Det spelar ingen roll vad vi fått lära oss är rätt eller fel sätt att reagera på,

känslomässigt är vi ändå dom vi är.

Våra sanna känslor går inte att förtränga, lura eller inte låtsas om. Inte utan att vi tar stryk fysiskt.


Så idag har jag varit avundsjuk, bitter och känt mig avvisad. Grinat. Svurit.


Om det känns bättre? Fan vet.

"Burn ticket before buying it"

Jag skulle kunna tänka mig att lista mina tre favoritskådisar på följande sätt:

1. Brad Pitt

2. George Clooney

3. John Malkovich

Okej, jag är inte helt säker, men allihopa finns med i toppen. Ja, jag sa på min lista, så det så.

Så när en cineast som jag med stor förväntan slår sig ner för att se alla tre spela stora roller i bröderna Coens senaste rulle, ett faktum som bara det brukar borga för en helgjuten stund framför vita duken, konstaterar jag tyvärr att högt ställda förväntningar i stort sett alltid innebära att man lämnar filmen ...otillfredsställd

Brad Pitt har garanterat aldrig varit töntigare och blekare, Clooney likaså, och Malkovich...ja han är väl okej. Han kan nog inte vara sämre än okej. Hög lägsta-nivå som töntiga fotbollstyckare brukar uttrycka.

Även i övriga roller finns många kompetenta namn som Frances McDormand och Tilda Swinton. Men det hjälper inte. Tilda är förvisso ganska rolig som stiff, engelsk känslokall bitch. F D spelar över som alla de andra.

Jag vill tillägga att jag var på riktigt gott humör när jag såg den, alltså inget sådant att skylla på. Jag ville nog mest tipsa dig om att det finns bättre saker att slösa bort en hundring på. har du en annan åsikt hör jag gärna den.

Ha en trevlig helg. Oavsett om du ser den här pajasfilmen eller gör något annat kul i höstrusket.

Kiss my big, white ass, biatch!

Nä. Det blev torsk igen. 2-o i baken. Spelet var absolut jämnt, vi hade två målchanser, det andra laget likaså. Men det gäller att sätta dem också. Och att rädda dem. Det är största problemet just nu.


Det var kallt, halv storm, nästan november, mörkt, i en Göteborgs tristaste förorter. Kortedala. På samma plan blev jag nästan idrottsinvalidiserad av ett sjukt gäng som trodde fotboll handlade om att göra mos av dem med randiga tröjor.


Jag tappade lusten idag. Antagligen handlade det till en del om mina känslor efter ett samtal med min före detta under dagen. Vid konflikt=när jag inte håller med, drar hon fram sitt ständiga ess ur den exklusiva rockärmen; Pengakortet. Pinsamt, barnsligt, småaktigt...jag kan komma på många etiketter att klistra på hennes panna. Men vad hjälper det?


Det märkliga är bara att man fortsätter orka bry sig, bli upprörd. Tänka tanken att om situationen var omvänd skulle jag aldrig bete mig så mot dig, det ligger bara inte för mig. Och det gör mig så glad. Det gör mig så rik. Och dig, ja dig behöver jag inte längre bry mig om. Det är jag så obeskrivligt tacksam för.

Rosa.

Klockan är halv två på natten, och jag vaknar av ett barn som gråter och ropar så där hjärtslitande efter sin mamma som bara förtvivlad längtan kan åstadkomma. Jag drar mig ur den koma jag lyckats uppsöka under åtminstone två timmar.

Vi har min dotters femåriga lillasyster på nattbesök. Hon har tjatat i evigheter om att få sova över hos oss, och idag blev det äntligen av. Men som alltid när kvällen övergår till natt och det är dags att sova, då är det inte lika roligt längre. Då längtar man ibland efter mamma. Jag vet.

Jag lägger mig på madrassen bredvid och berättar en historia, som för övrigt finns här på bloggen, om när jag och TP blev mörkrädda mitt i natten och fick sticka hem med båten i månens klara sken. Lillasyster låg bredvid storasyster och storasyster höll sin pappa i handen. Efter en stund hördes tunga, avslappnade andetag igen. Den stora flickan lutade sig lite över sängkanten, kramade min hand, och viskade "du är världens bästa pappa, jag älskar dig mest i världen." Då spelar inte sömnbrist så stor roll.


På morgonen låg vi och pratade lite allihop, jag ville inte att hon skulle känna sig dum eller ha det som ett jobbigt minne den lilla, och då sa hon att "Ja men jag sa så för att jag tycker så mycket om min mamma, och när jag blir rädd vill jag ha henne." Underbar liten flicka, och värmande att höra.


I övrigt lyfter jag på hatten för Marcus Birro. Jag har under åren haft blandade åsikter om honom, men i debatten kring Katrin, Alex x, har jag läst några strålande inlägg av honom. Äntligen någon som tar upp det sjuka faktum att vissa, nämnda Katrin är väl det mest lysande exemplet tillsammans med bröderna S, gjort en karriär på att vara elaka och vidriga mobbare. Deras respektive bloggar har t o m varit störst i Sverige. Inte för att någon av dem kan skriva bra, med undantag för Alex, utan för att de är elaka och spyr galla över andra människor. Vilket arv att lämna efter sig. För första gången har någon sagt ifrån, och det verkar ärligt talat som om hon inte fattat att det varit fel. Förrän nu. Tack Marcus.


Eftersom helgen bestod av prinsessor och Barbies, och en kraftig överdos av färgen rosa, ser bloggen ut som den gör. Åtminstone idag.

Okej, jag fattar.

Jag fick ett refuseringsbrev idag, med följande innehåll;

"Hej, jag har läst ditt manus till "Märkes....". Tyvärr. Sällan har jag önskat mer att jag valt ett annat yrke, att jag spenderat min tid på annat än att läsa sån här skit. Det får mig att åldras i förtid. Jag kunde se hur de antalet grå hårstrån ökade under tiden plågan pågick, rynkorna i ansiktet blev tydligare och jag är tacksam för att jag redan börjat äta antidepressiva.

Det enda som var positivt var att den inte var så överdrivet lång. Det tycker jag du ska ta med dig i din fortsatta skrivarkarriär. Fast skriv då ännu kortare. Helst inte alls. Då kommer du komma till din fulla rätt.

Och om du ändå skulle få för dig att göra det; skicka det inte till mig. Tack.

Med vänliga hälsningar

.....

Eller?

Jag såg Johan Plate på teve. Han är mental tränare, flitigt anlitad bland elitdrottare i Sverige om inte annat.

Han sa en väldigt intressant sak, nämligen ; "Den bästa mentala träningen är den fysiska träningen."

Att när vi är i bra fysisk form mår vi också bättre psykiskt och presterar bättre på alla plan.

Jag vet en läkare som sa till en patient som gick i terapi hos en psykolog för 700 kr i veckan, att "köp dig ett golfset och lägg pengarna på att spela några rundor i veckan. Jag lovar att du får mer för pengarna."

Vad tror du?

Flintis är ju bra. Liksom.

Efter att ha sett två avsnitt av singelmammorna som söker en ny lekkamrat till sig och barnen konstaterar jag två saker:

1. Ett ord har förstört det svenska språket och låter mer obildat och störande än en göteborgare på uppåttjack; Liksom.
Jag försökte räkna hur många gånger ordet användes idag. Det var en chanslös uppgift. Jag har aldrig varit språkpolis eller försökt rätta människor som inte ber om hjälp. Men i stort sett varenda mening avslutas med...liksom. "Han är jättetrevlig och snygg liksom."
"Hon är glad, pigg...sen ser hon ju bra ut liksom." Det låter så förbannat dumt. Vad betyder det? I de flesta meningar ingenting. Bara ett utfyllnadsord. Bara bajs.

2. Det är ett plus att ha så lite hår som möjligt. Måste vara rena drömtiden att leva i för alla män med tidigt håravfall. För alla som säljer peruker och liknande bör det vara tvärtom. Bättre blank än pank.

Proud, I am.

Det är torsdag, och därmed match. Som vanligt nuförtiden. Idag var det bortamatch på Kvibergs konstgräs mot ett lag som vi förlorat rätt rejält mot förut.

Men det är andra tider nu. Sen den där magiska kvällen jag skrev om sist spelar tjejerna fotboll. På riktigt.

Därför ledde vi i halvtid med 1-0 och spelade riktigt bra. Tyvärr bjöd vår målvakt generöst på två gratismål som den värsta After Workbuffe'n, och med fem minuter kvar ligger vi under med 2-1. Då utnyttjar vi den nya regeln och tar time-out. Efter ett bra peptalk går dem ut och gör ett kanonanfall och avslutar med ett vackert mål. 2-2. Ännu en lycklig poäng i ryggsäcken. Underbart. Glädje. Skratt.

Dagens märkligaste: Precis innan matchen ska blåsas igång ropar jag till domaren, en gråhårig gentleman i pensionärsåldern med italiensk brytning, att jag vill springa in med kaptensbindeln till E som glömt den. "Visst, jättebra, gör det" säger han. Inget konstigt i det. Men när jag springer förbi daskar han till mig stenhårt i röven. Så det bränner till ordentligt alltså.

Alla reagerar, utom jag som håller masken stenhårt. Alla tyckte det var fantastiskt roligt. Själv tyckte jag det var alldeles...underbart:-)

Sa du något?

"Du snackar bara så förbannat mycket skit!" skrek han.
"Vem fan är du, att säga det, du har inte sagt annat än skit så länge jag har känt dig" svarade hon. Hon ångrade sig i samma stund som hon sagt det där, även om det var knappt hörbart. Hon såg i ögonvrån hur han ställde sig upp, tog av sig kavajen och hängde den över stolsryggen, för att sedan gå runt bordet och ställa sig framför henne.

"Ursäkta, jag tyckte jag hörde någonting, att du sa något otrevligt till mig" sa han. Hon försökte vända bort blicken men han tog ett fast grepp runt nacken och tvingade hennes blick tillbaka. Han stirrade in i hennes ögon, de klarblå, isande ögonen såg ut att svämma över av hat. Hon kände att hon var så rädd att hon höll på att kissa på sig.

"Ursäkta, jag måste gå på toaletten" försökte hon.

Han flinade åt henne. "Nej men behöver du gå på toan, klart du ska få det. Kom lilla gumman ska jag hjälpa dig" sa han. Med ett fast grepp runt hennes tunna nacke släpade han henne med sig ut i hallen, öppnade dörren in till toaletten, tvingade ner henne på knä, slet upp ringen, och vände upp hennes skräckslagna ansikte mot sitt. Hon stirrade in i något som skrämde henne tillräckligt för att att inte kunna hålla sig längre. Hon kände den varma urinen rinna ner och färga byxorna mörka. Åtminstone en stor fläck runt grenen. Han såg det också.

"Vad i helvete är det här? Pissar du ner dig på min toalett? Nej nu jävlar tror jag du är helt skamlös. Jag tror vi får göra rent dig ditt lilla svin!" Han vräkte ner henne i badkaret och spolade henne med skållhett vatten över låren och magen. När hon skrek som värst gav han henne en stenhård högerkrok som träffade henne rakt över munnen och tillfälligt tystade hennes skrik på hjälp. Sen fortsatte han med iskallt vatten för att vara, som han själv uttryckte det, snäll. Det tog ju bort brännskador.

Efter ungefär en kvart ställde han henne upp på vingliga ben. Det rann blod ur hennes mun, och det råkade hamna på hans skjorta.

"Vad i h...ska du söla ner min finskjorta också? Nu tror jag du blivit helt tokig din slyna. Kom här ska jag skölja munnen på dig!" vrålade han, 0ch vräkte ner henne på golvet, tog tag i hennes bakhuvud och tryckte ner hennes huvud i toalettstolen. Han tryckte ner spolknappen och tjöt av skratt. Han drog upp henne i sista stund, hon hostade och kämpade efter andningen.

"Fy fan, du skulle se dig själv, ser ut som en guldfisk som trillat utanför akvariet" skrattade han.
"Nej, kom igen nu, jag är hungrig. Sätt igång med middan nu," sa han och gick ut i hallen.

Hon låg kvar på golvet och andades tungt. Hon orkade inte bry sig längre, han fick göra vad han ville. Så när den första sparken träffade henne precis på det nyläkta revbenet på höger sida, slöt hon ögonen, och bad. Bad att det där rådet hon fick av sin syster på förmiddagen, att hon skulle säga emot honom, som verkade så vansinnigt dumt, trots allt skulle vara det som hjälpte henne att komma ur denna plågoandes fasta grepp.

B S

Kan inte någon bara skriva en vanlig låt till Britney? Utan stönanden och plipp-plopp och massa skit.

Jag tror det hade blivit bra.

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAaaaaaaaaaaaAAAAA!

Fram till i våras hade jag glömt varför idrott är världens bästa sysselsättning. Ett gäng tjejer i tolvårsåldern har visat mig vägen tillbaka. Och förbi.

Sedan mitten på maj har jag tränat dessa tjejer, de flesta helt nybörjare utan varken kunskap eller i vissa fall känsla. Ibland har vi, det är två ledare till med, men jag håller i träningarna, nästan bara velat ge upp. Ge upp och inse att dem är för gamla för att börja nu. Att alla andra lag har för långt försprång.

De första matcherna slutade 16-0, 14-0, 11-0, 10-0...Och även om raden gick åt rätt håll undrade vi hur länge de skulle fortsätta. Hur länge vi skulle fortsätta. Jag och den ene tränaren har båda idrottat på elitnivå och är inte den typen som gillar att förlora, om man säger så.

För förlorat har vi gjort. Men som jag tidigare skrivit om har tjejerna varit lika glada för det, och gruppen har vuxit med nya, lika goa tjejer. Alla kommer på lördagmorgnarna och är positiva och suger i sig som svampar av det som lärs ut.

Idag var det sista hemmamatchen. Solen strålade och alla de som kommit längst i utvecklingen var med. För första gången. Varje match har vi vrålat ut besvikelsen, inte över att vi förlorat, nej för att det där första målet lyst med sin efterlängtade närvaro. Trots att det varit så nära, så nära.

Och jag springer längs sidan, skriker direktiv, säger vad de ska göra och sen...gör dem inte det. Men de försöker.

Så idag, i strålande solsken går vi in och verkligen hoppas. Och efter första halvlek ligger vi under med 2-0. Samma visa som vanligt. Trots att vi tränat jättebra och har vårt absolut bästa lag. Inte ens jag kände mig positiv då.

Så, som den berömda blixten från en klarblå himmel kommer "Pysen" loss och krutar in den vid vänster stolpe. Alla som har någon beröringspunkt med vårt lag fullständigt exploderar i eufori! Jag rusar in på planen och kramar henne, alla kramas och matchen får avbrytas en stund, Vad då, sånt måste firas!

Och helt plötsligt går den kanske ännu mer berömda proppen ur, för en minut senare skjuter långa M ett underbart skott i krysset! Vi har kvitterat och nu spelar dem som änglar, och min alldeles egna pussgurka spelar fram till nästa underbara strut, och vi leder. Vi leder! Stämningen är nog mest jämförbar med en ravetillställning, bara att vi inte behöver några vita piller. Vi har lika kul ändå.

Tyvärr fick vi inte fira vår första seger. Med ett par minuter kvar släpper vår målvakt in årets lösaste pastej, men trots allt, vi gör inte bara vårt första mål, vi gör tre! Och tar vår första poäng.

Stämningen efteråt är oslagbar. För ingen ska säga att det inte är kul att vinna. Idag fick dem smaka på det, känna vittringen, och jag tror de vill ha mer. Tack tjejer, ni är bäst. Eller som ni själva uttrycker det, "tjejerna är vassa, killarna är kassa!" Ibland håller jag med. Idag är en sån dag.

Anasisanasstill

"Jag tycker Albert och Janne ska spela där framme. Det är mitt lag i allafall" Thomas Pettersson sitter och drar den laguppställning han anser ska starta i första matchen. Vi är sjutton år och sitter på nattåget med destination Tyskland och ska representera IFK Göteborg i en internationell cup. Och faktiskt, vi dricker öl. Tillsammans med ledarna. Idrott är bra på många sätt, men inte håller det en borta från alkohol, det kan jag försäkra.

Men det var inte det historian handlar om. Nej, den här Thomas Pettersson var nämligen min store antagonist, en orm hal som nyspolad is med oslipade skridskor. Som var din bäste vän framför dig, men snackade ner dig så fort du vände ryggen till. Brrr.

Den där natten i tåget mot Tyskland, hade vi precis fått laguppställningen till första matchen. Han hade blivit kaxigare då, och vågade alltså inför mig och alla andra säga att han inte tyckte att jag skulle spela. Det var faktiskt riktigt skönt. Fast ännu skönare när tränaren, Tony, replikerade med "Tur att det inte är du som tar ut laget då" som svar på hans uttalande.

Jag hade en riktigt dålig säsong bakom mig. Skador och annat hade gjort att jag inte alls spelat på normal standard. Tränarna hade trots allt fortsatt förtroende för mig, och visade det genom att utse mig till kapten. Jag tackade för förtroendet och gjorde tre mål i första matchen. Till unge herr Petterssons förtret.

Kom att tänka på honom i helgen. Eller, det var egentligen farsan som tog upp ämnet. Min far har en stor faiblesse för att prata om min alltför tidiga avgång från idrottsscenen. Men det roliga var att efter tiden i Blåvit hamnade vi återigen i samma lag, BK Häcken. Inför första matchen med nya laget frågade tränaren om det var någon som brukade slå frisparkar? Thomas Pettersson hojtar högt: "Johnny tog alla frisparkar i Blåvitt, han är grym på det."

Det sa duns när min haka slog i golvet av förvåning. "Okej,"sa tränaren, "hur är det med straffar då, någon van strafflägare här?"

Thomas säger återigen, "Johnny slog alla straffar också, han är grym på det."
"Okej, då kan du göra det idag med Johnny" säger tränaren till mig.

Jag tittar förvånat på Thomas och undrar vad fan han är ute efter. Han bara flinar.

Det gjorde jag med lite senare, för vi vann med tre noll och jag satten frispark och en straff. Men det spelar ingen roll. He´s still an ashole.

Och att jag tänkte på honom när jag hörde den här låten är väl symtomatiskt...

Volbeat-Still

So far...

Okej. Hittills tycker jag så här:

Årets bästa filmskurk:

Jokern, det vill säga Heath Ledger i Batman. Sanslöst bra insats, och för en gångs skull någon som levde upp till förväntningarna.

Bästa action:

"Taken." Liam Neeson, en riktigt bra skådespelare i en extremt spännande, adrenalinstinn jakt på sin kidnappade dotter. Han är hårdare än både Granit och Gnejs.

Hårdast arbetande skådis:

Morgan Freeman. Är det någon film han lyckats undgå? Tror inte det. Det sjuka är att åtminstone jag fortfarande inte tröttnat på honom...

Mest skrattframkallande:

Helt oväntat ligger "Get Smart" högst på min lista. Steve Carrel är helt enkelt förbannat rolig. Hade ont i magen efteråt. På ett positivt sätt.
"Love Guru" hade också några roliga moments. Framförallt Mike Myers underbara kopiering av hela Deepak Chopras uppenbarelse.

Bästa bok:

"Pagan babies". Elmore Leonard. På originalspråket. Omöjlig att lägga ner.

Bästa skiva:

Tack vare Anders blir det slagsmål här. Fleet Foxes, The Verve och The National är tre plattor som gått hetast här. Just nu är det Metallicas nya som börjar sätta sig. Men det är mest för att jag fortfarande vill känna mig som femton, tror jag.

Mest frånvarande:

Johnnys kärleksliv. Han säger själv på frågan om vad som händer: "No comments" You do the math.

Plötslig lycka.

Jag kom att tänka på den där känslan när man gick i skolan, och något helt plötsligt blev inställt. Eller en lärare hade blivit sjuk, kanske något annat, men helt plötsligt fick man flera timmars frigång. Skoldagen var helt plötsligt över, och man bara rusade ut och...var fri!

Det var lycka.

Men det kanske bara är jag som minns det så.

(Ja, om du känner igen den är det riktigt.Omarbetad)

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nyckeln i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen. ”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.


Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.


Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av telefonen som ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil. Han hade också varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.
Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Hans huvud bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gasen istället.


Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan femtio meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Han hade ett svagt minne av att ambulansen kom. Att man lyfte honom och la honom på en säng eller liknande. Antagligen var det båren. I stort sett var det blankt. Sirener, det mindes han. Och kanske en kraftig smäll. Ludwig Schantze hade kört lastbil på bakfyllan, ja på fyllan med ibland, i över trettio år. Nu när han var 55 verkade hans karma komma ikapp honom. Han visste inte hur länge han varit borta, och han hade hittills inte vågat kalla till sig någon heller, ville se om hjärnan kom igång lite bättre först. Han tittade ner längs sängen och insåg att hans ben var i ett paket. ”Så bra”, tänkte han. Det innebar att han inte kunde skickas över till häktet om något gått fel. Ludwig Schantze var ingen andlig man, men just nu var det något inom honom som sa att han satt i skiten. Riktigt djupt.

Fredagssköj.

Lite fredagsunderhållning.

Ha en skön helg.

Kolla in.

Latmask.

Jag brukar hävda att jag inte är någon bokläsare. Det är inte sant. Jag är bara lat.

Jag framhärdar alltid i att det är mycket bättre att se på film. Och det är det ju, om man har bråttom. Fast frågan är vad jag har så förbannat bråttom till?

Jag har läst så många böcker genom åren att jag omöjligt kan räkna dem. Men allt för få bara för att kittla mina sinnen, bygga på min inre värld. När jag väl har gjort det har det alltid varit en stor upplevelse. Sällan lämnar en bok oss utan något att ta med på färden. Om än bara en liten sak, som senare kan visa sig vara väldigt betydelsefull.

Att jag inte har läst mer skönlitteratur hänger säkert ihop med allt studiematerial jag fått tvinga mig igenom. Att läsa under pistolhot är inte kul. Inte kul alls.

Men de som vet, hävdar att man kan inte själv bli en bra skribent om man inte läser mycket på egen hand. Sånt fastnar hos mig. Och eftersom jag vill bli bättre på att skriva, då gör jag just det. Läser. Okej, och skriver förstås.

Jag har en favoritförfattare. Elmore Leonard. Otroligt rapp och vass dialog, och ett driv i klass med Usain Bolt. Han berättar historier som fångar mig. Precis så som jag hoppas jag ska göra en dag. Fast dig då.

Hissmusik

Det var tyst i huset. "Äntligen" tänkte hon. Det hade varit en lång dag med utflykt till äventyrsbadet och andra familjebestyr. Hennes bror med familj hade till exempel dykt upp helt oväntat och stannat på middag. Trevligt naturligtvis, men det var kanske inte vad hon längtat efter just idag.

Hon hade hoppats på en stund av närhet tillsammans med sin underbare man, han som låg där bredvid och andades så tyst och lugnt att hon knappt kände att han var där. Hon flyttade närmare och kände genast värmen från hans vackra kropp väcka hennes lust igen, och hon la sig alldeles intill och lät sin högerhand vandra ner längs hans sängvarma höft, och de vältränade lårmusklerna spändes en aning av hennes lätta beröring. Han andades lite häftigare, men hade ändå inte vaknat. Hon rös i hela kroppen av spänning och välbehag, när hon lät handen glida ner mot hans ljumske och kupade den lätt runt

"Mamma, jag har ont i öronen. Jätteont!" Hon kastades tillbaka till verkligheten i form av dottern Amandas röst. Hon hade varit så upptagen av sitt lustfyllda utforskande att hon inte ens hört henne tassa in i rummet.
"Men lilla gumman, kom får jag känna på dig. Men du är ju glödhet, vi får gå och hämta Alvedon i köket. Kom." Hon reste sig upp på darriga ben och lyfte upp sin flicka i famnen, samtidigt som hon la täcket över hans för tillfället icke barnvänliga kropp.

Han öppnade ögonen på glänt och såg på henne. "Vad är det som händer? Behöver du hjälp?"
Hon log mot honom och hans sömntrötta mun som hon älskade. "Nej sötnos, inte nu, men kanske senare."


Jag och min gode vän Anders har de senaste dagarna diskuterat skrivandet, något som fört oss samman till en djup vänskap. Kärleken till språket. Naturligtvis inte bara det, men det är en av ingredienserna. Vi diskuterar och ger varandra tips. Vi är båda lika på många sätt vilket naturligtvis underlättar när man ska ge varandra tips och i vissa fall kritik. Framförallt är han den ende jag känner igen i sin föräldraroll, jag menar som hanterat den på samma sätt som jag. Och han är också den ende som jag hittills mött och känt som har den enorma närhet till sitt barn som är väldigt ovanligt. Det naturliga, fullständiga samspelet. Det gör mig rörd, varm och väldigt glad. För det är få som kan, eller snarare är villiga, att sätta sig själv lite åt sidan under de första viktiga åren då det där byggs upp. När jag ändå hyllar Anders så ska jag också passa på att skicka dig till hans blogg. Speciellt om du som jag är intresserad av musik, men inte orkar hålla reda på allt som flödar i etern. Det gör han åt dig.

Jag hade lust att skriva ett mail till Ebba von Sydow häromdagen. Inte för att jag gillar henne, har egentligen ingen åsikt, men hon klankade ner på Robinson-Emma för att hon valt att flytta till USA med sin man. Observera ordet valt. För det måste väl vara så det fungerar va? Att vuxna människor väljer. Ebba v S hyllar i krönikan sin syster för hennes sätt att välja att leva, där hon flänger mellan utbildningar i USA och jobb, med sin tvååring på armen. Så som hon valt att leva.

Det första stycket var bara jag som övade lite. För nu när jag är i hyllningstagen vill jag passa på att återigen tipsa om en av mina största inspirationskällor, Stephen Kings bok "Att skriva". Ett mästerverk för alla som vill skriva. Eller för den som bara vill läsa något bra.

Första gången är godast.

Det var lite som första kärleken. Eller när ett barn äter något gott för första gången, kanske en glass eller en nybakad bulle, fortfarande varm från ugnen.

Jag pratar om när jag började skriva, här på bloggen. Jag var helt oförberedd på vad det skulle innebära, vad det skulle väcka, vad jag skulle känna.

Jag kunde inte stänga av kranen, det bara flödade hela tiden. Ofta vaknade jag på natten och fick gå upp och sätta mig i kalsongerna och bara skriva. På kvällarna satt jag ibland och skrev så intensivt att svetten droppade ner på tangentbordet, trots att jag bara hade kalsonger på mig då med.

Alla fantastiska kommentarer var bränslet som fick mig att brinna allt kraftigare, som sporrade mig att leta i mitt innersta efter vad jag verkligen ville få fram.

Jag skrev med alla känslor hängande på utsidan, jag grät när jag skrev, tårarna rann ner och delade pöl med svetten, jag skrattade, jag svor. Det var som ett enda långt väckelsemöte, och jag njöt. Hela tiden. Ibland skrev jag saker som jag inte hade en aning om var det kom ifrån, men det fungerade.

Jag gör i stort sett likadant nu, men det hamnar inte så mycket här på bloggen. Men jag sitter fortfarande oftast i bara kalsonger och skriver som en galning med svetten rinnande. Och kärleken har förändrats, sådär som den tenderar att göra i de flesta relationer. Eller nej, det stämmer nog inte kanske...eller jo. Men jag känner fortfarande samma passion, men det är ändå annorlunda. Vi är trygga med varandra. Kanske tryggare än jag varit med någon annan.

Jag vet inte varför jag bloggar ibland. Men jag tror det är för att jag fortfarande tycker om den där kommunikationen som ibland fortfarande uppstår. Och på något sätt blir man bara mer kreativ, skriver bättre och snabbare, tydligare och rakare, ju mer man skriver. Konstigt det där. Men det verkar vara så för de flesta.

Nu har jag babblat färdigt och ska strax bädda ner mig. Mina tjejer spelade fotbollsmatch idag igen. Efter de inledande kampernas kraftiga överhalningar var det idag nära den första segern. tyvärr saknades några av de bästa just idag, annars hade vi garanterat vunnit. Men det är underbart med de här tjejerna, de är lika glada hur det än slutar. Sjunger, kramar varandra och cyklar lyckliga hemåt. Ibland är tjejer bättre än killar. Fast inte på fotboll. Sov gott.

Tack Jörgen,varsågod Pia.

Tack Jörgen, du är de senaste dagarnas stora hjälte! Jag följde din åttondelsfinal på radio och skrek rakt ut när du slog in matchbollen.

Jag såg kvartsfinalen på teve, och det var magiskt. Din 42-åriga kropp flöt fram som en tjugoårig gasells.

Tyvärr spelade du alldeles för tidigt i morse, och jag läste att du fick stryk. Synd, men inte oväntat. Och även om du förlorade bronsmatchen alldeles nyss, så säger jag bara tack. Fy fan så vackert, vilket spel! För oss alla som spelat på fritidsgårdar, uppehållsrum och sura källarlokaler lovar jag dig att vi till fullo inser vad du gjorde med den lilla vita bollen, vad det krävs att få tillbaka de där stenhårda smasharna från den elegante Wang.

Så till slut blev det alltså Kina, Kina, Kina och...Sverige. Vem hade trott det? Och om de till nästa OS inför en pingisklass för +45 år, ja då lär vi se en helsvensk final mellan Jörgen och J-O.

När jag nu ändå är igång och skriver här så passar jag på att svara på Pias utmaning.

Just nu är en speciell tid. På ganska många sätt, men framförallt när det gäller min relation med min dotter. Sedan vi flyttade isär för snart tio år sedan har jag varit henne allra närmast. Jag har i stort sett valt bort det mesta i mitt eget liv för att vara den bästa pappan jag någonsin skulle kunna tänka mig vara. På gott och ont, men jag visste inte bättre då.

Med tiden har jag blivit allt bättre förälder i takt med att min självkänsla ökat och mina grändser blivit allt tydligare. Oavsett, jag har varit så betydelsefull för mitt barn.

Senast för mindre än ett år sedan ville hon bara bo här. Hon var trött på att packa sin väska varje vecka, glömma saker, oroa sig för saker. Något jag har all sympati för. Det alternativet bekämpades från annat håll, och åtgärder vidtogs för att göra situationen bättre. Och det har blivit bättre, ganska mycket.

Men hon är ganska stor nu. Och hennes andra hem är ett stort rymligt hus, nära skolan och alla kompisar. Så när hon häromdagen grät för att hon glömt sina nycklar hos mig och inte kunde låsa dörren hos sin mamma och därmed kom för sent till skolan, tog jag ett beslut. Ett jobbigt, tråkigt vuxenbeslut.

Så det blev jag som fick brottas med mitt eget ego, min egen sorg och separationsångest. Och efter det erbjuda henne möjligheten att bo större delen av tiden hos sin mamma. Och hon tackade ja. Något som aldrig hade varit ens tänkbart för mindre än ett år sedan.

Så det har blivit en del tårar den här veckan. Men det här är inget spel som har vinnare eller förlorare, och min dotter finns inte till för att fylla mitt eller hennes mammas liv. Vi ska se till att hennes liv fungerar så bra som möjligt. Jag tror och hoppas att jag gjorde rätt. Det verkar så, för hon är glad. Det är allt jag begär.

Så därför väljer jag den här sången, av en man som med sitt yttre inte alls utstrålar det som han kan skapa med sin penna. Jag älskar denna lille knarrige mans sätt att uttrycka det största vi möter som människor, kärleken.

Och antagligen är det vad det hela handlar om här för oss. Inte vem hon helst vill vara hos, eller vem som betyder mest. She´s a big girl now. It´s as simple as that.

Bob Dylan-Yoù re a big girl now