Jag träffade en gammal vän i helgen. När jag växte upp var han som min extrabror. Trots att han var tre år äldre än mig så gick jag bara hem till honom en dag och ringde på, frågade om han ville hitta på något. Det ville han. Under åren som följde var vi verkligen oskiljaktiga. Vi har rest i världen, spelat hockey och festat. Men det hände något i mitten av nittotalet som gjorde att våra vägar skiljdes åt. För alltid trodde jag då, men tiden går och ibland läker den sår. Tur det.
1986 åkte vi till Spanien. Vi var två ynglingar med aptit på livet, och det blev en resa som ingen av oss någonsin kommer glömma. Den resan är vad våra samtal alltid återvänder till. Innan vår kontakt bröts kände jag ibland att det var det enda vi pratade om. Det enda som höll ihop vår relation. Vad som gjorde att vi bröt kontakten vill jag inte ta upp, det är för stort, för privat.
När vi nu satt i soffan hemma hos honom igen plockade han fram sitt fotoalbum från vår spanientripp. Av någon underlig anledning hade jag aldrig sett just de korten. Solbrända, långhåriga och med vita Miami Vicekläder var vi redo att möta natten varje kväll. När han slog upp sista sidan var där bara ett stort kort. Han och jag, med armarna om varandra och solnedgången i bakgrunden. Under hade han skrivt för hand:
"Man möter många människor i livet, men det finns bara en Johnny........" Jag fick en stor klump i halsen. Han med tror jag.
15 comments:
Skönt att jag är inte är ensam om att vandra ner för memory-lane idag :)
Och, han verkar vara en klok person, den där vännen ;)
härligt att även gammal vänskap kan vara rostfri.
och ja, du är lite lik brad!
ellen: nej, jag är där också:-) och tack!
johanna: visst är det. och tack så mycket, men nu var du allt för snäll :-)
Ibland är det just så....man kommer ifrån varandra och sen är det något som gör att man hittar varandra igen.
Det du skriver får mig att tänka på "min Sussie" och varför jag inte kan komma mig för att leta rätt på henne... Jag saknar ju henne så och det har gått flera år...
Nu fick jag något att tänka på...
*skrattar*... Jaha, här har det varit påskpyntning och allmän omstöpning av färger och former - och du har gått och blitt Brad Pitt dessutom! ;-) Det var lite otippat, det får jag säga! :-)
Jag blev alldeles distraherad av att inte känna igen mig... men, för att kommentera det du skrivit om... jo, det går ju faktiskt att hitta igen varandra efter en massa år. Särskilt om man skildes åt i tonåren... för det händer så väldigt mycket mellan 15 och 30, både man själv och kompisen hinner bli flera olika nya personer längs den vägen... ;-)
Och det är ju inte säkert att man hittar tillbaka till samma slags relation som innan. Men vad gör det - ett nytt sätt att umgås, är också vänskap! :-)
londongirl: skönt att jag fick igång dig :-) hoppas du hittar henne.
v.soul: jaha, varför var det så otippat :-) din kommentar var som vanligt så bra att jag vet inte vad jag ska tillägga.
Oh vilket härligt ögonblick! Nåt sånt borde varje människa få uppleva!
Jay-dog. Är det så man ska uttala namnet? Trodde jag hade knäckt det i alla fall. Jaha, det är lite omgörning av blogglook just nu. Det följer våren på ett bra sätt. Tänk, det är ju en affärsidé, att skapa bloggkänslor, inte de där fula mallarna som redan finns, utan lite som CG skrev, Argentina-feeling. Själv skulle jag tveklöst välja Miami Vice. Hade.
elsa: håller med dig!
fredo: ja du är helt rätt ute:-) en gammal kvarleva från tiden som streetbasketspelare.
miami vicetema, det är en riktigt bra idè.
Jay: Ok, det här har inget med din text att göra men skaffa senaste numret av S (Aftonbladets sportmagasin) och läs Simon Banks krönika längst bak. Du kommer att älska den. Jag fick tårar i ögonen. Igen. : )
fredo: ska jag, absolut!
*ler*... Varför det var otippat? Tja, jag visste inte att Brad Pitt var svenskspråkig, och inte hade jag gissat att han hade den utbildningsbakgrunden och det sociala engagemanget som lyser igenom hos den här bloggaren... ;-) Till exempel! Så du kan genast ta bort din lilla spelat sårade min, för det låg inget negativt i det utan... tja, tvärtom faktiskt! ;-) Fortsätt att vara Brad Pitt, du! :-)
Han saknar er vänskap. Och han ville att du skulle veta detta.
Kanske det går att förlåta eller glömma bort, det som hände ?.
Klart han saknar dig, din vän!
Vore konstigt annars..Brad;)
P.S. Ditt streetbasketnamn går ju att använda ialla fall,till skillnad från mitt.
(Noterar att du gjort en extreme blogg makover. Snyggt!)
v.soul: haha, det var inget sårat i det, men jag gillar Brad. Och tack för dina fina tankar om mig, det värmer!
rollx: det gör det absolut. som sagt, ibland läker tiden sår. även om han skrev det där under tiden vi var bästisar. men det var en påminnelse, absolut.
s-g: tack min vän! och jag tycker du ska börja använda ditt också:-)
kul att du gillar bloggen!
Post a Comment