Plötslig lycka.

Jag kom att tänka på den där känslan när man gick i skolan, och något helt plötsligt blev inställt. Eller en lärare hade blivit sjuk, kanske något annat, men helt plötsligt fick man flera timmars frigång. Skoldagen var helt plötsligt över, och man bara rusade ut och...var fri!

Det var lycka.

Men det kanske bara är jag som minns det så.

(Ja, om du känner igen den är det riktigt.Omarbetad)

Det var så kallt den där morgonen. Inte bara kallt, utan sådär fuktigt och rått som det ofta var här i rikets andra stad. Han hade tänkt på det när han steg ut genom porten och styrde stegen mot den gamla Volvon med de igenimmade rutorna. Han sjönk ner i det nötta sätet och satte nyckeln i tändningslåset. En lätt vridning i två steg och motorn brummade igång med sitt typiska vinande från den ospända fläktremmen. ”Tack kära vän för att du vill hjälpa mig ännu en morgon”, tänkte han högt för sig själv. Han satte fläkten på max och hoppades att imman skulle försvinna innan han kom ut på stora vägen.


Med stereon på hög volym rullade han sakta ut på vägen, hukandes för att kunna se ut genom den nedersta delen av rutan där fläkten hunnit göra sitt jobb. Som tur var hade inte morgontrafiken vaknat i sin fulla prakt ännu, det var till och med glest mellan de mötande trafikanterna. I sin halvliggande ställning svor han högt när det plötsligt ringde på mobilen. Med ena handen på ratten försökte han febrilt plocka ut telefonen ur höger jackficka. När han väl fick tag i den gled den ur handen och ner på golvet. Med ljudliga svordomar sträckte han sig ner mot golvet för att plocka upp den musicerande apparaten. För ett ögonblick slutade han att koncentrera sig på den lilla gluggen i framrutan.


Med våldsam kraft träffades den ljusblå Volvon, en 244 av 1981 års modell, i vänster sida. Den stora lastbilen var fylld med elektronikprylar på väg till en av de stora affärerna i västra Göteborg. Mannen bakom ratten hette Ludwig och kom från Polen. Han hade för inte så längesedan vaknat i sin hytt av telefonen som ringde. Det var Hans, en god vän som också körde lastbil. Han hade också varit med under nattens hårda festande. Ludwig flög upp ur sängen och fick i all hast på sig kläderna, samtidigt som han rafsade ihop sina övriga prylar. Sedan sprang han ner till lastbilen på nedre däck. Han vred om nyckeln samtidigt som bilarna framför började rulla. Den stora lastbilen tog ett okoordinerat skutt framåt när han stressat tryckte ner gaspedalen. Inte långt därefter rullade han ut i den ännu glesa trafiken utanför Göteborgs hamn.
Med kartan i knät försökte han utröna vart han skulle. Hans huvud bultade så hårt att han fick tårar i ögonvrån. Han svettades ymnigt och kände sig yr. Någonstans uppfattade han ändå instinktivt fara och reagerade genom att trycka på bromspedalen. Tyvärr gjorde han i sitt förvirrade tillstånd misstaget att trampa ner gasen istället.


Det otäcka ljudet av plåt som möter plåt, skar genom morgonluften. Den stora, tunga lastbilen träffade med full kraft personbilen i förarsidan. Det tog nästan femtio meter innan ekipaget stod helt still mot Konsumbutikens sidovägg. Sedan blev det tyst.

Han hade ett svagt minne av att ambulansen kom. Att man lyfte honom och la honom på en säng eller liknande. Antagligen var det båren. I stort sett var det blankt. Sirener, det mindes han. Och kanske en kraftig smäll. Ludwig Schantze hade kört lastbil på bakfyllan, ja på fyllan med ibland, i över trettio år. Nu när han var 55 verkade hans karma komma ikapp honom. Han visste inte hur länge han varit borta, och han hade hittills inte vågat kalla till sig någon heller, ville se om hjärnan kom igång lite bättre först. Han tittade ner längs sängen och insåg att hans ben var i ett paket. ”Så bra”, tänkte han. Det innebar att han inte kunde skickas över till häktet om något gått fel. Ludwig Schantze var ingen andlig man, men just nu var det något inom honom som sa att han satt i skiten. Riktigt djupt.

Fredagssköj.

Lite fredagsunderhållning.

Ha en skön helg.

Kolla in.

Latmask.

Jag brukar hävda att jag inte är någon bokläsare. Det är inte sant. Jag är bara lat.

Jag framhärdar alltid i att det är mycket bättre att se på film. Och det är det ju, om man har bråttom. Fast frågan är vad jag har så förbannat bråttom till?

Jag har läst så många böcker genom åren att jag omöjligt kan räkna dem. Men allt för få bara för att kittla mina sinnen, bygga på min inre värld. När jag väl har gjort det har det alltid varit en stor upplevelse. Sällan lämnar en bok oss utan något att ta med på färden. Om än bara en liten sak, som senare kan visa sig vara väldigt betydelsefull.

Att jag inte har läst mer skönlitteratur hänger säkert ihop med allt studiematerial jag fått tvinga mig igenom. Att läsa under pistolhot är inte kul. Inte kul alls.

Men de som vet, hävdar att man kan inte själv bli en bra skribent om man inte läser mycket på egen hand. Sånt fastnar hos mig. Och eftersom jag vill bli bättre på att skriva, då gör jag just det. Läser. Okej, och skriver förstås.

Jag har en favoritförfattare. Elmore Leonard. Otroligt rapp och vass dialog, och ett driv i klass med Usain Bolt. Han berättar historier som fångar mig. Precis så som jag hoppas jag ska göra en dag. Fast dig då.

Hissmusik

Det var tyst i huset. "Äntligen" tänkte hon. Det hade varit en lång dag med utflykt till äventyrsbadet och andra familjebestyr. Hennes bror med familj hade till exempel dykt upp helt oväntat och stannat på middag. Trevligt naturligtvis, men det var kanske inte vad hon längtat efter just idag.

Hon hade hoppats på en stund av närhet tillsammans med sin underbare man, han som låg där bredvid och andades så tyst och lugnt att hon knappt kände att han var där. Hon flyttade närmare och kände genast värmen från hans vackra kropp väcka hennes lust igen, och hon la sig alldeles intill och lät sin högerhand vandra ner längs hans sängvarma höft, och de vältränade lårmusklerna spändes en aning av hennes lätta beröring. Han andades lite häftigare, men hade ändå inte vaknat. Hon rös i hela kroppen av spänning och välbehag, när hon lät handen glida ner mot hans ljumske och kupade den lätt runt

"Mamma, jag har ont i öronen. Jätteont!" Hon kastades tillbaka till verkligheten i form av dottern Amandas röst. Hon hade varit så upptagen av sitt lustfyllda utforskande att hon inte ens hört henne tassa in i rummet.
"Men lilla gumman, kom får jag känna på dig. Men du är ju glödhet, vi får gå och hämta Alvedon i köket. Kom." Hon reste sig upp på darriga ben och lyfte upp sin flicka i famnen, samtidigt som hon la täcket över hans för tillfället icke barnvänliga kropp.

Han öppnade ögonen på glänt och såg på henne. "Vad är det som händer? Behöver du hjälp?"
Hon log mot honom och hans sömntrötta mun som hon älskade. "Nej sötnos, inte nu, men kanske senare."


Jag och min gode vän Anders har de senaste dagarna diskuterat skrivandet, något som fört oss samman till en djup vänskap. Kärleken till språket. Naturligtvis inte bara det, men det är en av ingredienserna. Vi diskuterar och ger varandra tips. Vi är båda lika på många sätt vilket naturligtvis underlättar när man ska ge varandra tips och i vissa fall kritik. Framförallt är han den ende jag känner igen i sin föräldraroll, jag menar som hanterat den på samma sätt som jag. Och han är också den ende som jag hittills mött och känt som har den enorma närhet till sitt barn som är väldigt ovanligt. Det naturliga, fullständiga samspelet. Det gör mig rörd, varm och väldigt glad. För det är få som kan, eller snarare är villiga, att sätta sig själv lite åt sidan under de första viktiga åren då det där byggs upp. När jag ändå hyllar Anders så ska jag också passa på att skicka dig till hans blogg. Speciellt om du som jag är intresserad av musik, men inte orkar hålla reda på allt som flödar i etern. Det gör han åt dig.

Jag hade lust att skriva ett mail till Ebba von Sydow häromdagen. Inte för att jag gillar henne, har egentligen ingen åsikt, men hon klankade ner på Robinson-Emma för att hon valt att flytta till USA med sin man. Observera ordet valt. För det måste väl vara så det fungerar va? Att vuxna människor väljer. Ebba v S hyllar i krönikan sin syster för hennes sätt att välja att leva, där hon flänger mellan utbildningar i USA och jobb, med sin tvååring på armen. Så som hon valt att leva.

Det första stycket var bara jag som övade lite. För nu när jag är i hyllningstagen vill jag passa på att återigen tipsa om en av mina största inspirationskällor, Stephen Kings bok "Att skriva". Ett mästerverk för alla som vill skriva. Eller för den som bara vill läsa något bra.

Första gången är godast.

Det var lite som första kärleken. Eller när ett barn äter något gott för första gången, kanske en glass eller en nybakad bulle, fortfarande varm från ugnen.

Jag pratar om när jag började skriva, här på bloggen. Jag var helt oförberedd på vad det skulle innebära, vad det skulle väcka, vad jag skulle känna.

Jag kunde inte stänga av kranen, det bara flödade hela tiden. Ofta vaknade jag på natten och fick gå upp och sätta mig i kalsongerna och bara skriva. På kvällarna satt jag ibland och skrev så intensivt att svetten droppade ner på tangentbordet, trots att jag bara hade kalsonger på mig då med.

Alla fantastiska kommentarer var bränslet som fick mig att brinna allt kraftigare, som sporrade mig att leta i mitt innersta efter vad jag verkligen ville få fram.

Jag skrev med alla känslor hängande på utsidan, jag grät när jag skrev, tårarna rann ner och delade pöl med svetten, jag skrattade, jag svor. Det var som ett enda långt väckelsemöte, och jag njöt. Hela tiden. Ibland skrev jag saker som jag inte hade en aning om var det kom ifrån, men det fungerade.

Jag gör i stort sett likadant nu, men det hamnar inte så mycket här på bloggen. Men jag sitter fortfarande oftast i bara kalsonger och skriver som en galning med svetten rinnande. Och kärleken har förändrats, sådär som den tenderar att göra i de flesta relationer. Eller nej, det stämmer nog inte kanske...eller jo. Men jag känner fortfarande samma passion, men det är ändå annorlunda. Vi är trygga med varandra. Kanske tryggare än jag varit med någon annan.

Jag vet inte varför jag bloggar ibland. Men jag tror det är för att jag fortfarande tycker om den där kommunikationen som ibland fortfarande uppstår. Och på något sätt blir man bara mer kreativ, skriver bättre och snabbare, tydligare och rakare, ju mer man skriver. Konstigt det där. Men det verkar vara så för de flesta.

Nu har jag babblat färdigt och ska strax bädda ner mig. Mina tjejer spelade fotbollsmatch idag igen. Efter de inledande kampernas kraftiga överhalningar var det idag nära den första segern. tyvärr saknades några av de bästa just idag, annars hade vi garanterat vunnit. Men det är underbart med de här tjejerna, de är lika glada hur det än slutar. Sjunger, kramar varandra och cyklar lyckliga hemåt. Ibland är tjejer bättre än killar. Fast inte på fotboll. Sov gott.

Tack Jörgen,varsågod Pia.

Tack Jörgen, du är de senaste dagarnas stora hjälte! Jag följde din åttondelsfinal på radio och skrek rakt ut när du slog in matchbollen.

Jag såg kvartsfinalen på teve, och det var magiskt. Din 42-åriga kropp flöt fram som en tjugoårig gasells.

Tyvärr spelade du alldeles för tidigt i morse, och jag läste att du fick stryk. Synd, men inte oväntat. Och även om du förlorade bronsmatchen alldeles nyss, så säger jag bara tack. Fy fan så vackert, vilket spel! För oss alla som spelat på fritidsgårdar, uppehållsrum och sura källarlokaler lovar jag dig att vi till fullo inser vad du gjorde med den lilla vita bollen, vad det krävs att få tillbaka de där stenhårda smasharna från den elegante Wang.

Så till slut blev det alltså Kina, Kina, Kina och...Sverige. Vem hade trott det? Och om de till nästa OS inför en pingisklass för +45 år, ja då lär vi se en helsvensk final mellan Jörgen och J-O.

När jag nu ändå är igång och skriver här så passar jag på att svara på Pias utmaning.

Just nu är en speciell tid. På ganska många sätt, men framförallt när det gäller min relation med min dotter. Sedan vi flyttade isär för snart tio år sedan har jag varit henne allra närmast. Jag har i stort sett valt bort det mesta i mitt eget liv för att vara den bästa pappan jag någonsin skulle kunna tänka mig vara. På gott och ont, men jag visste inte bättre då.

Med tiden har jag blivit allt bättre förälder i takt med att min självkänsla ökat och mina grändser blivit allt tydligare. Oavsett, jag har varit så betydelsefull för mitt barn.

Senast för mindre än ett år sedan ville hon bara bo här. Hon var trött på att packa sin väska varje vecka, glömma saker, oroa sig för saker. Något jag har all sympati för. Det alternativet bekämpades från annat håll, och åtgärder vidtogs för att göra situationen bättre. Och det har blivit bättre, ganska mycket.

Men hon är ganska stor nu. Och hennes andra hem är ett stort rymligt hus, nära skolan och alla kompisar. Så när hon häromdagen grät för att hon glömt sina nycklar hos mig och inte kunde låsa dörren hos sin mamma och därmed kom för sent till skolan, tog jag ett beslut. Ett jobbigt, tråkigt vuxenbeslut.

Så det blev jag som fick brottas med mitt eget ego, min egen sorg och separationsångest. Och efter det erbjuda henne möjligheten att bo större delen av tiden hos sin mamma. Och hon tackade ja. Något som aldrig hade varit ens tänkbart för mindre än ett år sedan.

Så det har blivit en del tårar den här veckan. Men det här är inget spel som har vinnare eller förlorare, och min dotter finns inte till för att fylla mitt eller hennes mammas liv. Vi ska se till att hennes liv fungerar så bra som möjligt. Jag tror och hoppas att jag gjorde rätt. Det verkar så, för hon är glad. Det är allt jag begär.

Så därför väljer jag den här sången, av en man som med sitt yttre inte alls utstrålar det som han kan skapa med sin penna. Jag älskar denna lille knarrige mans sätt att uttrycka det största vi möter som människor, kärleken.

Och antagligen är det vad det hela handlar om här för oss. Inte vem hon helst vill vara hos, eller vem som betyder mest. She´s a big girl now. It´s as simple as that.

Bob Dylan-Yoù re a big girl now

Hej, hej då.

Jag visste det redan när jag såg dig. Du stod där på trottoaren och väntade. Dina ögon log, din kram sa någonting annat.

Jag satt där mitt emot dig på den hårda, vita gjutjärnsstolen, och jag hörde dig prata om hur du tyckte den här tiden isär visat att vi mådde bättre utan varandra. Att du behövde gå vidare för att hitta dig själv, det här velandet hade nästan knäckt dig. Ibland var allting jättebra, och nästa dag kunde allt kännas tvärtom. Du orkade bara inte längre.

Jag kände hur halsen drog ihop sig, det var som en boll som växte till sig för varje mening du sa. Till slut kändes det som jag inte kunde andas, fick svårt att svälja, harklade mig och kände hur det brände i ögonen också. Och du pratade på, som om ingenting annat fanns. Ord. Det var ditt försvar.

Till slut blev det tyst, och du sa:

- Vad tycker du då?

Jag visste inte var du var i ditt långdragna avslutningstal. För det var allt det var. Du hade redan bestämt dig, så varför du helt plötsligt ville veta vad jag tyckte förvånade mig.

- Spelar det någon roll? Du har ju redan bestämt dig. Eller hur?
- Ja det har jag. Men håller du inte med?
- Nej, det gör jag inte. Jag älskar dig, jag vill försöka fixa det här.

Du tittade på mig med ögon som sa "fan att du ska göra det besvärligt hela vägen in, kan du inte bara hålla med så vi kan gå hem".

- Ja men det går inte, vi har försökt. Ge upp nu, snälla.
- Du frågade vad jag tyckte.
- Ja, men...okej, jag går nu. Lämna nycklarna i brevlådan när du åker förbi någon dag. Sköt om dig nu.
- Okej, visst. Hej.

Det skrapade i marken när du sköt den tunga stolen bakåt och reste dig upp. Du vände dig om och gick, och jag såg din rygg med den mörka tofsen dinglande fram och tillbaka mot den ljusa jackan försvinna i folkmassan längre ner på gatan.

Jag såg dig några månader senare. Du gick i Vasaparken, hand i hand med en kille. Du såg glad ut, han också. Jag tänkte ett tag på om han var anledningen till att du inte ville fortsätta.

Men vad spelade det egentligen för roll? Du hade bestämt dig, och du gjorde det som behövdes för att du skulle må bra.

Antagligen skulle jag också göra det. Det skulle bara ta lite längre tid.

usb-uttag i skallen, tack.

Tänk om man kunde stoppa in ett usb-minne i skallen.

Då skulle jag ha skrivit ett par hundra böcker vid det här laget.

Det är så roligt att skriva, men hur fort man än hamrar så går det inte...så fort ändå. Det är frustrerande tycker jag.

Det är därför jag inte läser mer än vad jag gör heller. Det tar för lång tid att komma fram till poängen.

Därför kommer nog inte det jag skriver heller i framtiden bli några tegelstenar. Under sommaren har jag skrivit två manus, och de är i den storleken jag själv tycker om. Såna som kan bli klara inom överskådlig framtid.

Men man vet ju aldrig. Med åren kanske tålamodet växer, och böckerna med det. Får väl helt enkelt vänta och se.

Första gången.

Jag kommer ihåg första gången. Det är så tydligt att det lika gärna kunde varit igår. Det var första terminen på nian och vi hade som vanligt varit på läger någonstans i Bohuslän. Det var ett halvårs förberedelser inför TV-pucken i ishockey, och jag hatade det. Jag ville inte, men gjorde det ändå. Sex månader av att sova på hårda golv i sovsäck, upp i ottan och träna stenhårt hela dagarna i svinkyla. Mmmm, ljuva tider.

På den tiden hade jag en vän som hette...låt oss kalla honom Kricke. För det var vad han hette. Eller kallades för. Kristian hette han.

Han var min bäste vän några år tidigare. Då, när han var mycket bättre än alla andra, och jag var nummer två. Då var hans pappa också en av mina närmaste vuxna vänner.

När vi blev äldre gled vi ifrån varandra, och jag tränade hårdare, växte mer. Och den säsongen var jag förbi och vann skytteligan. Då började skitsnacket.

Jag fick höra alla möjliga sjuka historier om mig. Ett av de bästa var att jag hade gjort ett hål i madrassen och satte på den på kvällarna...det var ju inte så kul att få höra.

Hans pappa hade lyckats bli lagledare för TV-pucklaget, utan att veta vad en puck var. Han flyttade mig från lagkapten till längst ut på bänken. För att inte stjäla ljuset från hans son.

En kväll med för många folköl innanför tröjan kom så tillfället för upprättelse. Det blev bråk utanför skolgården på lördagsnatten, och vår relation ställdes på sin spets. I mörkret och blåsten försökte jag få honom att erkänna och be om ursäkt, men han blånekade och var tyken som bara han kunde. Till slut hängde han i mitt grepp och med min högernäve laddad några decimeter bort och med hot om stryk, svarade han: "Men slå mig då, slå mig då om du vågar".
Med flera månaders ilska och frustration inuti var det inte lätt att hålla sig. Speciellt inte som en annan av våra kompisar, Rickard, stod bakom mig och skrek: "Slå den jäveln!"
Han hade fått samma behandling som jag. Skitsnack och lögner bakom ryggen.


Men jag kunde inte. Jag släppte ner honom på den regnvåta asfalten och såg honom flina mot mig. Inte så länge dock, för Rickard knuffade undan mig med orden: "Okej, jag gör det själv då"
Och det gjorde han. Bankade på honom så det räckte för oss båda.


Jag har aldrig slagit någon sen dess heller. Alltid lyckats prata mig ur det. Hittills. Peppar peppar som man säger.


Men det var inte det där med att slå någon jag tänkte på. Nej, det var mer att inte låta känslan få gå från att vara just det, känsla, direkt till ohämmat uttryck. Utan att låta logiken lägga sig som ett förstoppat melittafilter emellan. Utan att tänka på konsekvenserna av sina handlingar. Alltid vara så förbannat hänsynsfull.


Jag blev påmind om det igår när jag började läsa Den sista romanen av Daniel Sjölin. Att bara skriva rakt ut, utan att tänka på hur andra ska ta det man skriver om dem. Rått, naket. Sanningen.

Jag vet inte om jag kan det. Kanske. Men å andra sidan kanske det inte är min stil. Och då blir det inte bra ändå.


Fast idag ringde min kusin och sa att han läst hela min bok utan att lägga ner den. På natten. I ett svep. Det var ett bra betyg. Och han är en riktig bokslukare av rang.

Men han sa att det ibland var lite läskigt att läsa en del, eftersom han känner mig och kände igen det som är sant, och karaktärerna däri. Det var bra. Då var jag lika modig som jag tänkte.

Det luktar gott...

Jag vet inte varför, men ända sen jag var liten har jag älskat lukten av regnvåt asfalt på sommaren. Det och nyklippt gräs. Mina näsborrar skickar signaler som får mig att vilja dansa hambo. Fast jag kan inte det. Men det verkar roligt.


Idag gick jag till affären, och det regnade lite lätt och jag kände den där ljuvliga doften nå min näsa ända däruppe på en och nittiofyra.

En minut senare var det som om någon tömt den olympiska simbassängen över mig. Jag har aldrig varit så blöt tror jag, till och med kalsongerna var genomvåta.

Men det torkar ju. Och luktade gott, det gjorde det.

Smelly.

Det luktar sopjuice i trapphuset.

Någon har spillt.

Det luktar skit.

Ha det.

Det sitter fyra personer runt ett gammalt slitet köksbord. Cigarettröken ligger så tät i det lilla rummet att en person med nikotinotränade lungor får svårt att andas. Det hostas till emellanåt, annars är det tyst.



Kanske sitter de där och funderar på hur allt kunde bli så tokigt? Hur alla deras drömmar de hade när de var små inte blev annat än just det, drömmar.



Och hur kunde det gå så , att trots att de på nära håll bevittnade hur destruktivt det kan vara med alkohol, minst två av dem kommer lämna livet alldeles för tidigt på grund av ett för stort intag av just det. Alkohol.



Två av dem kan inte längre säga någonting. De är inte kvar där, bara i våra tankar och minnen sitter de där med sina leenden och vänliga ansikten. Men det ser fortfarande ut som om dem drar i sig röken från ännu en Prince och låter nikotinet färga deras fingrar och tänder en nyans ytterligare åt påskgult.



De andra två verkar inte ha så mycket att säga, även om de skulle kunna. Det kanske inte finns något att säga, det kanske bara blev som det skulle? Vad var det som gjorde att just de två valde att inte låta sig dras ner i det där, det nedbrytande, det som började som roligt och socialt och slutade i förnedring och fysiska sjukdomar i en kropp som till slut inte hade något kvar att försvara sig med? Det vet de kanske inte själva.



Men beskedet att han med det röda håret och yviga skägget, han som bodde i ett annat land, hittats drunknad, ensam, efter ett dygn i vattnet, det känns. Trehundra mil bort slutar det som började i en liten lägenhet på Hisingen, Göteborg för länge sedan.



Han fimpar sin cigarett, reser sig upp och ger sina syskon en sista kram innan han reser sig upp och lämnar det rökiga rummet. I dörröppningen vänder han sig om och öppnar munnen som för att säga något, men det kommer inget. Han ler och vinkar.



Ögonen ser gladare ut, tänderna vitare. Rummet flera nyanser gråare. Det blir aldrig samma plats för de som är kvar.



R I P.


George Michael-You have been loved.

Som 2.40 för Stefan Holm.

Jag vet inte hur många böcker jag börjat skriva. Och efter tjugo-trettio sidor har det tagit slut. Jag har en del inledningar på lager kan man säga.

Därför bestämde jag mig den här gången för att bara skriva färdigt den här, för att få känslan innanför västen, att det går.

Det känns bra, och efter det har det fortsatt. Det är väl som så många andra saker här i livet, att man måste över ett hinder, en tuva, eller vad det nu må vara som står i vägen.

Jag läste ett nytt ord i en den där tidningen jag skrev om häromdagen.

"Shopping-detoxa".

Smaka på den.

Färdig.

Jag är färdig. Med boken. Tills vidare finns den bara på vulkan.se, men jag återkommer vid förändring på den fronten.

Jag är nöjd. Och stolt. Tycker det blev ungefär som jag tänkt mig, och jag hoppas fler ska gilla den.

Så vill du köpa en bok, varför inte prova min debut? Klicka här i så fall.

Lite nervöst är det såklart. Men det är så det ska vara. Och om du köper den får du gärna höra av dig om vad du tycker. Min mail finns på sidan.

Nu är det dags för den här killen att sova. God natt, dröm sött.

Skräp.

Med en flicka som snart är tonåring i huset får man ta del av saker som normalt skulle passerat mig som singelman.

Jag tänker idag på vad som möter dagens ungdomar i form av påverkan när det gäller hur vi ska se ut, och egentligen vilka vi ska, eller bör, vara för att vara "rätt".

En av mina stora saker jag kämpar för är som du kanske förstått, vikten av en sund självkänsla och att lära känna sina egna personliga gränser och att uttrycka dem.

Det är svårt nog för vem som helst som växer upp, för de flesta får lära sig att man måste anpassa sig och inte ställa till med konflikter genom att vara annorlunda, antingen genom att uttrycka det på utsidan, eller verbalt.

För längesedan skrev jag om att det nästan var omöjligt att komma undan kvällspressens löpsedlar om "Nya ställningar för ett bättre sexliv", eller "Tantrasex för heta stunder", när man gick till mataffären för att handla. Något som förr beskrevs i tidningar som stod i tidningshyllan där de som var intresserade kunde skaffa sig en sån. Det kanske inte är helt nödvändigt för sex-sjuåringar att få den informationen i ansiktet. Säkert inte för alla vuxna heller.

Okej, tillbaka till tonårsvärlden. Tillbaka till skapandet av en sund självbild, där man väljer attribut efter vad som känns rätt för sig själv, inte efter vad andra tycker.

När min dotter kom tillbaka efter tre veckor med sin mamma, var Julia-tidningen utbytt mot Frida och...CHIC. Här är De två huvudrubrikerna på framsidan på CHIC:

Gwyneths designerdiet:"Jag grät av hunger".

Och:

"Posh har lärt henne spendera: Zlatans Helena köpte lyxväska för 110 000kr."

När jag läser igenom den är jag nästan lika glad som Karolina Gynning var över att slippa vara man, att jag inte är kvinna. Inte för att jag inte tycker om er, men det verkar så...svårt. Och dyrt.

Fridatidningen är utan tvekan det värsta jag läst. Okej, jag menar i form av negativ påverkan på unga människor. Köp den och titta igenom den. Eller nej gör inte det. Låna den på biblioteket eller av någon som har den.

Nu kan man så klart hävda att dessa tidningar inte är för så unga tjejer och killar. CHIC är det inte, men om man läser insändare och annat i Frida är många i tretton-fjortonårsåldern. Spelet som ingick i det här numret var Memory. Hunk-memory. Ett annat spel som också är med fyra killar som huvudingrediens, där är Iglesias junior (33 år), och Patrick Dempsey(42 år) lockelsen. Jag hade verkligen blivit orolig om min dotter satte upp en bild av Mr.Dempsey på sin vägg. En snubbe som är äldre än sin egen pappa, som jag såg på bio när jag var bara lite äldre än hon var.

Naturligtvis går det bara att slänga tidningarna och säga att de inte är välkomna här. Men jag kan inte skydda henne från det här, och det enda jag kan göra är att se till att prata om det. Och det gör vi. Så jag är inte orolig för egen del, men det finns så många andra därute. Och det som gör mig förbannad är att en tidning satsar så lite på kvalitet, där varenda mening avslutas med!!!!, och så uppenbart bidrar till att göra redan vilsna ungdomar ännu vilsnare och osäkra, och dessutom tjänar pengar på det.

Asså, man blir bara sååå himla trött liksom!!!!!! Man vill typ skriva ett mejl eller nåt, men hallå, orka!!!!!

Sommar va?

Eller?

"Människor är som dem är,
inte som vi önskar att de vore."


Men visst fan hade det varit mycket enklare?

Ett steg framåt.

Ralf la ner de lösa papperssidorna och tog en klunk av det varma kaffet. Vinden blåste lite lätt in på honom där han satt i den varma vårsolen med fönstret öppet. Han älskade de här första vårdagarna som alltid överraskar oss efter en lång, mörk, blöt vinter. Han tände en cigarett och tog upp en av sidorna igen och läste igenom den på nytt. Han tog ett djupt bloss och sög in både röken och orden som han med ovanlig lätthet fått ner på pränt. Det här hade potential, det tyckte han själv. Visst, det var våldsamt och lite obehagligt, men det verkade ju fungera, åtminstone om man skulle se till vilka böcker som sålde. Det var nästan bara deckare fyllda med mord och andra vidrigheter.

Han ville inte skriva på det sättet, men det var ju inte speciellt kul att skriva saker som ingen ville läsa. Och det var vad han längtade efter, att skriva något som folk ville läsa, som de tyckte var bra. Hans dröm var att kunna livnära sig på att skriva. Visst trivdes han okej med jobbet som nattskötare på Gråbergets sjukhem, han hade varit där länge, och han gillade gamlingarna.


Men ändå, han hade andra drömmar för sitt liv. Att få belöning för sin nyfikenhet och kreativitet, att få användning för sin stora fantasi. Men hittills hade han aldrig kommit längre med någon bok än till sidan tjugo. Sen tog allt slut. Då blev han matt och kastade drömmarna i den vita papperskorgen bredvid skrivbordet. Ända tills veckan efter när nästa idé kom och knackade på och bad om uppmärksamhet. Någon dag skulle han komma över den där tröskeln och skriva färdigt boken. Och den skulle bli bra, det visste han inombords.


Hans tankar avbröts av ljudet av klackar mot asfalten nedanför. Han flyttade undan koppen och askfatet och lutade sig framåt i fönstret. Och ja, det var hon. Ralf log både utanpå och inuti när hon vinkade mot honom. Han vinkade tillbaka, men idag hade han bestämt sig för att göra något mer.

Kind of blue.

Häromdagen satte sig min pappa i bilen och åkte till vårdcentralen för en rutinkontroll av blodtrycket. Han kliver in i lokalen och sätter på sig de blåa plasttossorna över sina skor innan han slår sig ner i en av sofforna och väntar på sköterskan.

Det går bra, blodtrycket ligger på en bra nivå, och han tackar för sig och lämnar vårdcentralen på gott humör.

Han kör till Kungälv och går in på Mekonomen för att köpa bromsdelar till bilen, det är dags för byte av bromsskivorna. Det är rätt mycket folk i affären så det dröjer innan han får sina saker och kan åka hem igen. På väg hem stannar han och tankar.

Han kliver in genom dörren hemma i villan och ropar in till mamma att han är hemma. Hon kommer ut i hallen och möter honom med ett gapskratt.

- Vad är det? Vad skrattar du åt, undrar han.

Mamma fortsätter att skratta och pekar på hans fötter. Han tittar ner och inser att han glömt att ta av sig de blå tossorna innan han lämnade vårdcentralen.

Vet inte om de saknar de där tossorna på vårdcentralen. Lika lite som jag vet om kunderna inne på Mekonomen undrade om han rymt från någon inrättning i närheten.

Men att jag tyckte det var j-ligt roligt, det vet jag.