Jag står innanför och tittar ut på skolgården. Det är fredag och jag är på mitt första högstadiedisco. Vi i sjuan är minst och därför är man inte så kaxig. Inte för att jag är det annars heller, men nu ville man inte riskera att dra på sig onåd från de äldre.
Jag har mina nya cowboyboots på mig, bruna och spetsiga. Det var inne då med boots, så jag kände mig cool. Jeans och t-shirt fick ackompanjera tidigare nämnda attribut. Kläderna skulle inte vara någon anledning att någon skulle titta snett på mig, det kändes bra.
Det var varmt, svettigt och rökigt därinne i skolsalen. Röken kom från rökmaskinen, inget annat. Jag var något av en dansmaskin , därför stod jag nu och drog in lite frisk luft vid det öppna fönstret. Eller öppet, ja sådär som skolfönster är, kanske tio-femton centimeter max. Utanför står några betydligt äldre killar, de har druckit sprit. Några är ihop med tjejer i nian, därför är de här. Jag är lite rädd för dem. Någon inifrån ropar att jag ska stänga fönstret, och jag ser mig noga för innan jag gör det. En av tuffingarna står precis utanför, men hans hand är långt ifrån fönstret. Jag drar igen det och vrider upp handtaget. Travolta intar dansgolvet igen.
Senare på kvällen när discot är slut och skolan stängd, är jag på väg hem till min storebror för att sova där. Mina föräldrar bor i ett litet samhälle en bit därifrån, och bussarna slutar gå ungefär när solen går ner. Jag slår följe med några klasskompisar, vi är ett helt gäng faktiskt som går tillsammans i den sköna höstkvällen. Några av de äldre, berusade killarna är också med. Men det stör inte mig där jag går och snackar med mina kompisar.
- Du klämde mitt finger din jävel!
Han som stod utanför fönstret när jag stängde det står plötsligt framför mig. Han är arg. Eller asförbannad stämmer nog bättre.
- Nej det gjorde jag inte. Du stod ju minst en meter ifrån, jag minns det.
Jag försöker förklara, men han lyssnar inte. Han är aspackad.
- Du klämde mig din lille jävel, det ska du ge fan i!
Trots att han är så full rör han sig snabbt. Jag ser aldrig högerkroken som träffar mig stenhårt strax under höger öga. Jag flyger baklänges och landar på marken. Omtumlad tar jag mig snabbt upp på fötter. Sedan springer jag. Jag hör mina vänner skrika efter mig, men jag bara springer. Hela vägen hem till min bror, utan att se mig om. Inte ens cowboybootsen saktade ner mig.
Det här var ungefär så illa det blev när jag växte upp. Någon som fick ett "fyllespel" och slog till någon, inte så bra, men oftast inte speciellt allvarligt heller. Hade planer på att skriva om hur jag upplever att samhället har förändrats, vilka annorlunda villkor barn och ungdomar möter idag. Men det sparar jag till ett annat tillfälle.
5 comments:
Great J! Nu är vi inne i våra ungdomsberättelser. Har just tryckt in Brösten del 2. De lite äldre killarna har jag också några stycken att berätta om. Men de kommer senare. En efter en. Den ena mer skräckinjagande än den andra.
Jag funderar på när du skriver om du inte ska jobba lite på beskrivningarna. Det är de som "gör det" och ger läsaren en bild de kanske själva har inetsade i sina minnen. Då uppstår kommunikation och läsaren är fast. Fungerar även inom reklamen. ; )
Keep up, man!
Mycket bra att du tar hand om adrenalinet så här; men jag håller med Fredo. Inte helt, men det är nåt som saknas. Poängen, kanske (inte minst för att du brukar skämma bort så in i vassen just på den punkten)?
Och trots att jag brukar predika motsatsen, får de gärna vara längre! Kanske brodera ut något av de där ögonblicken, kanske just innan idioten klipper till; det där frusna ögonblicket av vanmäktig skräck inför en övermakt av rå styrka.
fredo,skrivkramp: jag lyssnar på kritiken och ska tänka på det. men i just det här fallet så var det inte själva berättelsen som skulle vara i fokus, det var bara en inledning på vad som var tänkt att bli ett inlägg rörande det förändrade klimatet i samhället. eftersom jag växte upp på landet så är kontrasterna så enorma jämfört med hur det ser ut här i göteborg 20-30 år senare, även om det är annorlunda där också. det gör det lite problematiskt i min roll som förälder, för jag känner inte riktigt igen det som jag ska tolka åt mitt barn. är ni med? jag hade skrivit en hel del till innan jag tryckte på delete. men nu vet ni ungefär vad det handlade om. fortsätt med råden, jag är en stor pojke själv nuförtiden och tar gärna till mig kritik och tips. tack mina vänner.
jag minns också exakt vad jag hade på mig vissa av de där discokvällarna när man var liten.... Första gången jag var på ungdomsgården i sjuan hade jag pepitarutiga tajta byxor, vita sockor o svarta lacksandaler över. Galen kombo, men jag tyckte att jag var jättefin!
jenny: jag tycker det låter som en fantastisk kombination! och visst är det märkligt vad vissa saker sitter som inmejslade i vårt minne, kanske för alltid.
Post a Comment