Det finns en plats dit jag går när jag behöver vara ensam. När energins låga börjar flämta och ropa på hjälp, då återvänder jag dit. Till min egen plats. Jag kan sitta där och och bara andas in den rena luften, fylld av syre och väldoft från allt det vackra runt omkring. Sedan reser jag mig upp och går in mellan de höga barrträden från USA. Doften från de gröna barren ger mig ro, en känsla av igenkännande. Ibland lägger jag mig högst upp på berget och låter alla tankar fara omkring tills de stannar. Där ser man ut över staden som bor i mitt hjärta. Där känner jag mig trygg.
Det har nog framgått att den senaste tiden varit fylld av känslor och konflikter. Förr undvek jag konflikter till vilket pris som helst. Under min uppväxt fanns inga schismer, iallafall inga som jag kunde uppfatta, så hur skulle jag lära mig att hantera det då? När man blir vuxen och har seriösa relationer så förstår man ganska snart att konflikter är en del av vardagen. Och väljer man att inte ta dem när de dyker upp, med den det rör, då kanske man gör som jag gjorde förut. Tog dem med sig själv, inuti. Att utgå från att det alltid ska råda harmoni är en utopi, även om jag och säkert de flesta skulle önska att det inte var så. Men hur skulle vi växa, lära oss om vilka vi egentligen är om vi aldrig stod upp för oss själva? Jag jagar inte på något sätt konflikter, men jag backar inte heller för att ta dem längre. Jag ringer hellre det där samtalet och reder ut det som känns fel. Ibland innebär det att jag får backa och tänka om, men lika ofta att den andre får reda på vad jag tycker och förhoppningsvis respekterar det. Men det är upp till dem. Att få en annan människa att ändra sig är omöjligt. Men om man inte talar om vad man själv känner och tycker finns det ingen möjlighet alls. Då återstår bara att fly. Det är ingen väg jag föredrar längre.
Ibland faller jag tillbaka in i gamla mönster och väntar. Väntar på att det jobbiga ska försvinna och lösa sig på egen hand. Men det gör det sällan. Som barn kunde man stoppa huvudet i sanden och vänta på att det skulle blåsa över. Funkar inte lika bra som vuxen. Men jag är medveten om det och påminner mig själv om att det är dags att agera. Tänk vad mycket onödig tankeenergi som går åt till att fundera på egen hand. Det blir oftast inte som man föreställt sig ändå, och efteråt tänker man, "varför har jag väntat så länge med att ta upp det här"?
Hur gör du, tar du tag i och löser konflikter, eller väljer du den andra vägen?
Saturday, April 21, 2007
Thursday, April 19, 2007
Blä
Dagen inleddes med ett lätt illamående. Och nej, det hade inte med gårdagens aktiviteter att göra. I en av dagens gratistidningar fanns nämligen en snarlik version av min första artikel som inte publicerats ännu. Därmed kommer min artikel inte se ut som jag gjorde den. Skittråkigt är ordet. Och hur gick det till egentligen?
Men igår hade vi riktigt kul. Har aldrig jobbat på ett ställe med så sköna individer. Jag gillar allihop och trivs så bra. Det ska jag tänka på i stället. Jepp, det ska jag.
Men igår hade vi riktigt kul. Har aldrig jobbat på ett ställe med så sköna individer. Jag gillar allihop och trivs så bra. Det ska jag tänka på i stället. Jepp, det ska jag.
Wednesday, April 18, 2007
Ut och dansa dårå´
Nä, nu får det fan vara nog! Solen skiner och idag är det party. Deadline var igår och idag är alla glada på jobbet. Så idag ska vi fira, njuta och vara allmänt flamsiga. Med önskan om en riktigt bra vårkväll säger jag på återseende!
Monday, April 16, 2007
Förlåt
"Med dina välformulerade rader skrev Du dig rakt ur mitt hjärta".
Anna läste raderna om och om igen. Hon la ner mobilen på bordet och kände tårarna som brände innanför ögonlocken, innan de satte fart och rann nerför hennes kinder. Det var inte det hon hade haft för avsikt när hon skickade sitt mail igår. Hon ville bara få honom att förstå, att vakna. Ruska om och visa att hon menade allvar. Nu var han arg, sårad och antagligen förlorad. Hon slängde sig på sängen och lät allt det jobbiga strömma ur henne och vidare ut på kudden.
Hon satt länge med telefonen i handen, slog siffrorna och tryckte av innan signalen gick iväg. Till slut samlade hon sig och hörde hur det ringde. Hennes hjärta slog hårt och hon kände sig yr.
" Det är Anton".
Hans röst var stark och den fick henne att tappa sin egen styrka.
" Det är jag. Ville höra hur du mår".
Hon hörde själv hur svag och mesig hon lät.
"Inte speciellt bra. Det var ingen rolig läsning. Hade verkligen högre tankar om dig, att vår relation betydde mer. Men jag hade tydligen fel".
"Men jag menade inte så, jag var ledsen och upprörd, förlåt. Förlåt mig, jag ville verkligen inte göra dig illa. Jag älskar dig, ville bara du skulle förstå hur jag mår när du är sådär. Jag önskar att jag aldrig skickat det, men jag kan inte få det att försvinna, jag bara ber dig att förstå att det där var inte jag. Du känner ju mig".
Plötsligt strömmade orden ur henne. Hon hejdade sig och tog ett djupt andetag.
"Jag vet inte vad jag ska säga. Trodde verkligen inte att du kunde säga så elaka saker till någon. Speciellt inte till mig. Vet inte om jag bara kan glömma det, inte som det känns nu".
Hans röst hade mjuknat men hon kände att han var inte riktigt där.
"Okej, men du kan väl försöka? Jag ger dig gärna tid, bara jag vet att det finns hopp. Jag älskar dig fortfarande, bara så du vet."
Hon försökte säga det utan att låta desperat, men var osäker på om hon lyckats. Anna hörde hans andetag under tystnaden.
"Jag ska känna efter ett tag om jag kan hitta tillbaka. Men jag behöver var ifred under tiden, hoppas du förstår det".
Antons ord var precis som han. Ärliga. Inget tjafs eller konstigheter.
"Det är allt jag begär. Jag hoppas vi hörs snart igen".
De sa hej då och Anna la ner telefonen. Det kändes lite bättre nu, hoppet var fortfarande där. Nu kunde hon bara vänta. Och hoppas.
Anna läste raderna om och om igen. Hon la ner mobilen på bordet och kände tårarna som brände innanför ögonlocken, innan de satte fart och rann nerför hennes kinder. Det var inte det hon hade haft för avsikt när hon skickade sitt mail igår. Hon ville bara få honom att förstå, att vakna. Ruska om och visa att hon menade allvar. Nu var han arg, sårad och antagligen förlorad. Hon slängde sig på sängen och lät allt det jobbiga strömma ur henne och vidare ut på kudden.
Hon satt länge med telefonen i handen, slog siffrorna och tryckte av innan signalen gick iväg. Till slut samlade hon sig och hörde hur det ringde. Hennes hjärta slog hårt och hon kände sig yr.
" Det är Anton".
Hans röst var stark och den fick henne att tappa sin egen styrka.
" Det är jag. Ville höra hur du mår".
Hon hörde själv hur svag och mesig hon lät.
"Inte speciellt bra. Det var ingen rolig läsning. Hade verkligen högre tankar om dig, att vår relation betydde mer. Men jag hade tydligen fel".
"Men jag menade inte så, jag var ledsen och upprörd, förlåt. Förlåt mig, jag ville verkligen inte göra dig illa. Jag älskar dig, ville bara du skulle förstå hur jag mår när du är sådär. Jag önskar att jag aldrig skickat det, men jag kan inte få det att försvinna, jag bara ber dig att förstå att det där var inte jag. Du känner ju mig".
Plötsligt strömmade orden ur henne. Hon hejdade sig och tog ett djupt andetag.
"Jag vet inte vad jag ska säga. Trodde verkligen inte att du kunde säga så elaka saker till någon. Speciellt inte till mig. Vet inte om jag bara kan glömma det, inte som det känns nu".
Hans röst hade mjuknat men hon kände att han var inte riktigt där.
"Okej, men du kan väl försöka? Jag ger dig gärna tid, bara jag vet att det finns hopp. Jag älskar dig fortfarande, bara så du vet."
Hon försökte säga det utan att låta desperat, men var osäker på om hon lyckats. Anna hörde hans andetag under tystnaden.
"Jag ska känna efter ett tag om jag kan hitta tillbaka. Men jag behöver var ifred under tiden, hoppas du förstår det".
Antons ord var precis som han. Ärliga. Inget tjafs eller konstigheter.
"Det är allt jag begär. Jag hoppas vi hörs snart igen".
De sa hej då och Anna la ner telefonen. Det kändes lite bättre nu, hoppet var fortfarande där. Nu kunde hon bara vänta. Och hoppas.
Saturday, April 14, 2007
Födelsedag och telefon
"Hej igen T,
idag var det min födelsedag. Trots gårdagens jobbiga möte och alla känslor, blev det en underbar dag idag. Igår när jag skulle lägga mig hade jag fått ett mail från du vet vem, och jag kunde inte låta bli att läsa det. Det var några av de elakaste och hänsynslösaste rader jag någonsin läst. Efter allt vi gått igenom trodde jag aldrig att hon var kapabel till något sådant. Det blev inte mycket sömn inatt, låg och rullade mig fram och tillbaka. För jag har inte förtjänat det där, tvärtom. Jag vet att det var mycket som kom fram igår, men orden var trots allt inte mina. Sanningen gör ont ibland, men den levererades inte från mig.
Imorse blev jag väckt av ljuvliga gratulationer. Klockan sju. Sedan har det fortsatt hela dagen, och jag är glad att så många tycker om mig. Vi hade ett underbart kalas i trädgården där du och jag slängde av oss alla kläder och rusade runt som galningar när vi var tre. Det var längesedan, men alltför många bilder finns kvar som bevis! Min familj var fantastisk idag, som alltid. De visste att jag behövde det, och jag fick det.
Som grädden på tårtan så ringer telefonen, och det är du. Det var den bästa present du kunde gett mig. Trots att jag vet varför du inte kunnat höra av dig har jag saknat din röst. Vi skrattade lika mycket som vi alltid gjort. Du är en vitamininjektion för vilken själ som helst. Åren må ha passerat, men vår vänskap förblir för alltid vad den varit. Och även om vi aldrig ses igen, så vet jag att du tänker på mig, som jag på dig. Jag tror du kände på dig att jag behövde dig idag. Precis som du alltid gjort.
Nu är det dags att krypa ner i sängen, har lite sömn att ta igen. Jag kunde inte bett om en bättre födelsedag. Tack för samtalet min vän. God natt."
idag var det min födelsedag. Trots gårdagens jobbiga möte och alla känslor, blev det en underbar dag idag. Igår när jag skulle lägga mig hade jag fått ett mail från du vet vem, och jag kunde inte låta bli att läsa det. Det var några av de elakaste och hänsynslösaste rader jag någonsin läst. Efter allt vi gått igenom trodde jag aldrig att hon var kapabel till något sådant. Det blev inte mycket sömn inatt, låg och rullade mig fram och tillbaka. För jag har inte förtjänat det där, tvärtom. Jag vet att det var mycket som kom fram igår, men orden var trots allt inte mina. Sanningen gör ont ibland, men den levererades inte från mig.
Imorse blev jag väckt av ljuvliga gratulationer. Klockan sju. Sedan har det fortsatt hela dagen, och jag är glad att så många tycker om mig. Vi hade ett underbart kalas i trädgården där du och jag slängde av oss alla kläder och rusade runt som galningar när vi var tre. Det var längesedan, men alltför många bilder finns kvar som bevis! Min familj var fantastisk idag, som alltid. De visste att jag behövde det, och jag fick det.
Som grädden på tårtan så ringer telefonen, och det är du. Det var den bästa present du kunde gett mig. Trots att jag vet varför du inte kunnat höra av dig har jag saknat din röst. Vi skrattade lika mycket som vi alltid gjort. Du är en vitamininjektion för vilken själ som helst. Åren må ha passerat, men vår vänskap förblir för alltid vad den varit. Och även om vi aldrig ses igen, så vet jag att du tänker på mig, som jag på dig. Jag tror du kände på dig att jag behövde dig idag. Precis som du alltid gjort.
Nu är det dags att krypa ner i sängen, har lite sömn att ta igen. Jag kunde inte bett om en bättre födelsedag. Tack för samtalet min vän. God natt."
Friday, April 13, 2007
En dag i livet
Nej, ibland blir det inte som man hoppats.
Känslorna blir för starka och orden gör ont.
Piskrapp som viner genom luften och lämnar stora sår.
Någon som inte bad om det blir den som får stå vid skammens påle.
Att vara vuxen är inte alltid lätt.
Att vara barn är ibland svårare.
När man tror att man gör rätt och allt blir fel.
Vi kunde inte mötas.
Trots att så mycket stod på spel.
Känslorna blir för starka och orden gör ont.
Piskrapp som viner genom luften och lämnar stora sår.
Någon som inte bad om det blir den som får stå vid skammens påle.
Att vara vuxen är inte alltid lätt.
Att vara barn är ibland svårare.
När man tror att man gör rätt och allt blir fel.
Vi kunde inte mötas.
Trots att så mycket stod på spel.
Vissa saker kan man inte skjuta upp. Man kan strunta i tandläkarens information om att det där hålet minsann behöver lagas, innan det blir värre. Tills det gör riktigt förbannat ont och du ringer och kräver en akuttid för du håller på att sprängas av smärta. Då är valet inte ett val, smärta är en motivator som ingen rår på. Eller fel, vissa gör det, men få. Så ska det vara.
När det gäller fysisk smärta är den lättare att hantera, den är konkret och det går ofta att åtgärda. Bort med tanden, bort med smärtan. Problemet löst. Men när smärtan sitter i själen är det svårare. Vi känner att det inte känns bra, men har svårt att sätta fingret på det. Undermedvetet vet vi, men många andra saker hindrar oss att ta upp det till ytan. Om vi blir medvetna måste vi agera, därför är det lättare att rationellt förklara bort det. Förändringar skrämmer oss. Men till slut gör det lika ont i själen som det kan göra i tanden och vi tvingas ta itu med problemet. Illamåendet blir större än rädslan för vad som ska hända, valet blir inte längre ett val.
Jag ska på ett möte idag. Det kommer med största säkerhet innebära förändringar. Men när alla ursäkter är använda, när inga förklaringar hjälper, då måste vi agera. Ibland är valet inte längre ett val.
När det gäller fysisk smärta är den lättare att hantera, den är konkret och det går ofta att åtgärda. Bort med tanden, bort med smärtan. Problemet löst. Men när smärtan sitter i själen är det svårare. Vi känner att det inte känns bra, men har svårt att sätta fingret på det. Undermedvetet vet vi, men många andra saker hindrar oss att ta upp det till ytan. Om vi blir medvetna måste vi agera, därför är det lättare att rationellt förklara bort det. Förändringar skrämmer oss. Men till slut gör det lika ont i själen som det kan göra i tanden och vi tvingas ta itu med problemet. Illamåendet blir större än rädslan för vad som ska hända, valet blir inte längre ett val.
Jag ska på ett möte idag. Det kommer med största säkerhet innebära förändringar. Men när alla ursäkter är använda, när inga förklaringar hjälper, då måste vi agera. Ibland är valet inte längre ett val.
Wednesday, April 11, 2007
Naken sanning
Barnboksförfattaren Sören Olsson skrev i sin krönika i Föräldrakraft, om alla tankar och känslor som dök upp när hans tonårige son sa att han ville vara naken med en tjej. Sörens kompis föreslog att han skulle åka till Danmark och köpa en prostituerad kvinnas tjänster åt sonen. Till saken hör att Sörens son är funktionshindrad. Hans tankar rörde sig om hur långt man är beredd att gå för att göra sitt barn till lags. Debattens efterdyningar har tagit proportioner som Sören inte hade räknat med, han poängterar att han är emot all form av sexhandel. Men drevet går, och han är den som är jagad. Själv uttryckte han bara sina känslor inför ett stort dilemma.
Manlighet igen
Jag skrev en post om manlighet. Sen tog jag bort den. Den handlade om att jag tycker manlighet är att stå för vem man är, vad man tycker och vill. Ser du, redan där blev det ju fel. Vad man tycker...Vad jag tycker och vill ska det vara i så fall. Ja jag tog bort den för jag vill inte lämna ut någon. Inte någon som inte förtjänat det, som bara gjorde så gott han/hon kunde. Jag vet ändå vad jag tycker, precis som du som just läste raderna ovan.
Självklart gäller de saker jag tog upp för både män och kvinnor. Men som Malin riktigt hann påpeka innan jag tog bort den så är jag ju trots allt man, därav perspektivet.
Nej, nu ska jag gå ut och laga middag. Sedan ska jag ladda tvättmaskinen och plocka ur diskmaskinen. Efter det ska jag dräpa en drake. För jag är trots allt en riktig karl :-)
Självklart gäller de saker jag tog upp för både män och kvinnor. Men som Malin riktigt hann påpeka innan jag tog bort den så är jag ju trots allt man, därav perspektivet.
Nej, nu ska jag gå ut och laga middag. Sedan ska jag ladda tvättmaskinen och plocka ur diskmaskinen. Efter det ska jag dräpa en drake. För jag är trots allt en riktig karl :-)
Tuesday, April 10, 2007
Utmanad
Eftersom Hermann utmanade mig så kommer här en lista:
Tio första:
Första bästa kompis: Tomas P
Första bil: Toyota Celica
Första kärlek: Jenny
Första husdjur: Katten Missan
Första semester: Spanien
Första jobb: Rörläggare!
Första köpta skiva: Simply Red
Första riktiga kärlek: Hanna
Första piercing: Vänster öra i sexan. Med nål, på egen hand.
Första konsert: Metallica
Nio senaste:
Senaste alkoholdrycken: Öl, Mariestads
Senaste bilfärd: Till jobbet.
Senaste filmen du såg: 300
Senaste ringda telefonsamtal: Till mamma, idag
Senaste bubbelbadet: hos min morbror
Senaste spelade cd: Thåströms senaste
Senaste kyss: En månad sen
Senaste gången du grät: Förra veckan
Senaste måltiden: Hemmasnickrade burgare i pitabröd
Åtta har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar: Jepp!
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Jepp!
Blivit kär vid första ögonkastet: Jepp!
Fastnat med blicken i någons urringning: Öhhh, ja.
Fått ditt hjärta krossat: Jepp!
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Tyvärr har det nog hänt. Skrev jag. Men insåg sedan att jag levde ett tag med en person som jag hade slutat älska. Men det är en annan historia.
Haft ett one night stand: Någon gång.
Busringt till någon: Vem har inte det?
Sju saker du har på dig just nu:
1.Höger strumpa
2.Vänster strumpa
3.Kalsonger
4.t-shirt
5.Halsband
6.Hår
7.Klocka
Sex saker du gjort idag:
1. Skrivit
2. Ringt
3. Sms:at
4. Kramats
5. Pussats
6. Spelat tv-spel
Fem favoritsaker utan rangordning:
1. Min familj
2. Att vara pappa
3. Fotboll
4. Skriva
5. Sjunga
Inser att jag skulle skrivit om prylar här nu i efterhand. Men det får stå kvar. Antagligen har jag inga prylar jag kan vara utan.
Fyra personer du kan berätta allt för:
1. Nader
2. Min bror
3. Morfar
4. Katten Lisa
Tre val:
Blått eller rött? Blått om det gäller fotboll
Sommar eller vinter? Sommar!
Choklad eller chips? Choklad
Två saker att göra innan du dör:
1. Skriva en bok
2. Gifta mig
En sak du ångrar:
Att jag åkte till Kanarieöarna en vecka innan seriepremiären när jag var sjutton.
Tio första:
Första bästa kompis: Tomas P
Första bil: Toyota Celica
Första kärlek: Jenny
Första husdjur: Katten Missan
Första semester: Spanien
Första jobb: Rörläggare!
Första köpta skiva: Simply Red
Första riktiga kärlek: Hanna
Första piercing: Vänster öra i sexan. Med nål, på egen hand.
Första konsert: Metallica
Nio senaste:
Senaste alkoholdrycken: Öl, Mariestads
Senaste bilfärd: Till jobbet.
Senaste filmen du såg: 300
Senaste ringda telefonsamtal: Till mamma, idag
Senaste bubbelbadet: hos min morbror
Senaste spelade cd: Thåströms senaste
Senaste kyss: En månad sen
Senaste gången du grät: Förra veckan
Senaste måltiden: Hemmasnickrade burgare i pitabröd
Åtta har du nånsin:
Dejtat en av dina bästa kompisar: Jepp!
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Jepp!
Blivit kär vid första ögonkastet: Jepp!
Fastnat med blicken i någons urringning: Öhhh, ja.
Fått ditt hjärta krossat: Jepp!
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Tyvärr har det nog hänt. Skrev jag. Men insåg sedan att jag levde ett tag med en person som jag hade slutat älska. Men det är en annan historia.
Haft ett one night stand: Någon gång.
Busringt till någon: Vem har inte det?
Sju saker du har på dig just nu:
1.Höger strumpa
2.Vänster strumpa
3.Kalsonger
4.t-shirt
5.Halsband
6.Hår
7.Klocka
Sex saker du gjort idag:
1. Skrivit
2. Ringt
3. Sms:at
4. Kramats
5. Pussats
6. Spelat tv-spel
Fem favoritsaker utan rangordning:
1. Min familj
2. Att vara pappa
3. Fotboll
4. Skriva
5. Sjunga
Inser att jag skulle skrivit om prylar här nu i efterhand. Men det får stå kvar. Antagligen har jag inga prylar jag kan vara utan.
Fyra personer du kan berätta allt för:
1. Nader
2. Min bror
3. Morfar
4. Katten Lisa
Tre val:
Blått eller rött? Blått om det gäller fotboll
Sommar eller vinter? Sommar!
Choklad eller chips? Choklad
Två saker att göra innan du dör:
1. Skriva en bok
2. Gifta mig
En sak du ångrar:
Att jag åkte till Kanarieöarna en vecka innan seriepremiären när jag var sjutton.
Monday, April 09, 2007
En vän
Jag träffade en gammal vän i helgen. När jag växte upp var han som min extrabror. Trots att han var tre år äldre än mig så gick jag bara hem till honom en dag och ringde på, frågade om han ville hitta på något. Det ville han. Under åren som följde var vi verkligen oskiljaktiga. Vi har rest i världen, spelat hockey och festat. Men det hände något i mitten av nittotalet som gjorde att våra vägar skiljdes åt. För alltid trodde jag då, men tiden går och ibland läker den sår. Tur det.
1986 åkte vi till Spanien. Vi var två ynglingar med aptit på livet, och det blev en resa som ingen av oss någonsin kommer glömma. Den resan är vad våra samtal alltid återvänder till. Innan vår kontakt bröts kände jag ibland att det var det enda vi pratade om. Det enda som höll ihop vår relation. Vad som gjorde att vi bröt kontakten vill jag inte ta upp, det är för stort, för privat.
När vi nu satt i soffan hemma hos honom igen plockade han fram sitt fotoalbum från vår spanientripp. Av någon underlig anledning hade jag aldrig sett just de korten. Solbrända, långhåriga och med vita Miami Vicekläder var vi redo att möta natten varje kväll. När han slog upp sista sidan var där bara ett stort kort. Han och jag, med armarna om varandra och solnedgången i bakgrunden. Under hade han skrivt för hand:
"Man möter många människor i livet, men det finns bara en Johnny........" Jag fick en stor klump i halsen. Han med tror jag.
1986 åkte vi till Spanien. Vi var två ynglingar med aptit på livet, och det blev en resa som ingen av oss någonsin kommer glömma. Den resan är vad våra samtal alltid återvänder till. Innan vår kontakt bröts kände jag ibland att det var det enda vi pratade om. Det enda som höll ihop vår relation. Vad som gjorde att vi bröt kontakten vill jag inte ta upp, det är för stort, för privat.
När vi nu satt i soffan hemma hos honom igen plockade han fram sitt fotoalbum från vår spanientripp. Av någon underlig anledning hade jag aldrig sett just de korten. Solbrända, långhåriga och med vita Miami Vicekläder var vi redo att möta natten varje kväll. När han slog upp sista sidan var där bara ett stort kort. Han och jag, med armarna om varandra och solnedgången i bakgrunden. Under hade han skrivt för hand:
"Man möter många människor i livet, men det finns bara en Johnny........" Jag fick en stor klump i halsen. Han med tror jag.
Saturday, April 07, 2007
Påsk, bilåkning och lite karaoke.
Påskafton. Sätter mig snart i bilen och åker till landet. Middag med familjen, ägg och sill, köttbullar och snaps. Funderar på vilken musik det blir i bilen. Tänker Chris Rea. Det är fan bilåkarmusik. Är annars lite besatt av Gwen Stefanis senaste. Glad musik för ett glatt sinne. Men det blir nog herr Rea, är barnsligt förtjust i att sjunga med, riktigt högt. På nittiotalet var Tom Petty den stora medvrålarfavoriten. Jag och kompisarna skruvade upp Learning to fly på max och lät oljudet från våra strupar bilda en mäktig bakgrund. Tyckte vi.
För ett par år sedan hade vi herrmiddag med karaoketema. Tolv nervösa män med tveksam tonsäkerhet. Men alkoholen gjorde sitt för att stilla den värsta scenskräcken. För egen del kan jag säga att det var den roligaste festen jag varit på i hela mitt liv. Inte bara för att jag vann, även om det var en bonus:-), nej antagligen berodde det på den uppladdade spänningen som släppte kollektivt. Det är sånt man berättar för barnbarnen på ålderns höst. " Jo då tog farfar micken och..." Nä kanske inte, men sjukt roligt var det. Det finns för övrigt dokumenterat på video. Att se den är nästan som att transporteras tillbaka till den där magiska kvällen. Glädjen fastnade för en gångs skull på bild.
Med önskan om en riktigt bra påskafton säger jag adjö. För idag alltså.
För ett par år sedan hade vi herrmiddag med karaoketema. Tolv nervösa män med tveksam tonsäkerhet. Men alkoholen gjorde sitt för att stilla den värsta scenskräcken. För egen del kan jag säga att det var den roligaste festen jag varit på i hela mitt liv. Inte bara för att jag vann, även om det var en bonus:-), nej antagligen berodde det på den uppladdade spänningen som släppte kollektivt. Det är sånt man berättar för barnbarnen på ålderns höst. " Jo då tog farfar micken och..." Nä kanske inte, men sjukt roligt var det. Det finns för övrigt dokumenterat på video. Att se den är nästan som att transporteras tillbaka till den där magiska kvällen. Glädjen fastnade för en gångs skull på bild.
Med önskan om en riktigt bra påskafton säger jag adjö. För idag alltså.
Friday, April 06, 2007
Sova? Jag?
Jag vill inte gå och lägga mig. Jag menar inte just idag, det har alltid varit så. Om det gick skulle jag avstå, om inte sömnen var ett behov. Det här har jag förstått fått lida för, det sena sänggåendet funkar inte så bra i det vuxna livet. Men jag är aldrig så kreativ som när natten smyger sig på och gatlamporna har tänts. Då, när det är läggdags, kommer alla geniala idèer.
Mina bästa vänner
Min mormor och morfar träffades när hon var fjorton år. De gifte sig senare och fick fyra barn, en flicka och tre pojkar. Min morfar jobbade i hamnen och mormor städade på byggen. De bodde i en tvåa på 55 kvadrat, mormor och morfar sov i köket. Det var ett hårt liv, fattigt och slitigt. I hamnen drack gubbarna sprit. Det var inte frågan om man ville eller inte, det bara var så. Min morfar förvandlades när han drack. Han var så kallad "periodare", drack dygnet runt i en månad för att sedan ta tre jobb för att ställa allt tillrätta som gick fel när han försvann in i mörkret. Min mamma har berättat hur det var. Jag har aldrig sett det själv, och den personen som jag hör berättas om låter som någon jag aldrig träffat. Och det har jag aldrig. Min morfar blev nykterist och ordförande i Länkarna. Därför har jag en bild av en underbar man som jag älskar i mitt hjärta.
I min mormor och morfars hem var alla välkomna. Varje dag stod kaffekokaren på, och minst ett par gånger om dagen var någon där och fikade. Släktens hjärta. Eftersom jag bodde där ett par år så träffade jag hela min släkt med jämna mellanrum. Det var så skönt att ha det så, det tyckte vi alla. Inte minst mormor som var riktigt sällskapssjuk.
När min morfar dog försvann glädjen i den där lägenheten. Min mormor hade tagit hand om honom under de sista åren när han inte mådde så bra, och på något sätt försvann hennes livsgnista med honom. Hennes dagar fylldes med saknad, och många gånger när jag kom dit satt hon och tittade ut genom fönstret och grät.
"Jag saknar honom så, det är så tomt", sa hon.
Jag kramade henne och vi satt så en stund. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde, men det räckte inte till. Efter nästan 60 år tillsammans måste det bli tomt.
Jag vaknade på morgonen av mormors rop från köket. När jag kom ut så kräktes hon på golvet. Hon hade diabetes och jag trodde det hade med det att göra. Jag försökte få i henne något men hon kräktes igen. Jag lyfte henne och bar in henne i sovrummet. Jag ringde ambulansen och skrek att de skulle skynda sig. Något var fel. Riktigt fel.
Mormor fick en hjärnblödning, det var felet. Och jag skulle flytta till USA dagen efter. Hon övertalade mig att åka, försäkrade mig om att hon skulle bli bra. Så jag åkte. Två veckor senare ringde min mamma. Mormor hade haft alla på besök på sjukhemmet för det var hennes födelsedag. Hon såg glad ut sa mamma. Hon var noga med att tala om för alla hur mycket hon tyckte om dem, kramade dem och sedan sa de adjö. På morgonen ringde sköterskan och meddelade att mormors hjärta slutat slå under natten. Jag var på andra sidan jorden och jag längtade hem. Men det var ändå redan försent.
Det är snart femton år sedan de båda lämnade oss, det gick bara ett halvår mellan deras bortgångar. Det är fortfarande tomt utan dem. Mina största supportrar. Idag var det allsvensk premiär för Blåvitt. Min morfar var medlem i föreningen hela sitt liv. Ända tills jag fick beskedet att jag inte fick nytt kontrakt. Då ringde han upp ordföranden och bad honom fara och flyga, och han begärde omedelbart utträde ur klubben. Sådana morföräldrar växer inte på träd.
Ni finns i mitt hjärta, då som nu.
I min mormor och morfars hem var alla välkomna. Varje dag stod kaffekokaren på, och minst ett par gånger om dagen var någon där och fikade. Släktens hjärta. Eftersom jag bodde där ett par år så träffade jag hela min släkt med jämna mellanrum. Det var så skönt att ha det så, det tyckte vi alla. Inte minst mormor som var riktigt sällskapssjuk.
När min morfar dog försvann glädjen i den där lägenheten. Min mormor hade tagit hand om honom under de sista åren när han inte mådde så bra, och på något sätt försvann hennes livsgnista med honom. Hennes dagar fylldes med saknad, och många gånger när jag kom dit satt hon och tittade ut genom fönstret och grät.
"Jag saknar honom så, det är så tomt", sa hon.
Jag kramade henne och vi satt så en stund. Jag hälsade på henne så ofta jag kunde, men det räckte inte till. Efter nästan 60 år tillsammans måste det bli tomt.
Jag vaknade på morgonen av mormors rop från köket. När jag kom ut så kräktes hon på golvet. Hon hade diabetes och jag trodde det hade med det att göra. Jag försökte få i henne något men hon kräktes igen. Jag lyfte henne och bar in henne i sovrummet. Jag ringde ambulansen och skrek att de skulle skynda sig. Något var fel. Riktigt fel.
Mormor fick en hjärnblödning, det var felet. Och jag skulle flytta till USA dagen efter. Hon övertalade mig att åka, försäkrade mig om att hon skulle bli bra. Så jag åkte. Två veckor senare ringde min mamma. Mormor hade haft alla på besök på sjukhemmet för det var hennes födelsedag. Hon såg glad ut sa mamma. Hon var noga med att tala om för alla hur mycket hon tyckte om dem, kramade dem och sedan sa de adjö. På morgonen ringde sköterskan och meddelade att mormors hjärta slutat slå under natten. Jag var på andra sidan jorden och jag längtade hem. Men det var ändå redan försent.
Det är snart femton år sedan de båda lämnade oss, det gick bara ett halvår mellan deras bortgångar. Det är fortfarande tomt utan dem. Mina största supportrar. Idag var det allsvensk premiär för Blåvitt. Min morfar var medlem i föreningen hela sitt liv. Ända tills jag fick beskedet att jag inte fick nytt kontrakt. Då ringde han upp ordföranden och bad honom fara och flyga, och han begärde omedelbart utträde ur klubben. Sådana morföräldrar växer inte på träd.
Ni finns i mitt hjärta, då som nu.
Tack så jävla mycket!
Inbrott i bilen igen. Sex gånger på tre år, varav bilen stulits hälften av gångerna. Måste vara något slags rekord. Pratar med en granne på parkeringen som också haft inbrott. Polisen skiter i det. Trots att minst ett billarm går igång varje natt är det ingen som bryr sig. Inte polisen, inte bostadsbolaget. Dags att flytta. Det börjar bli för dyrt. Och för jävla tröttsamt!
Thursday, April 05, 2007
En dag
En dag kommer jag åka till USA. Då ska jag åka motorcykel längs öppna freeways med vinden fladdrande i håret. När hungern gör sig påmind ska jag stanna vid en riktig "diner" och äta pannkakor. Eller hamburgare med strips. Språka med människorna, berätta att jag kommer från Sverige och se vad de tycker om det. Kanske reda ut en och annan fördom. Sedan ska jag sätta mig på hojen igen och dra vidare, in i solnedgången. En dag blir det så. Det har jag bestämt.
Monday, April 02, 2007
ordens makt, närvarons kraft
>>Ska du äta nu igen din tjockis? Du borde nog tänka dig för lite, du har allt lagt på dig ganska mycket nu.<<
Pappans ord hugger som knivar i den lilla flickan. Hon går upp på sitt rum och tittar sig själv i spegeln. Nyper sig i rumpan och låren. Hon tycker inte själv att hon är tjock, men eftersom han säger det varje dag måste det vara sant. Hennes pappa borde ju veta. Så hon slutar äta. Ibland när hon ätit för mycket går hon ut på toaletten och kräks. Om hon bara blir lite smalare kommer han säkert sluta att säga sådär.
Men det gjorde han aldrig, trots att hon till slut hamnade på sjukhus.
Flickan är vuxen idag. Pappan är borta, men sjukdomen finns kvar. Många års kamp har fått henne att inse att det var han som hade fel, inte hon. Han tog hennes självbild och stampade på den, och den kommer kanske aldrig bli riktigt hel, även om den nu är reparerad. Hennes relation till mat kommer alltid att vara komplicerad. Rädslan att tankarna ska komma smygande och skicka henne tillbaka till helvetet finns där i bakhuvudet. Hon har lärt sig leva med det. För att glömma, det går inte.
Hur många drömmar krossas vid ett middagsbord där föräldrar uttalar sig nedlåtande om barnets ivriga berättelse om dess framtidsdrömmar? Ibland kan tystnaden vara lika talande. Att inte bli sedd och bekräftad är som att hälla vatten på elden för ett barn som växer upp. Att ständigt få höra att man inte duger eller är dålig, suger livsenergin ur den starkaste. Ett fåtal tar med sig den erfarenheten och använder den som drivkraft att lyckas i livet, men oftare blir det ett negativt resultat. En trasig självbild.
När man står bredvid en vuxen människa och undrar hur hon kan stanna hos den där skitstöveln som behandlar henne så illa, hon som är så bra att hon skulle kunna få vem hon vill, kan svaret bli ”jag förtjänar inte bättre”. Och det blir ännu mer obegripligt för dig som betraktare. En historia som den om flickan i inledningen kan komma om du sätter dig ner och lyssnar. Du kan också få höra hur personen hon lever med, under lång tid har talat om för henne att det är så. Att hon inte duger, att hon är dålig och inte förtjänar att ha det bättre. Till slut blir det hennes sanning. Hon förtjänar inte bättre, det är vad hon lärt sig om livet, om sig själv.
Ibland tappar vi fokus. Energin går till det som är nödvändigt, de saker som måste fungera. Man blir vresig och orkar inte lyssna. Detaljer som kan vara oerhört viktiga passerar förbi, och vi missar signaler som vi borde ha reagerat på. Vi blir någon som vi inte är egentligen, som vi inte vill vara. Vi kanske inte förstår det förrän de ringer från skolan och säger att vårt barn slagit någon, eller polisen knackar på och säger att ditt barn snattat i affären. Eller när sonen eller dottern säger att de inte vill bo hos oss längre, och i fortsättningen bara vill bo hos den andre föräldern. Då kanske det redan är för sent. Vi såg inte när vi skulle, vi bekräftade inte när vi borde.
Pappans ord hugger som knivar i den lilla flickan. Hon går upp på sitt rum och tittar sig själv i spegeln. Nyper sig i rumpan och låren. Hon tycker inte själv att hon är tjock, men eftersom han säger det varje dag måste det vara sant. Hennes pappa borde ju veta. Så hon slutar äta. Ibland när hon ätit för mycket går hon ut på toaletten och kräks. Om hon bara blir lite smalare kommer han säkert sluta att säga sådär.
Men det gjorde han aldrig, trots att hon till slut hamnade på sjukhus.
Flickan är vuxen idag. Pappan är borta, men sjukdomen finns kvar. Många års kamp har fått henne att inse att det var han som hade fel, inte hon. Han tog hennes självbild och stampade på den, och den kommer kanske aldrig bli riktigt hel, även om den nu är reparerad. Hennes relation till mat kommer alltid att vara komplicerad. Rädslan att tankarna ska komma smygande och skicka henne tillbaka till helvetet finns där i bakhuvudet. Hon har lärt sig leva med det. För att glömma, det går inte.
Hur många drömmar krossas vid ett middagsbord där föräldrar uttalar sig nedlåtande om barnets ivriga berättelse om dess framtidsdrömmar? Ibland kan tystnaden vara lika talande. Att inte bli sedd och bekräftad är som att hälla vatten på elden för ett barn som växer upp. Att ständigt få höra att man inte duger eller är dålig, suger livsenergin ur den starkaste. Ett fåtal tar med sig den erfarenheten och använder den som drivkraft att lyckas i livet, men oftare blir det ett negativt resultat. En trasig självbild.
När man står bredvid en vuxen människa och undrar hur hon kan stanna hos den där skitstöveln som behandlar henne så illa, hon som är så bra att hon skulle kunna få vem hon vill, kan svaret bli ”jag förtjänar inte bättre”. Och det blir ännu mer obegripligt för dig som betraktare. En historia som den om flickan i inledningen kan komma om du sätter dig ner och lyssnar. Du kan också få höra hur personen hon lever med, under lång tid har talat om för henne att det är så. Att hon inte duger, att hon är dålig och inte förtjänar att ha det bättre. Till slut blir det hennes sanning. Hon förtjänar inte bättre, det är vad hon lärt sig om livet, om sig själv.
Ibland tappar vi fokus. Energin går till det som är nödvändigt, de saker som måste fungera. Man blir vresig och orkar inte lyssna. Detaljer som kan vara oerhört viktiga passerar förbi, och vi missar signaler som vi borde ha reagerat på. Vi blir någon som vi inte är egentligen, som vi inte vill vara. Vi kanske inte förstår det förrän de ringer från skolan och säger att vårt barn slagit någon, eller polisen knackar på och säger att ditt barn snattat i affären. Eller när sonen eller dottern säger att de inte vill bo hos oss längre, och i fortsättningen bara vill bo hos den andre föräldern. Då kanske det redan är för sent. Vi såg inte när vi skulle, vi bekräftade inte när vi borde.
Thursday, March 29, 2007
Bättre förr?
Jag hör ljudet av Metallica ur högtalarna, eller vänta, Def Leppard tror jag, och jag lutar mig tillbaka, drar händerna genom det långa håret och sluter ögonen. Sitter i min gamla Toyota Celica med det färska körkortet i handen. Den vita vinylklädseln knarrar skönt under rumpan när jag sträcker mig framåt och höjer volymen. Aldrig mer ska jag vänta på en spårvagn i ösregn tänker jag. Jag vevar ner rutan och hänger ut armbågen på dörrkanten, fäller ner solglasögonen och rullar in på Burgårdens gymnasiums parkeringsplats. Stoltheten bubblar i kroppen när jag ser mina kompisar komma gående emot mig. Jag parkerar och kliver ur. Friheten är min, bilen symbolen.
Jag lyssnar på Christer i P3 och man får ringa in och prata om vuxen kontra ungdom, om hur det känns att bli vuxen och om det var bättre förr, typ. Hör en ung tjej prata om hur hon längtar efter att bli gammal och slippa vara vilsen och sökande.
Lycka till, tänker jag. För även om min inledning var för exakt halva mitt liv sedan, så söker jag fortfarande. Jag är förvisso vuxen enligt passet, men det innebär inte per automatik att livet blir så mycket enklare för det. Men annorlunda, ja visst. Men livets stora frågor fortsätter vara obesvarade. Kanske är det något enklare. Vissa dagar i allafall.
Jag tillhör dem som tycker att det var förbannat kul att vara ung. Glad, stark och med massor av energi. Det var en tid då man kunde partaja hela natten, sova två timmar och dra iväg och spela match dagen efter. När det var fotboll varje dag, och den blåvitrandiga tröjan var symbolen för den goda framtiden. Att spela fotboll sju dagar i veckan var bara kul, hela tiden. Konstigt kan jag tycka idag. Hur hann jag med allt annat? Kompisar, tjejer, partaj, skola...ja just skolan var väl det minst intressanta, men det fick plats. Jobbade extra också, hela gymnasiet. Går tiden fortare nu? Vet inte, men det känns så.
Att bli lite äldre har också sin glädje. Jag är glad att jag av naturen är positiv och tycker om livet, det gör att jag fortfarande är nyfiken och hoppar på intressanta erbjudanden. Som det jag gör nu. Och i mitt sinne kan jag snabbt glida tillbaka till den lille sprallige pojken, vara barnslig och flamsig. Det gör att jag om inte annat har lätt att umgås med barn. Och andra killar.
Så om det var bättre förr? Nä, men annorlunda. Om inte annat var det roligare att kunna äta vad som helst. Utan att det satte några spår. Och att det numera tar flera dagar innan man blir människa igen efter att ha spenderat hela natten på krogen. Det är inte direkt så att man funderar på att åka och spela match dagen efter, om man säger så. Men det finns ju andra saker som är viktigare än det. Jag tror ni vet vad jag menar.
Ungefär så hade jag sagt, om jag hade kommit fram till Christer, i P3.
Jag lyssnar på Christer i P3 och man får ringa in och prata om vuxen kontra ungdom, om hur det känns att bli vuxen och om det var bättre förr, typ. Hör en ung tjej prata om hur hon längtar efter att bli gammal och slippa vara vilsen och sökande.
Lycka till, tänker jag. För även om min inledning var för exakt halva mitt liv sedan, så söker jag fortfarande. Jag är förvisso vuxen enligt passet, men det innebär inte per automatik att livet blir så mycket enklare för det. Men annorlunda, ja visst. Men livets stora frågor fortsätter vara obesvarade. Kanske är det något enklare. Vissa dagar i allafall.
Jag tillhör dem som tycker att det var förbannat kul att vara ung. Glad, stark och med massor av energi. Det var en tid då man kunde partaja hela natten, sova två timmar och dra iväg och spela match dagen efter. När det var fotboll varje dag, och den blåvitrandiga tröjan var symbolen för den goda framtiden. Att spela fotboll sju dagar i veckan var bara kul, hela tiden. Konstigt kan jag tycka idag. Hur hann jag med allt annat? Kompisar, tjejer, partaj, skola...ja just skolan var väl det minst intressanta, men det fick plats. Jobbade extra också, hela gymnasiet. Går tiden fortare nu? Vet inte, men det känns så.
Att bli lite äldre har också sin glädje. Jag är glad att jag av naturen är positiv och tycker om livet, det gör att jag fortfarande är nyfiken och hoppar på intressanta erbjudanden. Som det jag gör nu. Och i mitt sinne kan jag snabbt glida tillbaka till den lille sprallige pojken, vara barnslig och flamsig. Det gör att jag om inte annat har lätt att umgås med barn. Och andra killar.
Så om det var bättre förr? Nä, men annorlunda. Om inte annat var det roligare att kunna äta vad som helst. Utan att det satte några spår. Och att det numera tar flera dagar innan man blir människa igen efter att ha spenderat hela natten på krogen. Det är inte direkt så att man funderar på att åka och spela match dagen efter, om man säger så. Men det finns ju andra saker som är viktigare än det. Jag tror ni vet vad jag menar.
Ungefär så hade jag sagt, om jag hade kommit fram till Christer, i P3.
Monday, March 26, 2007
Tack!
Dagens hjälte: Erik J.
För dina goda råd, ditt stora stöd och sist men inte minst, ditt stora hjärta.
Tack, min vän.
För dina goda råd, ditt stora stöd och sist men inte minst, ditt stora hjärta.
Tack, min vän.
Sunday, March 25, 2007
Carl-Magnus, del 2
- Har du varit kär någon gång? Jag menar så där huvudlöst att man inte riktigt fungerar alltså.
Carl-Magnus tittar på mig med ett stråk av allvar i ögonen.
Vi sitter i hans rum och äter wienerbröd och dricker kaffe. Jag dricker inte kaffe annars, men jag hade inte hjärta att säga det till honom. Han hade beställt det och wienerbröd av personalen, bara för min skull.
- Ja det har jag, svarade jag. Varför undrar du?
- Jo jag satt och bläddrade i ett gammalt album igår, med fotografier, och hittade ett kort på en gammal flamma. Mitt livs stora kärlek faktiskt. Anna hette hon. Vacker som en dröm.
Hans ansikte lyser upp när han säger det.
- Är det hon som du har dina barn ihop med, frågar jag.
- Nej, tyvärr inte. Om du visste hur mycket jag önskar att det var så. Men nej, det fick tyvärr ett tråkigt slut.
Han ser ledsen ut och sänker blicken.
- Vad hände då?
- Jo, vi träffades när vi var unga, bara sjutton år var vi. Det var i slutet av sommaren och hon jobbade i kiosken nere vid sjön. Jag brukade prata med henne när jag handlade, men inte kunde jag tro att hon ville ha mig. Men det gick mycket pengar till glass den sommaren, det kan jag lova.
Han brister ut i ett kluckande skratt, och jag med. Han spiller lite kaffe som han torkar upp med sin näsduk.
- Jo men iallafall, fortsätter han, en dag i slutet av augusti så var jag där och köpte glass som vanligt. Då frågar hon plötsligt om jag vill gå med henne och bada efter hon jobbat klart! Om jag ville! Och så blev det. Vi simmade ut till den lilla ön utanför viken och där...ja resten får du räkna ut själv, sa han och flinade mot mig. Efter det var vi som oskiljaktiga. Hennes föräldrar var inte så glada åt det, men gav upp efter ett tag. De förstod nog att det var på allvar. Vi tyckte så mycket om varandra. Jag trodde nästan jag skulle gå sönder när vi inte träffades.
- Det låter fantastiskt, sa jag. Men vad hände sen då?
- Efter ett år ungefär fick jag jobb på en båt. Vi skulle ligga ute i sex månader och det kändes hemskt. Vi grät båda två när jag lämnade henne på kajen. Det kändes som hjärtat skulle slitas ur bröstet på mig när jag stod vid relingen och vinkade adjö.
Han tittar ner på bröstet där han sitter och jag ser att han är på väg att börja gråta.
- Du behöver inte fortsätta om det känns jobbigt, säger jag. Du kan berätta en annan gång om du vill.
- Nej nej, vänta lite bara, jag måste bara samla mig lite. Men, fortsatte han, vi skrev brev och jag ringde när jag kom in i hamn någonstans. Det var härligt att höra hennes röst. Men en dag när vi låg i hamn i England så skulle några ur besättningen på partaj och jag hängde med. Vi hade riktigt roligt och det blev en hel del sprit. Lite för mycket för min del faktiskt. Och då gjorde jag mitt livs misstag.
Han tystnar igen, och jag säger ingenting heller. Han tar ett djupt andetag och suckar.
- Jo jag träffade en flicka där i England. Och...och det gick som det gick. Jag vaknade bredvid henne på morgonen och fick panik. Bara klädde på mig och sprang hela vägen till båten. Jag gick in min hytt och kröp ihop och grät som ett barn. Jag visste att jag hade förstört allting, och det var så himla dumt. Grabbarna ombord hade roligt åt det, men jag skrattade inte. Resten av resan blev bara en lång väntan. Väntan på att bli tvungen att se hennes ledsna ansikte när jag berättade. Hon stod där på kajen när vi la till, glad som en lärka stod hon och hoppade av lycka när jag gick nerför landgången. Hon rusade fram och kastade sig om halsen på mig, kramade mig så hårt att luften gick ur mig. Jag tänkte att jag kanske skulle låta bli att berätta. Hon kanske aldrig skulle få veta ändå. Men hon märkte snart att något var fel. Jag var nervös och konstig. Först skyllde jag på att det på grund av resan, men hon var för smart för det. Så en dag ställde hon mig mot väggen, och jag berättade precis som det var.
- Och vad hände då? Vad svarade hon, frågar jag.
- Hon blev vansinnig och skrek att hon aldrig mer ville se mig. Hon stormade ut och...och hon höll sitt ord. Hon pratde inte mer med mig. Senare flyttade hon till en annan stad. Jag fick höra senare att hon gift sig och fått två barn. Men det var flera år senare. Men jag har aldrig glömt henne.
Jag reser mig och sätter mig bredvid honom, och lägger armen om honom. Jag räcker honom en bit papper som han torkar sina tårar med. Vi sitter så ganska länge.
- Vet du, säger han, jag har aldrig berättat det här för någon.
- Tack för att du ville berätta för mig, säger jag. Hur känns det nu då?
- Faktiskt ganska skönt. Det var nog på tiden att det fick komma ut. Inte ens min fru som jag fick barnen med visste om det. Vi hade det bra, vi var gifta i över femtio år. Men jag var aldrig så stormande kär som i den flickan, det var jag inte. Vi var mer som goda vänner. Tror du att man blir sådär kär mer än en gång i livet?
Han tittar på mig medan jag funderar.
- Jag vet inte, svarar jag. Men jag hoppas det, annars är det ju kört för mig.
Han skrattar högt åt min kommentar och han har fått tillbaka färgen på kinderna.
- Jag ska hålla tummarna för dig grabben, det ska jag.
Det har blivit sent igen, och jag sätter på mig jackan och reser mig upp för att gå.
- Har du inte glömt något?
Han tittar på mig med frågande min.
- Nä, vad skulle det vara, säger jag. Om du inte tänker på den här då!
Hans ansikte lyser upp när jag drar fram twistpåsen ur väskan och ger den till honom.
- Du får inte skrämma mig så pojk!
Vi skrattar båda två, och jag ger honom en kram innan jag går.
På vägen till bilen känner jag den där doften igen. Jag går in bland träden och hittar källan. Syrenträdet. Jag drar ner en gren och sticker in näsan i blommorna. Underbart. Jag bryter av en liten gren och går mot bilen. Den får bli min egen lilla wunderbaum.
Carl-Magnus tittar på mig med ett stråk av allvar i ögonen.
Vi sitter i hans rum och äter wienerbröd och dricker kaffe. Jag dricker inte kaffe annars, men jag hade inte hjärta att säga det till honom. Han hade beställt det och wienerbröd av personalen, bara för min skull.
- Ja det har jag, svarade jag. Varför undrar du?
- Jo jag satt och bläddrade i ett gammalt album igår, med fotografier, och hittade ett kort på en gammal flamma. Mitt livs stora kärlek faktiskt. Anna hette hon. Vacker som en dröm.
Hans ansikte lyser upp när han säger det.
- Är det hon som du har dina barn ihop med, frågar jag.
- Nej, tyvärr inte. Om du visste hur mycket jag önskar att det var så. Men nej, det fick tyvärr ett tråkigt slut.
Han ser ledsen ut och sänker blicken.
- Vad hände då?
- Jo, vi träffades när vi var unga, bara sjutton år var vi. Det var i slutet av sommaren och hon jobbade i kiosken nere vid sjön. Jag brukade prata med henne när jag handlade, men inte kunde jag tro att hon ville ha mig. Men det gick mycket pengar till glass den sommaren, det kan jag lova.
Han brister ut i ett kluckande skratt, och jag med. Han spiller lite kaffe som han torkar upp med sin näsduk.
- Jo men iallafall, fortsätter han, en dag i slutet av augusti så var jag där och köpte glass som vanligt. Då frågar hon plötsligt om jag vill gå med henne och bada efter hon jobbat klart! Om jag ville! Och så blev det. Vi simmade ut till den lilla ön utanför viken och där...ja resten får du räkna ut själv, sa han och flinade mot mig. Efter det var vi som oskiljaktiga. Hennes föräldrar var inte så glada åt det, men gav upp efter ett tag. De förstod nog att det var på allvar. Vi tyckte så mycket om varandra. Jag trodde nästan jag skulle gå sönder när vi inte träffades.
- Det låter fantastiskt, sa jag. Men vad hände sen då?
- Efter ett år ungefär fick jag jobb på en båt. Vi skulle ligga ute i sex månader och det kändes hemskt. Vi grät båda två när jag lämnade henne på kajen. Det kändes som hjärtat skulle slitas ur bröstet på mig när jag stod vid relingen och vinkade adjö.
Han tittar ner på bröstet där han sitter och jag ser att han är på väg att börja gråta.
- Du behöver inte fortsätta om det känns jobbigt, säger jag. Du kan berätta en annan gång om du vill.
- Nej nej, vänta lite bara, jag måste bara samla mig lite. Men, fortsatte han, vi skrev brev och jag ringde när jag kom in i hamn någonstans. Det var härligt att höra hennes röst. Men en dag när vi låg i hamn i England så skulle några ur besättningen på partaj och jag hängde med. Vi hade riktigt roligt och det blev en hel del sprit. Lite för mycket för min del faktiskt. Och då gjorde jag mitt livs misstag.
Han tystnar igen, och jag säger ingenting heller. Han tar ett djupt andetag och suckar.
- Jo jag träffade en flicka där i England. Och...och det gick som det gick. Jag vaknade bredvid henne på morgonen och fick panik. Bara klädde på mig och sprang hela vägen till båten. Jag gick in min hytt och kröp ihop och grät som ett barn. Jag visste att jag hade förstört allting, och det var så himla dumt. Grabbarna ombord hade roligt åt det, men jag skrattade inte. Resten av resan blev bara en lång väntan. Väntan på att bli tvungen att se hennes ledsna ansikte när jag berättade. Hon stod där på kajen när vi la till, glad som en lärka stod hon och hoppade av lycka när jag gick nerför landgången. Hon rusade fram och kastade sig om halsen på mig, kramade mig så hårt att luften gick ur mig. Jag tänkte att jag kanske skulle låta bli att berätta. Hon kanske aldrig skulle få veta ändå. Men hon märkte snart att något var fel. Jag var nervös och konstig. Först skyllde jag på att det på grund av resan, men hon var för smart för det. Så en dag ställde hon mig mot väggen, och jag berättade precis som det var.
- Och vad hände då? Vad svarade hon, frågar jag.
- Hon blev vansinnig och skrek att hon aldrig mer ville se mig. Hon stormade ut och...och hon höll sitt ord. Hon pratde inte mer med mig. Senare flyttade hon till en annan stad. Jag fick höra senare att hon gift sig och fått två barn. Men det var flera år senare. Men jag har aldrig glömt henne.
Jag reser mig och sätter mig bredvid honom, och lägger armen om honom. Jag räcker honom en bit papper som han torkar sina tårar med. Vi sitter så ganska länge.
- Vet du, säger han, jag har aldrig berättat det här för någon.
- Tack för att du ville berätta för mig, säger jag. Hur känns det nu då?
- Faktiskt ganska skönt. Det var nog på tiden att det fick komma ut. Inte ens min fru som jag fick barnen med visste om det. Vi hade det bra, vi var gifta i över femtio år. Men jag var aldrig så stormande kär som i den flickan, det var jag inte. Vi var mer som goda vänner. Tror du att man blir sådär kär mer än en gång i livet?
Han tittar på mig medan jag funderar.
- Jag vet inte, svarar jag. Men jag hoppas det, annars är det ju kört för mig.
Han skrattar högt åt min kommentar och han har fått tillbaka färgen på kinderna.
- Jag ska hålla tummarna för dig grabben, det ska jag.
Det har blivit sent igen, och jag sätter på mig jackan och reser mig upp för att gå.
- Har du inte glömt något?
Han tittar på mig med frågande min.
- Nä, vad skulle det vara, säger jag. Om du inte tänker på den här då!
Hans ansikte lyser upp när jag drar fram twistpåsen ur väskan och ger den till honom.
- Du får inte skrämma mig så pojk!
Vi skrattar båda två, och jag ger honom en kram innan jag går.
På vägen till bilen känner jag den där doften igen. Jag går in bland träden och hittar källan. Syrenträdet. Jag drar ner en gren och sticker in näsan i blommorna. Underbart. Jag bryter av en liten gren och går mot bilen. Den får bli min egen lilla wunderbaum.
Subscribe to:
Posts (Atom)