Kompisar från då

Eftersom vädret återigen visade sig från sin allra bästa sida, bestämde jag mig för att åka ut och bada och umgås med min flyktade vän T:s familj. De bor vid en av de allra bästa badplatserna så det är alltid trevligt. Dessutom hade jag inte sett dem sen förra året.

När jag kliver ner i vattnet ser jag ett bekant ansikte. Vi känner båda igen varandra direkt och sträcker fram högerhanden i en glad och hjärtlig hälsning.

När vi var små växte vi upp på samma ort. Vi spelade hockey och fotboll tillsammans, men var långtifrån nära polare. Han var inte någon stor talang, fast egentligen berodde det nog på att han var väldigt klen. Smal som en pinne och stark som en vandrande dito. Bollsinne, javisst, men vad hjälpte det när han låg ner hela tiden.

När jag flyttat till Göteborg och redan hunnit inse att jag aldrig skulle bli någon stor stjärna, fick jag rapporter om att med honom var det tvärtom. " Du måste komma och kolla, han är helt grym" sa mina gamla vänner från landet. Och det gjorde jag. Och det var han. Den lille tanige pojken hade blivit stor.

Han lämnade division treklubben och flyttade till Helsingborg. Innan man visste ordet av drog han på sig landslagströjan. Sedan blev han proffs och flyttade till Portugal. Han spelade till och med i Premier League innan ett benbrott hindrade honom att fortsätta.

Idag är han tränare för Göteborgs representanter i damallsvenskan. Efter åtta år som utlandsproffs hade han också haft råd att bygga ett megahus som han pekade ut för mig. Från stranden.

Om du tror att jag skriver det där med en bitter smak i munnen, då tror du fel. Tvärtom tycker jag det är skitkul att någon från min gamla hemort kunde lyckas så bra. Dessutom hände det en sak när han var liten som alltid har gjort att jag känner en stor sympati för honom. Fast det är klart, jag hade inte haft något emot att vi båda stod och diskuterade Premier League-minnen. Nu fick det duga med gamla historier från förr. Det passade mig bra. För då var ju jag mycket bättre än honom. Ha!

Bröllop, frågor och annat

- Men varför är du singel Johnny, du som är så trevlig?

Vad svarar man på det? "Jo men hemma är jag en sadistisk psykopat som gärna sparkar katten och slår barn"? Ibland skulle jag vilja dra till med något sånt. För det är en så otroligt dum fråga. Stressande. Vadå, jag har både varit förlovad och har barn. Låt mig vara ifred. Tack.

På bröllop där hela släkten befinner sig får man finna sig i att frågan kommer upp. Jag råkar nämligen vara den ende av alla kusiner och övriga medlemmar av klanen som inte är "lyckligt" sammanboende med någon. Vi har en långtgående tradition av att träffa någon innan tonåren är över och sedan hålla ihop resten av livet. Så det kanske inte är så konstigt att frågan kommer upp. Men ändå.

Bröllopet blev synnerligen lyckat. Kalasväder, glada människor och klackarna i taket. Lite annorlunda var det eftersom brudgummen är serb, och det blev någon slags kombo, om inte annat när det gällde musiken. Men det vara bara ett extra kul inslag.

Min släkt umgicks väldigt mycket förr. Men när mormor och morfar la skidorna i vädret tog de med sig det stadiga umgänget. De var den naturliga sammanhållande länken. Varje gång vi träffas så har vi så otroligt roligt, och pratar om att "vi måste ses snart igen". Men det sker inte förrän det blir begravning eller bröllop. Tragiskt, men så är det. Min närmaste kusin bor tjugo minuter bort. Vi har så sjukt roligt ihop. Ändå träffas vi aldrig. Och man vet att om man ringer så tar det flera timmar, för vi har så mycket att prata om. Tid. Som vanligt saknas den. Eller gör den det egentligen?

Funderade igår på om jag kommer stå där framme i kyrkan någon gång. Om jag får trä på ringen och kyssa bruden. Kliva ut och få grynen kastade på mig. Jag tror det. Men det känns avlägset.

Loaded

Jag är full. Full som en kastrull. Tänkte skriva något bra, men inser att det är omöjligt. Förbannade kusiner. Såna som man älskar, fast det var alldeles för länge sen man sågs.

Mitt tal blev en veritabel homerun. Fast det roligaste var såklart att både brud och brudgum kom fram efteråt och tackade för ett grymt bra tal. Men skit samma. Jag måste lägga mig. Ni har ingen aning om hur lång tid det tog att skriva dessa rader.

God natt, sov så gott. I dag är en sån dag som man önskar att man var två. Men det går säkert bra ändå.

Ungefär så

Det har snart gått ett år sedan jag började skriva. Att Nederbird föddes var på grund av min gode vän Langris övertalningsförmåga. Vi skulle gå en copykurs tillsammans och han hade börjat blogga, som träning. Jag gjorde detsamma. Skrivit hade jag väl gjort, men inget som någon utanför skolvärlden eller familjen fått läsa. Det kändes konstigt. Läskigt. Med en prestationsångest som kunde få en fiskmås förstoppad kändes det nästan omöjligt. Men jag var nyfiken.


Langri började utbildningen. Inte jag. Hade inte ekonomin för det. Så skrivandet på bloggen fick bli min övningsplats. Och det var så förbannat kul! De första kommentarerna som Langri bistod med, känslan när någon helt okänd kom in och skrev något. Till mig. Det kändes overkligt. Men spännande. Kittlande. Vem var den där personen som satt bakom en dator och läste vad jag kramade ur mig? Gick in och läste deras bidrag till världen, kommenterade och tänkte vidare.


Att komma på saker att skriva om var lättare än vad jag trodde från början. Dels har jag ett bra minne, men mitt liv har också varit...händelserikt. Men hur mycket skulle man våga lämna ut? Min dotter, min familj och gamla flickvänner, det är ju känsliga saker. Fotbollshistorier och döda släktingar är tydliga minnen, men inte lika benägna att ha åsikter.


Jag har redan skrivit om den stora glädjen i att få uppleva hur många fantastiska människor det finns här i bloggvärlden. Några är jag säker på kommer förbli vänner för resten av livet. De jag träffat utanför, i den "riktiga" världen, har varit precis så som de varit vid tangentbordet. Underbart. För många fnyser och tycker att "åh, det är ju inte på riktigt". Prova först, säger jag till dem.


Jag fick också chansen att genomföra en dröm, att skriva för en betalande läsarskara. Att se sitt namn som författare av artikeln var en nästan ofattbar glädjekick. Har fortfarande svårt att tro det när jag läser genom tidningarna som ligger där i hyllan. Oglamorösa, men det är ändå mina. Att åka och intervjua gamla idoler var svettigt, men jag gjorde det. Och det gick bra.


Men jag känner också att det blev svårare att skriva på min kära blogg. Energin har gått till det andra, inspirationen likaså. När jag förut fick en idè mitt i natten skrev jag den på bloggen. Nu handlar det om den artikel jag håller på med. Antagligen är det väl naturligt, men det känns ändå tråkigt. Tanken att sluta blogga har fladdrat förbi många gånger. För när inspirationen tryter och man slutar bli personlig, då blir det inte kul. Inte bra.


Trots allt har jag fortsatt. För det är så förbannat kul. Många gamla vänner hänger kvar, nya sköna människor kommer till. Jag hittar nya saker varje dag att inspireras av genom att läsa om era liv. Då är det svårt att sluta.


Jag får helt enkelt försöka hitta tillbaka till känslan jag hade innan, skriva det som jag själv tycker om, och hoppas att jag kan fortsätta beröra. När det kändes som tyngst i början på den nya "karriären" var det kommentarerna på bloggen som höll mig på banan. Jag minns när jag skrev en post om självkänsla och slog på datorn på jobbet, samtidigt som chefen återigen tyckte att det jag skrivit inte höll måttet, så stod det en kommentar, ungefär "jag ryser när jag läser, du är helt grym", då kändes det okej igen. Eller mer än så. Och den kommer i nästa nummer av Faktum, om någon i Göteborg brukar köpa den. Gör det om du kan. Inte för artikeln, men för att hjälpa de hemlösa.

Sådär, klockan är tjugo över fem på morgonen. Jag borde sova. Eller skriva på en artikel. Idag gick inspirationen till bloggen. Det känns helt rätt.

På landet lyfter man handen...

När jag var liten tyckte jag det kändes mysigt när jag åkte bilen med min pappa. I trafiken har han alltid varit en sann gentleman, ja annars också, men speciellt då. När någon släppte in honom eller väntade så man kom förbi, då lyfte han alltid handen till tack. De i den andra bilen gjorde samma sak, och det kändes lite gott sådär. Det där har jag tagit med mig. Jag minns den där känslan, och jag blir själv lite glad när någon gör samma sak tillbaka.

Eftersom jag bor i stan och människor där tänker annorlunda, sitter jag ofta och svär över folks dåliga trafikvett. Stannar man och väntar för att släppa fram någon händer det inte särskilt ofta att de ids lyfta en hand till tack. Det leder i sin tur ofta till att jag fyrar av en svavelosande tirad angående folks förbannade otacksamhet. Jag kanske är lite löjlig med det, men nog blir man lite gladare av att se ett vänligt leende och någon form av visad uppskattning?

När jag nu befinner mig på landet så inser jag att här fortfarande råder någon form av"tack för visad hänsyn-kod". Nu är det nästan så att jag blir överrumplad av att se en vinkande hand i vindrutan mitt emot, vilket leder till att jag själv snabbt får slänga upp någon form av svarstack. Ibland blir det en reflex från stadskörningen vilket resulterar i att bara det mittersta av handens fingrar sträcks upp. Inte lika uppskattat.

När jag funderade på det här igår så tänkte jag att det kanske beror på att här på landet känner alla varandra och det kanske krävs att man är lite extra trevlig då. Imorgon kanske man står bredvid varandra på posten eller i kön i mataffären. I stan är inte risken så stor att det är någon granne som man tutar på eller sträcker upp det långa fingret åt.

Jag har inte svaren, vet bara att jag är en lantis i hjärtat, trots att jag bott längre i storstan än på landet. Och trots att jag inte fort nog kunde flytta ifrån småsamhället med dess tillhörande kontroll av invånarna, så tycker jag fortfarande att många av idealen från då har hängt med mig. Vart jag än har bott i stan har jag blivit "tjenare" med butiksinnehavare och andra i området. Kanske har jag omedvetet skapat mitt lilla samhälle i den stora staden. Om det har med min uppväxt att göra, det vet jag inte. Men att lyfta handen eller säga hej kostar inte mycket. Det är jag helt säker på.

Nederbird goes modeblogg...

På lördag är det dags för sommarbröllop. Ska bli riktigt kul faktiskt. Har blivit ombedd att hålla tal, har en riktigt kul idè gällande det. Idag hittade jag också en ny kostym och skjorta, så nu är det bara att putsa dansskorna...

Ett stopp för mycket

När ljuset nådde hans ögon kom smärtan krypande som en mask som ringlade sig upp genom kroppen. När den nådde ansiktet gjorde den halt och la sig som ett massivt tryck från näsan och uppåt. Ögonen kändes svullna och han kunde inte se så mycket. När han skulle föra händerna uppåt för att känna på skadorna var det stopp. Kall metall i form av handbojor höll fast hans händer i en oskön ställning. Det var svårt att andas för näsan var helt täppt och han kände sig tjock i halsen. Han lyfte huvudet lite och kisade genom sina svullna ögon. En ambulans. Han låg i en ambulans, det satt en sjukvårdare vid hans sida som höll på att förbereda en spruta. Bakom honom såg han en kvinna i uniform. En polis.
"Bara ta det lugnt, du ska få något mot smärtan", sa killen med sprutan.

Han orkade inte kämpa emot. Nålen trängde genom huden och ganska omgående kände han hur den där masken började krypa tillbaka in i sin håla. Ögonen föll ihop och han slappnade av. Varför han hade handfängsel och det satt en polis i bilen orkade han inte tänka på. Just nu ville han bara sova.

Pipandet av något slags larm väckte honom till liv. Med det kom också smärtan tillbaka. Det var mörkt i rummet, men han kunde räkna ut att han befann sig på ett sjukhus. Det högra ögat fungerade bäst och han försökte fokusera med det. Han kände droppnålen i armvecket när han försökte resa sig upp på armbågarna. Smärtan i huvudet blixtrade till och han kände hur något var fel i revbenen. Resa sig var inte att tänka på. Han sjönk ner i sängen igen. Sträckte sig efter larmknappen och fumlade lite med den innan han kunde trycka in den röda knappen. Dörren svängde upp nästan direkt.

Finn tre fel

Sommarkalas med grilltema. Ösregn, hårda vindar och femton grader...

Ett stopp för mycket

Med regnet konstant smattrande mot rutan försökte han intensivt koncentrera sig på att hålla bilen på vägen. Vindrutetorkaren slog i högsta fart fram och tillbaka över den stora vindrutan. Kvinnorösten på nionyheterna på p3 talade om svåra regnmängder och kraftiga vindar.
"Åh fan, berätta något nytt", sa han högt för sig själv. Han tryckte in Nrj istället och tog del av Mange Schmidts nya hit. Giftig. Han gillade den, något speciellt med låtar som innehåller visslingar. Billigt knep, men vadå, det funkar ju.

Det blinkande ljuset från bilen som stod vid vägrenen väckte honom ur musikens hypnotiska kraftfält. Instinktivt saktade han in och stannade bilen vid vägkanten. Han funderade en stund på om han skulle gå ut eller åka vidare. Det kunde vara vad som helst, någon i nöd eller en galning. Han funderade på om han skulle ringa någon, polisen, eller i alla fall någon kompis. I fall. Han gjorde inte det. Han öppnade bildörren och klev ut. Regnet öste ner och han drog jackan om sig och gick mot bilen. Det var märkligt öde ute. Tyst.

"Hallå"! Han ropade högt samtidigt som han knackade på rutan. Ingenting hände. Han tryckte ner dörrhandtaget och öppnade dörren. Bilen var tom. När lampan i taket tändes lutade han sig in. Det var fortfarande varmt därinne. I det dunkla ljuset såg han det röda, kladdiga på sätet och övre delen av instrumentbrädan. Det var blod över större delen av inredningen i framsätet, och han stod som förstenad. Han fick panik och ryggade bakåt samtidigt som han smällde igen bildörren. Han tog några hastiga steg bakåt. Han var ur balans när en kraftig näve tog ett hårt grepp om hans nacke.

Han kastades mot den hårda plåten, slog i huvudet och föll omkull. En hård spark träffade honom i sidan och han kände luften gå ur honom. Han försökte komma på fötter men träffades av en hård knytnäve rakt över näsbenet. Ögonen fylldes av tårar och blodet fyllde näsan och munnen. Med ansiktet mot asfalten kände han hur händer rotade runt i hans jackfickor. Rasslandet av nyckelknippan och ljudet av snabba steg noterade han i sitt halvt medvetslösa tillstånd. Han hörde ljudet från den egna bilen som startades, motorn som varvades upp innan den försvann med skrikande däck. Smaken av blod var intensiv och obehaglig.

Från cyberspace till IRL

Jag har haft besök. Ett besök som varit på gång länge, men av olika anledningar inte blivit av. Under tiden har han hjälpt mig med min begynnande skrivarkarriär, ställt upp med goda råd, klokhet och erfarenhet. Helt utan krav på motprestation. Unikt idag och ovärderligt under min ganska kämpiga start på en "riktig" tidning.

Igår dök han så upp, min vän från "bloggosfären". I sällskap med våra underbara döttrar har vi spenderat lite tid tillsammans, druckit gott och ätit likaså. Det var jättekul att äntligen ses. Jag hoppas vi kan göra om det snart igen. Jag pratar förstås om Erik J.

och hur är det med dig?

Det står en man i ett gathörn i staden. Hans uppenbarelse ter sig lika färglös som en matinèfilm från 30-talet. Kläderna är antagligen desamma som han bar igår. Eller i förra veckan. Han håller en sliten basker i sin knotiga högerhand, sträcker den mot de förbipasserande med förhoppning om att någon ska orka bry sig tillräckligt för att leta i sitt inre efter en slant de inte behöver. Det yviga skägget spretar i olika grå nyanser som inte skiljer sig så mycket från färgen i hans ansikte. Han tittar ner på sina skor som för att be om ursäkt för att han står där och delar ut en skopa dåligt samvete till alla de som ger honom en blick av att vilja, men sedan fortsätter sin väg förbi honom. Det är inte hans avsikt. Han vill bara äta. Inget annat.

Undrar hur han hamnade där i gathörnet. Vem var han innan? Han kanske hade familj, fru och barn som väntade på att han skulle komma hem. De kanske bodde i ett hus med en trädgård som sprudlade av liv, som växte och frodades. Kanske lutade han sig över staketet och diskuterade senaste landskampen i fotboll med grannen, eller tog en pilsner i hängmattan medan han läste Stephen King. Det kan ha varit så. Jag vet inte. Ingen annan heller som passerar hans hörna av staden denna eftermiddag. Allt vi vet är att det står en man i ett gathörn i staden, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

En man reser jorden runt i jakten på äventyr. Dyka är hans stora passion. Det är vad han gör en solig eftermiddag långt från kalla Sverige. Vad han inte vet är att det här är sista dagen han kan ställa sig upp och titta ut över det glittrande vattnet, spänna sin muskulösa kropp och kasta sig i det ljumma vattnet. Hans sista hopp slutar i katastrof när han av misstag dyker på fel ställe och landar med huvudet före i den hårda botten.

Den unge mannens fria livsstil byts i ett ögonblick ut mot ett stillasittande fängelse. Han blir förlamad från midjan och neråt. Månader av sjukhusvistelser blir till år, strimman av hopp minskar med tiden som passerar utan någon förbättring. Rullstolen blir det förhatliga transportmedlet, det som skiljer honom från de andra. Alla timmar av tankar i ensamhet går till bilden av den han var förut, att acceptera att det här nu är hans liv är för svårt. Just nu känns det så. Han lever så, långt ifrån en tillvaro som sjuder av liv.

När jag skrev det där tänkte jag på mitt eget liv, att nästan ingenting blivit så som jag tänkt mig. Och jag började fundera på hur andra människor tänker om sina liv. För även om man inte råkat ut för så stora saker som de två öden jag beskrivit ovan, så vet jag av erfarenhet att många hade andra planer för sina liv. Har du kunnat fullfölja dina drömmar, eller har livet tagit andra vägar för dig?

Broder Tuck

Fan. Det där känns inte bra. Och nej, jag vill inte säga vad. Bara att det gör lite ont. Och det där med munklivet klättrar allt högre på listan över tänkbara framtidsplaner.

Balle.

Typ.

En kväll för ... ett tag sedan.

Det var en sådan där kväll som man aldrig glömmer. Som aldrig kommer åter. Då när kropp och sinne var ljuvligt förenade, då förnuftet var förpassat till baksätet. Jag minns det fortfarande, Mr T. Jag tror du gör det också.

Efter att ha jagat oss själva halvt till vansinne på en tennisplan mellan husen i Guldheden, bestämde vi oss för en kväll på stan. Med alkohol i våra kroppar satte vi oss på våra cyklar och bestämde oss för att hinna med så många ställen som möjligt innan solen gick upp.

Från hotell Panorama var det perfekt att åka den sköna backen ner till stan. Göteborg med cykel är en fantastisk sommarkombo. Man tar sig från den ena sidan av stan till den andra på ingen tid alls. Eller hur mycket tid som helst. Valet står fritt.

Kvällen slutade med att vi fann den gråtande flickan på andra långgatan. Hennes chef hade lurat med henne från firmafesten med löfte om fria drinkar på en "häftig klubb". Hon fick skjuts på min pakethållare till sitt hotell. Vi stod där och pratade tills måsarna började skrika och solen spred sina strålar över himlen. Hennes ansikte var randigt av tårar och mascara, läppstiftet var rosa, precis som hennes Converse. Hon var inte särskilt vacker. Men hon skrattade igen, ett sånt kluckande, glatt skratt. Från hjärtat. Och nej, jag ville inte följa med upp.

Jag satte mig på cykeln och trampade hemåt. Körde förbi kvinnor och män, pojkar och flickor. Sopbilar och tidningsbud. Det doftade av sommar i luften, men smakade öl i min mun. Mr T låg nog hemma i sin säng och snarkade. Det kunde han behöva. Tennismatch i morgon eftermiddag. Revansch. Aldrig att Wilander förlorade två dagar i rad. Mats alltså. Världsetta 1988. Fast han var nog inte bakis. Knappast. Fast han fick inte heller cykla genom Göteborg på nätterna. Det måste räknas på något sätt.

Fysiologi

På promenad idag hörde jag följande meningsutbyte mellan två medelålders damer:

" Men herregud, jag är faktiskt över 50 år nu"!

" Ja, då borde du ju verkligen hunnit bygga upp din kondition vid det här laget"!

Empati

Ser på en gammal westernfilm, och inser att på den tiden skaffade man sig ryktbarhet genom att vara en farlig jävel. Den som drog snabbast och dödade flest. Och kanske har det varit så genom hela historien.

Idag blir man kändis genom att blogga och skriva taskiga och vidriga saker om andra. Jo, man kan skriva om mode också, men då blir man inte lika stor. Inte på samma sätt. Och man får också räkna med att bli utsatt för någon halvkändis vidriga påhopp. C. Schulman blandade in mordet på John Hron i Kode i sin hatkampanj mot modebloggaren Engla. Då vill man bara lägga ner hela skiten. I alla fall jag. Små töntar blir kändisar genom att vara vidriga människor. Fy fan!

Människor som tar sig fram genom att pissa på andra, oftast utan anledning, är något av det värsta jag vet. Mobbare. När det sker i vuxen ålder finns överhuvudtaget inget försvar. Som barn kan man skylla lite grand på oförstånd och grupptryck. Jag sa lite.

Tvåa på Bloggtoppen ligger andre broder Schulmans flickvän. Med drygt 90000 besökare på några veckor. Elaka påhopp utan finess. Och uppenbarligen går det hem. Var i ligger finessen med att skriva på det sättet? Är det för att alla vi andra är så hämmade att vi sitter hemma och tycker det är fräckt med någon "som vågar säga det alla tycker men inte vågar uttrycka"? Ungefär det var väl innebörden i dagens intervju i Aftonbladet. Hoppas det inte är så.

Ibland skrattar jag högt när jag läser en del bloggar som kan kritisera fenomen i vår tid. Men med glimten i ögat. Med stil och humor. Inte bara i syfte att väcka uppmärksamhet. Utan klass. När man skiter i att det finns en människa bakom det där man sågar. Då blir det bara platt. Och fult.

Empati. Det är väl det som saknas. Synd.

Danmark, hur gör ni?

Fantastisk film.

And I won`t back down

Kunde inte se, kunde inte höra. Det var mörkt. Mörkt och tyst. Jag trevade mig fram med handen längs en kall och skrovlig vägg. Under mina fötter krasade det av stenar som flyttades under mina sulor. Små, små steg, alla i rädsla att falla och inte veta vad som skulle vänta mig då. Rädslan höll på att få mig att frysa till is, förlama mig, göra mig oförmögen att ta mig vidare.
"Nej, jag måste vidare, får inte stanna", ropade jag högt. Mest för att övertyga mig själv om att jag måste vidare. Jag visste att om jag stannade skulle det vara slut. Det kändes som att det verkligen var så. Jag skulle inte ta mig härifrån, skulle bli kvar här, och det fick inte hända. Det fick bara inte hända.

Jag föll ner på knä och började krypa. Orkade inte längre stappla mig framåt, det kändes tryggare att befinna mig längre ner. Knäna värkte och mina handflator var blodiga, det började flimra för mina ögon. Det skulle inte gå. Jag visste det nu. Jag såg inte slutet och jag orkade inte mer. Med en suck föll jag på sidan, tungt och otympligt. Det blev tyst och mörkt.

I mitt jobb som socionom eller i rollen som terapeut har jag mött många som berättat osannolika historier. Ibland undrar jag hur vissa människor orkar fortsätta, att möta nya dagar med den tunna huden som finns kvar.

Jag pratade med en släkting igår som är just en av de där människorna. Hans historia är otrolig, innehåller till exempel överlevnad efter att ha fallit ut från tredje våningen efter att ha slagit en volt över balkongräcket. Utan större men idag. Personlig konkurs, alkoholmissbruk och vad som antagligen är det värsta, saknaden efter sin fru som dog denna dag, för tre år sedan. Men igår var han lycklig.
"Helt otroligt Johnny, hela livet har varit absolut stentufft. Men man måste fortsätta framåt, får inte ge upp. Till slut vänder det. Idag kände jag att nu, just nu, är det över. Allt är bra nu. Jag är lycklig".

Och jag säger grattis. Hoppas du kände så också idag, det är trots allt den värsta dagen du vet.

Jorå

Blev så förbannad på en person igår. Jag har svårt för när folk är nonchalanta och respektlösa. Men å andra sidan ledde det till att det blev en helkväll på stan, så egentligen kanske det blev som det skulle. Det brukar ju vara så.

Party on

Visst förstår man att kronprinsessan behöver ta sig snabbt mellan alla gratulanter på 30-årsdagen. Så till den milda grad bråttom var det att efter firandet på slottet kördes familjen Kung till Bromma flygfält, där det väntade inte bara ett, utan två flygplan. Victoria och Carl Philip fick ta regeringsplanet medan Kungen och Drottningen fick nöja sig med ett lite sämre plan. När de landat väntade två helikoptrar på att föra dem till Solliden där folket köat sedan arla morgon för att gratulera kronprinsessan. Och alla delade vi med glädje på notan för att genomföra detta storslagna firande...

Efter att förra helgen vigdes åt att öka miljömedvetandet i och med Live Earthgalan så måste man också vara stolt över att kungafamiljen föregår med gott exempel även i det hänseendet. Att flygplan är en av de största miljöbovarna måste ha undgått våra betalda representanter. Fast å andra sidan vad är väl en bal på slottet...

Kom igen nu då.....