, då rekommenderar jag en sväng utmed riksväg 158. Sväng av efter Hovås och kör gamla vägen ner till Lindås, Kullavik, Malevik och angränsande nejder. Här bor inte direkt kreti och pleti i den underbara kustnära naturen. Det lär du bli varse. Men vilka hus. Vilken miljö.

Meningen med dagens utflykt var att besöka skolorna i området. Det var också en upplevelse.

Tuesday, October 09, 2007

I arla morgonstund.

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nycklarna i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen.”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.


Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.


Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av att telefonen ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil, och också varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.


Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Hans huvud bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gasen istället.


Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan femtio meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Monday, October 08, 2007

Ur led är tanden

jag: vad tror du, går det att laga eller?

tandläkaren: Nej, det är ingen idè. Jag får skicka dig till tandkirurgen.

jag: Okej. Inte kul.

Jag har varit inne hos tandläkaren i cirka fem minuter. Två röntgenbilder har tagits och han river lite med den eländiga lilla kroken så att det börjar blöda. En visdomstand gick sönder i helgen och nu måste den ut. Inget konstigt med det. Men.

Åtta minuter efter att jag hängde av mig jackan i väntrummet står jag där igen och vränger på mig densamma. Ingenting har hänt, förutom att det smakar blod i munnen. Jo, jag vet att jag måste operera bort en helt onödig tand. Tack.

tandläkaren: Okej, då blir det bara femhundra spänn idag då.

jag: Öh, femhundra, för vad?

tandläkaren: Ja men jag tog ju bilder och nu måste jag skriva en remiss.

jag: Japp, och det tog åtta minuter. Ingen lagning, ingenting. Jag har fortfarande ett hål i tanden, eller hur? Du sa själv att det inte var någon idè att laga det. Inte sant?

tandläkaren: Jo jo, men så kostar det. Betalar du med kort eller?

Det gjorde jag. Och samtidigt som jag klev ut, bad han nästa person från väntrummet stiga in. Och där satt redan en till på vänt.

Tandläkare, tänkte jag, det skulle man blivit.

Sunday, October 07, 2007

Friday, October 05, 2007

Undrar vem Linnè tänkte på?


Vår i luften?

Tänk vad skönt om det hade varit lite enklare. Kärlek alltså. Det borde inte vara svårare än att två människor tycker om att vara tillsammans. Att hitta sin soulkvinna som Hermann så väl uttrycker det. Eller soulman för den delen.

Men det som i ungdomen var en passionerad förälskelse där inga tidigare oläkta sår hämmade den kära leken, känns idag ofta som en kalkylerad risktagning med olika beräkningsfaktorer. Det har såklart med ålder och barn eller inte och såna saker att göra. Men ändå.

Om du kände mig skulle du veta att jag mer ofta än sällan analyserar saker. Men inte när det gäller kärlek. För mig är inte kärlek, och därmed känslor logiska, och därför är det ingen idé att analysera det. Antingen känner jag det eller inte. Men alla är såklart inte som jag. Och det kanske är tur att det är så.

Sen är det klart att man kan tycka väldigt mycket om någon, men av olika anledningar så fungerar det inte i allafall. Men ändå. Om känslorna är rätt så kan man oftast tänka sig att lösa det mesta. Eller ursäkta, jag pratar om mig själv. Såklart. Kan ju inte veta hur du tycker eller tänker.

Solen skiner och det känns som vår ute. Och det är skönt.

Wednesday, October 03, 2007

Vem är du?

Ibland när jag tittar i listan på vilka som varit inne och besökt mitt näste så undrar jag. Vilka ni är menar jag. Jag ser ju bara massa konstiga saker som inte säger ett skit.

Om du vill så berätta gärna. Vem du är, ålder, yrke eller varför du läser bloggar. Och självklart hur du hamnade här. Och om du brukar återkomma, varför?

Som sagt, bara nyfiken. Sån är jag. Hur är du? Berätta om du vill. Annars räknar jag med att du skiter i det. Och det är helt okej:-)

Mick Jagger och Dave S


Det här är min favorit just nu. Från filmen Alfie med Jude Law.


old habits.mp3

Monday, October 01, 2007

Min farfar

En dag gick han bara. Min pappa har berättat hur han vinkade när han ledde sin cykel ut genom grinden, med läderväskan på pakethållaren. Han flyttade inte särskilt långt, men ifrån sin familj. Jag fick aldrig frågat hur det kändes. Kan bara gissa.

Året var 1948 och min pappa var bara tio år. På den tiden var skilsmässa lika ovanligt som att vinna högsta vinsten på lotto. I ett samhälle med 500 invånare blev det inte lättare.

Min farfar var en charmig man med glittrande ögon fulla av liv. Jag tyckte om att åka till honom när jag var liten. Han bodde med "tant Aina", orsaken till att han tog sin väska och flyttade den där sorgliga dagen i min fars liv. Han var busschaufför och på den tiden sov man över. You do the math.

Trots att han bodde knappt två timmar bort träffades vi bara en gång om året. De bodde i Bohusläns kustband och han hade, händig som han var, byggt huset själv. Jag vet inte var jorden var ifrån, men allt som växte där var gigantiskt. Hallonen var som jordgubbar, pumpor som medicinbollar, och...ja du fattar. Och till middag var det stek med potatis och sås. Måste varit söndagar vi var där.

Jag träffade eller pratade med mormor, morfar och farmor i stort sett varje dag tills de dog. Farfar kom inte in i mitt liv på riktigt förrän de var borta. Då började jag ringa honom ganska ofta. Han var så positiv, så full av liv. Det bodde ingen rädsla i hans bröst. Han sa att han var nöjd med livet, och om något skulle hända kunde han inte göra något åt det.

En dag åkte jag upp till honom, det var första gången vi var ensamma. Vi fikade, pratade och han körde runt mig i sin bil och visade mig Hamburgö. När jag skulle åka hem blev han ledsen. Jag med.

Han var kristallklar i huvudet tills han var 93 år. Då var hans fru redan borta. En natt försvann han. Inte fysiskt, men en hjärnblödning kom och tog honom, svepte in honom i en tung slöja. Han kände inte igen mig längre.

Efter en ovärdig avslutning på ett sjukhem så lämnade han oss. Det var sorgligt. Inte bara för att jag tyckte så mycket om honom, men han var också den sista av mina mor-farföräldrar.

Vilken tur att jag åkte upp till dig den dagen.

Och vilken tur att just du var min farfar.
Du får gärna gå bredvid mig, men inte över mig.