Min mormor och morfar träffades när hon var fjorton år. De gifte sig senare och fick fyra barn, en flicka och tre pojkar. Min morfar jobbade i hamnen och mormor städade på byggen. De bodde i en tvåa på 55 kvadrat, mormor och morfar sov i köket. Det var ett hårt liv, fattigt och slitigt. I hamnen drack gubbarna sprit. Det var inte frågan om man ville eller inte, det bara var så. Min morfar förvandlades när han drack. Han var så kallad "periodare", drack dygnet runt i en månad för att sedan ta tre jobb för att ställa allt tillrätta som gick fel när han försvann in i mörkret. Min mamma har berättat hur det var. Jag har aldrig sett det själv, och den personen som jag hör berättas om låter som någon jag aldrig träffat. Och det har jag aldrig. Min morfar blev nykterist och ordförande i Länkarna. Därför har jag en bild av en underbar man som jag älskar i mitt hjärta.
I min mormor och morfars hem var alla välkomna. Varje dag stod kaffekokaren på, och minst ett par gånger om dagen var någon där och fikade. Släktens hjärta. Eftersom jag bodde där ett par år så träffade jag hela min släkt med jämna mellanrum. Det var så skönt att ha det så, det tyckte vi alla. Inte minst mormor som var riktigt sällskapssjuk.
När min morfar dog försvann glädjen i den där lägenheten. Min mormor hade tagit hand om honom under de sista åren när han inte mådde så bra, och på något sätt försvann hennes livsgnista med honom. Hennes dagar fylldes med saknad, och många gånger när jag kom dit satt hon och tittade ut genom fönstret och grät.
"Jag saknar honom så, det är så tomt", sa hon.
Jag kramade henne och vi satt så en stund. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde, men det räckte inte till. Efter nästan 60 år tillsammans måste det bli tomt.
Jag vaknade på morgonen av mormors rop från köket. När jag kom ut så kräktes hon på golvet. Hon hade diabetes och jag trodde det hade med det att göra. Jag försökte få i henne något men hon kräktes igen. Jag lyfte henne och bar in henne i sovrummet. Jag ringde ambulansen och skrek att de skulle skynda sig. Något var fel. Riktigt fel.
Mormor fick en hjärnblödning, det var felet. Och jag skulle flytta till USA dagen efter. Hon övertalade mig att åka, försäkrade mig om att hon skulle bli bra. Så jag åkte. Två veckor senare ringde min mamma. Mormor hade haft alla på besök på sjukhemmet för det var hennes födelsedag. Hon såg glad ut sa mamma. Hon var noga med att tala om för alla hur mycket hon tyckte om dem, kramade dem och sedan sa de adjö. På morgonen ringde sköterskan och meddelade att mormors hjärta slutat slå under natten. Jag var på andra sidan jorden och jag längtade hem. Men det var ändå redan försent.
Det är snart femton år sedan de båda lämnade oss, det gick bara ett halvår mellan deras bortgångar. Det är fortfarande tomt utan dem. Mina största supportrar. Idag var det allsvensk premiär för Blåvitt. Min morfar var medlem i föreningen hela sitt liv. Ända tills jag fick beskedet att jag inte fick nytt kontrakt. Då ringde han upp ordföranden och bad honom fara och flyga, och han begärde omedelbart utträde ur klubben. Sådana morföräldrar växer inte på träd.
Ni finns i mitt hjärta, då som nu.
10 comments:
Nu blev jag så där varm inombords igen, som jag så ofta blir av dina inlägg.
Tack för snällt mail till expressen och ännu större tack för den här lilla historien. Riktig kärlek är så vacker (och stark).
Hade velat höra morfars samtal med Gunnar Larsson...
Nu sitter jag här och gråter och är dig tacksam för det. Jag tror att jag behövde det. Det är så fruktansvärt när två människor har levt ihop ett liv och sen bara splittras. Min farfar tynade bort efter farmors död. Och det är honom jag tänker på när jag läser din text. Du berörde starkt. Tack.
Du vet hur du får gamla hundar att darrrra på manschetten, J! Tack för att du bjuder på dig själv! Fint!
malin: och jag blir varm av dina kommentarer, så jag säger tack och tack.
hermann: mitt mail var helt från hjärtat, för det var verkligen riktigt, riktigt bra! jag blir glad när det går bra för människor som jag tycker om.
och ja, det samtalet skulle spelats in på band. han var inte värd många kronor då kan jag säga:-)
fredo: ja det är tyvärr oftast så, men tänk att dela allt med någon så länge, måste vara som att förlora en del av sig själv. tack själv min vän, hoppas det känns bättre nu.
sven-gunnar: oj, du måste skrivit samtidigt som jag. tack själv kompis. ringde dig förut, men det var ingen hemma.
Ja... du har berättat om dem förut, det känns verkligen hur viktiga de är/var för dig... Jag tror nästan att den där starka familjegemenskapen, över generationsgränserna, som du har fått uppleva, är något som är på utdöende. Det är så bra att du berättar om dem, på lite olika sätt, jag tror att din berättelse om morföräldrarna är något som många skulle behöva få ta del av. Och det verkar finnas en hel del att berätta... har du funderat på att skriva en bok om dem? Jag tror verkligen att ditt "tema" i det här sammanhanget är något lite unikt idag...
v.soul: ja det har du nog rätt i. gemenskapen i vår släkt har utarmats efter deras hädanfärd. jag är tacksam att jag fick uppleva det. och ja, kanske jag skulle skriva en längre sak om livet med dem. tack för dina synpunkter.
så himla fint och det är hemskt att inte vara där när det händer. Som att dom vet och därför vill skicka iväg oss precis innan. För att hämma sorgen för en stund.
Men du... en sak slog mig. Du verkar så engagerad och godhjärtad. Skriver allt det vackra om människor i din närhet. Glöm inte dig själv. Det gjorde jag och det slutade illa.
helena: tack för din omtanke och dina varma ord. ja jag vet att det lätt blir så, ibland har jag fått tänka till lite extra. är inte lika bra på att ta hand om mig själv som andra. kram på dig.
Post a Comment